En vissen blomma

Ett minne blott ...

I fyra år har vårt flitiga vindkraftverk prytt Marys mesanmasttopp som en vacker blomma. Det har blivit en del av båtens karaktär, ett tydligt kännetecken. Något som särskiljer den från alla andra. ”Ketchen där borta med vindkraftverket i masttoppen.” Så brukade vi säga. Med betoning på brukade. För nu är det borta.

Jag får det kanske att låta som vindkraftverket skulle ha trillat ner. Och det har det tack och lov inte gjort. Men tanken på att det faktiskt skulle kunna ske har slagit mig allt oftare på sistone. För ett par månader sedan började vindkraftverket ge ifrån sig ett märkligt ljud i vissa vindstyrkor, och snart kunde vi också se att det vobblade lite grann. Något som successivt förvärrats på senare tid. Och med det min oro för att hela femtonkilos-klumpen skulle trilla ner i huvudet på oss en dag.

Ludvig har varit uppe i masttoppen för att kontrollera att vindkraftverket verkligen sitter fast som det ska. Och jodå, det har det gjort. Men någon säker diagnos har varit svår att fastställa på denna höga höjd. Idag gjorde vi dock slag i saken och monterade ner hela faderullen, för att ta oss en närmare titt.

Förhoppningen har hela tiden varit att problemen skulle grunda sig i någon form av glapp, kanske orsakade av ett slitet kullager eller dylikt. Och så visade sig det också vara. Men ju mer vi plockade isär vindkraftverket desto fler fel hittade vi. Det såg fel ut, det lät fel. Och det luktade till och med fel – bränd el. Ja, vindkraftverket var så illa däran att det troligen aldrig skulle pryda Marys masttopp igen. En sorgens dag.

Lyckligtvis hittade jag två bortglömda ölburkar längst ner i skolådan tidigare idag. Vi dricker dem, tittar på delarna av vår vissna blomma och funderar på vad sjutton vi ska göra nu …

Sådan vindsnurra, sådan herre

Fler än vi verkar ha upptäckt att innanhavet Spaanse Water på Curaçao utgör en av Karibiens tryggaste ankringsplatser, på gott och ont.  En egen ankarvik kan man glömma här. Men det är väldigt roligt att träffa andra långseglare, diskutera praktiska lösningar eller bara beskåda allt liv och rörelse i hamnen. Och det var precis vad vi gjorde denna morgon vid frukostbordet på däck när det slog oss hur man fatiskt kan döma båtägaren efter dennes val av vindsnurra. Nedan sammanfattar jag vad vi kom fram till, heltfördomsfritt : )

Aerogen/Ampair/Rutland: Tre vanliga sexbladiga vindsnurror, som laddar något sämre än övriga namn på listan. Slätstrukna val, som utstrålar okunnighet eller lågt engagemang. Bland ägarna hittar man främst nyblivna långseglare som har köpt en äldre färdigutrustad båt, eller långliggare som valt att komplettera sin vindsnurra med ett bensindrivet elverk istället för att köpa ett bättre. Och de som inte gör det startar ofta motorn eller uppsöker en marina för att ladda sina batterier. Den lite större Aerogen 6 kan dock vara ett vettigt alternativ för den som har plats för den.

AIR Breeze: En trebladig snygg liten vindsnurra. Ägaren är ofta en reativt nybliven långseglare med en helt eller delvis nyutrustad båt. AIR Breeze verkar också vara ett populärt ersättningsalternativ för erfarna långseglare vars gamla vindsnurra har dragit sin sista suck. Den är förhållandevis billig, lätt och något tystare än sin föregångare AIR X. Nackdelen är att den inte lär ladda riktigt lika bra.

AIR X: En vanlig, liten och effektiv trebladig vindsnurra vars surrande plågat många båtgrannar genom åren. Tillhör normalt lågbudgetseglare, inte sällan långliggare i populära ankringsvikar. Ofta förvånande trevliga, även om jag tycker att det är deras förbannade skyldighet att hitta en egen planet att ankra på.

AIR X med tysta vingar: Fixarens och tekniknördens favoritlösning. Oftast relativt nyblivna långseglare med full koll på sin elförbrukning. Ägaren är inte särskilt välbärgad men gillar smarta lösningar, och tillbringar mycket tid på internet. De tysta vingarna, som känns igen på den blå färgen, lär inte påverka laddningen nämnvärt men är betydligt tystare är originalvingarna. Den mer välbärgade tekniknörden skulle istället välja en Duogen, som även kan användas som släpgenerator.

D400: Den enda tysta vindsnurran som kan konkurrera med de trebladiga när det kommer till laddning. En tungt och lite dyrare alternativ som utgör ett populärt val hos båtägare som prioriterar komfort, dvs mycket laddning utan oljud. Många ägare är välutbildade, har tagit ett års paus från karriären för att segla till Karibien och tillbaka. De flesta har en relativt ny och lite större båt, oftast i plast. Och är inte båten ny, så är den åtminstone nyutrustad. Ligger gärna i marina när möjlighet ges.

KISS: Lite större vindsnurra än övriga, lär ladda bra men låter en del. Du hittar den oftast på lite större båtar, hemmabyggen eller äldre lite förfallna båtar. Ägarna är ofta lika skäggiga som undervattenskroppen på deras båtar, och har seglat på haven i decennier. Idag är de riktiga långliggare, och verkar inte segla många sjömil i onödan. Vanliga i Karibien. Kan även förväxlas med en Windbugger-ägare. Oavsett, locka med en flaska rom och du är garanterad många härliga rövarhistorier från de sju haven.

Superwind: Ett val för den medvetne. Snygg trebladig vindsnurra som man ofta ser på katamaraner. Vad detta kan bero på är svårt att sia om men man får väl anta att de valt vindsnurra efter hur den ser ut, och att just Superwinds design attraherar samma sorts människor som föredrar katamaraner. Jo, lite konstigt är det. Dessutom för den en del oväsen, men lär ladda bra.

Naturligtvis finns det många fler vindkraftverk att välja på, och ännu fler båtägare. Men dessa är de vanligaste som vi har stött på så här långt under vår resa. Och som i så många andra personlighetstester så kan man känna igen sig i flera grupper.  Eller inte känna igen sig alls.

Själva har vi en D400 monterad i toppen på mesanmasten. Den laddar bra, och är helt tyst. Men skulle vi välja en ny lösning idag skulle vi troligen satsa på en AIR X med tysta vingar. Dels för att man får mer laddning för pengarna jämfört med en D400, men framförallt för att det skulle kännas bättre med ett lite lättare vindkraftverk i masttoppen. Hmmm, så vad säger det om oss? Och vilken vindsnurretyp är du?

Welcome to Happy Island!

Janti's Happy Island

”Welcome to Happy Island” sa Janti med ett varmt leende och tog emot vår jolletamp när vi angjorde den lilla ön längst ut på revet utanför Clifton här på Union Island. Det är inte många som har byggt sig en egen ö, men det är precis vad Janti har gjort.

Under decennier hade fiskarna i Clifton byggt upp ett mindre berg av stora snäckskal på stranden. Ett berg som växt till ett bekymmer för den lilla staden som jobbade hårt på att bli mer attraktiv för turister. Så kom det sig att Janti en dag kom med den briljanta idén att frakta ut alltihop längst ut på revet för att bygga en liten ö. En ö med en bar på. Och så blev det.

Åtta år tog det, berättar Janti och visar stolt upp bilder på hur hans Happy Island växt fram under åren. Ön är inte mer än 15 meter i diameter och rymmer inget annat än Janti’s bar, ett enkelt och avslappnat ställe som enbart utgörs av en enkel träbyggnad i glada färger, några bord och ett par palmer.

Någon landström finns inte här ute. Men ljuva reggaetoner sprider sig likväl från en hel vägg med blandade gamla högtalare. De försörjs med några solpaneler på plåttaket. Och de färgglada ljusslingorna som ringlar sig runt baren drivs av egna små solceller. Liksom ”trädgårdslamporna” som sitter nedstuckna i sanden här och var.

Kapten och Janti snackar vindkraft på Happy Island.

Soltimmarna är många här på Union Island så Janti har inga större problem med energiförsörjningen, men det skadar ju inte med fulladdade batterier även molniga dagar. Så nu har han införskaffat sig ett litet vindkraftverk (D400) av samma typ som vi har i masttoppen på vår båt. När sammanträffandet blev känt frågade Janti om inte Ludvig kunde komma över idag på morgonen för att diskutera olika monteringsalternativ.

Ja, så nu sitter de där ute på Happy Island och klurar – troligen över en svalkande Fruit Punsch. Sedan bär det av mot nästa ö, Carriacou – sex sjömil bort. Sämre kan man ha det.