Skrivet av: S/Y Mary | 29 augusti, 2014

I väntan på festen

Makrill-lunch i vårt nya sommarhus på Ven.

Makrill-lunch i vårt nya sommarhus på Ven.

VEN, SVERIGE. Vi har angjort Sverige, och den lilla ön Ven mitt i Öresund. Fina mysiga Ven, bara 20 sjömil norr om hemmahamnen i Malmö. En perfekt plats att tillbringa resans sista dagar på. Vi har mest tagit det lugnt. Barnen har byggt ett litet hus vid stranden, vi har grillat korv, ätit svensk glass och njutit av rökt makrill. Precis som vi brukar göra när vi är här. Igår levererade dessutom en av våra bloggföljare 3½ kilo smågodis med färjan från Landskrona. Så oss går det verkligen ingen nöd på.

Men imorgon är det lördagen den 30 augusti, och då vankas det välkomstfest i Västra Hamnen hemma i Malmö. Den vill vi inte missa. Alla som vill och kan är välkomna. Ta gärna med kameran. Det vore roligt med lite bilder från hemkomsten, och jag misstänker att vi själva kommer att vara alldeles för upptagna med att kramas för att ta några egna. Bilderna får ni gärna lägga upp på vår Facebook-sida, eller mejla direkt till oss. Jag skulle gärna vilja ladda upp några av dem här på bloggen, för de som inte kan komma.

Ses snart!

Skrivet av: S/Y Mary | 26 augusti, 2014

Sista natten med gänget

Vår sista solnedgång till sjöss.

Vår sista solnedgång till sjöss.

KATTEGATT. Vi har just tittat på solnedgången tillsammans, så som vi brukar göra till sjöss. Seglen är spirade och kursen är satt på Öresund. Det är dags för resans sista nattsegling. Och ärligt talat, det känns något alldeles förfärligt vemodigt. För hur spännande det än ska bli att komma hem, så är detta också slutet på en mycket speciell tid som Ludvig och jag har fått uppleva tillsammans med våra barn. En tid som aldrig kan komma tillbaka igen.

På måndag går Ludvig till jobbet, och jag ska lämna barnen på skolan. Familjen splittras, och friheten att ta dagen som den kommer är över. Blotta tanken får stora tårar att rulla ner för mina kinder. Jag går ut för att ta ett djupt andetag, torkar tårarna och fyller mina lungor med frisk luft. Då får jag syn på Ludvig och barnen, som sitter där och läser kvällssaga i skenet av en pannlampa. Då börjar tårarna flöda igen.

Jag kommer sakna det här livet.

Skrivet av: S/Y Mary | 26 augusti, 2014

Havnens Special

En efterlängtad glass

En efterlängtad glass

SKAGEN, DANMARK. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Vi älskar glass, hela familjen. Och inte har förtjusningen, och längtan, blivit mindre under alla dessa år i tropikerna – oändligt långt från alla frysdiskar och glassbarer. Och ja, jag måste erkänna. Att det har hänt mer än en gång, att vi köpt ett tvåliterspaket och delat på till lunch när möjligheten äntligen getts. Det har faktiskt funnits perioder då detta har varit mer regel än undantag. Och när vi inte haft någon glass, då har vi pratat om den istället. Precis som man så ofta gör när man längtar efter något riktigt mycket.

Det finns en glass vi har pratat mer om än alla andra. Och det är den danska. Inte så mycket för dess höga kvalitet, utan snarare för dess storlek och det sätt som den brukar serveras på. Det är som om barnen inte kunnat få nog av att höra oss berätta om de jättelika våfflor som säljs i vårt grannland. I flera år har de sett framemot den dagen då de ska få smaka en sådan i det verkliga livet. Igår var det äntligen dags. Vi beställde den största de hade. En Havnens Special. Fyra stora kulor glass, toppat med lika mycket mjukglass, flödeskum, guf och syltetöj. Och en stor flödeboll på toppen. Alltsammans serverat i en enorm våffla. Jag har sällan sett två så lyckliga barn.

Senare gick vi upp på byn, för att köpa kläder till Ludvig som ska börja jobba på måndag. Då gick vi förbi ett ställe där de sålde en likadan glass, fast med 13 kulor. Tur vi inte gick dit först.

Skrivet av: S/Y Mary | 23 augusti, 2014

Snart seglar vi in i ditt vardagsrum

Tagning pågår!

Tagning pågår!

NORDSJÖN. Hemkomsten närmar sig med stormsteg, idag är det bara en vecka kvar. Om någon där ute känner att de kommer sakna våra berättelser från fjärran länder kan jag avslöja att delar av våra resa kommer skildras i en TV-serie till vintern. Vi har haft ett filmteam från SVT på besök några gånger, och så har vi filmat en del själva. Filmteamet kommer finnas på plats när vi kommer hem nästa lördag. Det kan hända att de ställer en fråga eller två till några av er som möter oss på bryggan. Men oroa er inte, de är snälla.

Ses snart!

Skrivet av: S/Y Mary | 22 augusti, 2014

Tredje gången gillt

North Haven, Fair Isle

North Haven, Fair Isle

NORDSJÖN. Fair Isle. Säg det högt för dig själv. Lyssna på namnet, smaka på det. Hur låter det, hur föreställer du dig en ö med ett sådant namn? Själv tycker jag att det låter förtrollat, som en plats hämtad direkt ur sagorna. Jag har alltid velat dit, ända sedan den dagen jag hittade den lilla ön på kartan. Ensam och vindpinad, på den blåsiga Nordatlanten. Mitt emellan Orkney och Shetland. Med en hamn så utsatt att den bara kan angöras i lugnt väder.

Vi försökte segla till Fair Isle redan för tio år sedan, på väg till Shetlandsöarna. Men väder och vind gjorde det omöjligt att angöra ön. Fem år senare försökte vi igen, på väg hem från Orkney. Men inte heller då var turen på vår sida. Så när vi bestämde oss för att ta den nordliga vägen hem från Karibien, då var det också självklart att försöka göra ett stopp på Fair Isle.

Men tankarna på Fair Isle har varit som bortblåsta de senaste veckorna. Den eviga ostanvinden har stramat åt vårt tidsschema å det grövsta, och när nordan väl kom så drog den med sig så höga vågor att en angöring på Fair Isle skulle bli omöjlig av den anledningen. Det uteslöts utan diskussion, kom aldrig ens upp på agendan. Nu skulle vi hem, innan vinden vände igen. Men så händer något, när vi närmar oss Shetlands västkust. Det slutar blåsa.

Jag laddar ner en ny vind- och vågprognos. Och minsann, där var luckan. Ett knappt dygn med lätta vindar, närmast bleke. Innan nordan skulle slå till med full kraft igen. Fair Isle ligger tolv timmar bort, kanske tillräckligt för att sjön ska lägga sig. Kanske tillräckligt för att göra ett kort stopp. Försiktigt presenterar jag idén för Ludvig, rädd för att han inte är beredd att riskera den lilla tidsmarginal vi har för att hinna korsa Nordsjön innan vinden vrider emot.

Men Ludvig är positiv. Vi har kraftiga vindar att vänta, det kommer bli en snabb passage. Och skulle det börja blåsa innan vi når Fair Isle, då är det ju inte värre än att vi seglar vidare. Tidigt nästa morgon lägger vi till i den lilla hamnen. Ludvig som varit uppe hela natten lägger sig för att få ett par timmar sömn. Jag tar en första rekognoseringstur på ön. När jag når fyren längst i norr märker jag att vinden ökat igen. Det går gäss där ute. Jag går tillbaka i rask takt, gör frukost och väcker familjen.

Vågorna har börjat bygga upp i hamninloppet; Ludvig vill avsegla på en gång. Jag är den enda som varit i land, men säger inte emot. Han har rätt, vi kan inte riskera att bli instängda. Då kommer Neil. Han är kapten på öns färja, och har bott nästan hela sitt 60-åriga liv på Fair Isle. Han vet hur länge inloppet är farbart, vet hur vågorna beter sig. Neil ger oss ytterligare två timmar. Två timmar att vandra över Fair Isles fårbeströdda kullar, två timmar att njuta av fåglarna som häckar på dess branta klippor.

Vid tolvtiden styr vi ut ur hamnen, det går bra. Men molnen hänger redan mörka över ön. Snart öser regnet ner och vinden ökar till 10 sekundmeter. Det gör inget. Vi fick sex timmar på Fair Isle, som också blev vårt sista planerade stopp på resan. Jag känner mig lycklig, nöjd. Nu kan vi segla hem.

Skrivet av: S/Y Mary | 18 augusti, 2014

Slutspurten

Ruggigt väder

Ruggigt väder

ISLAND – SVERIGE. Vi har mindre än tusen sjömil kvar till Malmö. Åtta dagars segling under gynnsamma förhållanden. Det gungar visserligen förfärligt, stänker och blåser kallt. Men den värsta stormen har dragit förbi, och vi gör sex knop i rätt riktning. I den här farten passerar vi söder om Färöarna redan imorgon kväll, och fortsätter sedan österut så långt och så länge vindarna bär. Kanske hela vägen till Sverige.

Vi räknar alltså fortfarande med att segla in i småbåtshamnen i Västra Hamnen lördagen den 30 augusti klockan 15.00. Så fortsätt putsa förtöjningsringarna och sopa vår bryggplats, så ses vi förhoppningsvis snart. Vi är dock fullt medvetna om att Sverige är landet där helgerna är fullbokade flera månader i förväg, så bekymra dig inte om du inte kan komma. Det går alldeles utmärkt att titta förbi en annan dag; vi tänker ändå inte segla någonstans på ett tag.

Skrivet av: S/Y Mary | 12 augusti, 2014

Hårdkokta ägg

Snacka om hårdkokt ...

Snacka om hårdkokt …

HEIMAEY, ISLAND. ”Mitt hål är varmast”, säger Otto. ”Nej mitt”, ropar Lovis. Vi sitter alla fyra och gräver i gruset. Ömsom med händerna, ömsom med varsin sten. På vissa ställen är gruset så varmt att man bränner sig, som man tagit i glödande kol. Och vi är ute efter den varmaste platsen av dem alla, för att tillreda våra medhavda ägg.

Den 27:e mars 1973, bara ett par dagar före den dag då jag själv föddes, hördes ett mäktigt dån här på Heimaey. Jorden öppnade sig, och ut kom eld, lava, stenar och oändliga mängder aska.  Vulkanen Eldfjell fick utbrott, och precis vid foten låg ett samhälle med över 5000 invånare, och den hamn som var avgörande för deras försörjning. Fiske.

Vulkanutbrottet varade i sex månader. Mer än 400 hus förstördes, och alla invånare utom 300 räddningsarbetare evakuerades till fastlandet. Heimaeys yta utökades med 20 procent, och öns enda hamn hade stängts till om det inte vore för de enorma mängder vatten som sprutades för att bromsa det aldrig sinande lavaflödet.

Idag är vulkanen fortfarande varm, trots att det gått mer än 40 år sedan utbrottet. Fram tills för några år sedan kunde man fortfarande baka bröd på vulkanen. Nu svalnar den för varje år, men vi har ändå tagit med oss ett par okokta ägg upp, i hopp om att få möjlighet att tillreda dessa. Försiktigt placerar vi dem i den varmaste gropen, och täcker över den med grus.

En halvtimma senare gräver vi upp våra ägg igen. Med stor spänning knäcker Ludvig det första ägget, medan innehållet rinner ut över hans händer. Vitan har börjat koagulera, men ägget är långt från färdigkokt. Det här kan nog ta sin lilla tid, tänker vi och fyller i gropen igen, noterar positionen och märker vi upp platsen med ett litet stenmonument.  I hopp om att någon annan ska ha vägarna förbi lite senare.

Det blir guttarna på S/Y Skruff som får den äran att gräva upp våra ägg, men de har inte ärende upp på vulkanen förrän nästa dag. Vi är nog alla införstådda med att 24 timmar kan vara lite väl lång koktid, även för de ägg som tillreds på toppen av en avsvalnande vulkan. Frågan är bara huuur hårdkokta de kommer bli. Svaret? Ja det ser ni på bilden ovan. Mycket hårdkokta. Helt förkolnade faktiskt, så när som på skalet.

Nåja, det kommer kanske fler chanser. Som väderprognosen ser ut just nu blir vi kvar här i all evighet.

Skrivet av: S/Y Mary | 10 augusti, 2014

Det exotiska landet i norr

Ingen brist på varmvatten här inte.

Ingen brist på varmvatten här inte.

HEIMAEY, ISLAND. ”Det här känner jag igen från en bok jag har”, säger Lovis och ser sig om i omklädningsrummet. Skohyllan. Skåpen, och nycklarna med gummiband. Duscharna på rad. Ögonen glittrar; hon är full av förväntan. Vi har badat i varma källor, och duschat i vattenfall. Om och om igen. Men det var många år sedan vi var i ett badhus sist.

För islänningarna är bada ett sätt att umgås, det är folkligt. Varje samhälle med lite självaktning lär ha ett badhus. Så också den lilla ön Heimaey. Island är de varma källornas hemland, här finns ett överskott av varmvatten och geotermisk energi. Det var tydligt i duschen på marinan i Reykjavik; varmvattnet kom ut med betydligt högre tryck än kallvattnet.

Att gå till badhuset verkar vara det enklaste och billigaste sättet att få sig en dusch här på ön, det är därför vi går dit. Inträdet är bara 70 kronor för hela familjen. Men när vi kommer ut ur omklädningsrummet möts vi av sex olika pooler, varav fem utomhus. Alla med olika tempererat vatten, de flesta jättevarma. Några med jetstrålar och bubblor. Andra med fontäner, klätterväggar och rutschkanor.

Det är kallt i luften, så Ludvig och jag glider snabbt ner i en sån där 40-gradig relaxbassäng tillsammans med ett gäng islänningar. Och där blir vi sittandes, medan Lovis och Otto springer fram och tillbaka mellan vattenrutchkanorna. ”Det är första gången jag åker i en vattenrutschkana”, berättar Lovis förtjust. ”Jag med”, instämmer Otto. Kan det verkligen vara så? tänker jag. Men de har nog rätt.

Våra barn har upplevt en hel del, men missat så mycket annat. Sånt som är självklart för andra svenska barn. Jag ler för mig själv, när jag tänker på att för Lovis och Otto är hemkomsten bara ännu ett äventyr. Kanske det största av dem alla, att äntligen få uppleva det där exotiska landet i norr. Det som de alltid kallat hemma, men inte riktigt minns.

Skrivet av: S/Y Mary | 8 augusti, 2014

Motigt mot Västmannaöarna

Motigt mot Västmannaöarna

Motigt mot Västmannaöarna

HEIMAEY, ISLAND. Jag sticker upp huvudet i luckan och ser Gustav resa på sig. Han tittar framåt mot öarna långt där framme. ”No, still not any closer” hör jag honom säga till sin amerikanska flickvän. Uppgivet lägger han sig ner igen. Jag tittar på fartmätaren. 0.7, 1.1, 0.2, 0.0. Vi rör oss knappt ur fläcken. Eller jo, vi rör oss åt alla tänkbara håll. Men inte det rätta. Båten kastas än hit än dit, och förskeppet dyker ner i vågorna. Kaskader av kallt vatten stänker över Gustav och Stephanie i sittbrunnen.

Vi träffade Gustav och hans flickvän Stephanie i Florida, där de följde med på en dagtur till Cumberland Island. Det var en sån där perfekt dag, och efteråt berättade Gustav hur sugen han blivit på att börja segla. Så när deras planerade vandring på Island råkade sammanträffa med vår ankomst till Reykjavik, så frågade de om de inte kunde få följa med ut till Heimaey på Västmannaöarna – en liten ögrupp utanför Islands sydkust. Och jo, visst kunde de det.  Men de fick vara beredda på att det kunde bli lite obekvämt.

Det började bra, vi gjorde bra fart och såg både valar och lunnefåglar på vägen ut från Reykjavik. På natten fick vi till och med seglat en stund. Men på morgonen vred vind och vågor emot, och våra stackars gastar blev allt grönare i ansiktet. Vi gav dem varsin varm flytoverall, och beordrade dem ut i sittbrunnen där de snart återfick sin normala ansiktsfärg. Framåt eftermiddagen klarnade himlen, och vinden dog ut helt. Ja, det var så angenämt att vi bestämde oss för att stanna och fiska lite. Men då började det blåsa igen, minst tio sekundmeter rakt i näsan.

Vi ökar varvtalet på motorn, provar att kryssa oss fram. Rullar ut, rullar in, hissar och revar.  Men inget funkar. Vi tar oss inte framåt. Inte österut i alla fall, inte dit vi vill. Sjön blir snabbt värre, och båten bromsas upp allt mer. Den sträcka som i normala fall inte borde tagit mer än tre timmar ser ut att ta hela natten. Det känns hopplöst, och inte blir det bättre när vi upptäcker att vi tappat kugget till vårt vindroder. Utan kugg är vindrodret obrukbart.  Det känns hopplöst. Jag vill bara gråta, men vad hjälper det.

Vi måste göra något, men vad? Sjön är för grov för att fortsätta. Vi skulle kunna vända, men närmsta skyddade hamn på fastlandet ligger mer än 50 sjömil bakom oss. I brist på bättre alternativ seglar vi söderut, mot Heimaeys västkust. Där finns varken hamn eller ankarvik, men ön erbjuder åtminstone lite skydd mot vågorna. Så pass att vi kan fortsätta österut i lä av öns lodrätta klippväggar. Nu vågar också våra tappra gastar sig in i den torra kajutan igen, efter tolv timmar i sittbrunnen. De sjunker genast ihop på varsin soffa, och somnar på fläcken. Stackarna, kanske har vi förstört deras lust på segling för all framtid.

Klockan elva på kvällen – 30 timmar efter vi lämnat Reykjavik – styr vi äntligen in mot Heimaeys skyddade hamn. Himlen är full av fåglar, och den låga solen sprider sitt varma ljus över de vulkaniska bergsväggarna som omger hamnen. Det är en mäktig syn, och jag funderar på om jag ska väcka Gustav och Stephanie. Då hörs  ett spontant ”Wow” från luckan. Det är Gustav som tittar ut, snart sticker även Stephanies huvud upp. Jag kan se på de leenden som sprider sig i deras ansikten, att den syn som nu möter dem kanske ändå var värt mödan att ta sig hit.

Skrivet av: S/Y Mary | 1 augusti, 2014

Den stora dagen

På väg hem!

På väg hem!

GRÖNLAND – ISLAND. Det har idag gått fyra år sedan vi avseglade från Sverige. Vi har sedan dess seglat nästan 50 000 sjömil, passerat ekvatorn sex gånger och besökt ett femtiotal länder och öriken på vår resa runt jorden. Men nu är pengarna slut, och barnen ska börja skolan. Mary af Rövarhamn är på väg hem.

Vi räknar med att angöra Malmö sista helgen i augusti. Kom gärna förbi och säg hej. Men se datumet som preliminärt; vi hör av oss om vi får anledning att planera om.

VAR: Småbåtshamnen i Västra Hamnen (Turbinhamnen)
NÄR: Lördagen den 30 augusti klockan 15.00

Older Posts »

Kategorier

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 871 andra följare

%d bloggers like this: