Mary af Rövarhamn

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi träffar vår nyfunne vän Thom och hans bror Ken på stranden strax innan solnedgången, för att grilla fisk och dricka kava tillsammans. Kava har i alla tider används som berusningsmedel i den här delen av världen. Men det är första gången som Ludvig och jag får tillfälle att smaka. Vi får dessutom chansen att delta i själva framställningen.

Jag tuggar, och tuggar, och tuggar. Till dess att läppar och tunga domnar bort. Roten växer i munnen, och jag måste spotta för att inte kväljas. Så det gör jag. På ett bananblad, enligt instruktion. Och med lika delar skräck och äckel ser jag sedan hur Ken pressar ut en enorm munfull av samma grötliknande sörja. Lovis och Otto bestämmer sig snabbt för att de i alla fall inte vill smaka. All logik säger att jag borde fatta samma beslut.

Den vidriga blandningen av allas tuggade kava-rot och saliv blandas till en stor gröt, som läggs i ett fint nät av palmbark där den blandas med vatten och pressas ner i två skålar av kokosnötskal. Drycken är klar att dricka, resultatet ser ut som smutsigt flodvatten.

Jag är inte särskilt äckelmagad. Men att detta är på gränsen för vad jag klarar av. Thom berättar att man i städerna, och vid turistevenemang, brukar mala roten istället för att tugga den. Men salivet påverkar kavans aktiva ingrediens, och ger en starkare dryck. Att tugga kava-roten är det traditionella sättet. Och utan tvekan det bästa, enligt proffsen.

För Thom och Ken är framställningsprocessen den mest naturliga sak i världen, det är tydligt. Och att berätta hur vidrigt jag egentligen tycker det är skulle sannolikt uppfattas som en kränkning. Att tacka nej till kava lär vara som att tacka nej till vänskap. Så jag tar ett djupt andetag, och dricker. Smaken påminner om en blandning av palsternacka och jord. Fast utspädd, med saliv .

Det är inte gott, men jag har smakat värre saker. Och själva ruset, som infinner sig efter några minuter, är faktiskt riktigt behagligt. Ögonlocken blir tunga, och ett skönt lugn sprider sig i kroppen. Berusningen är lätt, och försvinner redan efter en timme. Men vi nöjer oss där, för den här gången. Nästa gång hoppas vi nog ändå att det är stadsbornas recept som bjuds.

Kyrkan

Uppifrån kyrkan hörs barnsång. Höga klara stämmor. Som verkar på oss med en nästan magnetisk dragningskraft. Vi vandrar upp för den gröna kullen där kyrkan är belägen, med utsikt över ankarviken. Vi skulle egentligen bara köpa bröd, men en liten titt i kyrkan ska vi nog hinna med innan det eftertraktade brödet tar slut.

På en bänk utanför kyrkan sitter en man med skjorta och slips, och samtalar med några andra bybor. Han möter vänligt våra tveksamma blickar, och markerar med en enkel gest att vi är välkomna att stiga in. Inredningen är oerhört enkel. Tio träbänkar på vardera sidan om mittgången. Längst fram någon form av altare bakom en bänk dekorerad med blommor och koraller. Och på väggen sitter en blå bonad med ett gult kors på, som Lovis tycker ser ut som svenska flaggan.

Kyrkan är mer än halvfull. Här går alla i kyrkan. Halva byn här, och den andra halvan i en kyrka på andra sidan av byn. Men de firar helg på lördagar istället. Det är därför som affären kan vara öppen på söndagar. För att kvinnan som driver den tillhör den andra kyrkan.

Längst fram sitter barnen, säkert 60-70 stycken. Mer än halva församlingen verkar vara under tio år. Många av dem vänder sig om, tittar nyfiket på oss och fnittrar lite när vi kommer in. Vita barn är ovanliga här i byn. Jag ångrar att vi inte tog på oss något finare. Att vi inte hade ansträngt oss mer. Men besöket var ju inte planerat.

Alla i kyrkan är uppklädda efter bästa förmåga. Kvinnorna i stora färgglada tältliknande klänningar. Flickorna i allt från enklare klänningar med Disney-motiv till pråliga prinsessklänningar i glansiga tyger. Männen bär finaste skjortan. Medan märkeskläder verkar viktigt för pojkarna, det är små detaljer som ett par Nike-skor, ett Fila-bälte eller en T-shirt från Quicksilver.

Några bänkrader bak sitter en kvinna och ackompanjerar barnens sång med gitarr. Melodierna är glada och trallvänliga. De flesta texterna verkar vara på engelska, med religiös anknytning. Några känns bekanta.

Kyrkan spelar en stor roll i samhället på de flesta Söderhavsöar. Ända sedan missionärer kom till öarna på artonhundratalet, för att omvända de ”människoätande vildarna” till goda kristna. Tydligen gjorde de något rätt, för här syns inga spår av bitterhet. Bara glada vänliga ansikten. Folket på Vanuatu utsågs för några år sedan av någon tidning till världens lyckligaste folk. Jag är lite osäker på vilka kriterier, men människorna verkar utan tvekan lyckligare här än i västvärden.

Kyrkklockan

Det ringer in. Och vi ska just resa oss upp när mannen med slips, som vi sett utanför, kommer in i gången. Vi antar att det är han som är prästen. För alla reser sig upp och kvinnorna flyttar över på vänster sida, och männen till höger. Prästen börjar med att välkomna de långväga besökarna och ber oss presentera oss. Nu är det försent att gå. 

Prästen berättar på engelska att gudstjänsten kommer att hållas på Vanuatus officiella språk bislama, som är en utveckling av pidginengelska. Vanuatus har bara en befolkning på 200 000, men det talas mer än hundra olika språk. Nästan ett för varje by. Men bibeln finns bara översatt till bislama.

Efter en kort bön är det dags för mera sång. Kvinnan bredvid mig håller naturligt fram sin psalmbok så att jag ska kunna sjunga med. Det är ett lustigt språk, med väldigt få ord som används om och om igen. Orden verkar uttalas som de stavas. Jesus blir Jisas, life blir laef. Inte särskilt svårt.

Snart lämnar prästen plats för några församlingsmedlemmar. De är lite fnittriga och nervösa, som om det vore första gången. Som därefter ersätts de av en grupp ännu nervösare unga män med en gitarr. Så fortsätter det. Någon läser en kort text, men de flesta sjunger. Och alla får rungande applåder.

Det hela påminner lite om roliga timmen, eller en skolavslutning. Och även om stämningen är avslappnad och uppsluppen, så förstår vi inte mycket. Barnen börja bli rastlösa. Och vi undrar hur länge de här tillställningarna egentligen brukar pågå. Så när Otto behöver gå på toaletten tar Ludvig chansen att smita iväg. Och snart följer Lovis och jag efter. Vi hoppas att ingen tar illa upp. Men utanför sitter redan en hel rad församlingsbor och samtalar i skuggan av ett träd. Vi är inte ensamma.

I affären får vi reda på att mannen som bakar brödet inte är klar än. Men att vi är välkomna tillbaka en timme senare. Vi går en promenad längs stranden så länge. Tre och en halv timme efter det att vi gått iland för att köpa bröd är vi redo att åka tillbaka till båten. Samtidigt som de sista församlingsborna kommer ut från kyrkan.