Att lätta ankar. Smaka på orden. Det låter så enkelt, vackert. Men det här är inget spontanprojekt. Elva år har passerat sedan planerna först kom på tal. Ett drygt decennium. Ett annat millennium. I slutet av nittiotalet.

Vi gick hand i hand längs piren i Pasito Blanco, en liten hamn på Gran Canarias sydkust. Ludvig hade seglat dit i en liten sexmetersbåt tillsammans med en kompis. Jag hade tagit flyget för att leva långseglarliv några veckor under jullovet. Vi pratade om framtiden. Ludvig ville köpa större båt, flytta ombord. Segla jorden runt. Upptäcka världen i sakta mak, för egen köl. Det var svårt att föreställa sig för en landkrabba som mig. Några soliga dagsturer i skärgården var allt som fanns i bagaget. Men ja, varför inte.  Jag var sällan sen att tacka nej till ett äventyr.  Jag minns hur jag stannade till vid en tvåmastad skönhet och sa:
”Okej, vi gör det. Vi köper en båt och seglar jorden runt. Men då vill ha en sån här.” Och en så fick det bli!

Ludvig såg nöjd ut. Mitt val av båttyp visade sig vara synnerligen lämpligt. En Joshua, en klassiker i långseglingssammanhang. Bekväm och säker, byggd för de stora haven. Kanske var det ingen slump att han tog upp frågan just där. Eller så hade jag helt enkelt näsa för lämpliga långfärdsbåtar.

Båten vi såg den där dagen i Pasito Blanco blev långt senare till salu och köptes av en god vän som är bosatt på Gran Canaria. I höst ser vi framemot att segla tillsammans i de kanariska vattnen.

Här är hon, båten vi såg på Gran Canaria den där dagen för elva år sedan. Det blev kärlek vid första ögonkastet och jakten efter en egen Joshua kunde börja. Men det är en annan historia. Foto: Giovanni Ramunno