Visst ska vi skydda de våra …

… men det är farligt att leva.

I första avsnittet av tv-serien Familjer på äventyr pratar jag en del om synen på barn och säkerhet i Sverige jämfört med resten av världen. Som brukligt i tv-sammanhang kommer inte riktigt allt jag sa på temat med i själva tv-rutan. Så jag täckte utveckla det lite. I säkerhetens namn kan man nämligen begränsa sig hur långt som helst, så långt att man nästan inte kan göra någonting. Då blir livet väldigt tråkigt, kanske rentav farligt.

Vi valde att göra den här resan trots att den medför vissa risker. Statistiskt sett är det vanligare med olyckor under bilsemestern än när man seglar. Men till havs är hjälpen längre bort om något skulle hända. Vi har därför varit väldigt noga med säkerheten på båten. Noggrannare än de flesta. Troligen för att vi har två barn ombord. Kanske lite extra för att vi kommer från Sverige – trygghetsnarkomanernas hemland.

Men på samma sätt som vi inte låtit risken för olyckor hindra oss från att genomföra vår resa, vill vi inte hindra våra barn från att göra det de vill.  Den som blir överbeskyddad lever i en bubbla, när bubblan spricker blir det dubbelt så farligt. Vill våra barn klättra högst upp i masten får de göra det. Vi ger dem en klättersele och visar hur de ska göra. Trillar de kan det göra ont. Kanske blir de också lite rädda. Men de dör inte. Nästa gång håller de i sig bättre.

På båten är farorna begränsade och säkerhetsrutinerna väl inövade. När vi seglar är det lika självklart för våra barn att ta på flytväst när de ska gå ut, som för svenska barn att koppla säkerhetsbältet när de sätter sig i bilen. I land är det lite annorlunda. Varje plats medför nya faror. Vissa är svårare att förutspå än andra. Men ju mer kunskap man har, desto bättre. Vet barnen vilka hajar som är farliga, behöver de inte vara rädda för alla. Och har de lärt sig vad de ska göra om de kommer bort, då är det inte lika skrämmande om det skulle hända.

Generellt brukar vi försöka ta seden dit vi kommer. I den mån det är rimligt. Vissa saker behöver man träna på länge för att lära sig. Som att jonglera med eldfacklor. Men är flaket på en pick-up det transportsättet lokalbefolkningen använder, då är det också gott nog för oss. Vi kan inte komma dragandes med våra svenska krav om bilbarnsstol eller hjälm i länder där dessa prylar inte finns. Då hade vi lika gärna kunnat stanna hemma.

Livet blir roligare om man vågar lite. Det är också så man lär sig. Så tänker vi. Men det här är svåra frågor. Ingen vill att ens barn ska bli bortrövat, eller skada sig för livet. Vad tycker du, är vi svenskar för säkerhetsmedvetna? Och var går i så fall gränsen?

Skeppskyrkogården

Hogsty Reef

Hogsty Reef

HOGSTY REEF, BAHAMAS. Allt jag ser är två enorma vrak. Inget land, inget rev. Inget rytande skum. Trots att jag vet att det finns där, bara några sjömil bort. Vi närmar oss Hogsty Reef, något så ovanligt som en atoll mitt i Karibien. Det finns bara tre i hela Atlanten. Först på riktigt nära håll kan jag ana revet, och ett sandfärgat streck vid horisonten – den första av atollens två öar. Så låg att den bara syns när vi befinner oss uppe på vågtopparna. Så låg att inget kan växa.

Snart ser vi också atollens andra ö, bakom vilken vi hoppas kunna ankra. Vi rundar revet och styr upp mot ön. Botten grundar upp från 500 till fem meter inom loppet av några minuter, mörkblått vatten blir turkost och jag ställer
mig i fören för att hålla utkik efter korallhuvuden. Vi hittar ett stycke ren sandbotten i lä av ön, och får bra fäste. Men havsdyningen rullar in över revet och båten rullar än hit än dit. Här vill vi inte stanna över natten. Men det är inte värre än att vi kan sjösätta jollen och ro iland en stund. Nu när vi ändå är här.

Ön är inte större än att man skulle kunna gå runt den på fem minuter. Om det inte vore för att man måste stanna var femte meter för att titta på en fin snäcka eller korall. Några låga buskar har fått fäste på den norra delen av ön. Det är också där kumlet står, ett murat gammalt sjömärke och resterna av vad som en gång varit en gasdriven fyr. Den är uppgraderad med en solpanel, men jag betvivlar att den fungerar.

Inte långt från stranden ser jag något sticka upp ur vattnet. Det visar sig vara fören på vraket från en stor fiskebåt, en trålare av den grova vajern att döma. Jag simmar runt bland de rostiga vrakdelarna en stund. Identifierar vad som en gång varit en motor, några pollare och en nedgångslucka. Det är skrämmande att se hur ett rev kan smula sönder ett strålskrov så totalt.

Vi måste hitta en säkrare ankarplats, medan solen fortfarande står högt på himlen. Så vi lyfter ankaret, och styr längre in i lagunen. Jag står som vanligt i fören och håller utkik. Vi vet att det ska finnas en väg in. Men sikten är dålig i den krabba sjön, båten stampar fram och det är nästan omöjligt att avgöra hur mycket fritt vatten vi har mellan kölen och korallen under oss.

Jag låter blicken svepa över lagunen, revet och de kringliggande vraken. Sedan vänder jag mig om mot Ludvig. ”Ska vi vända om, och fortsätta mot Kuba istället?” ropar jag så högt jag kan för att överrösta motorn. Ludvig nickar bekräftande, som han just tänkt det samma. Lägger sedan om rodret och styr ut samma väg som vi kom. Hogsty Reef har tillräckligt många vrak som det är.

Det som inte får hända

SAINT MARTIN, KARIBIEN. Kanske har ni redan läst om det i tidningarna. Om Niklas och Karin ombord på svenska segelbåten Bull. Hur de var på väg från Florida till Bermuda. När båten började ta in vatten i högre takt än de kunde pumpa ut. Samtidigt som vindarna bara ökade, och vågorna växte. Besättningen räddades under dramatiska förhållanden, men fick lämna båten till sitt öde.

Jag läste Niklas sakliga beskrivning av händelseförloppet på deras blogg tidigare idag. Och jag kan inte få saken ur huvudet. Tänk om något liknande skulle hända oss, med två barn ombord. Det spelar ingen roll hur bra rutiner eller säkerhetsutrustning vi har. Den tanken skrämmer mig, oerhört.

Jag kissar på mig

Den sydgående Agulhas-strömmen längs Sydafrikas östkust ger härlig skjuts så länge det blåser från norr. Men när vinden vrider på syd bildas farliga vågor, ibland 20 meter höga ...

Agulhas-strömmen flödar söderut längs Sydafrikas östkust med flera knop . När det blåser hårt från motsatt riktning reser sig vågorna. Ibland 20 meter.

EAST LONDON, SYDAFRIKA. Jag finner mig sittandes på golvet under spisen. Med en gryta i knät, och alla de prylar som legat på navigationsbordet utspridda runt mig. Också halkduken. Och vårt sista svenska tangentbord, nu i flera delar. Jag känner något varmt rinna längs ena benet. Instinktivt tror jag att det är blod, men förstår snart att det är urin. Jag har kissat på mig.

En kraftig våg kastade omkull Mary af Rövarhamn. Så överraskande att jag flög tvärs över båten och kraschlandade på spisen. Båten reste sig igen, men smällen var så hård att jag släppte på trycket.  Kanske i blotta förskräckelsen, jag vet inte. Men en känsla av skam infinner sig, ungefär som den gången när jag var fyra år och vaknade blöt i sängen efter att ha drömt att jag gått på toa. Då som nu berättar jag inget. Sträcker mig bara efter pappersrullen som ligger på vasken.

Det gör ont att resa på sig. I höften, i vänster knä, i ena handleden. Mest överallt faktiskt, men inget verkar brutet. Och jag blöder inte. Då kommer jag att tänka på Ludvig. Senast jag såg honom satt han på däck och rensade en tonfisk som han fick på kroken just när vi skulle veva in fiskelinorna – ingen vill ha fisk i sån här sjö.  Jag tittar ut, Ludvig är oskadd. Så snällt jag kan ber jag honom att ge fanken i fisken och komma tillbaka in i sittbrunnen. Genast. Innan nästa våg får honom att slinta med kniven.

Ludvig hör allvaret i min röst, lämnar fisken därhän och ägnar sig istället åt att parera sjön. Själv stuvar jag undan prylarna som rasat ner på golvet, sedan tar jag med mig barnen till akterhytten. Där är lågt i tak, och gott om kuddar och filtar. Där är vi trygga, om båten så skulle slå runt. Men det kommer den inte att göra. De sydliga vindarna syns inte på väderprognosen. De kommer snart gå över. Så länge byter jag byxor och kryper ner under täcket med en unge på vardera sidan. Och sådär ligger vi, småpratar, sjunger och leker stillsamma lekar. I timmar. Tills allt känns bättre igen.

Det händer då och då att jag undrar jag vad sjutton vi håller på med. Att det borde finnas ungefär tusen miljoner roligare och bättre sätt att bränna tid och pengar än att kajka runt på haven såhär. Det här var en sådan dag. Men jag glömmer fort.

Mot pingvinerna!

Mary af Rövarhamn sätter kurs mot Godahoppsudden.

Mary af Rövarhamn sätter kurs mot Godahoppsudden.

RICHARDS BAY, SYDAFRIKA. Tiden går. Vi har snart tillbringat en hel månad i Richards Bay, och det är hög tid att lämna girafferna och flodhästarna bakom oss för att segla söderut mot pingviner och sälar. Under goda förhållanden ligger Godahoppsudden bara en dryg vecka bort. Men förhållandena är allt annat än goda.

Vädret här nere är synnerligen besvärligt. Ena dagen blåser det kuling från ena hållet, för att nästa dag blåsa fullt ös från andra hållet. Vi får ta ett steg i taget, en hamn i sänder. Och utnyttja varje tillfälle med medvind. Så borde vi väl komma runt kapet förr eller senare. Vi börjar redan i eftermiddag; får se hur långt vi kommer.

Vår SPOT-sändare saknar fortfarande täckning. Men vi kommer befinna oss så nära land att det borde gå bra att hålla koll på oss via AIS* istället. Klicka här för att se vår senaste AIS-position.

___________________________________________________________________________________

* AIS är en smart liten apparat som sänder ut vår position, kurs och fart till närliggande båtar, för att minska risken för kollision. Men signalen fångas även upp av landstationer i närheten. Dessa skickar i sin tur upp vår signal på internet så att alla som vill kan se var vi befinner oss.   

Fångar vid drömmarnas kaj

Inloppet till hamnen här i St Pierre ligger granne med en av Réunions populäraste surfvågor. Jag hade läst någonstans att så länge vågsurfarna är ute anses inloppet säkert. Och det var med den lite ovanliga måttstocken i åtanke som vi förra söndagen under de mest gastkramande förhållanden lät vågorna föra Mary af Rövarhamn i hamn, med en knapp meter under kölen och mindre än femtio meter från närmsta surfare. När jag fick höra att vågorna den dagen ansågs ovanligt snälla, var det inte utan att jag undrade hur sjutton vi skulle komma ut igen. Det undrar jag fortfarande. Men nu förstår jag i alla fall varför alla i hamnen bara bor på sin båtar, istället för att segla dem.

Det kan alltid bli värre

Quickenning med nödrigg gjord av hobiecatmaster som de fått av amerikanska marinen på Chagos.

Quickenning förtöjd utanpå bogserbåten i Port Mathurin. Nu med nödrigg bestående av hobiecatmaster som besättingen fått av amerikanska marinen på Chagos.

När jag var liten sa alltid min mamma att jag skulle tänka på de svältande barnen i Afrika, varje gång jag klagade över någon orättvisa i mitt liv. Jag minns att jag tyckte det var befängt, vad hade de med mig och göra? Det hjälpte väl inte mig. Men hon hade en poäng trots allt, allt är relativt och ibland kan man behöva lite distans till sina egna problem.

Vi har de senaste dagarna varit ganska bekymrade över det här med råttan, eller om det nu är en mus. Som om vi inte hade nog med de där förbaskade kackerlackorna vi aldrig blir av med. Men när jag imorse stack upp mitt huvud genom luckan glömde jag mina egna problem illa kvickt. För vid kajen låg Quickenning, en 50 fots racingbåt som vi låg granne med under vår tid på Sri Lanka. Men något var allvarligt fel. Båten saknade rigg, den hade förlorat sin 21 meter höga kolfibermast.

Ett rigghaveri kan få katastrofala följder, för både båten och dess besättning. I det här fallet verkar besättningen ha klarat sig rent fysiskt. Men jag råkar veta att båten är oförsäkrad, och att det unga franska paret ombord inte äger båten. Calypso och Adrian har en överenskommelse med ägaren om att på obestämd tid ta hem båten till England, under förutsättning att de står för alla utgifter på vägen – vilket också inkluderar underhåll och reparationer på båten.

Jag kan nästan höra Calypsos ord, när vi över några glas i den rymliga sittbrunnen pratade om att man måste ta vara på de möjligheter som bjuds i livet. Hur hon uttryckte sin glädje och tacksamhet över att de i så ung ålder hade fått möjlighet att segla en båt som Quickenning, en båt de aldrig skulle haft råd till själva. Tyvärr hade de inte heller råd att betala den höga försäkringspremien.

Min uppskattning är att kostnaderna för att reparera de skador som Quickenning nu åsamkats överstiger värdet av hela vår båt. Plötsligt känner jag mig närmast tacksam för att vi bara har en råtta ombord.  Eller om det nu är en mus, det vore förstås ännu bättre.

När katten är borta …

Råttgiftet är serverat

Otto klagar på att han är hungrig, det gör han jämt. ”Ta en banan”, säger jag slentrianmässigt och nickar mot det nyfyllda fruktnätet. Men min blick fastnar på något. En halväten banan. Det ser ut som om någon gröpt ur den från ena änden. En klump växer till sig i magen, och jag går för att ta mig en närmare titt. Då hittar jag också ett skadat äpple, och en tomat i nätet bredvid. Jag får mina farhågor bekräftade, vi har haft besök!

Jag inspekterar skadorna noggrant, det här kan ingen fågel ha åstadkommit. Jag ser tydliga gnagmärken. Det ser onekligen ut som en mus, eller ännu värre – en råtta! Kan det verkligen vara så illa? Ja, helt orimligt är det inte. Vi tillbringade våra första två nätter här på Rodrigues vid kaj. En gnagare kan ha gått ombord via tamparna. Inte sannolikt, men fullt möjligt. Plötsligt saknar jag vår skeppskatt mer än någonsin; borde kanske inte godkänt den där tjänstledigheten trots allt.

Blotta tanken på att vi har fått en gnagare ombord får mig att må illa. Det finns nästan inga gränser för hur mycket skada en sådan kan ställa till med i en båt, på kablar, inredning och slangar. En råtta som gnager hål på fel slang kan sänka en hel båt om det vill sig riktigt illa. Sedan har vi ju det där med alla sjukdomar de kan bära på, och dör den ombord lär vi få leva med stanken i veckvis.

Ludvig kastar sig i jollen med panik i blicken. För att köpa fällor och gift i byn, och varna de andra båtarna som fortfarande ligger kvar vid kajen. Att råttor eller möss skulle vara ett problem i hamnen är inget den vänlige hamnkaptens känns vid, men han blir så illa berörd att ha följer med hela vägen till affären för att försäkra sig om att vi får tag på allt vi behöver för att göra fripassagerarens liv ombord så kort som möjligt.

När Ludvig är i land söker jag igenom båten i jakt på fler spår efter den objudne besökaren, och hittar tre små lortar i kojen närmast frukt- och grönsaksnäten. Jag andas ut, de här små riskornen kan inte komma från en råtta. Jag är uppvuxen på landet och känner igen en muslort när jag ser den, intalar jag mig själv. För visst måste det vara så, att råttlort är större. Snälla, säg att det är så.

Två dygn har snart passerat sedan den förfärliga upptäckten. Vi har fyllt båten med allehanda fällor, ställt ut skålar med råttgift och stuvat undan all lättillgänglig mat. Nu kan vi inte göra annat än att vänta, och besvikelsen är lika stor varje gång vi återvänder till båten och kan konstatera att fällorna fortfarande är tomma. Än är fripassageraren på fri fot …

Oro i lägret

Snart smäller det till igen ...

Lugnet före stormen

Efter många regniga och blåsiga dygn i den lilla lagunen inträffade en natt ett plötsligt väderomslag. Vinden kom med full kraft, nästan orkanstyrka. Från fel håll. Regnet vräkte ner och den kolsvarta natten lystes enbart upp av blixtarnas sken. Med full motorkraft försökte alla båtägare förtvivlat förhindra sina båtar att driva upp på revet. Alla utom en, vars motor inte startade. Vars båt snart tappade sitt ankarfäste, och krossades mot revet. Besättningen kunde räddas upp på en annan båt. Men båten fanns inte längre. Det som inte får hända, hade hänt.

Det har gått mindre än två år sedan den jättelika katamaranen Black Rose sjönk här i lagunen. Vraket ligger fortfarande kvar på stranden och påminner oss om hur utsatta vi är. I klorna på vädrets makter. På detta tänker jag denna natt, när jag sitter här i kajutan och inte kan sova. När jag hör vinden tjuta utanför, och regnet piska mot däck. När jag hör vågorna bryta mot land, bara femtio meter bakom båten.

Vädret har de senaste dagarna varit både oberäkneligt och instabilt här på Chagos. Vi är omgivna av lågtryck, och prognosen ändras för varje dag. Det ser inte bra ut. Starka vindar är att vänta. Mycket starka, enligt vissa källor. Och mer regn. Tunga regnmoln som skymmer månen om natten, och förvandlar sikten till noll.

Tio båtar är ankrade här i lagunen, och det är oro i lägret. Ingen fiskar eller snorklar, ingen grillar eller träffas för en drink i land. Alla förstärker sina förtöjningar, lägger ut extra ankare och bojar. Många samlas bakom datorskärmarna. Laddar ner väderkartor. Diskuterar och analyserar. Allt för att förhindra en ny katastrof på Chagos.

TIPS: Kolla gärna in vårt bildgalleri på Flickr, där finns massor av bilder på den strandade katamaranen på Chagos. 

Träffad av blixten

Blixten har slagit ner i Mary af Rövarhamn. Kl 05:41, den 22 November 2012. På Malackasundet.

MALACKA-SUNDET, SYDOSTASIEN. Jag sitter i sittbrunnen, när det smäller till. Ett öronbedövande brak, precis bakom mig. Samtidigt som allt blir ljust. I en hundradels sekund. Sedan är det över. Jag rycker till så kraftigt att jag sparkar in foten i nedgångsluckan. Om det var av chock, eller en fysisk reaktion låter jag vara osagt. Men det känns som jag bryter minst en tå. Sedan kommer smärtan i vänster öra. Och en stickande känsla i hela kroppen, som när man råkat komma åt en lampsockel. Fast mer. Värst är det i vänster arm. Tummen är helt bortdomnad.

”Vad har hänt?” frågar den yrvakne Ludvig som plötsligt uppenbarar sig i nedgångsluckan. Han låg och sov när de smällde, och fick för sig att vi kört på något, eller kanske gått på grund. ”Blixten”, är allt jag får ur mig. Ja, för så måste det vara. Vi har blivit träffade av blixten. Troligen i lilla masttoppen.

Jag hade hört mullret, och sett blixtarna. I fjärran, såsom varje natt i den här regionen. Och hade just dragit ur alla sladdar till dator och satellittelefon. Utifall att, om åskan skulle komma närmare. Men så här nära, det trodde jag inte att den var. Jag hade fel.

”Hur gick det, är allt ok?” frågar Ludvig oroligt. Jag ser mig om. Autopiloten lyser, navigationsskärmen och lanternorna likaså. ”Jag tror det”, svarar jag samtidigt som jag upptäcker att datorn har tappat GPS-mottagningen. Ingen GPS, ingen AIS. På Malacca Strait. Världens mest trafikerade sund. Inte bra. Så sent som en halvtimma tidigare fick vi in inte mindre än 530 båtar på vår mottagare.

Snart upptäcker jag också att autopiloten inte längre visar vilken hastighet vi gör. Bara två streck, vilket indikerar att inte heller den har kontakt med sin GPS. Men allt annat verkar funka som det ska. Vad vi kan se, än så länge. Ironiskt nog arbetar jag just nu på en artikel om svenska segelbåten Ambikas blixtnedslag, och om åska till sjöss i största allmänhet. Så sent som igår kväll lärde jag mig att åskskadorna kan uppstå långt efter själva nedslaget. Ibland flera månader senare.

Ludvig startar om datorn, och minsann. AISen hittar sin GPS igen. Den funkar. Fantastiskt. Men autopilotens GPS verkar fortsatt död. Vi får analysera mer senare. För nu måste vi reva. Och stänga alla luckor. Efter många månader i världens åsktätaste region vet vi att vinden kommer snart. Det gör den alltid. Efter de värsta smällarna. Vind och regn, i omåttliga mängder.

Jag hinner precis få ner seglen innan ovädret bryter loss.  Ljusen från de närliggande fartygen försvinner helt i det kraftiga regnet. Och vindbyarna når sannolikt stormstyrka. Hög sjö piskas upp, och det är nästan omöjligt att hålla båten på kurs. Än mindre göra någon fart i rätt riktning. Nu gäller det bara att hålla ut. Och hoppas att det snart går över.

___________________________________________________________________

För er som missat det kan jag berätta att SPOTen som visar vår aktuella position slutade att fungera redan i Singapore, så ingen anledning till oro för den sakens skull. En ny är på väg. Håll ut.