Vildhästarna vid Nordkap

Vildhästar i sikte.

Längst upp på Nya Zeelands nordligaste udde, där Tasman Sea möter Stilla havet, finns en vacker strandkantad bukt omgiven av gröna trädlösa sluttningar och klippor som stupar flera hundra meter ner i havet. En vild, exponerad bukt där den ohämmade havsdyningen dundrar in mot stranden med ett nästan öronbedövande dån.

Det är en mäktig plats, men inte på något sätt särskilt lämpad för ankring. Ändå var det just här vi lät vårt ankare gå så sent som igår kväll. Det kändes tråkigt att passera Nya Zeelands nordkap i mörker; uddar av det här slaget brukar vara en vacker syn. Och de ovanligt lugna väderförhållandena gjorder det möjligt att ankra på den annars så utsatta kusten, i väntan på dagsljus.

I guideboken kunde jag läsa att den som vandrar ut till den östra klippudden, Hooper Point, kan med lite tur få en glimt av de vildhästar som brukar hålla till här. Och det är därför med viss besvikelse jag så här i dagsljus kan konstatera att vi inte kommer att landa med jollen. Det är för farligt i den höga dyningen. Ja, till och med omöjligt.

Bukten heter Spirits Bay. Ett namn som för våra tankar till vildhästen Spirit, som är huvudkaraktären i en tecknad film med samma namn. En smörig Disneyproduktion av det sämre slaget. Men likväl en av Lovis favoritfilmer. Kanske är alltsammans bara en lyckosam slump. Men jag kan ändå inte låta bli att undra vem som döpts efter vem – sagans vildhäst efter bukten, eller tvärtom.

Över frukosten i sittbrunnen berättar jag för Lovis om vildhästarna. Och hon är i alla fall fullständigt övertygad om att det måste finnas ett samband, att det måste vara hennes Spirit som är ledare över vildhästarna här i Spirits Bay. Det hör man ju på namnet. Det faktum att filmen faktiskt utspelar sig i den amerikanska Gamla Västern verkar inte bekomma henne. Hästarna har väl flyttat, och så var det med det.

Lovis har svårt att dölja besvikelsen över att vi inte kan gå iland och leta reda på vildhästarna. Och jag ser hur hon spanar drömskt upp mot de gröna sluttningarna. Jag följer hennes sökande blick, upp mot toppen av klippan som vetter ut mot havet. Men vänta, vad är det där? Jag gnuggar mig i ögonen. Det måste vara en synvilla, men jag tycker mig faktiskt se siluetten av en grupp hästar längst upp på branten mot den ljusa himmeln.

Jag tar fram kikaren, och får bilden bekräftad. Där står självaste Spirit och tittar ut över havet, mot sitt forna land. Medan hans hjord betar vid hans sida. Och jag kan nästan slå vad om att han gnäggar ett välkomnande till de långväga seglarna. Men ljudet försvinner i dånet från den brytande dyningen.

Det blir huggsexa om kikaren, och först när alla har tagit sig en ordentlig titt säger Lovis helt coolt: ”Där ser ni. Det var ju det jag sa, att Spirit bor här.” Som det vore den mest självklara sak i världen.

Nästa gång jag tittar är hästarna borta.

Morgonvakt

Seglarkakor. Mums.

Jag kokar te i skenet från pannlampan, skramlar så lite jag kan för att inte väcka Lovis som sover i sjökojen i salongen – vägg i vägg med byssan. Hon brukar lägga sig där när motorn är på, som igår kväll. Eftersom hennes egen koj ligger granne med det bullriga motorrummet.

Vid midnatt övergick gårdagens stiltje till en lätt akterlig bris, och vi kunde stänga av den brummande motorn, hissa segel och tyst glida fram över ett stilla hav. Det är märkligt, hur snabbt havet kan byta skepnad. Så sent som igår morse blåste det kuling, som dog ut lika snabbt som vi lämnade Cook Strait bakom oss. Vi är på väg upp längs Nordöns västkust, för att runda Nordkap och fortsätta ner längs ostkusten. Kanske ända ner till Auckland.

I väntan på att vattnet kokar upp laddar jag ner en färsk väderkarta via satellittelefonen, skickar iväg ett par mejl och passar på att skriva några ord i loggboken. Väderprognosen ser bra ut. De sydliga vindarna det kommande dygnet ser något starkare ut än vi först räknat med. Nästan femton knop, tillräckligt för att vi ska slippa motorgång. Och det hotande lågtrycket i väster har försvagats.

Otto ropar från sin koj i förpiken. ”Lakritspojken är borta. Jag hittar inte Lakritspojken.” Jag går fram för att leta upp den svarta tygdockan, stoppar om honom och påpekar att det inte är morgon än. Klockan är sju, men det är fortfarande mörkt ute och jag hoppas han ska somna om. Ibland funkar det, ibland inte. De här första morgontimmarna innan resten av familjen vaknar är värdefulla för mig. Ensamtid är en bristvara i en liten båt på havet.

Jag tar med mig mitt te och min bok ut i sittbrunnen. Boken heter Den omöjliga isresan och är skriven av vännerna på Ariel IV, som förra året gick igenom Nordvästpassagen som första svenska segelbåt. En häftig resa, men jag avundas dem inte, utan känner mig nöjd med att vi seglar norröver igen. Vi har de senaste månaderna fått vår dos av låga temperaturer och tufft väder. Nu ser jag framemot värmen igen, och stabilare vindar.

Jag hinner knappt öppna boken innan Otto ropar igen. Han behöver kissa. Jag går in och hjälper honom på toaletten. Frågar sedan om han vill gå och lägga sig igen, eller stiga upp. ”Vad ska du göra, mamma? Jag vill vara med dig” lyder svaret, som så ofta förr.”Otto brukar vakna först av barnen. När vädret är ruskigt kryper jag ibland ner i kojen bredvid honom, för att mysa en stund. Men oftast går vi ut. Framförallt för min konstant babblande son inte ska väcka den övriga besättningen, men också för att få frisk luft. För att förhindra sjösjuka.

”Glöm inte seglarkakorna” ropar Otto halvväg upp för lejdaren. Vi brukar äta digestivekex med philadelphiaost medan vi väntar på att de andra ska vakna. I väntan på gemensam frukost. Men bara till sjöss. Därav Ottos benämning. Seglarkakor.

Det blåser lite mer nu. Jag justerar seglen, kopplar ifrån autopiloten och riggar vindrodret. Autopiloten styr bättre än vindrodret i svaga vindar, men vi försöker använda den så lite som möjligt eftersom den snabbt dränerar våra batterier på el.

När båten fått sin beskärda del av uppmärksamheten slår jag mig ner bredvid Otto, och brer mig en seglarkaka jag också. Det är en fin morgon. Mary gör god fart framåt, på ett ovanligt lugnt hav. Solen går upp bakom de låga moln som sligger som ett band över land i öster. Vi betraktar skådespelet tillsammans, och njuter av värmens dagens första solstrålar. Otto tar en klunk av mitt te, och tittar på mig med lyckliga ögon. ”Du och jag, mamma” säger han. ”Du och jag.”