Skrivet av: S/Y Mary | 23 april, 2014

Lurpassning på kanalen

The Delivery Guy

The Delivery Guy

INTRACOASTAL WATERWAY, FLORIDA. En liten racerbåt närmade sig Mary af Rövarhamn. Den saktade ner, precis som alla andra båtar vi mött på kanalen. Motorbåtsägarna i Florida verkar ha begåvats med en ovanligt stor portion sjömanskap – det är trevligt. Men den här körde konstigt nära, som han hade något han ville säga. Och mycket riktigt. ”Are you from Sweden?” gastade han. Och det är vi ju, så Ludvig nickade jakande och pekade på den blågula flaggan i aktern. ”Then I have a cell phone for you”, sa han och pekade mot en termosliknande behållare i båten.

Vi trodde så klart att vi hörde fel, det lät liksom lite för bra för att vara sant. Särskilt med tanke på att vår sista fungerande mobiltelefon faktiskt gick förlorad den föregående natten, i räddningsaktionen av jollen. Men jodå, han upprepade sitt erbjudande, och kastade över behållaren med en duns. Vi tittade frågande på racerbåtsföraren. Han menade att den kom från ett par som stod och väntade borta vid bron. Sedan körde han snabbt därifrån, som om behållaren innehöll en tickande bomb

Ludvig och jag såg på varandra, och skrattade förvånat. Det fanns bara en person som visste att vi stod utan telefon. En svensk kvinna som heter Catrine Fredrikson, vars familj bor här i Florida. Hon har följt vår resa på bloggen i många år. Ja, vi har haft så lång och regelbunden kontakt att hon börja kännas som en gammal vän. Och nu hade vi bestämt oss för att hälsa på, när vi ändå har vägarna förbi. Jag hade mejlat henne samma morgon och berättat att vår telefon dragit sin sista suck, och att vi nu bara kunde kontaktas via e-post.

Behållaren innehöll mycket riktigt en mobiltelefon, och jag skulle just slå Catrines nummer när telefonen ringde. I andra änden var Catrines man. Han berättade att de stod vid en brygga borta vid bronocken. De hade lokaliserat oss via SPOTen. Och nu stod de alltså där och vinkade. Trots att de visste att de inte kunde komma ombord; vi var fortfarande inte inklarerade i landet och får inte ta ombord någon förrän vi är godkända av Tull- och Immigrationsmyndigheten.

Men Fredriksons ville bara lämna telefonen, och berätta att de gärna ville komma tillbaka nästa dag igen. När vi var framme i St Augustine, för att köra oss till myndigheterna ute på flygplatsen. Efteråt ville Fredriksons gärna bjuda hem oss på middag. Och när vi ändå var där kunde vi passa på att tvätta. Sedan kunde vi ta deras bil tillbaka, den som vi får låna medan vi är här. Vilka människor det finns. Vi är mållösa.

Skrivet av: S/Y Mary | 21 april, 2014

Nattens drama

Walker Bay, en trogen vän

Walker Bay, en trogen vän

INTRACOASTAL WATERWAY, FLORIDA. ”Vakna. Jollen har flugit överbord”, ropar Ludvig och skakar mitt ben. Jag sätter mig yrvaket upp, försöker förstå vad som hänt. Klockan är tre på natten, jag har bara sovit i en dryg timme. Nordan har slagit till med full kraft, och ankarkättingen vibrerar i den starka strömmen. ”Jag ser den fortfarande. Den flyter upp och ner”, ropar Ludvig från sittbrunnen. Jag sticker upp huvudet och ser hur han lyser på något vitt en bit söderut i floden.

Jag försöker tänka. Vattnet är kallt. Och strömmen är så stark att jag inte vågar hoppa i. Även om jag kommer ikapp så vet jag inte om jag kan ta mig tillbaka. Jag tittar på ekolodet. Tidvattnet är på väg ner, och floden är grund. Vi kan inte följa efter med stora båten. Vi skulle behöva en båt med mindre djupgående. Jag ser mig omkring. Inga båtar är ute, grannbåten är mörklagd. Vi känner ingen, ingen som kan hjälpa oss. Då kommer jag på att det ligger en kustbevakningsstation precis i närheten.

Jag anropar kustbevakningen i hopp om att någon vänlig själ har lust att göra en insats. Det visar sig vara ett misstag. Amerikanarnas radioapparater sänder inte på samma frekvenser som de europeiska, och när vi väl hittat en gemensam radiokanal där jag kan framföra mitt ärende föreslår kvinnan i andra änden att vi ska kontakta ett privat bärgningsbolag. Jag ser dollarsedlarna rulla, och tackar för ingenting. Jollen försvinner allt längre bort. Vi måste lösa det här själva.

Jag tittar på sjökortet. En grävd kanal går parallellt med den grunda flodarmen. Båda möts längre söderut, men det är en bro i vägen. Vi kan inte ta oss dit. Men det ligger båtar ankrade i floden. Segelbåtar som ser ut att ha samma djupgående som vi. De har troligen gått in i högvatten, eller så finns det en väg in. I brist på bättre idéer lyfter vi ankaret och går söderut i kanalen. Ludvig står i fören med strålkastaren. Han lyckas sikta jollen en sista gång. Sedan dör lampan. Slut på batteri.

Vinden och strömmen gör det svårt att styra, och det är svårt att orientera sig i mörkret. Jag styr mot vad som på sjökortet ser ut som den djupaste passagen mellan kanalen och floden. Men vi kommer inte långt. Ett dovt dunk fortplantas genom skrovet när kölen slår i botten. Jag lägger i backen med ett vrål, och vi kommer loss på första försöket. Ok, det där var en dålig idé. Vi måste få tag på en mer grundgående farkost för att komma ikapp den drivande jollen. Men hur?

Jag försöker tänka på vad som redan finns ombord. En surfingbräda, den uppblåsbara jättesköldpaddan, luftmadrasserna, barnens lilla badjolle. Den sistnämnda har små plaståror, den skulle kunna funka. Ludvig börjar blåsa upp den orangefärgade lilla båten. Jag tar fram vår bärbara VHF-radio; vi måste kunna kommunicera med varandra. Frågan är vem som ska ge sig ut i mörkret. Jag är lättare, och simmar bättre. Men Ludvig är starkare, och ror snabbare. Han får den äran. ”Vi ses vid bron om något går fel”, ropar han och försvinner i den riktning där vi senast siktat jollen. Jag fryser så jag skakar.

Tiden kryper fram, och lättnaden är enorm när Ludvig äntligen hör av sig på radion. Han har jollen. Men hur ska han komma tillbaka? Det vet ha inte riktigt, inte än. Jag stirrar ut i mörkret. Ljuset från Ludvigs pannlampa kommer och går. Det är svårt att avgöra om han närmar sig, eller försvinner bort. Men så hörs den välbekanta rösten på radion igen. Han har lyckats vända jollen, men ena åran har gått av. Ludvig vadar nu över grundbanken med jollen efter sig. Jag tittar på sjökortet, och styr så nära jag vågar för att plocka upp honom när han kommer ut på djupt vatten igen.

Allt går bra, och snart är både Ludvig och jollen ombord på Mary igen. På väg tillbaka till ankarplatsen berättar Ludvig att det var ankarlarmet som väckte honom. Troligen kastades jollen överbord av samma vindby som fick båten att börja dragga. Vilken tajmning ändå, sån tur i oturen att Ludvig upptäckte att jollen var borta. Ja, egentligen var det väl inte otur. Vi hade gått och lagt oss utan att surra jollen. Det var klantigt, och försatte oss i en svår situation. Men på detta försöker jag inte tänka mer, utan kryper istället ner under mina dubbla filtar i hopp om att få ytterligare några timmars sömn.

Ludvig volonterar som ankarvakt resten av natten. Och barnen, Ja, de har som vanligt missat hela dramat. Sussar sött i varsin koj, som om ingenting hade hänt.

Tidigare nattliga draman på Mary af Rövarhamn:

Skrivet av: S/Y Mary | 18 april, 2014

En ny fas

Bahamas. Jag längtar redan tillbaka.

Bahamas. Jag längtar redan tillbaka.

BAHAMAS – FLORIDA. Lovis vrider sig oroligt i sin koj. Hon har svårt att somna. ”Pappa, du kan väl lova mig en sak”, säger hon till sist. ”Att vi nån gång ska göra en lång resa igen. Och segla till nått varmt land, med fina stränder. Där man kan bada, och hoppa från peket och sånt. Snälla, det kan vi väl göra.” Jag hör hur hon svajar på rösten, gråten är inte långt borta. Jag känner hur sentimentaliteten väller upp inom mig. Får en klump i halsen, och kämpar mot tårarna jag också.

Ludvig lovar att vi ska fortsätta segla. Berättar att det finns stränder i Sverige också, där man kan bada på sommaren. ”Tack, pappa” säger Lovis tappert. Vänder sig om, och snorar in. Bahamas glesbefolkade övärld har varit en positiv överraskning för oss alla. Barnen har stortrivts. De har badat, byggt båtar av drivved, samlat snäckor, utforskat grottor, matat rockor och badat ännu mer. Vi har njutit av varje ny liten strandremsa, som om det vore för sista gången. Om, och om igen.

Ursprungsplanen var egentligen att segla direkt från Kuba till Florida. Men vädret såg inte riktigt bra ut, så vi bestämde oss för att ö-hoppa norrut genom Bahamas i väntan på stabilare vindar. Sedan dess har prognosen ändrats varje dag, vilket har gjort det svårt att planera mer än dag i sänder. När vi lämnade vår ankarvik igår hade vi fortfarande ingen aning om hur långt vi skulle komma. Och så sent som imorse såg det ut som vi skulle bli kvar på öarna ännu en vecka.

Vi skulle just ankra upp på Nassaus västra udde, när jag bestämde mig för att ladda ner en sista väderprognos. Som för att bekräfta vårt beslut att gå i hamn. Men jag fick inte den bekräftelse jag sökte. Tvärtom. Där var det, väderfönstret vi behövde för att fortsätta mot Florida. Två dagar med bra vind, innan nordan slår till igen. Det borde räcka för att ta oss en bra bit upp längs Floridas kust. Förhoppningsvis ända till Cape Canaveral. Kanske ännu längre, med lite hjälp av Golf-strömmen. Beslutet var fattat.

Vår sista möjliga ankring på Bahamas ligger nu bakom oss, och vi dundrar
fram i sju knop. Det finns ingen återvändo. Karibien är ett minne blott. Där framme väntar Amerika. Vår resa går in i en ny fas.

Skrivet av: S/Y Mary | 12 april, 2014

Kuba från ett lastbilsflak

Vi är tidigt ute, och har turen att få plats på den smala järnbalken intill väggen. Där blir vi sittandes ett tag. Lastbilarna går inte på någon tidtabell, de går när de är fulla. Vi har blivit informerade om att färden ska ta oss till en ort som heter Caballería. Vi vet inte var den ligger eller hur lång tid det tar att åka dit. Kanske två timmar, eller fem. Oavsett, väl där ska man tydligen kunna byta till annat färdmedel för att fortsätta till staden Holguin. Och därifrån är det bara en knapp timmes bilväg till marinan där båten väntar. Förhoppningen är att vara hemma innan kvällen.

Vi har rest runt på Kuba i fem dagar nu, och lärt oss att man får ta ett steg i taget. Det finns inga säkra svar att få, men det mesta ordnar sig bara man har tålamod. Går det ingen lastbil, finns det en myriad andra färdmedel att välja på. Allt från buss och tåg till hästdroska och cykeltaxi. Och skulle man ändå inte komma vidare kan man alltid knacka på hemma på hemma hos någon av alla de som märkt sitt hus med den speciella symbol som visar att man har ett rum till uthyrning. Priset för ett rum överstiger sällan 150 kronor. För hela familjen.

Försäljare går in och ut ur lastbilen i väntan på avgång. I hopp om att få sälja några kex, nötter eller godis. Eller varför inte några paket okokt spagetti. Några tittar lite misstänksamt på oss. Som om vi gått fel. Men snart försvinner vi i mängden, och flaket blir lika fullt som en SL-buss i rusningstid. Med den lilla skillnaden att här inte finns några säten. Bara järnbalkar att sitta på, och några rör att hålla sig i. Vilket i och för sig kan vara en betydande skillnad beroende på avstånd, väglag och kvalité på bilens stötdämare. Lastbilarna härstammar från 50-talet, som de flesta andra fordon på ön.

En ung man drar igång någon slags vadhållning på flaket. Man ska gissa under vilken av de tre kopparna som bollen ligger. Allt fler unga män ansluter. De visar sig vara i maskopi, och hela skådespelet slutar med att en äldre man blir lurad på en hel veckolön. Stämningen på bussen blir alltmer hätsk, och hade inte skurkarna hoppat av på nästa station hade det troligen slutat i handgemäng. Kriminalitet är ovanligt på Kuba, och vi märker att alla blir illa berörda av det som hänt. Det dröjer ett tag innan stämningen återhämtar sig.

Jag tittar ut genom den lilla springan mellan flaket och den täckande presenningen. Vi har lämnat staden bakom oss, och det frodiga bergen i nordost försvinner i fjärran. Vi omges nu av platt jordbrukslandskap. Bönderna plöjer med oxar, och använder hästar för transport. Vi passerar en lastbil full med gröna matbananer, och en cykeltaxi med en gris på passagerarsätet. Husen är fallfärdiga – ibland bara enkla hyddor med palmtak. Väggar är sprejade med politiska slagord, undertecknade Fidel och Raúl. Och varje gång vi stannar kommer försäljare rusande, i hopp om att tjäna nån krona.

En ung kvinna stiger ombord, en språklärare som ser en möjlighet att praktisera sin engelska. Inte många turister tar sig så hit ut, till El Oriente som kubanerna själva kallar den östra delen av landet. Och de som gör det brukar nog inte åka lastbil. Jag försöker förklara att vi gärna vill resa som kubanerna själva. Inte bara för att det är billigare. En hyrbil kostar lika mycket om dagen som fyra månadslöner för en kuban. Utan framför allt för att det brukar vara ett bra sätt att uppleva kulturen i ett land. Se bara på Sverige, där vi tittar ner i mobiltelefonen eller ut genom fönstret så fort vi kommer ombord på en buss. Det säger en hel del om Sverige och svenskarna.

Den unga kvinnan berättar hela sin livshistoria. Hon heter Yainer, bor utanför Santiago men är född på Lenin-sjukhuset i Holguin. Vi skrattar till, och hon tittar frågande på oss. Jag försöker förklara att det vore otänkbart att en plats i Sverige skulle döpas efter en man som Lenin. Att vi i motsats till kubanerna fått lära oss att han var en dålig man. Yainer tittar medlidande på oss. Vi stackare, som blivit så felinformerade. En yngre man ansluter sig till samtalet. Han har i likhet med många andra vi träffat en mer skeptiskt hållning till den propaganda som kubanerna dagligen matas med.

Vi lämnar snart de politiska diskussionerna. Yainer, den unga kvinnan, försöker lära Lovis och Otto en kubansk klappramsa. Sedan utbyter de grimaser, och våra smågastar utmanar reskamraterna i arga leken. När vi närmar oss slutdestinationen får jag ett halsband som minne av Yainer. Sedan byter vi kontaktuppgifter. Den unge mannen berättar att han har registrerat en egen gmail-adress men inte tagit emot sitt första mejl än. Internet är i sin vagga i Kuba, kanske för att man får trettio pizzor för priset av en timmes surf. Tydligen har man dragit en fiberkabel hela vägen från Venezuela.

I Caballería byter vi till en mindre lastbil, och en timme senare närmar vi oss Holguin. Vi hade egentligen tänkt se oss om i staden. Men nu längtar vi hem. Vi har inte varit borta så här länge från båten sedan vi lämnade Sverige. Så det får blir taxi sista biten. Från Holguin till Puerto de Vita. Vi betalar 120 kronor för en timmes körning. Inte så mycket i svenska mått mätt, men lika mycket som den unga lärarinnan tjänar på en hel månad.

(Bilder kommer näst vi får riktigt internet. Kanske på Bahamas, eller i Florida.)

Skrivet av: S/Y Mary | 5 april, 2014

Skeppskyrkogården

Hogsty Reef

Hogsty Reef

HOGSTY REEF, BAHAMAS. Allt jag ser är två enorma vrak. Inget land, inget rev. Inget rytande skum. Trots att jag vet att det finns där, bara några sjömil bort. Vi närmar oss Hogsty Reef, något så ovanligt som en atoll mitt i Karibien. Det finns bara tre i hela Atlanten. Först på riktigt nära håll kan jag ana revet, och ett sandfärgat streck vid horisonten – den första av atollens två öar. Så låg att den bara syns när vi befinner oss uppe på vågtopparna. Så låg att inget kan växa.

Snart ser vi också atollens andra ö, bakom vilken vi hoppas kunna ankra. Vi rundar revet och styr upp mot ön. Botten grundar upp från 500 till fem meter inom loppet av några minuter, mörkblått vatten blir turkost och jag ställer
mig i fören för att hålla utkik efter korallhuvuden. Vi hittar ett stycke ren sandbotten i lä av ön, och får bra fäste. Men havsdyningen rullar in över revet och båten rullar än hit än dit. Här vill vi inte stanna över natten. Men det är inte värre än att vi kan sjösätta jollen och ro iland en stund. Nu när vi ändå är här.

Ön är inte större än att man skulle kunna gå runt den på fem minuter. Om det inte vore för att man måste stanna var femte meter för att titta på en fin snäcka eller korall. Några låga buskar har fått fäste på den norra delen av ön. Det är också där kumlet står, ett murat gammalt sjömärke och resterna av vad som en gång varit en gasdriven fyr. Den är uppgraderad med en solpanel, men jag betvivlar att den fungerar.

Inte långt från stranden ser jag något sticka upp ur vattnet. Det visar sig vara fören på vraket från en stor fiskebåt, en trålare av den grova vajern att döma. Jag simmar runt bland de rostiga vrakdelarna en stund. Identifierar vad som en gång varit en motor, några pollare och en nedgångslucka. Det är skrämmande att se hur ett rev kan smula sönder ett strålskrov så totalt.

Vi måste hitta en säkrare ankarplats, medan solen fortfarande står högt på himlen. Så vi lyfter ankaret, och styr längre in i lagunen. Jag står som vanligt i fören och håller utkik. Vi vet att det ska finnas en väg in. Men sikten är dålig i den krabba sjön, båten stampar fram och det är nästan omöjligt att avgöra hur mycket fritt vatten vi har mellan kölen och korallen under oss.

Jag låter blicken svepa över lagunen, revet och de kringliggande vraken. Sedan vänder jag mig om mot Ludvig. ”Ska vi vända om, och fortsätta mot Kuba istället?” ropar jag så högt jag kan för att överrösta motorn. Ludvig nickar bekräftande, som han just tänkt det samma. Lägger sedan om rodret och styr ut samma väg som vi kom. Hogsty Reef har tillräckligt många vrak som det är.

Skrivet av: S/Y Mary | 4 april, 2014

Resans sista födelsedag

Little Inagua

Little Inagua

LITTLE INAGUA, BAHAMAS. Vi hänger på stranden hela eftermiddagen. Samlar snäckor, badar, klättrar på kalkstensklippor och går långa promenader. Först åt ena hållet, sedan åt det andra. Vi har aldrig sett så många stora snäckor som här. Kanske för att ingen tagit dem härifrån. Ingenstans ser vi något tecken på mänsklig närvaro. De enda fotspåren vi ser är våra egna. Inga stigar. Ingen bebyggelse.

Under ytan ser jag en jättelik barracuda lura på några revfiskar. Men de är för snabba, sicksackar sig smidigt fram sig fram genom växtligheten – en skog av gröna och lila korallväxter som jag aldrig sett förut. De ser ut som jättelika plymer, och små träd som svajar fram och tillbaka med strömmen. En bit ut simmar valen, eller om det är en ovanligt stor och trubbnosig delfin. Jag vet inte. Vi kallar den födelsedagsvalen, för den har varit här hela dagen.

Medan jag snorklar samlar Ludvig och barnen ved till en stor brasa på stranden. Sedan grillar vi, och badar lite till. För att återvända till Mary af Rövarhamn först i solnedgången. Men det är inte vilken solnedgång som helst. För i samma stund som det glödande klotet försvinner ner under horisonten uppenbarar sig ett grönt ljussken. Det är den gröna blixten, och den dröjer sig kvar ovanligt länge. Som en gåva från självaste solen.

Jag fylls av en stor tacksamhet mot naturen som varit så generös just idag. Mot ödet som tagit oss just hit. Och Ludvig och barnen som fixat allt, så jag bara kunnat slappna av och njuta. Fast vi har nog njutit allihop. Av platsen, värmen och varandra. Vi känner att tiden håller på att rinna från oss, och tar till vara på varje sekund på ett sätt som vi inte gjort förut. Vi kommer sakna det här livet.

Nästa gång någon av oss fyller år är i november. I Malmö.

Skrivet av: S/Y Mary | 3 april, 2014

Var är alla?

LITTLE INAGUA, BAHAMAS. När jag tänker Bahamas, då tänker jag på glitter och glamour. Lyxhotell, boutiquer och casinos. Vräkiga superyachter och enorma sportfiskebåtar. Kostymklädda herrar med stråhattar, cigarrer, parasolldrinkar, omgivna av unga vackra kvinnor med långa smala ben. En lekplats för Amerikas rika och berömda helt enkelt.

Jag har kanske sett för mycket på film. För den ö som vi ankrat bakom har ingenting av det där. Inga människor, inga båtar, inga lampor. Ingenting. Bara kilometervis med strand, några stenbumlingar och lite buskar här och var. Enligt sjökortet ska det bara finnas ett enda hus på hela ön. The House of Dolls – varför heter det så? Och var är alla?

Vi har stannat här för att fira min födelsedag, innan vi fortsätter mot Kuba. Men vad är det för ställe vi har kommit till? Är ön förbannad, spökar det eller härjar det någon farlig sjukdom? Är den minerad, eller hem för miljontals giftspindlar? Vad tror du? Vad det än är, så måste det undersökas. Ska försöka ta oss iland för en närmare inspektion imorgon.

Skrivet av: S/Y Mary | 1 april, 2014

Försökskaninen

Barracudan

Barracudan

PUERTO RICO – KUBA. Glädjeyran är stor ombord. Vi har fått napp, för första gången på flera veckor. Ludvig vevar in, jag hämtar kniven och barnen hänger ut över relingen för att se vad det är vi fått på kroken. Men glädjen lägger sig snart, när vi kan konstatera att det är en barracuda som nappat. Varför barracuda av alla fiskar? tänker jag och går in för att titta på sjökortet där jag får mina farhågor bekräftade. Vi har just passerat en grundbank, och sjökortet antyder att det finns korall på botten. Fisken kan vara ciguateraförgiftad.

Ciguatera är ett gift som skadade korallrev utsöndrar. Det lagras i kroppen på de fiskar som äter av korallen, och överförs till rovfiskarna som jagar
på revet. Ju större rovfisk, desto fler fiskar har den hunnit äta. Och ju fler fiskar den har ätit, desto mer gift har den samlat på sig. Barracuda är en av de arter med störst risk för höga gifthalter – ett gift som kan vara dödligt för människan om dosen är tillräckligt hög. De flesta kommer dock undan med fruktansvärda smärtor, feber, kräkningar och bortdomnade kroppsdelar. Symptomen kan hålla i sig i flera månader. Vi känner flera som drabbats.

Ciguatera förekommer på tropiska rev över hela världen. Men problemet är som störst på tättbefolkade och vältrafikerade platser. Eller i områden som ofta drabbas av orkaner, som här i Karibien. Det luriga är att en fisk som
är ätlig på ett rev, kan vara giftig några sjömil längre bort. Vi brukar därför fråga de lokala fiskarna, och har klarat oss så här långt. Det är dock möjligt att vi redan har små mängder av giftet i kroppen. Nästa fisk kan vara den droppe som får bägaren att rinna över. Det finns inget enkelt sätt att säkert veta.

Vi bestämmer oss för att behålla vår fisk. Här finns visserligen inga fiskare att fråga, men det der är ett ganska litet exemplar vi fått på kroken och grundbanken ligger långt från närmsta civilisation. Vi bedömmer risken som liten, men det skulle vara mycket allvarligt om hela familjen insjuknade till havs. Jag beslutar mig därför för att agera
försökskanin. Skär loss och steker en liten bit fisk, saltar och sväljer. Den smakar gott, som vanligt. Men ciguatera påverkar varken smak, utseende eller konsistens.

Nu kan vi bara vänta. Än så länge mår jag bra. Barnen hoppas på fiskpinnar till middag. Om några timmar vet vi.

Skrivet av: S/Y Mary | 27 mars, 2014

Silverfisken

Platsen för händelsen

Platsen för händelsen

CULEBRITA, PUERTO RICO. Här på Isla Culebrita finns en naturlig havspool insprängd i berget. En sån där perfekt liten pool. Alldeles lagom djup, med kristallklart vatten och branta kanter. Som gjord att göra bomben i, titta på små fiskar och dyka efter stenar. Och det är precis vad barnen gjorde hela eftermiddagen igår. Även Otto, som annars är en mycket försiktig ung man när det kommer till vatten.

Otto har alltid haft lätt för att få kallsupar, sådana där hemska som gör att han nästan kräks. Vilket i sin tur brukar följas upp av tårar, massor av tårar. Det hela är onekligen rätt opraktiskt, med tanke på den miljö vi lever i. Men Otto är inget barn man pressar till att göra saker, så vi har inte kunnat göra annat än att vänta på att han ska känna sig redo.

Igår var den dagen kommen, dagen då Otto bestämde sig för att börja hoppa från kanten. Och när han väl började, då var det som om pojken hade så mycket ackumulerat hopp i sig att han inte kunde sluta.  Otto hade uppenbarligen kommit på tricket för att inte drabbas av kallsupar, och då blev det också mycket lättare att simma. För när han väl hade ångan uppe passade han även på att simma fram och tillbaka i bassängen tillräckligt många gånger för att kvalificera sig för självaste Silverfisken.

”Det var ju inte så svårt” sa Otto stolt när vi hängde upp det nya simmärket vid hans säng. Glad och stolt. Men allra gladast är nog Ludvig och jag. Som vi väntat på den här dagen. Äntligen.

Skrivet av: S/Y Mary | 26 mars, 2014

Great Tobago – Inget för barnrumpor

Detta bildspel kräver JavaScript.

GREAT TOBAGO, BRITTISKA JUNGFRUÖARNA. Vi hade bestämt oss för att försöka ta oss upp på Great Tobago, där fregattfåglarna häckar. Men vi förstod snart varför de har valt att slå sig ner just här. På Great Tobago får de vara i fred. Där bor inte en människa. Ön är naturreservat, och den enda skyddade viken är för liten för att charterbåtarna ska våga sig hit. Men framförallt så är terrängen mycket svårtframkomlig. Inte för att den är brant, vilket den i och för sig är. Inte heller för att är vegetationen är ogenomtränglig, för ön är inte särskilt frodig. Men det lilla växtliv som finns visade sig vara något av det mest ogästvänliga vi någonsin upplevt.

Sluttningen upp mot toppen av ön täcks av stora kaktusar, omringade av grus, gräs och ännu fler kaktusar – pyttesmå sådana. Vars sylvassa taggar som går rakt genom både byxor, strumpor och skor – för att slutningen fastna i huden, där de vägrar släppa taget. Hullingarna är så starka att själva kaktusbladet hellre lossnar från plantan än släpper greppet om huden. Och när man försöker ta bort dem, då sätter sig taggarna i fingrarna istället. Värst var det för barnen. De tar fler steg och lyfter inte benen lika högt som vi vuxna, de har mer kontakt med marken helt enkelt.

Ludvig berättade för barnen att han hade kaktusar hemma här han var liten. Men det ville minsann inte Otto ha. Inga vilda i alla fall. ”Och jag vill inte gifta mig med en heller. Fy för att dela säng med en sån, muttrade han medan vi försökte ta oss uppför branten. Det gick oändligt långsamt, fick stanna varannan minut för att dra ut nya piggar. Vi insåg snart att vi aldrig skulle hinna tillbaka innan solen gick ner, om vi fortsatte mot toppen. Så vi bestämde oss för att ge upp fregatterna, och istället ta sikte på en utsiktsplats som såg ut att ligga inom rimligt räckhåll. Då hände det som inte fick hända.

Lovis halkade, och satte sig mitt bland kaktusarna. Stackars barn. Hennes skrik måste skrämt vettet av varenda fågel på ön. Och förnedringen var total när hon måste dra ner brallan för att få taggarna utdragna. Precis som Bröderna Dalton i filmen om Lucky Luke. Efter det vägrade hon gå en meter till. Och Otto ställde sig genast på hennes sida. Så vi fick skapa en liten kaktusfri zon till barnen i skuggan av ett ensamt träd. Där intog de sedan sin fika, medan Ludvig och jag fortsatte den sista biten. Några fregattfåglar blev det alltså inte den här gången, men väl några fina bilder på Mary af Rövarhamn. Tveksamt om det var värt besväret, det beror nog på vem man frågar.

Older Posts »

Kategorier

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 338 andra följare

%d bloggers like this: