Mary’s lekland – nästan bara roligt

Detta bildspel kräver JavaScript.

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. ”Jag skulle gärna vilja ta med mina kompisar ut och segla.” Så löd svaret, när jag frågade Lovis vad hon ville göra på sitt barnkalas. Hon fick välja vad hon ville, och hon valde att segla. Ja, sånt måste naturligtvis uppmuntras hur osugna Ludvig och jag än var på att ha hela båten full med ungar. Så vi bestämde ett datum, bjöd in och hoppades på vackert väder.

Det där med vädret blev en riktig nagelbitare. När dagen närmade sig utlovades hårda sydvästliga vindar, och massor av regn. Och mycket riktigt, när vi vaknade på morgonen ven det ordentligt i riggen, och regnet smattrade mot däck. På SMHIs sajt täcktes hela Skåne av ett enda stort regnmoln, men frågan var hur länge det skulle hålla i sig. Det såg ut som om det kanske skulle kunna lätta framåt lunch. Men sånt vågar man ju inte lita på.

Tanken var att grilla och leka lite bland fiskehoddorna i Limhamn, för att sedan ta båten tillbaka till Västra Hamnen. Men hur kul är det att göra hajkbananer i ösregn? Eller sitta på däck och huttra på ett skumpigt Öresund.  Kanske var det här en ganska dålig idé trots allt. Det är ju bara mars månad. Och de flesta barnen hade aldrig seglat förr.

Tänk om någon skulle bli sjösjuk, eller rädd? Vi var frestade att ställa in, men va sjutton. Om vi tagit oss runt jorden, borde vi väl också klara detta. Vi ville gärna få kalaset överstökat. Så jag sms:ade alla föräldrar att det var gummistövlar och regnkläder som gällde, och intygade mig själv att barn egentligen gillar busväder. Det är bara vi vuxna som är lite avigt inställda.

Men lagom till de första barnen dök upp skingrades molnen, och solen tittade fram som på beställning.  Allt var fortfarande drypande blött, klaffsigt och lerigt. Men barnen var bra klädda, och sprang runt och lekte bland hoddorna. De stötte på en fiskegubbe, som visade sig vara gammal körledare och fick alla barnen att framföra en strålande version av ”Vi gratulerar”. Sedan grillade vi hajkbananer som barnen själva fick fylla med godsaker. Till och med skattjakten blev framgångsrik. Allt enligt plan, med undantag av ett par vantar som tråkigt nog fick fötter.

13:00 beordrades flytvästar på. 13 leriga ungar lastades ombord, och vi satte kurs mot Turning Torso. Vinden hade lättat till härliga 7-8 sekundmeter, och vi gjorde fem knop för bara genuan. Barnen hjälpte till att dra upp fendrarna, turades om att styra och trängdes längst fram på bogsprötet. Lovis ville lära sina kompisar klättra i masten, men där satte vi stopp. Det räckte så här. Det var spännande nog som det var. Barnen skrattade och tjöt som på tivoli varje gång seglet fladdrade lite.

Det här blev ju rätt lyckat ändå, hann jag tänka innan genuaskotet snärtade till och träffade ett av barnen tvärs över ansiktet. Mössan flög överbord och blodet sprutade. Ja, jag överdriver inte. Det öfullkomligt forsade blod från trakterna kring näsan på den lille pojken. Skit, skit, skit. Det var ju inte så här det skulle sluta. Stackars barn.

Lyckligtvis fanns pojkens pappa ombord. Jag slängde åt honom en hushållspappersrulle för att kunna torka bort det värsta blodet och bedöma situationen. Samtidigt försökte jag hålla ett öga på mössan som försvann bakom oss. Samma pojke hade tidigare tappat sitt slajmdjur i vattnet. Han hade fått sin beskärda del av otur. Mössan skulle bärgas, så var det bara.

Ludvig rullade in seglet och jag vände båten. Mössan fiskades upp, och pojkens näsa började skymta under allt blod. Han var tapper, grät inte en tår. Kanske i chock, tänkte jag tyst för mig själv. Men vi kunde snart konstatera att näsan verkade hel, åtminstone på utsidan. Man såg ingen svullnad. Smällen hade nog bara framkallat ett kraftigt näsblod.

På piren i Västra hamnen stod de andra föräldrarna och väntade, och det var inte utan att vi kände en viss lättnad. Kalaset var över. Allt hade gått bra, förhållandevis bra. Och Lovis var nöjd, utmärkt nöjd. Men nästa gång kanske vi skulle prova ett sånt där vanligt lekland trots allt …

De sista sjömilen

Mary af Rövarhamn vid kaj i Norra fiskehamnen.

Mary af Rövarhamn tillbaka i Limhamn

FISKEHAMNEN, LIMHAMN. Det finns flera uppfattningar om vad som krävs för en världsomsegling. Några menar att det räcker med att korsa alla meridianer åtminstone en gång och dessutom passera ekvatorn. Andra anser att man också måste korsa sin egen rutt, så som vi gjorde utanför Karibien den 3 februari 2014. Det är den definition vi själva brukar referera till.

Men så finns det också de som tycker att en världsomsegling fullbordas först när båten återvänder till samma hamn som man avseglade från. Och ska man vara riktigt petig så levde vi inte upp till det kravet när vi kom hem i höstas. Vi la till i Västra hamnen i Malmö, istället för att gå tillbaka till fiskehamnen i Limhamn som vi avseglade från den 1 augusti 2010.

Aldrig hade vi väl då kunnat tro att det skulle dröja nästan sju månader innan vi skulle kasta loss igen. Men det gjorde det. Det var först idag som Mary af Rövarhamn lämnade bryggan i Västra Hamnen för att avverka de sista tre sjömilen tillbaka till Limhamn. Från och med idag kan vi titulera oss världsomseglare även i dess allra striktaste bemärkelse.

Ja, allt det där kan ju egentligen kvitta. Men det var härligt att få komma ut på sjön igen. Långt härligare än jag hade kunnat föreställa mig. Trots det kyliga vädret. Det är konstigt, vissa saker måste man återuppleva, för att verkligen förstå hur mycket man saknat dem.

Bloggutmaningen: 10 resebilder

Jag brukar inte ägna mig åt sånt här, bloggutmaningar och diverse kedjebrevsliknande aktiviteter. Men nu fick jag en ovanligt trevlig förfrågan från en läsare som tagit sig tid att översätta en finsk bloggutmaning, där bloggare uppmanas att lägga ut en 10 resebilder på förutbestämda teman. Så varför inte? Bilder har vi ju gott om. Här kommer alltså vårt bidrag. Det var svårare att välja än man skulle kunna tro.

"<strong

1. En flygplansvinge: Här behövs inga flygplan, Mary har egna vingar – Atlanten 2011.

2. Bilden som av misstag blev väldigt bra: Kolla lopplockerskan i bakgrunden!

2. Bilden som av misstag blev väldigt bra: Notera lopplockerskan i bakgrunden – Vanuatu 2012

3. Resebilden man blir på gott humör av: Loppan solbadar

3. Resebilden man blir på gott humör av: Loppan solbadar – Helen Reef, Palau 2012

4. Naturbilden: Liten vill bli stor.

4. Naturbilden: Liten vill bli stor – Sydafrika 2013

5. En bild högt uppifrån: Plåtad från fyren på Belitung, Indonesien

5. En bild högt uppifrån: Utsikt från fyren – Belitung, Indonesien 2012

6. Vykortsbilden: Byn Sydpröven, Grönland 2014

7. Bild på resesällskapet: Delfiner är bästa sällskapet till sjöss

7. Bild på resesällskapet: Delfiner är bästa sällskapet till sjöss – Tasmanien 2012

8. Njuta-under-palmen-bilden: Efterlängtat färskvattenbad

8. Njuta-under-palmen-bilden: Efterlängtat färskvattenbad – Chagos 2013

Godmorgonbilden: Land i sikte!

9. Godmorgonbilden: Land i sikte! Santa Helena 2014

10. Favoritstaden: Essaouira, Marocko

10. Favoritstaden: Essaouira, Marocko 2010

Anta bloggutmaningen du också!

Kanske finns det någon annan bloggare där ute som också vill anta utmaningen och föra den vidare i Sverige och ut i världen. Allt du behöver göra är att publicera 10 egna bilder på samma teman som ursprunget, ange var utmaningen kommer ifrån och lägga en länk till ditt bidrag i vårt kommentarsfält. Alla får vara med.

På turné

Om mannen som var Astrid Lindgrens förebild till historien om Pippis pappa, och vad barnen gjorde hela långa dagarna till havs. Det var sånt vi berättade om på långseglarseminariumet på båtmässan i Stockholm för ett par veckor sedan. Föredrag gör sig förstås bäst live, men Svenska Kryssarklubben har också filmat och lagt ut en kortversion på YouTube för er som inte kunde komma.

Det händer alltså då och då att företag och föreningar bjuder in oss för att berätta om vår resa. Senast nu i helgen på JordenRuntSeglarKlubben i Göteborg, då med många blivande långseglarfamiljer i åhörarskaran. Det var härligt att se, hade vi vetat det skulle vi övertalat Lovis och Otto att följa med. De var istället i Slottsskogen och tittade på älgar och pingviner med vännerna på EMM XXIII.

Hur som helst, några av våra föredrag är öppna för allmänheten så att vem som helst kan komma och lyssna. Jag försöker lägga ut en blänkare här på bloggen under Föredrag, och på vår Facebook-sida, när vi har något på gång. Näst ut är Sundsvall redan nu på torsdag. Det finns platser kvar, så tipsa gärna eventuella vänner och bekanta som skulle kunna tänkas vara intresserade.

Vårmusik

Underbara vår!

Våren är här!

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. Krokusen blommar i rabatterna, och den gula vårgäcken breder ut sig i parken. Det är studiedag på skolan och barnen spelar kula i solskenet. Våren har kommit till Malmö. Vi har överlevt vintern. Den första vintern i Sverige på fem år. Känslan är obeskrivlig.

Jag öppnar luckorna för att släppa in våren, fyller lungorna med frisk luft och spelar musik för hela hamnen. Men inte vilken musik som helst. Jag har har satt ihop en spellista på Spotify med nästan alla spåren från Familjer på äventyr. En rätt trevlig samling, som väcker många minnen för oss som förknippar musiken med olika scener i programmet.

Vill passa på att ge en eloge till doldisen Micke Björnson som är killen som valt musiken och klippt programmet. Barnen och jag hälsade på honom i studion i vintras, ett rum på en sisådär fyra kvadratmeter där han tillbringat närmare ett halvår för att omvandla de närmare 500 timmarna råfilm, och lika mycket ljud, till sex avsnitt på en timme vardera. Mycket imponerande.

Micke kommer även jobba med nästa säsong av Familjer på äventyr. Men familjerna blir nya. Det är tydligen inte helt klart vilka de fyra blir, så än finns det chans att vara med om någon känner sig sugen. Själv ser jag framemot att få njuta av programmet från andra sidan rutan nästa gång. Men det är ju ett tag till dess. Först vår och sommar, underbara efterlängtade sommar.


Familjer på äventyr på Spotify

Vår spellista med musiken från tv-serien är offentlig, och därmed tillgänglig för alla som har Spotify. Ett par låtar saknas. Och några kan vara fel version. Men det viktigaste är där.  Så varsågod, slit den med hälsan.

Sverige före och efter världsomseglingen

svenskflagga

Vår stolta svenska flagga

När vi kom hem i slutet av augusti förra året kändes det som om tiden i Sverige stått stilla i fyra år. Vi hade upplevt så mycket, men här hemma var allt ungefär som vanligt.  Detta fick vår resa att kännas overklig på något sätt, som om den aldrig hade hänt. Som vi somnat i båten i Malmö på kvällen, drömt en skön dröm och vaknat upp på samma ställe igen.

Men så här ett halvår efter hemkomsten måste vi  revidera vårt första intryck. Det har faktiskt hänt en hel del, vissa saker har bara tagit lite tid att se. Vi har satt samman en lista. Femton punkter som sammanfattar vår bild av utvecklingen i Sverige mellan 2010 och 2014. Vi generaliserar naturligtvis. Men det är sådana friheter man kan ta sig på sin egen blogg.

  1. Unga män har blivit skäggigare
  2. När vi avseglade visste ingen vad en selfie var
  3. Nu pratar alla om långkok och surdegsbröd
  4. Det har blivit vanligare med adventsstjärnor än adventsljusstakar
  5. Intresset för mikrobryggt öl har fullkomligt exploderat
  6. Innan ringde vi med telefonerna, nu surfar vi och skickar textmeddelanden
  7. Det politiska klimatet har blivit mycket mer polariserat
  8. Var och varannan fyrtioplussare springer maraton
  9. Många fler segways och elcyklar än tidigare
  10. Städtjänster och matkassar har slagit igenom med buller och bång
  11. Det pratas mer om diagnoser som ADHD, Asperger och bipolär sjukdom
  12. Sorgligt många tiggare och socialt utslagna på våra gator
  13. Smågodisbitarna har blivit nästan dubbelt så stora
  14. Allt fler verkar ta till mindfulness för att bli ännu effektivare
  15. Idag har varenda unge en egen surfplatta

Så vad kan man då dra för slutsatser av detta? Ja, det lämnar vi till dig som läser att fundera över.

Hemkomsten, en gång till.

Foto: Hampus Brefelt

Foto: Hampus Brefelt

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. Stora tårar rullar ner för min kind. Jag kan inte hejda dem. Jag vet inte hur många gånger jag har sett den där snutten nu. Scenen i sista avsnittet där vi seglar in i hemmahamnen efter fyra år på världshaven. Jag grät inte då. Men jag grät innan, och jag gråter nu. Så många känslor. Saknad, lättnad och glädje i en enda röra. Allt väller upp igen.

Den 30 augusti 2014 var en stor dag i våra liv. Hemkomsten. Brytpunkten när vårt stora äventyr var över, och ett nytt började ta form. Något nytt och okänt. Vi har under vintern bestämt oss för att flytta ut på landet, eller till skärgården. Närmare naturen. Vart är inte klart ännu, men vi jobbar på det. Det är en häftig känsla, att inte ha en aning vad som väntar.

Vill du veta hur det går? Följ oss på Facebook eller titta in här på bloggen då och då. Jag lovar att berätta, när vi vet mer. Annars tackar vi för oss. För alla fina ord, härliga kommentarer och glada hejarop. Trogna följare, och tv-tittare. Det är lätt att vara kritisk, men ni är många som valt att stå vid vår sida. Det betyder mycket.

Grönländska byar

Detta bildspel kräver JavaScript.

 Jag har just tittat på femte avsnittet av Familjer på äventyr ännu en gång. Så härligt att kunna återuppleva lite av Grönland precis när man vill. Men det är något som saknas. Först kunde jag inte sätta fingret på det. Men det är byarna förstås. Inte ett hus finns med i avsnittet från Grönland, inte en levande själ. Överhuvudtaget inga tecken på mänsklig närvaro.

Grönland är visserligen ingen tätbefolkad ö. Men de finns där. Inuiterna – utspridda i de mest bedårande små samhällen längs kusten. Bortsett från huvudstaden Nuuk har ingen by mer än ett par tusen invånare, de flesta är betydligt färre än så. Byar dit man bara kan ta sig med helikopter, eller egen båt under sommarmånaderna. Byar där inga vägar når längre än till sista huset. Byar där folk bor, jagar, fiskar, lever.

Inuitsamhällena var en viktig del av vår upplevelse av denna världens största ö. Men att inuiterna själva inte är med i tv-programmet är inte särskilt konstigt. Vi filmade dem aldrig. Vi upplevde att många inuiter var lite tillbakadragna, nästan misstänksamma. Kanske berodde det på att de inte förstod vad vi sa, kanske var de bara blyga. Men det skulle också kunna vara en konsekvens av hur de historiskt behandlats av vårt grannland Danmark. Oavsett, vi ville inte tränga oss på.

Detta är en av de saker som hindrar mig från att bli en bra fotograf, jag är inte fräck nog att fotografera människor på nära håll. Men husen misstyckte inte.

Ingen fisk på isen

Detta bildspel kräver JavaScript.

 SILJANSNÄS, DALARNA. Att Otto är tokig i fisk och fiske har nog inte undgått någon som följt den här bloggen med någorlunda regelbundenhet. Så när han häromdagen fick nys om att 70 000 regnbågslaxar nyligen rymt från en fiskodling i Mora var det inget som kunde stoppa honom. Det var bara att ge sig av till Leksand och köpa fiskegrejer.

Ja, vi är i Dalarna under sportlovet. Vi har ju inte fått så mycket snö i Malmö i år, och barnen längtade efter riktig vinter. Så det fick bli en tur till Ludvigs syster i Siljansnäs. Vi har fått några riktigt fina dagar i backarna här runt omkring, och även hunnit med en sväng upp till Idre för att gratulera min bror som firade sin 50-årsdag där. Men nu ville Otto fiska.

Problemet var väl bara det att det varit fem grader varmt här i trakten senaste dagarna. Snö och is smälter i en rasande fart. När vi köpte fiskekortet fick vi tips om att isen fortfarande var tjock bortåt Olsnäs, så vi satte kurs västerut. Efter att ha irrat runt på ishala skogsvägar ett tag fick vi syn på några fiskare ute på isen, packade vår pulka och gav oss ut vi också.

Det var svårt att ta sig fram. Isen var täckt av snömodd och smältvatten. Inte så att det kändes farligt. Bara halt och blött. Men så snart vi hittat de första hålen stannade vi där, och släppte ner våra krokar. Sedan var det bara att vänta. Dricka varm choklad, äta ballerinakakor och vänta lite till.

Otto tittade djupt ner i sitt hål, tyckte det såg dött ut och föreslog att vi skulle gå längre ut. Han hade nog rätt, det brukar han ha när det gäller fiske. Men halva gänget hade blivit blöta om fötterna på vägen ut, och nybakade våfflor väntade hos några bekanta inne i Leksand. Så vi gav upp.

Vid bilen mötte vi två gubbar som fiskat längre ut, och mycket riktigt – de hade fått inte mindre än nio laxar på kroken. Men de hade redan så många i frysen där hemma, sa en av gubbarna. Vi fick gärna en. En stor fin regnbågslax på säkert tre kilo.

Så kom det sig alltså att vi ändå fick en fisk med oss hem denna dag. Ibland ska man ha tur.

Fler fiskehistorier

Långseglarsnack på båtmässan

Långseglarseminarium på båtmässan i Älvsjö.

Långseglarseminarium på båtmässan i Älvsjö

Drömmer du också om att en dag kasta förtöjningarna och segla ut i världen? Lördagen den 28 februari och söndagen den 1 första mars hålls det långseglarseminarium på båtmässan Allt för sjön i Älvsjö. En hel rad långseglare kommer att vara där för att dela med sig av sina erfarenheter. Så också vi. Ludvig och jag ska berätta om vår världsomsegling, och hur det har funkat att ha barnen med på resan. Andra pratar om den perfekta långfärdsbåten och ger tips om väder, budget och rutter runt jorden.

Fullständigt program finns på Svenska Kryssarklubbens webbplats. Där kan du även köpa biljetter. Antalet platser är begränsade, så vänta inte för länge.

Fler planerade föredrag våren 2015