Att skiljas är att dö en smula

”Partir c’est mourir un peu.” Så sa en god vän till mig för några veckor sedan när jag berättade att jag inte varit förberedd på alla dessa avsked som en sådan här resa faktiskt innebär. Det är ett franskt ordspråk som betyder just ”att skiljas är som att dö en smula”. Och precis så känns det. Allt annat är vi väl förberedda på. Men inte detta. Frågan är om det ens går att förbereda sig för.

Värst är det med gamla människor. Visst, alla kan blir överkörda imorgon men sannolikheten är trots allt större att de äldre inte finns kvar här hemma när vi återvänder. Och det gör riktigt ont, både för vår egen och för deras egen skull. Samtidigt kan man ju inte sitta hemma och vänta på rätt tajming, för den infinner sig aldrig.

Ju nämre avsegling vi kommer desto tätare mellan avskeden blir det. Och nu med bara några dagar till den stora dagen känner jag mig sorgsammare än på länge. Jag vet att det snart känns bättre, att det goda överväger det onda. Men helt klart sätter det sina spår, som om en del av mig dör vid varje avsked.