De vilda hästarnas ö

Detta bildspel kräver JavaScript.

CUMBERLAND ISLAND, GEORGIA. De krokiga ekgrenarna sluter sig likt en tunnel över oss. I träden hänger stora klasar av spansk mossa, som ger skogen en spöklik känsla. Men så öppnar landskapet plötsligt upp sig. Och framför oss ser vi det som en gång varit den praktfulla ingången till familjen Carnegies residens på Cumberland Island. Idag är ön nationalpark, och ruinerna står tomma. Det växer björnbär vid dess murar och vilda hästar betar i resterna av den pampiga trädgården. Men alla som en gång läst Den Store Gatsby kan föreställa sig de fester som en gång utspelats här.

Vi fortsätter på en stig längs vattnet, och kommer ut på en brädgång som tar oss tvärs över träsket. Det är här alligatorerna trivs bäst. Snart hör vi ljudet av vågor som bryter. Vi närmar oss havet, den långa oskyddade Atlantkusten. Vi följer ljudet, över brädgången, vidare in i buskarna och över en liten bro. Barnen stannar upp för att titta på ormarna som slingra sig i vattnet nedanför. Själv går jag före, betraktar fjärilarna som flyger från blomma till blomma längs med stigen. Njuter av sången från en röd kardinalfågel.

Busklandskapet övergår i sanddyner, och stigen omges av högt vassliknande gräs. Vi är nära nu, nära det öppna havet som jag inte sett efter flera veckor på Intracoastal Waterway, det skyddade kanalsystem som går längs med hela USA’s ostkust. Det är en vacker syn som möter mig bakom den sista kullen. Den milslånga stranden, och det blå vattnet som ser så frestande ut att jag måste ta av mig byxor och tröja, för att vada ut i vattnet i bara underkläderna. Det är en varm dag, svalkan är välkommen och kläderna kommer torka. Att bada naken är det inte tal om, sånt är förbjudet i det här landet.

De andra kommer snart ikapp, och vi fortsätter norrut längs stranden. Vi har sällskap av Gustav – en av sönerna i familjen Fredrikson – och hans flickvän. Lovis och Otto njuter av umgänget. De är unga och fulla av energi – svingar barnen mellan sig, leker tafatt och skrämmer skrattmåsar tillsammans. Sedan dukar vi upp vår medhavda picknick på en stock. Där blir vi sittandes ett tag. Barnen badar och jag ritar en stor labyrint på stranden. Sanden är perfekt, fast och fin.

En hästfamilj kommer ner till stranden för att rulla sig i sanden. Man tror att hästarna kom hit redan på 1600-talet, från Spanien med de första upptäcktsresanden. Idag finns det cirka 150 vildhästar på ön. Men de är inte särskilt skygga; passerar bara några meter från oss. Senare ser vi även ett litet rådjur som betar i skogsbrynet. Och ett lustigt bältdjur som bökar bland löven inne i skogen. Gustav säger att vi har tur. Han har varit här förut, men aldrig sett så många vilda djur. Bara ett fåtal hästar. Tur är bra, det samlar vi på. Det kan man aldrig få för mycket av.

Vi är tillbaka ombord precis i lagom tid för att lyfta ankaret och återvända till Fernandina Beach där våra gäster parkerat sin bil. Det blir det sista vi ser av fina familjen Fredrikson för den här gången. Imorgon forsätter vi norrut.

Vildhästarna vid Nordkap

Vildhästar i sikte.

Längst upp på Nya Zeelands nordligaste udde, där Tasman Sea möter Stilla havet, finns en vacker strandkantad bukt omgiven av gröna trädlösa sluttningar och klippor som stupar flera hundra meter ner i havet. En vild, exponerad bukt där den ohämmade havsdyningen dundrar in mot stranden med ett nästan öronbedövande dån.

Det är en mäktig plats, men inte på något sätt särskilt lämpad för ankring. Ändå var det just här vi lät vårt ankare gå så sent som igår kväll. Det kändes tråkigt att passera Nya Zeelands nordkap i mörker; uddar av det här slaget brukar vara en vacker syn. Och de ovanligt lugna väderförhållandena gjorder det möjligt att ankra på den annars så utsatta kusten, i väntan på dagsljus.

I guideboken kunde jag läsa att den som vandrar ut till den östra klippudden, Hooper Point, kan med lite tur få en glimt av de vildhästar som brukar hålla till här. Och det är därför med viss besvikelse jag så här i dagsljus kan konstatera att vi inte kommer att landa med jollen. Det är för farligt i den höga dyningen. Ja, till och med omöjligt.

Bukten heter Spirits Bay. Ett namn som för våra tankar till vildhästen Spirit, som är huvudkaraktären i en tecknad film med samma namn. En smörig Disneyproduktion av det sämre slaget. Men likväl en av Lovis favoritfilmer. Kanske är alltsammans bara en lyckosam slump. Men jag kan ändå inte låta bli att undra vem som döpts efter vem – sagans vildhäst efter bukten, eller tvärtom.

Över frukosten i sittbrunnen berättar jag för Lovis om vildhästarna. Och hon är i alla fall fullständigt övertygad om att det måste finnas ett samband, att det måste vara hennes Spirit som är ledare över vildhästarna här i Spirits Bay. Det hör man ju på namnet. Det faktum att filmen faktiskt utspelar sig i den amerikanska Gamla Västern verkar inte bekomma henne. Hästarna har väl flyttat, och så var det med det.

Lovis har svårt att dölja besvikelsen över att vi inte kan gå iland och leta reda på vildhästarna. Och jag ser hur hon spanar drömskt upp mot de gröna sluttningarna. Jag följer hennes sökande blick, upp mot toppen av klippan som vetter ut mot havet. Men vänta, vad är det där? Jag gnuggar mig i ögonen. Det måste vara en synvilla, men jag tycker mig faktiskt se siluetten av en grupp hästar längst upp på branten mot den ljusa himmeln.

Jag tar fram kikaren, och får bilden bekräftad. Där står självaste Spirit och tittar ut över havet, mot sitt forna land. Medan hans hjord betar vid hans sida. Och jag kan nästan slå vad om att han gnäggar ett välkomnande till de långväga seglarna. Men ljudet försvinner i dånet från den brytande dyningen.

Det blir huggsexa om kikaren, och först när alla har tagit sig en ordentlig titt säger Lovis helt coolt: ”Där ser ni. Det var ju det jag sa, att Spirit bor här.” Som det vore den mest självklara sak i världen.

Nästa gång jag tittar är hästarna borta.