Tjejbåten från insidan

Detta bildspel kräver JavaScript.

MARSTRAND, SVERIGE. ”Alltså, jag tycker Mary är mycket finare. Den där båten var så omysig på något sätt. Så kal, och grå.” Så sammanfattar Claudia gårdagens besök ombord på SCA-båten. Claudia är Lovis och Ottos kusin som bor hos oss den här veckan. Och jag måste nog ge henne rätt. Att kalla SCA-båten för mysig vore fel. Men shit, alltså. Vilken häftig båt.

Jag har sneglat på henne i flera dagar nu, där hon legat tvärs över sundet mindre än 100 meter bort från Mary af Rövarhamn. Självaste SCA-båten. Volvo Ocean Race stjärna. Den rosa tjejbåten. Jag har alltid velat veta hur en VOR-båt ser ut inuti. Så vi fattade mod till oss att fråga om det gick an att få komma ombord. Fråga duger ju.

Det funkade, och vi fick ingen mindre än Anna-Lena Elled som vår guide – den svenska reportern ombord.  Det var lite extra kul att få höra just henne berätta om det spartanska och stundtals hårda livet ombord.  Och få se var de tolv tjejerna i besättningen turades om att sova, gå på toaletten, laga mat, navigera.

Jag försökte föreställa mig hur det kan ha varit där nere under däck. Vardagen ombord, när båten dundrade fram i 20-30 knop på några av världens tuffaste vatten. Fukten, kylan. Tröttheten. Den frystorkade maten, hygienen, toalettbesöken.  Och alla prylar som skulle stuvas om vid varje slag och vindstyrka, allt för att optimera vikten. Maximera farten.

Mitt i allt detta skötte Anna-Lena ett jobb. Hon fotograferade, filmade, skrev artiklar, redigerade film. Trotsade sjösjukan, och basunerade ut tjejernas historia över världen.  ”Visst, det var jobbigt ibland. Men det är samtidigt det bästa jag gjort”, berättade hon. Jag funderar på om jag själv hade klarat det, att göra det Anna-Lena gjorde.

Att segla båten, att leva ombord. Det hade jag nog fixat, om jag var tränad för det. Men att sitta där mitt i kaoset, och sköta ett ”vanligt skrivbordsjobb”.  Det tror jag inte. Eller jo, kanske. Människan är förvånansvärt anpassningsbar. ”Jag tvekade aldrig”, sa Anna-Lena. Det kan jag förstå. Vissa saker tackar man inte nej till.

Jag är inte särskilt intresserad av kappsegling, det kan jag erkänna. Men det här kan jag relatera till, och hysa stor respekt för. Havet kan vara grymt, och det är en fantastisk prestation bara att ta sig runt. Och Anna-Lenas egen insats är väl så imponerande – även om hon inte fick hjälpa till med själva seglingen. Den nu avlidne Magnus Olsson, Team SCAs mentor, skulle varit stolt.

Så tack Anna-Lena. För visningen, och för utmärkt rapportering från världens hav. Det var en stor upplevelse.  Men särskilt mysigt ombord, nej det var det faktiskt inte.

Systrar till salu

Northern Light på Hälsö

Northern Light senast siktad på Hälsö.

Vi hade just lämnat Volvo Ocean Race-båtarna bakom oss och fortsatt norrut genom Stora Kalvsund när Ludvig plötsligt utbrast: ”Där ligger ju Northern Light”. Och minsann. Där låg hon faktiskt. I den lilla hamnen på Hälsös östra sida. Mary’s världsberömda systerbåt. Northern Light, Sveriges kanske mest välkända långfärdsbåt. Båten som övervintrat i Antarktis, och seglat flera varv runt jorden. Rolf Bjelkes och Deborah Shapiros röda Joshua.

Northern Light är samma båttyp som Mary af Rövarhamn, om än något modifierad. Och det, mina damer och herrar, är inte vilken båttyp som helst. Den första deltog i världens första solokappsegling non-stop runt jorden. Sunday Times Golden Globe Race 1968. Ägaren Bernard Moitessier ledde stort men trivdes så bra där ute och fortsatte ett halvt varv till runt jorden. Han diskvalificerades därmed, och vinsten gick istället till britten Robin Knox Johnston som senare adlades för sin insats. Ingen annan deltagare tog sig i mål.

Åren efter det berömda racet byggdes ett sjuttiotal likadana båtar som Moitessiers på Meta-varvet utanför Tarare i Frankrike. En av dessa köpte alltså svensken Rolf Bjelke. En annan beställdes av Urs Rickli, schweizaren som lät bygga vår båt. Hur många av de övriga som seglar än idag vet vi inte. Men vi har sett ett tiotal under resan. Ytterligare tre finns i Sverige, som vi känner till. Felicia i Brantevik, Soft i Stockholm och Vidania i Grundsund.

Vi har haft kontakt med Rolf Bjelke och Deborah Shapiro i mer  än 15 år nu. Från och till, via telefon och mejl. Men våra vägar har aldrig korsats. Inte förrän nu. För ja, vi la så klart om kursen tvärt, för att få oss en närmare titt på den röda pärlan. Och vilka stod inte där och tog emot våra tampar, om inte Rolf och Deborah själva. Livs levande. Så kul, att äntligen få ses i verkliga livet.

Rolf och Deborah berättade att de ägnar sommaren åt att återställa Northern Light till det skick de själva skulle vilja ha henne. Och det säger en hel del, för noggrannare människor får man leta efter. Till hösten seglar hon sedan till ostkusten där paret har köpt ett litet hus. Ja, Sveriges mesta långseglare har blivit landkrabbor – precis som vi. Men till skillnad från oss har de bestämt sig för att sälja båten.

En fågel viskade nyligen att även Joshuan i Brantevik kan komma ut på marknaden inom kort. Tänk, två Joshuas till salu på så nära håll. Vilket drömläge. Oss tog det tre år att hitta vår Joshua, en båtjakt som tog oss runt hela Frankrikes kust, och ända bort till Malaysia och tillbaka innan vi slutligen hittade henne på Teneriffa.

Varken Northern Light eller Felicia har annonserats ut ännu, vad vi känner till. Men ni som är seriöst intresserade får gärna höra av er så förmedlar vi kontakten. 

Vi vann racet!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi bestämde för flera månader sedan att vi skulle försöka segla upp till Marstrand så snart vi var klara med midsommarfirandet på Ven. Inte bara för att vi gärna ville få upp båten. Utan också för att jag hade en liten förhoppning om att få mig en glimt av båtarna i Volvo Ocean Race. De skulle komma in för sin slutliga målgång i Göteborg någon gång runt den 22:e eller 23:e juni.

Volvo Ocean Race är vår mest uppmärksammade och kända kappsegling runt jorden, men VOR-båtarna har lika svårt som vi att beräkna sin ankomst som vi. Det såg länge ut som vi skulle komma för sent, men så dog vinden. De gigantiska racingmaskinerna kröp fram som sniglar, medan vi som den här gången kunde ta hjälp av motorn kom fram till Trubaduren tidigare än befarat.

”Vi vann racet, mamma. Vi kom först”, gastade Otto när vi gled förbi den berömda fyren. VOR-båtarnas segel kunde fortfarande bara anas som streck i horisonten. Att vi inte var med i själva tävlingen utan bara vara där för att välkomna båtarna i mål, det spelade mindre roll. Otto var glad som en speleman.

När en av deltävlingarna i Americas Cup arrangerades i Malmö råkade vi ankra mitt i tävlingsområdet. I brådskan kinkade kättingen sig, och vi fick inte upp ankaret. Den paniken ville vi inte återuppleva, så den här gången var vi noga med att hitta en trygg åskådarplats. Det uppstår lite lätt kaos under sådana här evenemang. Massor av båtar går ut för att möta upp vinnarna, och helikoptrarna surrar i luften.

Jag hade gärna sett svenska tjejbåten SCA i täten, eller åtminstone kinesiska Dongfeng med göteborgarens Martin Strömberg ombord. Men icke. Det var Team Alvimedica som tog hem etappsegern. Dongfengs röda segel kom först på tredjeplats efter nederländska Brunel.

Team SCA hade vi inte tålamod att vänta på. Vi var angelägna om att komma vidare, det väntades nordliga vindar och åska senare på dagen. Men ack så nöjda vi var med tajmingen, att vi faktiskt hann i tid. Även om barnen hade lite svårt att förstå allt ståhej. Varför sån uppståndelse? ”Nio månader är väl ingenting, vi var ju ute i fyra år”.

Nostalgitripp

En gång långseglarungar, alltid långseglarungar.

En gång långseglarungar, alltid långseglarungar.

VEN-MARSTRAND. ”Vet ni vad vi ska göra inatt?” frågar jag barnen vid frukostbordet. Nä. Det vet de inte, och de bryr sig inte heller av uppsynen att döma. ”Vi ska segla”, säger jag. ”Segla till Marstrand”. Båda barnen får något förväntansfullt i blicken. ”Hela vägen, hela natten”? frågar Otto som han inte riktig vågar tro att det är sant. ”Ja. Hela natten”, bekräftar jag. ”Och hela morgonen”? fortsätter Otto. Jodå, hela morgonen. Kanske hela dagen.

”Jaaa”, ropar barnen fulla av iver. ”Har du köpt seglarkakor, mamma? Har vi Philadephia.” kontrollerar Otto. ”Pappa, kan jag inte få stanna ute med dig på kvällen då? fortsätter Lovis. ”Och så kan vi ha skola på morgonen, mamma. Kan vi det?” ”Och bygga lego på eftermiddagen, och kolla film på kvällen”. Det är som att öppna en kran. Frågorna och minnena fullkomligt sprutar ut. De vill att allting ska vara som det brukade vara. De ska ut på långsegling igen, om så bara för ett dygn.

Jag brukar säga att när man reser, då är det föränderliga det normala. Men det är inte helt sant. Även på en världsomsegling uppstår vissa rutiner. Och barn älskar rutiner. Även våra. Otto älskar att få sitta i sittbrunnen och knapra på sina digestivekex med färskost varje morgon innan resten av familjen vaknar. Lovis älskar att titta på stjärnorna och sjunga Cornelis-visor med sin pappa på kvällarna. Sånt som de bara gör till sjöss.

För min egen del är sträckan Ven-Marstrand alldeles för kort och kustnära för att det rätta lugnet ska infinna sig. Men fullt tillräcklig för att Lovis ska få sjunga sina visor och Otto få sina seglarkakor. Lovis ber till och med om amerikanska pannkakor som vi brukade äta till frukost på långseglingen. Trots att hon aldrig gillat dem särskilt mycket. Hon äter bara en enda – med lika sur min nu som då. Men bakom fasaden döljer sig en mycket nöjd liten flicka. Allt är som det ska vara.

Vi tillbringade inte mindre än 400 dygn till havs under våra fyra år långa seglats runt jorden. Tänk, så välsignat ändå. Att barnen minns alla dessa dagar och nätter med sån värme och glädje. De hade helst fortsatt hela vägen till Skottland, minst. Det känns fint, väldigt fint.

Midsomrar vi minns

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så var det midsommar igen. Vi har hållit ganska hårt på de svenska traditionerna under vår resa. Eller så hårt det går, under de förutsättningar som funnits. På Mauritius blåste det så mycket att vi inte kunde lämna båten på hela dagen, två gånger har vi fått göra kransen av papper. Midsommarstång och gräddfil har vi klarat oss utan i alla år, och sillen och potatisen har väl aldrig riktigt smakat som den ska. Men jordgubbar har vi alltid haft, även om de en gång fick serveras i tinad form.

Ska man vara riktigt petig så är det faktiskt midvinter vi har firat tre av fyra gånger. Men man får inte vara så noga med detaljerna när man är ute på äventyr. Och ärligt talat, så tråkigt det vore om alla midsomrar var likadana. Då hade man ju inte kunnat skilja dem åt. Nu ser vi framemot vårt första midsommarfirande i Sverige på fem år. Ikväll bunkrar vi båten full med svenska jordgubbar och sätter kurs mot Ven enligt god gammal tradition, skitväder och dålig uppslutning till trots. 

Men visst är det så, att om det är dåligt väder på midsommarafton så blir resten av sommaren fantastisk? Jag tycker vi bestämmer det. Oavsett så önskar vi er en riktigt skön helg allesammans – var i världen ni än befinner er, vilket väder ni än har och vad ni än äter.


Så firade vi under resan

  • Vanuatu 2012: Vi tog jollen upp i en flod till ett blått hål, svingade oss i lianer över det kristallklara vattnet och gjorde kransar av vilda hibiskusblommor.

Vardagslyx

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. Vi har varken dusch eller varmvatten ombord. Under resan badade vi oftast i havet, och här hemma använder vi hamnens duschar. Men miljön i hamnbyggnaden är steril och värmen funkar sällan som den ska. Så när barnen var små värmde vi istället vatten på spisen, och lät dem bada i en balja på salongsbordet – som i videoklippet ovan. Det kändes mer mysigt och ombonat så. Om än lite blött, och omständligt.

Jag har just insett att det här är vår sista vecka som båtboende, och det är inte utan att jag blir lite nostalgisk när jag tittar på gamla videoklipp som det här. Mary af Rövarhamn har varit vårt hem i 13 år. Barnen har aldrig bott på land. Vi har uppskattat det enkla livet, friheten och närheten till varandra. Men det också lätt att romantisera om att bo på en båt. Alla mynt har två sidor. Just nu längtar hela familjen efter lite mer svängrum.

Förhoppningen är att segla upp till Marstrand direkt efter midsommar – om vädret tillåter. Väl där flyttar vi in i vårt gröna lilla hus, med varsitt rum till barnen och en alldeles egen dusch. Det kommer kännas helt obeskrivligt lyxigt.

Ottos resa i fantasin

På upptäcksfärd i Europas farvatten.

På upptäcksfärd i Europas farvatten.

Barnen hade skolavslutning igår, och vi bestämde oss för att inleda deras första sommarlov med några dagar hos morfar i Blekinge. Jag satt på tåget och bläddrade lite förstrött i en Metro när Otto fick syn på en karta, den som visade Europas väder. Han frågade var Malmö låg på kartan, och vart vi var på väg. Jag visade med en penna, och pojken fick något drömskt i blicken.

Otto tog pennan och drog försiktigt ett streck mellan de två orterna. Sedan köpte han sig en båt, och satte kurs mot Norge och Svalbard. Vägen hem gick via den Ryska Vitahavskanalen, de finska sjöarna och ut i Östersjön.  Därfrån gick färden vidare ner genom Donau till Svarta havet och vidare ut i Medelhavet via Bosporen.

Då och då lämnade Otto båten vid kaj och fortsatte resan landvägen. Han reste från St Petersburg med transsibiriska järnvägen till Kina, och tog tåget till Narvik för att fira sin födelsedag med späckhuggarna som varje år i November letar sig in i Tysfjorden för att jaga sill. Men han återvände alltid till sin båt.

Varenda liten vik, flod och kanal utforskades, ända tills kartan var så fullklottrad att man inte längre kunde se vad som var vad. Då vände Otto blad på tidningen, bemannade sin båt med vakter och fortsatte utanför dess gränser. Ut genom Suezkanalen och de pirattäta vattnen utanför Somalias kust, vidare till Chagosöarna i Indiska Oceanen och Kurrekurreduttön i Söderhavet.

När jorden inte längre räckte till steg Otto in i en rymdraket och gav sig av på jakt efter liv i yttre rymden.  Alla vänner och släktingar fick följa med, för att vi alla skulle åldras i samma takt. Resan genom rymden gick till en annan galax via ett svart hål. Det var mycket turbulent och lite läskigt, men Otto styrde farkosten med säker hand.

Väl framme, i den andra galaxen, råkade Otto landa på fel planet – Krigsplaneten. Vi blev jagade hela vägen tillbaka till jorden. Lyckligtvis var inte krigarnas rymdfartyg tillräckligt spetsigt för att ta sig igenom vår atmosfär så vi kunde tryggt landa i Sverige igen. Ungefär lagom tills tåget stannande på Sölvesborgs station där morfar tålmodigt väntade.

Att tåget vid det här laget var en timme försenat märkte aldrig Otto, och knappt vi andra heller. För det som började med ett försiktigt streck mellan de två orter slutade med en två timmar lång resa i fantasin. Ett makalöst äventyr i sann upptäckaranda. Tack kära Otto, för att du är den du är. Och för jag får vara en del av din värld.

Så länge skutan kan gå …

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Hissa i klo. Stå i pik. Hala toppen.” Orderna haglar, och instruktören pekar med hela handen. Jag förstår knappt hälften, men gör för en gångs skulle mitt bästa för att följa order. När 360 kvadratmeter segel ska hissas måste man hjälpas åt.

Jag har alltid romantiserat om att segla skuta. Sett de mäktiga segelfartygen glida förbi med fulla ställ i horisonten, och funderat över hur livet kan te sig ombord. I fredags var det äntligen dags. Framför mig låg två dygn ombord på Gratitude, en 112 år gammal, 100 ton tung och 24 meter lång gammal fiskekutter som sedan 50-talet ägs av Svenska Kryssarklubbens Seglarskola.

Vi är 20 personer ombord. En kapten, en styrman. En maskinist, en kock, två instruktörer.  Och 14 elever, indelade i två vaktlag. Vaktlagen turas om att segla båten och hjälpa till i köket. Fyra timmar på, fyra timmar av. Dygnet runt. Jag tillhör styrbordslaget, ledda av instruktören Anna. Knappt 20 år fyllda styr hon oss med självklar auktoritet, trots att många av oss är både dubbelt och trippelt så gamla som henne själv. Jag blir mäkta imponerad.

I byssan är det Emma som bestämmer. Hon började som elev ombord när hon var 13 år. ”Det var mamma och pappa som anmälde mig”, berättar hon. ”Jag ville egentligen inte. Men det är det bästa som har hänt mig.” Nu är Emma stolt kock ombord. Bara 16 år gammal ansvarar hon för planering, inköp och tillagning av mat för 20 personer. Mina tankar går till Ludvigs pappa som gick till sjöss som 14-åring. Än kan ungdomarna.

Seglarskolans huvudsakliga verksamhet är just ungdomsseglingar, och de flesta i besättningen har börjat som elever. Ordet seglarskola är egentligen lite missvisande. Det handlar om så mycket mer än att lära sig segla. Det handlar om äventyr, gemenskap och vänner för livet. Om sjömanskap och kärleken till havet. Och konsten att ta hand om ett gammalt segelfartyg. Men också en möjlighet att växa och visa vad man går för.

Vår kapten Magnus berättar att de förra vintern la ungefär fem manår på att underhålla Svenska Kryssarklubbens tre skolfartyg. Allt arbete sker ideellt, och alla som vill får vara med. Hundratals personer träffas på vinterförrådet Vita gaveln i Göteborg för att hjälpa till, de flesta ungdomar. Det krävs inga förkunskaper, de äldre eller mer erfarna lär de yngre. Det blir ett sätt att umgås, en plats att mötas.

Man måste ha gått ut sjuan för att få börja som elev på Svenska Kryssarklubbens Seglarskola. Så Lovis och Otto får vänta ytterligare några år. Men vill du eller dina tonåringar prova på skutlivet så finns det några platser kvar på sommarens kurser. Det finns också möjlighet för företag att hyra skolfartygen. Bättre teambuilding kan jag inte föreställa mig.

En dålig nyhet, och en bra nyhet

Nya fotoböcker på väg till Kurrekurreduttön.

Fler böcker på väg till Kurrekurreduttön.

I höstas tryckte vi upp två fotoböcker från vårt besök på Kurrekurreduttön, eller Tabar Islands som den lilla ögruppen utanför Papua Nya Guinea egentligen heter. Dessa överlämnade vi till våra långseglarvänner Eric och Birgitta på Ariel IV som hoppades få möjlighet att leverera dem under sin stundande Stillahavskorsning.

Nu har vi fått besked om att Ariel IV kommer ta en annan rutt genom Söderhavet än de först planerat. Det är en del av friheten med att vara ute och segla, att man kan planera om när andan faller på. Men synd på vår bokleverans, tyckte vi. Tabar Islands ligger långt bortom de vanliga farlederna. Att hitta en ny kurir är svårt. Och postgången i Papua Nya Guinea kan man räkna bort – den har vi redan provat.

Då hörde Emelie av sig till. Emelie och Petter som läste om vårt besök på Kurrekurreduttön här på bloggen för några år sedan, och som nu har bestämt sig för att åka dit på egen hand. De ska flyga till huvudstaden Port Moresby, och resa vidare därifrån med inrikesflyg och lokal båt. Emelie ville gärna få några tips, och undrade om vi ville skicka med något. Och det ville vi så klart.

De reser redan om några veckor. Så nu gäller det att få nya böcker klara i tid, tänkte jag och gick in på Fotoklok.se där jag beställde de förra. Och minsann. De förra böckerna låg kvar i systemet. Det vara bara att klicka på ”Beställ igen”, och vips så var två nya på väg till tryckeriet med utlovad leverans hem till Emelie och Petter några dagar senare. Otroligt smidigt. Nu hoppas vi att resten av leveransen går lika bra. Att resa i Papua Nya Guinea är ett stort äventyr, oavsett färdsätt.

Jag frågade Emelie om de kunde tänka sig att skriva ett litet gästinlägg här på vår blogg – när de är tillbaka. Kanske med ett par bilder som bevis på att kurirerna utfört sitt jobb. Och jodå, det kunde de absolut tänka sig. Så roligt. Jag känner på mig att det kommer gå bra den här gången. Tredje gången gillt.

På toppen av Malmö

Detta bildspel kräver JavaScript.

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. I tio år har vi väntat på att få stiga in i hissen och åka så högt man kan komma. Högst upp i denna skruvade byggnad som vi sett byggas från grunden. Turning Torso – vårt landmärke. Nordens högsta skyskrapa. Malmös stolthet. 54 våningar, 190 meter hög. Igår var det äntligen dags. Rederiet Wagenborg hade bjudit in oss för att hålla ett föredrag i konferensavdelningen längst upp i tornet.

Vädret var inte perfekt. Det var mulet, och utsikten på åtta mil var nog reducerad till en fjärdedel. Men jag var alldeles utmärkt nöjd med att titta rakt ner. Ner över båtarna i hamnen, ner på barnens skola och våra vänners hus. Jag kikade in på alla gårdar, och följde de vindlande gränderna med ögonen. Så fascinerande det var. Att ur ett helt nytt perspektiv få betrakta allt detta som är så bekant.

Världen där nere såg närmast datoranimerad ut. Så overklig, så onaturlig. Ja, det är den ju också. Jag brukar ju säga det, att miljön här i Västra hamnen egentligen är alldeles för tillrättalagd för min smak. Samtidigt, så otroligt häftig. Vågad, spektakulär. Annorlunda. Ja, jag hyser en slags hatkärlek till hela området. Men ju närmare flytten vi kommer, desto mer nostalgisk blir jag.

Det är 13 år sedan Mary af Rövarhamn seglade in genom det där hamninloppet för första gången. Mina barn är födda här. Jag kan varenda gränd, våra fötter har trampat på de där gula gatstenarna om och om igen. Vi har badat, fikat, köpt glass. Sett området växa. Skrattat, gråtit. Och nu är det snart över. Båtboendet, och hamnlivet. Det är dags att vända blad. Att gå vidare.

Ludvig börjar sitt nya jobb i Marstrand nu på måndag. Barnen och jag kommer snart efter. Känslorna är blandade. Det ska bli härligt att komma närmare naturen och skärgården, skönt att flytta iland. Men sorgligt att lämna Malmö – stadslivet och vännerna. Närheten. Möllan, MFF, Zlatan. Timbaktu. Stoltheten. Jag gillar verkligen den här staden.

Men så nöjd jag är med att vi fick komma upp i det där tornet till sist. Det var riktigt häftigt. Tack Wagenborg!


Besök Turning Torso du också!

HSB firar Turning Torsos 10-årsjubileum med att låta flera komma upp och njuta av utsikten från  tornet i sommar. Läs mer här.