Tennbröllop på Kinn

Den stora dagen är kommen. Dagen då vi återvänder till platsen där Ludvig och jag gifte oss för 10 år sedan. Ön Kinn, längst ut i det västnorska kustbandet. Vi är framme vid resans mål.

Andaktsfullt stiger vi iland och följer stigen norrut längs kusten. Minnena kommer tillbaka. Ett efter ett, steg för steg. Och vi berättar för barnen medan vi går. Om hur det var den där dagen för länge sedan. När Lovis bara var dryga året gammal, och Otto fortfarande låg i magen. Dagen då vi gifte oss på Kinn.

Vid det första lilla huset står en tant och ler vänligt mot oss. När vi berättar om vårt ärende till ön skiner hon upp som en sol. Jodå, oss har hon hört talas om. De svenska seglarna som kom för att gifta sig i deras kyrka. ”Välkomna tillbaka till Kinn!”, säger hon och strålar.

Vi frågar om kyrkvaktmästaren bor kvar på ön. Vårt enda vittne till vigseln. Kvinnan som pyntade med blommor och tända ljus. Hon som spelade orgel och tvärflöjt, ringde i klockan, bakade tårtan och agerade bröllopsfotograf. Allt på eget initiativ, för att vår dag skulle bli så fin och minnesvärd som möjligt.  ”Ni måste mena Gry, hon har flyttat.” Jag känner besvikelsen komma.

Men hon är här idag”, skyndar sig tanten att lägga till. Underbart, Gry är här. Vi hittar henne i trädgården utanför hennes hus. Jo, nog minns hon oss. Vi kramar om varandra, vi presenterar barnen och pratar en stund. Hon berättar att hon nu bor i stan, av praktiska skäl. Men bara tillfälligt, tills 17-åringen flyttat hemifrån. Sedan vill hon tillbaka till ön.

”Hälsa prästen när du träffar honom” säger jag när vi skiljs åt. Det är då hon förstår. Att vi inget vet. Så klart inte, hur ska vi kunna veta. Att prästen som gick i pension året efter vi gifte oss gick bort förra våren. ”Men hans fru kommer fortfarande hit för att städa kyrkan en gång i veckan. Hon är här idag, har ni tur så är hon kvar så ni kan gå in och titta i kyrkan.”

Kinn kyrka ligger på norra sidan av ön. När vi passerat den lilla skogsdungen där fåren söker skydd mot sol, regn och vind får vi syn på den stora klyftan, snart också klocktornet. Och slutligen, den nästan tusen år gamla stenkyrkan vid foten av berget. Jag blir stående en stund, tagen av platsens skönhet.

Vi har tur. Dörren till kyrkan står på glänt, och vi stiger försiktigt in. Wow, jag hade nästan glömt hur fin den är. Så enkel och hård på ytan, så vacker och ombonad inuti. Vi möts av prästens fru, beklagar makens bortgång och berättar vad som fört oss dit.

”Åh, jag minns när han kom hem och berättade om svenskarna som seglat längs kusten i jakt på en vacker plats att gifta sig på. Och valt ut just hans kyrka. Han var så glad och stolt. Den här kyrkan betydde så mycket för honom. Den var hans livsverk, hans stora passion. Det är därför jag fortfarande åker hit varje vecka. För Odds skull.”

Änkan berättar om dagen hon och hennes man kommit dit första gången, hur de förälskat sig i platsen på samma sätt som vi. Hur maken dragit igång det stora Kinnaspelet, som varje sommar lockar tusentals besökare till ön. ”Han ville att så många som möjligt skulle få komma hit och uppleva allt detta”, säger hon med en svepande rörelse.

Efter besöket i kyrkan dukar vi upp vår medhavda picknick i hagen utanför – bland fårlort och myror. Och pratar om allt som hänt och allt vi upplevt tillsammans sedan vi gifte oss. 10 år, det är lång tid. Vi försöker minnas alla 10 bröllopsdagar, var vi firat de senaste tio åren. Några har vi glömt bort, men vi kommer i alla fall fram till att vi aldrig varit på samma plats två gånger.

Väl tillbaka på båten grillar vi en fisk vi dragit upp samma morgon. Vi får sällskap en stund av prästens fru som och den söta lilla damen som bjuder på de ljuvligaste nykokta havskräftor vi någonsin smakat. Fiskrenset lägger vi i krabbtinan över natten, och hoppas på samma fina fångst som sist.

Sedan skålar vi för de 10 år som gått, för återkomsten och framtiden. Och framförallt, oss själva och kärleken! Så otroligt nöjda med dagen, sommaren och varandra. Resans stora mål är uppnått, att återvända till Kinn för att visa barnen var vi gifte oss. Nu seglar vi hem!

Mary i den lilla hamnen på Kinn

P1130789

Stigen längs kusten

P1130960

Klyftan på Kinn

P1140070

Så roligt att få visa barnen ön där vi gifte oss.

P1130945 (2)

Kyrkan som tros ha byggts redan på 1100-talet. av irländska munkar.

P1130813

Vi har tur, kyrkan är öppen.

P1130840

Med skepp och allt

P1130932

Obligatoriska fotot, den här gången med Lovis bakom kameran.

Utsikt mot Lilla och Stora Batalden i norr

P1130864

Picknick i fårhagen

P1130870

Bubbel och småplock

P1140093

Under bröllopet bar jag en krans av blåklockor i håret.

Får och hav vart vi än tittar

DSC_1074

Sommarens finaste dag!

Läs om dagen då vi gifte oss på Kinn

En dag att minnas

Sex år sedan, idag.

Sex år sedan, idag.

KINN, NORGE. Det blåste liten kuling och regnade på tvären när vi styrde in mot den lilla kajen på ön Kinn längst västerut i den norska ytterskärgården. Det var den 14 augusti 2007, och vi hade kommit för att gifta oss. Jag hade fortfarande fullt sjöställ på, vattnet droppades från näsan och håret hängde i stripor. Om en timme skulle jag stå inför prästen.

Efter en halvtimme skingrades molnen, och solen fick regndropparna att glittra i gräset. Vi följde stigen längs kusten, västerut. Mot en ensam kyrka i sten. Norges äldsta, vackert placerad vid foten av en mäktig klippa. Molnen rusade fram på himlen, träden bugade sig för vinden och fåren bräkte på den vindpinade slätten. Det här måste vara en av världens vackraste platser.

I vagnen satt lilla Lovis, bara ett år gammal. Hon tittade från den ena till den andra, såg så stolt ut. Över sin bukett med blåklockor som hon plockat samma morgon. Över sin stiliga pappa, uppklädd i svart kostym, vit skjorta och blåklockor i kavajfickan. Och hennes mamma, som bar blomsterkrans i håret och såg så fin ut som det bara går med en sjumånaders bebis i magen.

Prästen kom med färjan från Florö. Men kyrkvaktmästaren var bofast, en av de få som fortfarande bodde kvar på ön. Hon hade dekorerat kyrkan med blommor och tända ljus, ringde i klockspelet, spelade tvärflöjt, fotograferade och serverade kyrkkaffe med hembakad kaka. Jag berörs av hennes omtanke. Denna främmande människa som utöver Lovis blev vårt enda vittne till vigseln.

Efter ceremonin valde vi att återvända till den mer skyddade hamnen på grannön Reksta. I samma ögonblick som vi kastade loss öppnade sig himlen och regnet stod åter som spön i backen. Tog vid där det slutade två timmar tidigare, som om inget hade hänt. Vi drog på sjöställen igen, ovanpå bröllopskläderna. Och skrattade av tacksamhet över det väder som varit.

När vi närmade oss grannön kom byborna springandes. Någon hade träffat prästen på färjan. Lagt ihop ett och ett, samlat byalaget och satt ut en spanare i hamnen. I hopp om att den svenska segelbåten skulle återvända till kvällen. Och nu stod de här på bryggan. Med tårta, blommor och presenter.  Och bjöds till bröllopsfest ombord på Mary af Rövarhamn.

Tårarna rullar ner för mina kinder när jag skriver detta. Jag rörs vid minnet av platsen och den vackra ceremonin. Över Lovis lyckliga ansikte och öbornas omtanke. Allt som gjorde just den där dagen värd att firas varje år, under resten av mitt liv.