En långväga hälsning

Det är första gången våra gäster är ombord på en segelbåt, och definitivt första gången de ser en sockerburk som vår.

CHUBIKOPI, SALOMONÖARNA. På nittiotalet bodde en dansk antropolog här i byn Chubikopi på västra Salomonöarna. Samma man som en solig försommardag för första gången besökte oss tillsammans med sin fyraårige son på bryggan hemma i Limhamn för drygt två år sedan. Han tänkte bara säga hej eftersom han bodde i närheten. Ett ovanligt trevligt initiativ.

Antropologen, som heter Claus, fascinerade oss med sina historier från hans tid i Söderhavet och här på Salomonöarna i synnerhet. Då klingade de främmade namnen exotiskt och spännande. Men vi hade svårt att placera de olika öarna, och än mindre minnas namnen. Kanske på samma sätt som det är kanske är svårt för er därhemma att placera många av de platser vi berättar om här på bloggen.

Vi har hållit kontakt med Claus och hans son under åren. Och för några dagar sedan kastade vi alltså ankar utanför den by där han spenderade mer än ett år. För att framföra en personlig hälsning och lämna över en liten gåva till den familj hos vilken Claus bodde när han var här.

Hövdingen spratt till av glädje när vi berättade om vår gemensamme vän, och vi har fått ett väldigt fint bemötande av alla i byn. De som träffat Claus minns honom med värme. Och de yngre vet alla vem han är. Ja, det finns till och med en liten pojke som bär hans namn.

Idag bjöd vi ombord Claus värdfamilj på kaffe och toscakaka, som verkar gå hem även i Söderhavet. Det var första gången som våra gäster var ombord på en segelbåt, och det var tydligt uppskattat. Men folket här är långt ifrån några landkrabbor. De har varit sjöfolk i alla tider, men här är det kanoter som gäller. Och det var också med kanoter som familjen kom ut till oss idag.

Mary af Rövarhamn är den första segelbåten som har ankrat utanför den lilla byn på många år. Vattnen i lagunen är inte sjömätta, och hade det inte varit för Claus hade inte heller vi valt att komma hit. Och helt gått miste om mötet med alla dessa fina människor.

Har du också bott eller har kontakter på någon spännande plats längs vår resrutt? Hör gav dig! Vi levererar gärna fler personliga hälsningar.

Hela Honiara vibrerar

Detta bildspel kräver JavaScript.

På tredje försöket lyckas vi komma med en av alla överfulla minibussar. Rapmusiken dunkar ur högtalarna när färden går österut längs Honiaras gropiga huvudgata. Förbi den stora marknaden i centrum. Över den smutsiga floden och vidare genom China Town. I gränderna trängs nakna barn med betelnötförsäljare och sopor. På andra sidan passerar en lastbil med flaket fullt av vildar. Följd av en buss lastad med hula-hula-damer. Folket i vägrenen jublar och vinkar.

Överallt är det folk. Massor av glada människor. Invånarantalet i Honiara har vuxit från 50 000 till minst det dubbla på några dagar. I hamnen ligger besökande segelbåtar sida vid sida med traditionella segelkanoter. Och på de gropiga gatorna färdas hundratals överfulla minibussar, som tar besökare från a till b för tre kronor per huvud. Trafiken är tät, och lätt kaotisk. Man har till och med skeppat in bussar från Fiji för att transportera människor mellan de olika scenerna.

Vi har lyckats med det otroliga, att tajma in The Festical of Pacific Arts i Honiara. En vandrande festival som bara hålls vart fjärde år. Under två veckor. I ett nytt land varje gång, sedan 1972. En enorm folkfest, dit varje örike i Stilla havet skickar det bästa de har i form av traditionell musik, dans, konst, hantverk och film. En fullkomlig explosion i traditionell kultur. Och allt är gratis, så alla kan vara med på festen. Stämningen är fantastisk, överallt hörs sång och musik. Trummor. Rytmer. Beat. Ja, hela Honiara vibrerar.

Imorgon är det grand finale. Sedan är festivalen här i Honiara över. Men det kommer fler chanser. Nästa festival hålls i Guam. År 2016. Missa inte det : )

Klicka här för att lyssna på några sköna lokala rytmer du också. 

 

Ingen ro på Santa Cruz

Han kommer när vi äter frukost. Förtöjer sin båt vid en av Mary’s mantågstöttor, stövlar ombord med en cigg i handen och ber om några liter bensin för att kunna ta sig till samhället på andra sidan viken för att tanka. ”Tyvärr”, säger Ludvig och jag förstår honom. Igår kom en annan man och bad om samma sak, för att en stund senare starta motorn och köra iväg. Trots att han inte fått en droppe.

Jag förklarar att vi behöver vår bensin själva, att vi inte har någon lokal valuta att köpa ny bensin för eftersom det inte finns någon bank eller växlingsmöjlighet på ön. Vilket är sant. Han tjatar lite till, men vi står på oss. Och snart ger han faktiskt upp och paddlar muttrande därifrån. Det hela känns lite olustigt. Vi vill ju helst ha en bra relation till byborna.

”Han stannade åtminstone inte”, säger jag och tänker på gårdagens besökare som bekvämt slog sig ner i sittbrunnen, stannade hela eftermiddagen och bad om än det ena än det andra. Visserligen med en trevlig ton, men ändå. Vi hade knappt en ensam stund. Och imorse väcktes vi redan klockan sju av en man som knackade på båten. Trots att luckan var stängd.

På Vanuatu brukade vi också omringas av kanoter i hamn. Men där kom de främst för att hälsa oss välkomna, ofta med lite frukt eller fisk som gåva. Det brukade sluta med att vi bjöd dem ombord, och betalade tillbaka deras gästfrihet med råge. Men det var på lika villkor, med ömsesidig respekt. Här är det annorlunda.

Vi måste lämna ankarviken, vi får ingen ro. Frågan är bara vart vi ska ta vägen. De övriga ankringsplatserna på ön är alldeles för djupa, eller utsatta för rådande vind och sjö. Vi hade egentligen tänkt besöka en atoll 40 sjömil åt nordost, men dit kan vi inte segla idag. Det är rakt mot vinden, och för långt för att vi ska hinna fram i tid om vi går för motor eller kryssar. Och den som försöker angöra en okänd hamn i annat än dagsljus i dessa trakter slutar lätt som ett vrak på revet.

Salomonöarna är ett geografiskt utspritt och politiskt splittrat land med en modern historia av inbördes konflikter. I dagsläget anses de flesta delar av landet säkra. Men här talas fler språk än det finns öar och vi räknar med stora regionala skillnader. Vi beslutar oss därför för att söka lyckan på någon av öarna längre västerut istället.

När vi vevar upp ankaret, för att ge oss ut på havet igen, ser vi hur mannen med ciggen startar sin motor och styr tvärs över viken. Han hade tydligen lite bensin ändå.

Allting har ett pris

En våg träffar båten i sidan med en smäll. Och sekunden senare faller en enorm saltvattenkaskad ner över sittbrunnen. Jag försöker dra undan min tallrik, men förgäves. Barnen ser ut som två dränkta katter, men ingen av dem rör en min. De fortsätter äta sin salta soppa som ingenting har hänt. Avbryter bara för att hålla fast sig, när nästa våg får båten att lägga sig ner. Så tappra barn. Så härdade.

Vi är på väg norrut, från Vanuatu mot Salomonöarna. Det blåser friskt från ost, och sjön går hög. Båten flyger fram, vi snittar 7-8 knop. Egentligen seglar vi fint. Med två rev i vardera segel. Men Mary af Rövarhamn saknar såväl vindruta som sprayhood, och det är allt annat än bekvämt.

Inne i båten kan man inte vara. Där lurar sjösjukan. Och 35 graders värme, eftersom vi inte kan ha luckorna öppna. Nej, då sitter vi hellre här ute. I bara underkläderna, på varsin sur dyna. Sjunger visor, leker sten-sax-påse och biter ihop. Medan badkar efter badkar med saltvatten sköljer över oss. Vattnet är ju åtminstone varmt. Och snart är vi framme …

Fototävling: Hjälp oss välja bidrag

Vi tänkte vara med i en resefototävling. Men skulle behöva hjälp med att välja bidrag. Temat för tävlingen är ”sommarkänsla”. Vi har gjort ett första urval, baserat på eget omdöme och förslag från vänner och bekanta. Med er hjälp hoppas vi på att få ner antalet bilder från tjugo till två.

Klicka på bilderna nedan för att se dem i större format. Röstar gör du längst ner i inlägget, under bilderna. Motivera gärna ditt val i kommentarsfältet. Röstningen är öppen i en vecka. Tack för hjälpen!

Feber i malarialand

”Jag tycker inte om att vara smittad” säger Otto matt och tittar på mig med trötta blanka ögon. Han har haft feber sedan i går eftermiddag, och kräkts från och till under kvällen och natten. Det är 30 grader i båten, och luften står stilla trots att alla luckor är öppna. Ingen rolig miljö att vara sjuk i. Stackars Otto.

Hemma i Sverige var Lovis och Otto sjuka flera gånger i månaden, och lite feber var inget att oroa sig för. Men i den här delen av världen tas det på största allvar. För det här är malarialand, och myggen ligger bakom fyra och en halv procent av landets dödsfall. Värst drabbas barnen.

Risken för att Otto skulle ha drabbats av just malaria känns dock liten. Vi äter malariaprofylax, använder myggnät på båten och är noggranna med myggmedel och heltäckande kläder iland. Men man kan aldrig vara helt säker. Och Otto fick faktiskt några myggbett på Anatom för knappt två veckor sedan. Symptomen, feber i kombination med huvudvärk eller illamående, kan tydligen uppstå redan en vecka efter själva smittotillfället.

Jag tar tempen på Otto. Den är nere på 38,1. Lovis hade också feber tidigare i veckan, fast utan kräkningar. Men det hela var över på två dygn och vi hoppas att det är samma sak Otto drabbats av. Och han verkar faktiskt piggare nu. Förhoppningsvis är det värsta över.

Skulle febern trots allt stiga under dagen är det akut transport till närmsta sjukhus som gäller, och sådana finns det bara två av i hela Vanuatu. Ett i Port Vila och ett i Luganville, båda 15-20 timmars segling bort. Men det finns en flygplats här på Epi Island, och vi har en bra reseförsäkring.

Mer om malaria, och hur vi skyddar oss finns att läsa i vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen.

Mötet med Yasur

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det dova mullret övergår i en öronbedövande explosion, och marken vibrerar när brinnande lava och glödande stenar slungas upp mot himmeln. Flera hundra meter upp. Högt över våra huvuden. Och följs av ett stort svavelstinkande rökmoln som färgas rött i skenet från de brinnande massorna.

Jag följer några av de glödande stenarna med blicken. Ser dem falla ner längs kraterns branta inneväggar. Där de sakta stelnar och blir till block stora som kylskåp. Några blir liggandes där de landar, medan andra rullar tillbaka ner mot kraterns mitt, där de täpper till öppningen in mot jordens inre. I väntan på nästa utbrott. Några minuter senare.

Vi befinner oss på toppen av Mount Yasur. På ön Tanna, i öriket Vanuatu. Vår båt ligger för ankar utanför den lilla byn Port Resolution, där resan upp mot vulkanens topp startade på flaket av byns enda fungerande pickup: en silverfärgad Toyota med sprucken framruta. Den skakiga färden gick genom tät djungel, förbi traditionella byar och över vida lavafält. För att mindre än en timme senare parkera bara 150 meter från kraterns kant. Yasur är en av världens mest lättillgängliga vulkaner.

Jag håller hårt i Ottos lilla hand. En meter framför oss stupar kraterns branta inneväggar ner mot vulkanens hjärta. Det här är Vanuatu, och här finns inga skyddande staket. Inget minsta tillåtna avstånd. Inte ens en varningsskylt. Och runt omkring oss ligger stora stelnade lavablock, som påminner oss om Yasurs skiftande humör. Enligt gammal legend lär Yasur vara Tannas egen gud, som styr över allt som händer på ön. Vilket känns ganska rimligt. Och namnet Yasur, det betyder just gud på folkets eget språk.

Vi sätter oss ner på kraterkanten, tar fram vår lilla matsäck och småpratar lite. Själva kratern är ett par hundra meter bred. Otto hade nog inte riktigt förstått att en vulkan kunde vara så stor. Han hade snarare föreställt sig en lagom stor brasa för att grilla en korv eller två. Medan Lovis hade trott att det skulle vara varmare. Det hade jag också gissat. Men solen är på väg ner och det börjar faktiskt bli riktigt kyligt, så här på fyrahundra meters höjd.

Utan konkurrens från solen blir vulkanens skådespel allt mäktigare. Snart ser vi inte längre branten framför oss, och vi drar barnen tätare intill oss. Lovis och Otto startar en stundtals ganska het diskussion kring vad som egentligen orsakar ett vulkanutbrott. Lovis berättar självsäkert att den kommer från jordens inre. Medan Otto menar att det faktiskt kan vara en eldsprutande drake som ligger bakom alltsammans. En riktigt arg drake. Som i historien om Bamse och vulkanen.

Barnen når inte konsensus i frågan om lavans ursprung. Men båda är helt överens om att det är riktigt häftigt att de faktiskt har fått se en riktig vulkan, något som de också hoppas ska imponera rejält på dagiskompisarna där hemma. Efter en stunds funderande kommer vår biltokige Otto fram till att själva vulkanen till och med är häftigare än bilfärden dit. Och det säger inte lite det .

Nedan ett videoklipp från Yasur. Visst är det ofattbart ändå, att jordens inre brinner …

Välkommen till Mystery Island!

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Welcome to Mystery Island” står det på en vackert handmålad skylt när vi stiger iland på den lilla ön. Inte större än man kan gå runt den på en halvtimma. Omringad av en kristallklar lagun och kantad av vita palmbevuxna stränder. Så som de flesta kanske föreställer sig att söderhavsöar ser ut i största allmänhet, men som i själva verket är ganska ovanliga.

Bakom skylten skymtar ett litet område med enkla hyddor byggda av palmblad. På en av dem står det Mystery Island Tour Office. Enligt plakaten ovanför erbjuds här det mesta i turväg, från att snorkla med sköldpaddor och dyka på vrak till mer kulturella alternativ. Här kan man också få sitt pass stämplat för två dollar. Frestelsen är stor. Men hyddan är tom. Här finns ingenting.Inte en stämpel. Inte en människa. Inte här, och inte i hyddorna intill. Inte ens brevlådan är kvar. Bara skylten som antyder att den en gång fanns där.

”Market Place, 2 minutes” står det på en skylt en bit bort. Vi följer den. På vägen passerar vi en hel rad av bajamajor, också de byggda av palmblad. Och utanför själva marknadsområdet står en stor järngryta målad med eldflammor. Bakom den en liten trapp med räcke så man bekvämt kan stiga in i grytan och låta sig kokas och ätas av de lokala kannibalerna. Eller åtminstone fotograferas, mot en kostnad på fem dollar.

Själva marknadsområdet är stort, minst 40 bord. Men helt öde och tomt. En bortglömd prislista för färsk hummer står lutad mot en vägg. 60 dollar för en stor. 30 för en liten. I boden bredvid har man tydligen kunnat köpa klänningar tillverkade av kvinnor från Mystery Island för bara 25 dollar, eller 40 för två. Som hittat. Men vi vet att ön aldrig har varit bebodd, av annat än tillfälliga valjägare och andra lycksökare. Av folket här på Vanuatu däremot, har Mystery Island eller Inyeuc som ön egentligen heter alltid ansetts vara hemsökt, en viloplats för havsgudar och deras krigare. Men sådant skrämmer inte bort kryssningsturister.

Tre-fyra gånger i månaden ankrar ett enormt fartyg upp utanför den lilla ön. Hundratals fotograferande japaner och feta amerikaner (fördom) väller iland. För att sola, bada, dricka drinkar och uppleva lite äkta söderhavskultur. Som exotiskt bruna hula-huladansöser med blomsterkransar, bastkjol och brösthållare av kokosnötskal. Eller en vild dans utförd av krigsmålade kannibaler enbart iklädda penisfodral. Innan de nästa dag reser vidare, mot nya spännande äventyr.

Inyeuc ligger bara några minuters båttur från vår ankarvik på Anatom, en betydligt större ö med höga berg och tropisk regnskog. Med enkla små byar, riktiga människor och vackra tropiska trädgårdar. Men hit får inte kryssningsturisterna åka, de har bara tillstånd att landstiga på Inyeuc. Och är säkert utmärkt nöjda med det. Men nöjdast är nog ändå Anatoms invånare, i antalet inte fler än de som kommer med kryssningsfartygen. Men som under ett fåtal dagar varje månad får inkassera såväl landstigningsavgifter, som förtjänster från underhållning och souvenirförsäljning. Utan att behöva ha turisterna i sin egen bakgård.

Jag går omkring i den spöklika miljön, och försöker föreställa mig hur det ser ut när 500 turister invaderar. Nästa fartyg kommer inte på ännu en vecka, så vi missar spektaklet. Men en annan seglare beskriver upplevelsen så här: ”The entertainment was tacky in the extreme, but none of the passengers seemed to notice ”.

Vilken märklig värld vi lever i.

Veckans meny

Vi har just kastat ankar i en vik på den lilla ön Anatoms sydvästra sida, efter drygt åtta dygn till havs. Innan vi avseglade från Nya Zeeland skrev Ludvigs syster Elisabet* i en kommentar på bloggen att det vore roligt att se vad vi åt under en vecka till havs. Jag tog fasta på detta och har skrivit ner vad vi har ätit sedan dess. Mindre färsk fisk än vanligt blev det, eftersom de första dagarnas väder inte inbjöd till att rensning. Något som istället kompenserades av att vi hade lite fler färskvaror, så här strax efter storbunkring.

TORSDAG:
Lunch: Fried rice med räkor och gröna ärtor
Middag: Het linsgryta med selleri, kidneybönor och vitlöksbröd

FREDAG:
Lunch: Tonfiskbaguette med kokt ägg, inlagd gurka och majonnäs <
Middag: Penne med svampsås, parmesan och persilja

LÖRDAG
Lunch: Potatissallad med kapris och rökt fisk
Middag: Makaroner med stekt ägg och Bullens varmkorv (näst sista burken)

SÖNDAG:
Lunch: Tortillachips och morotsstavar, med chili-dipp och guacamole
Middag: Ris med gryta på sojastrimlor, svamp, gröna bönor, tranbär och rosmarin

MÅNDAG:
Lunch: Toast med pesto, mozzarella, parma, tomat och basilika
Middag: Spagetti carbonara med parmesan och persilja

TISDAG:
Lunch: Kex med rökt lax, färskost, tomat och rödlök
Middag: Vegetarisk lasagne med spenat och ricotta

ONSDAG:
Lunch: Bulgursallad med fetaost, äpple, kalamataoliver och rödlök
Middag: Panerad guldmakrill med kokt potatis och pepparotssås

TORSDAG:
Lunch: Wraps med tonfisksallad, kokt ägg och tartaresås
Middag: Ris och guldmakrill i saffranssås, med selleri och morot.

Däremellan har det också blivit en hel del kakor och frukt. Och frukost naturligtvis, men den är densamma nästan varje dag. Oftast mackor, ibland också flingor och frukt. Brödet bakar vi själva. Vi har ingen frys, men väl en liten kyl som rymmer cirka åttio liter färskvaror, mest ost i olika former faktiskt. Frukt, rot- och vissa grönsaker förvarar vi i nät i taket, eller inlindade i papper i mörka svala delar av båten. Och så blir det en hel del konserver och torkade varor.

Ikväll firar vi ankomsten med hembakad gasolugnsbakad pizza!

(*Elisabet driver webbshopen http://www.fikamera.se, vars nästan hela utbud av muggar, tallrikar och skålar i melamine finns ombord på Mary af Rövarhamn. Världens bästa båtporslin, som aldrig går sönder och som man dessutom blir glad av tack vare alla fina färger och mönster. Rekommenderas varmt.)

En flygfisk i ögat

Ur Ottos dagbok

NYA ZEELAND – VANUATU. Neeeej! hör jag Ludvig vråla förtvivlat från sittbrunnen. Jag kastar mig upp i luckan för att se vad som har hänt. Det är mörkt ute, men jag ser att Ludvig håller för ena ögat” Jag tittar frågande på honom.

”Jag fick en flygfisk i ögat” säger han. Barnen och jag har svårt att hålla oss för skratt. ”Hur gick det?” undrar jag. ”Det gör skitont, men det är nog ingen fara. Jag trodde först att det var Otto som slog mig” svarar han och ler.

Vi har spanat efter flygfiskar hela dagen. Utan framgång. De finns bara i tropikerna, och att se dem skulle vara en slags bekräftelse på att vi äntligen har lämnat de kalla vattnen bakom oss. Tidigare under dagen hade vi fått en guldmakrill på kroken, och de äter flygfisk så vi förstod att de var nära. Och nu låg det faktiskt en på sittbrunnsdurken och sprattlade.

Flygfiskar kan inte flyga, sitt namn till trots. Men när de blir jagade flyr de upp mot ytan, där de spänner ut sina tunna genomskinliga fenor och glider fram genom luften. Ibland så långt som femtio meter innan de försvinner ner i djupet igen.

Att det skulle kunna komma något eller någon i vägen under flykten verkar inte finnas i flygfiskarna sinnesvärld. Ja, jag vet faktiskt inte hur det är med deras syn. Saknar Google här ute. Men jag har vid flertalet tillfällen blivit knockad av dem i sittbrunnen. Och en gång flög en stor flygfisk in genom däcksluckan och landade på salongsbordet.

I tropikerna kan man ofta hitta ett helt gäng döda flygfiskar på däck på morgonen. Det är ganska vanligt att man hör om seglare som lägger dem på stekpannan och äter dem till frukost. Själva har vi aldrig varit särskilt frestade. De är väldigt små, sällan över tjugo centimeter. Men Otto brukar gå en runda på däck varje morgon, för att räkna in flygfiskarna och leka med dem en stund.

De fiskar som överlever kraschen brukar vi däremot kasta i så snart som möjligt. Så också denna gång. ”Se dig för nästa gång” ropar Otto efter fisken när den återvänder till sitt rätta element. ”Ja, se dig för nästa gång” upprepar Ludvig tyst. För nog hade han också gärna velat se den där första flygfisken, men inte på så nära håll : )