Sjöbjörnar på savannen

Detta bildspel kräver JavaScript.

MKUZE GAME RESERVE, SYDAFRIKA. Jag drog igen bildörren med en smäll. Sedan kom skriket. Lovis hand var i kläm. Hela handen.  Ungefär samtidigt upptäckte våra vänner att de glömt sin väska hemma. Den väska som innehöll kläder till deras tre barn, och blöjor till minstingen. Vi befann oss långt ute i ödemarken. I Mkuze viltreservat. Det man inte har med sig dit, det får man klara sig utan.

Samma person som anklagades för den glömda väskan hade i alla fall kommit ihåg att fixa is till ölen. Det var vi mycket tacksamma för. Med hjälp av isen kunde vi kyla ner Lovis hand, och en gasbinda från bilens första-hjälpen-väska förhindrade från ytterligare svullnad. Det gjorde ont, men inget verkade brutet. Tårarna torkade, och snart röjde Lovis runt lika mycket som de andra barnen i baksätet.

En olycka händer så lätt. Men när jag även klämde Ottos arm i bildörren kände jag mig som en dålig mor. Det blev inte bättre av att jag glömt myggsprayen på båten. Jag fick inte heller med mig tallrikar och bestick. Men jag var i gott sällskap. Vårt resesällskap hade inte heller tänkt på myggspray. Än mindre på tallrikar och bestick. De hade också glömt skor till ett av sina barn. Vi hade skor. Men uppenbarligen fel sort. För jag fick en fem centimeter lång tagg i ena foten.

Det fanns stunder då jag kände att helgens campingtripp kanske inte var en särskilt bra idé. Att två långseglarfamiljer, vana vid att alltid ha hela hemmet med sig inte har så här långt från kusten att göra. Som när bebisen kissade på vår karta, eller när jag trampade på dagens andra tagg. Men när vi sedan satt där runt lägerelden och njöt våra kalla öl och pratade om allt vi sett och upplevt tillsammans. Barnen grillade marshmallows och gjorde eldkonster med tomtebloss. Och gnuerna frustade en bit bort. Ja, då kändes det rätt bra ändå.

Fler bilder från savannen finns i vårt bildgalleri på Flickr.

Där noshörningar pudrar näsan

Måste man så måste man

Måste man så måste man

HLUHLUWE-iMFOLOZI, SYDAFRIKA. Vi stannar bilen för att betrakta en noshörningshona och hennes unge som betar bakom buskarna intill vägen. Nationalparken Hluhluwe-iMfolozi är känd för sina många noshörningar, och vi har redan sett flera stycken på lite avstånd. Både de trubbnosiga, och de mer ovanliga spetsnosiga. Den här lilla familjen tillhör de trubbnosiga, det är den största arten. Och de är nära, så nära att jag kan känna lukten av dem.

Honan lyfter på huvudet och tittar åt vårt håll, sedan korsar hon vägen precis framför bilen. Med ungen i hasorna. Mitt hjärta klappar fortare. Måtte vi inte gjort henne upprörd på något sätt. Djur med ungar är inte att leka med. Särskilt inte de som väger tre ton, och har ett en meter långt horn att sticka in i sidan på den de inte gillar. Ludvig lägger i backen, så vi snabbt kan retirera om det skulle behövas. Sedan håller vi andan. Till och med Otto är tyst.

De båda noshörningarna kommer upp i höjd med bilen.  Där vi förvånade ser hur de plötsligt stannar, lyfter på svansen och gör sina behov. Bara några meter från oss. Fotbollsstora kluttar som faller till marken med en duns, en efter en, för att landa i en stor hög med andra lika stora kluttar. Det är då jag förstår, vi har parkerat granne med en noshörningstoalett. Därav lukten.

Så snart de båda noshörningarna gjort sitt sprätter de med bakbenen och intar mer behörigt avstånd. Senare ser vi flera likadana toaletter längs vägen, ibland också dess brukare. Och massor av andra roliga djur; de berättar jag kanske mer om en annan dag. Men tänk att noshörningar är rumsrena, det hade vi ingen aning om.

Livet på landet

De senaste dagarna har vi tillbringat på några av de många kanaler som ringlar sig genom det holländska landskapet. Inget snabbt sätt att ta sig fram på med tanke på alla broöppningar (bropengen betalar man i en träsko som brovakten skickar ner med ett metspö), men ett mycket trevligt alternativ i väntan på gynnsamma vindar för att ta oss vidare mot Engelska kanalen för segel.

Vi färdas genom mysiga små städer och byar. Husen längs kanalen har egna små utgrävda hamnfickor och husbåtar utgör emellanåt hela små byar. Landskapet är härligt grönt. Helt platt överallt, och nästan trädlöst. Imorse lyckades vi dock med konststycket att lägga till just under ett av de få träd som finns. Om man nu kan säga under, för plötsligt befann sig bägge masttopparna inne i grönskan. Den här gången vann Mary kampen och en stor gren fick ge vika och föll ner på jollen på fördäck. Lyckligtvis inga skador på varken besättning eller båt, och efter lite matinköp kunde safarin gå vidare. Jag skriver safari därför att kanalerna kantras nästan uteslutande av betesmark. Till barnens förtjusning har vi sett både kor, hästar, får, alpackor(!?), getter och hjort. Men också harar, storkar, hägrar, gäss och ankor – i mängder. Och över alltihop vilar en lätt doft av koskit, med tillhörande flugor. Hur trevligt som helst med andra ord. Njuter av livet på landet, men ser ännu mer framemot Amsterdam!

(Kapten låter meddela att han även tror sig ha sett två åsnor, men är inte helt säker. ”Det kan ha varit två föl också; stora öron hade de i alla fall.” Behöver jag nämna att han är stockholmare i botten.)

Detta bildspel kräver JavaScript.