NAMIBIA – SANTA HELENA. ”Titta på albatrossen”, säger Otto. ”Den springer på vattnet för att starta.” Nej, albatrosser finns inte så här långt norrut, rättar jag. ”Och albatrosser behöver vind för att starta. Det är alldeles vindstilla.” Jo, det är en albatross, envisas Otto. ”De kan visst starta utan vind. Det har jag sett på film.” Jag säger inget, fågeln ser onekligen ut som en albatross. Enorm mellan vingspetsarna, den flyger som en albatross också. Seglar fram, utan att röra på vingarna. Jag betraktar den en stund, försöker komma ihåg om albatrosserna vi såg runt Tasmanien och Nya Zeeland sprang på vattnet. Det gjorde de kanske, men där blåste det ju jämnt.

Vi fortsätter med skolarbetet, när vattnet runt oss plötsligt börjar studsa som det vore strömt. Jag tittar upp, och ser något röra sig bredvid båten. Något stort. Och där också, framför båten. Överallt. ”Valar. Titta barn! Ett helt stim med småvalar.” Vi går upp på däck för att se bättre. ”Det är delfiner”, rättar Lovis. Jag menar att det inte finns så stora delfiner. Men hon ger sig inte. ”Jo. Jag såg nosen. Det är sådana som hoppade över mig när jag satt i kanoten.” Hon var med i en delfinshow med när hon var fyra år. Det var flasknosdelfiner, men de var inte så här stora. Lovis envisas. ”Titta nu mamma, vad högt de hoppar. Det ÄR delfiner.”

Jag hämtar valboken. Visar alla delfinliknande valar som finns. Men de flesta verkar onekligen höra hemma någon annanstans i världen. Kanske har de simmat vilse, föreslår jag. Men Lovis står på sig, och bläddrar fram till sidan där man kan läsa om flasknosdelfiner. Där står det faktiskt att de kan bli uppemot fyra meter långa. Kanske har hon rätt ändå, rackans unge. Då dyker en nyvaken Ludvig upp i luckan.”Titta, en säl” säger han och pekar bakom båten. Det finns inga sälar så här långt från kusten. Han måste sett fel, tänker jag och vänder mig om. Jag ser ingen säl. Däremot en VAL! En stor val. Kanske hundra meter bort. Minst tio meter lång, men jag kan inte avgöra vilken sort.

Otroligt, vilken morgon. Som på safari, fast på havet. Jag berättar för Ludvig om morgonens upplevelser medan han släpper ut fiskelinorna. Albatrossen är kvar, och har fått sällskap av några havssulor som cirkulerar runt båten. De är så vackra, med sina gula huvuden och långa halsar. Då upptäcker jag en ny grupp delfiner. Lika stora som de förra. Jag pekar ut dem för Ludvig. Men han har blicken vänd åt ett helt annat håll. Är det fler delfiner han ser? Nej, de där fenorna känner jag igen. ”Det är pilotvalar” ropar jag av förtjusning. Jag har svårt att tro mina ögon. Hela havet sjuder av liv.

Efter frukosten återupptar Ludvig skolarbetet med barnen. Själv går jag in för att skriva klart gårdagens inlägg om sälarna utanför Namibias kust. Efter en stund hörs upprörda röster från sittbrunnen. Det verkar som om någon eller något tagit Ottos Rapala – hans finaste fiskedrag. Med vajer och allt. Det måste varit en riktig bamse till fisk. Kanske en haj, eller svärdfisk. Jag tittar upp, men allt jag ser är en säl som ligger och solar en bit bort. Den ser oskyldig ut. Otto får välja ett nytt drag, en gummibläckfisk.

Fem minuter senare ropar Otto igen. ”FISK, mamma. Jag har fisk på min nya bläckfisk. Kom mamma, kom.” Ludvig är redan i full gång med att dra in fisken. Kanske den största tonfisk vi någonsin fått. Ludvig tror det är en Albacore-Tuna. Av den långa bröstfenan att döma. Jag vet vilken sort han menar. De kallade den havets kyckling i Australien, på grund av dess ljusa fasta kött. Jag trodde inte att de levde här i Atlanten. Men jag säger inget. Idag kan allting hända.