Den mystiske följeslagaren

TALAUD, INDONESIEN. Han väntar på stranden när vi kommer in med jollen, med blonderat hår och lurar i öronen. Klädd i snygga gympadojor, jeans och gul t-shirt med något snyggt tryck på. Han ser hyfsat cool ut, som vilken indonesisk tjugoåring som helst skulle jag tro. Vi hejar glatt, som vi brukar. På honom, och alla andra som strömmar till för att få sig en titt på de märkliga främlingarna.

När vi gått en bit märker vi att han följer efter oss. Inget konstigt i sig, vi är ganska vana vid att folk hänger efter oss, ibland hela gäng. Ofta barn och tonåringar som fnittrar så snart man vänder sig om. Men den här killen är annorlunda. Han går bredvid oss, tillsammans med oss. Utan att säga ett ord.

Jag frågar om han vet var vi kan göra av våra sopor, och pekar mot påsarna Ludvig släpar på. Killen ser sig osäkert omkring, och säger något på vad vi antar är det lokala språket. Sedan pekar han på sina hörlurar, som om han vore upptagen i ett samtal. Jaha, ok. Ursäkta då, säger jag lite förvånat och frågar någon annan. Men ingen talar engelska, ingen förstår. Inte ens polisen.

Vi löser sopfrågan till sist, blir hänvisade till en soptipp på en ödetomt. Någon annan sophantering finns tydligen inte på ön. Vår följeslagare däremot, honom blir vi inte av med hur vi än gör. Stannar vi, stannar han. Går vi in i en affär, följer han efter. Och med jämna mellanrum mumlar han något med låg röst, som en hemlig agent som rapporterar till högkvarteret om de mystiska främlingarnas förehavanden i staden. Eller en forskare som spelar in sina iakttagelser i realtid.

De flesta verkar tro att den märklige följeslagaren är vår guide eller tolk, så när vi frågar något på engelska vänder de sig till honom som om de förväntar sig att han ska översätta. Det gör han förståss inte. Men ibland mumlar han något till svar, som får dem att börja skratta. Vad det nu kan vara som är så roligt.

Jag känner mig väldigt obekväm, och har svårt att slappna av. Men killen är åtminstone inte hotfull. Tvärtom faktiskt. Han hyser en stor omsorg för barnen; föser in Lovis på trottoaren så fort hon tar ett steg åt sidan och är snabbt framme och lyfter upp Otto när han trillar ner från en bänk. Lite väl snabbt. Han är aldrig mer än en meter bort.

När vi fyra timmar senare återvänder till jollen för att åka ut till vår båt har vi fortfarande den unge mannen vid vår sida. Alltjämnt utan att veta vem han är, eller varför han förföljer oss. Alla försök till kommunikation har varit fruktlösa. Hans syften är och förblir en gåta.