Villa af Kroken

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sådär, nu har vi köpt ett hus också. Ett pyttelitet grönt hus i en avkrok som heter Kroken. En liten by på fastlandet, granne med Tjuvkil strax söder om första bron ut mot Marstrand. Själva huset är litet och oansenligt, och taket läcker. Men byn är full av jämnåriga barn och det finns klippor, hav, skog, ängar och massor av lamm och hästar precis runt knuten.

På tomten står en stor gäststuga för familj och vänner, och vi har en egen liten brygga 150 meter från huset. Viken är inte djup nog för Mary, men perfekt för en liten snurrebåt som man kan använda för att fiska eller utforska skären utanför. Lockar vädret kan man utan problem ta lillbåten de fyra sjömilen ut till Marstand om morgonarna. Det är skyddat vatten hela vägen.

Vi flyttar alltså ut på landet. Men båten kommer att ligga på Marstrand. Det är inte långt. 10 minuter med bil, en kvart med buss. Jag kan använda båten som kontor ibland, för att komma hemifrån. Ludvig och barnen kan komma dit efter jobb och skola, så kan vi åka hem tillsammans. Jag tänker mig att det kan vara skönt att dra sig tillbaka till fastlandet när jetsetfolket invaderar om sommaren.

Ja, jag erkänner. Det gick fort. Och jag får ångest vid tanken på alla utgifter och åtaganden som husköpet medför. Kanske borde vi haft is i magen, hyrt något eller nöjt oss med att bo i båten ett tag. För att lära känna området, och människorna. Invänta det perfekta tillfället, närmare jobb och skola. Men va sjutton. Det kan ju dröja evigheter.

Vi har hållit ett öga på bostadsmarknaden i området hela vintern och våren. Huset i Kroken är det enda i närheten av Marstrand som varit aktuellt för oss. Allt annat har varit för dyrt, för omysigt eller legat för långt från havet. Ibland måste man bara bestämma sig. Jag har ingen aning om det var rätt beslut. Hur ska man veta det? Vi får prova helt enkelt.

Drömjobbet

ludvig2

Nytt jobb och nya utmaningar för Ingenjör Hammarberg

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. Ludvig är utbildad civilingenjör i teknisk fysik, specialiserad på hållfasthet och materiallära. Det har han alltid ångrat lite, att han genomled en så lång och svår utbildning. När allt han egentligen ville var att jobba med båtar, så som han gjorde innan han tog sin examen. Utbildningen blev nästan som en belastning, en börda. När han nu hade den var han ju tvungen att förvalta den. Lite så kändes det nog.

Som  nyutexaminerad fick Ludvig jobb som beräkningsingenjör på ÅF. En sån som räknar ut om olika grejer håller för den belastning det är tänkt att de ska hålla för. Ett bra jobb, hos en av Sveriges största och mest attraktiva arbetsgivare. Året var 2006, samma år som Lovis föddes. Nio år har passerat, och Ludvig har kommit och gått. Men den rätta gnistan, passionen, har liksom aldrig riktigt infunnit sig.

Ända sedan vi kom tillbaka från resan har Ludvig känt att han egentligen vill göra något helt annat. Men frågan är vad. Vi har pratat om att öppna skeppshandel eller segelmakeri. Men det bästa vore förstås ett jobb där han kunde få tillämpa sin utbildning på något inom den marina världen. Kanske på ett lite mindre företag i fritidsbåtsbranschen. Kanske som konstruktör.

Ja, det vore nog drömjobbet för Ludvig. Att få utveckla prylar till båtar. Och nu är det faktiskt så, att det är precis vad han ska göra. Ludvig har fått ett nytt jobb. Han skrev på anställningsavtalet idag. Han ska jobba med produktutveckling och konstruktion på Rutgerson Marin, som tillverkar båttillbehör som används på fritidsbåtar i hela världen. Ett fint litet familjeföretag med hela verksamheten i seglingsmetropolen Marstrand. I Bohusläns vackra skärgård.

Ludvig är själaglad, stormförtjust och överlycklig. Det är en underbar syn. Och vi andra då? Ja, vi följer förstås med. Det blir nog bra. Hoppas det.

Äntligen lite oreda

Lovis i sin rätta miljö

Lovis i sin rätta miljö

KYRKBACKEN, VEN. Jag betraktar barnen. Lovis och Otto sliter i nån brädkonstruktion som spjärnat sig fast mellan två av de stora stenblocken som utgör den norra pirarmen här i Kyrkbackens hamn. Det ser ut sig som en bit av en brygga som slitit sig loss och drivit iland här på ön. Barnen får loss brädorna, och hjälps åt att trassla ut resterna av ett nät som snott in sig i några rostiga spikar.

Det ligger mängder av grejer mellan stenarna – brädbitar, drivved, tamprester, flöten och ett gammalt däck.  ”Oj, va mycket spännande grejer det gömmer sig här”, säger jag till barnen.  ”Ja, det är ju det som är så roligt”, svarar Lovis och strålar med hela ansiktet. Ja, just det. Det är ju det som är så roligt med sådana här platser. Riktiga platser. Naturligt ostädade platser.

Det har varit en fröjd att se barnen leka här på Ven de senaste dagarna. Stranden är full med allehanda hittegods som drivit iland under vinterns stormar och blandats med de rundslipade tegelstenarna från det gamla tegelbruket på ön. Barnen är ute hela dagarna – samlar, bygger och leker med det de hittar. Och de samarbetar på ett sätt som jag inte sett på mycket länge.

På måndag seglar vi hem till Västra hamnen igen, Malmös populäraste stadsdel. Hela stan vallfärdar dit så snart solen tittar fram. För att njuta av havet, trädäcken och de många caféerna. Området byggdes till bomässan 2001. Det är fräscht och välfungerande, och de moderna byggnaderna skiljs åt av små stenlagda gångar och gator utan genomfartstrafik. Barnen kan cykla hem till sina klasskamrater utan att korsa en enda gata. Det är perfekt. För perfekt. För fint. Tillrättalagt, och onaturligt.

Vi har varit lite ledsna över att Lovis och Otto bråkat så mycket sedan vi kommit hem till Sverige. Dessa två barn som varit som oskiljaktiga under alla dessa år. Alltid stått enade, Lovis och Otto mot världen. Men inte bara det.  Vi får tjata på dem för att de ska gå ut och leka. De cyklar en sväng, eller åker fram och tillbaka med sina sparkcyklar längs de snyggt uppradade soptunnorna. Sedan går de in igen. Klagar på att det är tråkigt, att de inte vet vad de ska göra.

Men nu förstår vi. Det är tydligt. Barnen har inte förändrats. De kan fortfarande. De behöver inga leksaker för att ha roligt. Skillnaden är enorm. Vi som tänkt att det kanske är dumt att flytta någon annanstans, nu när barnen fått vänner och trivs så bra på skolan. Vi som börjat titta efter lägenhet i Västra hamnen igen. Men nej. Vi måste flytta. Lovis och Otto hör inte hemma där.

Mary’s lekland – nästan bara roligt

Detta bildspel kräver JavaScript.

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. ”Jag skulle gärna vilja ta med mina kompisar ut och segla.” Så löd svaret, när jag frågade Lovis vad hon ville göra på sitt barnkalas. Hon fick välja vad hon ville, och hon valde att segla. Ja, sånt måste naturligtvis uppmuntras hur osugna Ludvig och jag än var på att ha hela båten full med ungar. Så vi bestämde ett datum, bjöd in och hoppades på vackert väder.

Det där med vädret blev en riktig nagelbitare. När dagen närmade sig utlovades hårda sydvästliga vindar, och massor av regn. Och mycket riktigt, när vi vaknade på morgonen ven det ordentligt i riggen, och regnet smattrade mot däck. På SMHIs sajt täcktes hela Skåne av ett enda stort regnmoln, men frågan var hur länge det skulle hålla i sig. Det såg ut som om det kanske skulle kunna lätta framåt lunch. Men sånt vågar man ju inte lita på.

Tanken var att grilla och leka lite bland fiskehoddorna i Limhamn, för att sedan ta båten tillbaka till Västra Hamnen. Men hur kul är det att göra hajkbananer i ösregn? Eller sitta på däck och huttra på ett skumpigt Öresund.  Kanske var det här en ganska dålig idé trots allt. Det är ju bara mars månad. Och de flesta barnen hade aldrig seglat förr.

Tänk om någon skulle bli sjösjuk, eller rädd? Vi var frestade att ställa in, men va sjutton. Om vi tagit oss runt jorden, borde vi väl också klara detta. Vi ville gärna få kalaset överstökat. Så jag sms:ade alla föräldrar att det var gummistövlar och regnkläder som gällde, och intygade mig själv att barn egentligen gillar busväder. Det är bara vi vuxna som är lite avigt inställda.

Lagom till de första gästerna dök upp skingrades molnen, och solen tittade fram som på beställning.  Allt var fortfarande drypande blött, klaffsigt och lerigt. Men barnen var bra klädda, och sprang runt och lekte bland hoddorna. De stötte på en fiskegubbe, som visade sig vara gammal körledare och fick alla barnen att framföra en strålande version av ”Vi gratulerar”. Sedan grillade vi hajkbananer som barnen fick fylla med godsaker. Till och med skattjakten blev framgångsrik. Allt enligt plan, med undantag av ett par vantar som tråkigt nog fick fötter.

13:00 beordrades flytvästar på. 13 leriga ungar lastades ombord, och vi satte kurs mot Turning Torso. Vinden hade lättat till härliga 7-8 sekundmeter, och vi gjorde fem knop för bara genuan. Barnen hjälpte till att dra upp fendrarna, turades om att styra och trängdes längst fram på bogsprötet. Lovis ville lära sina kompisar klättra i masten, men där satte vi stopp. Det räckte så här. Det var spännande nog som det var. Barnen skrattade och tjöt som på tivoli varje gång seglet fladdrade lite.

Det här blev ju rätt lyckat ändå, hann jag tänka innan genuaskotet snärtade till och träffade ett av barnen tvärs över ansiktet. Mössan flög överbord och blodet sprutade. Ja, jag överdriver inte. Det öfullkomligt forsade blod från trakterna kring näsan på den lille pojken. Skit, skit, skit. Det var ju inte så här det skulle sluta. Stackars barn.

Lyckligtvis fanns pojkens pappa ombord. Jag slängde åt honom en hushållspappersrulle för att kunna torka bort det värsta blodet och bedöma situationen. Samtidigt försökte jag hålla ett öga på mössan som försvann bakom oss. Samma pojke hade tidigare tappat sitt slajmdjur i vattnet. Han hade fått sin beskärda del av otur. Mössan skulle bärgas, så var det bara.

Ludvig rullade in seglet och jag vände båten. Mössan fiskades upp, och pojkens näsa började skymta under allt blod. Han var tapper, grät inte en tår. Kanske i chock, tänkte jag tyst för mig själv. Men vi kunde snart konstatera att näsan verkade hel, åtminstone på utsidan. Man såg ingen svullnad. Smällen hade nog bara framkallat ett kraftigt näsblod.

På piren i Västra hamnen stod de andra föräldrarna och väntade, och det var inte utan att vi kände en viss lättnad. Kalaset var över. Allt hade gått bra, förhållandevis bra. Och Lovis var nöjd, utmärkt nöjd. Men nästa gång kanske vi skulle prova ett sånt där vanligt lekland trots allt …

De sista sjömilen

Mary af Rövarhamn vid kaj i Norra fiskehamnen.

Mary af Rövarhamn tillbaka i Limhamn

FISKEHAMNEN, LIMHAMN. Det finns flera uppfattningar om vad som krävs för en världsomsegling. Några menar att det räcker med att korsa alla meridianer åtminstone en gång och dessutom passera ekvatorn. Andra anser att man också måste korsa sin egen rutt, så som vi gjorde utanför Karibien den 3 februari 2014. Det är den definition vi själva brukar referera till.

Men så finns det också de som tycker att en världsomsegling fullbordas först när båten återvänder till samma hamn som man avseglade från. Och ska man vara riktigt petig så levde vi inte upp till det kravet när vi kom hem i höstas. Vi la till i Västra hamnen i Malmö, istället för att gå tillbaka till fiskehamnen i Limhamn som vi avseglade från den 1 augusti 2010.

Aldrig hade vi väl då kunnat tro att det skulle dröja nästan sju månader innan vi skulle kasta loss igen. Men det gjorde det. Det var först idag som Mary af Rövarhamn lämnade bryggan i Västra Hamnen för att avverka de sista tre sjömilen tillbaka till Limhamn. Från och med idag kan vi titulera oss världsomseglare även i dess allra striktaste bemärkelse.

Ja, allt det där kan ju egentligen kvitta. Men det var härligt att få komma ut på sjön igen. Långt härligare än jag hade kunnat föreställa mig. Trots det kyliga vädret. Det är konstigt, vissa saker måste man återuppleva, för att verkligen förstå hur mycket man saknat dem.

Bloggutmaningen: 10 resebilder

Jag brukar inte ägna mig åt sånt här, bloggutmaningar och diverse kedjebrevsliknande aktiviteter. Men nu fick jag en ovanligt trevlig förfrågan från en läsare som tagit sig tid att översätta en finsk bloggutmaning, där bloggare uppmanas att lägga ut en 10 resebilder på förutbestämda teman. Så varför inte? Bilder har vi ju gott om. Här kommer alltså vårt bidrag. Det var svårare att välja än man skulle kunna tro.

"<strong

1. En flygplansvinge: Här behövs inga flygplan, Mary har egna vingar – Atlanten 2011.

2. Bilden som av misstag blev väldigt bra: Kolla lopplockerskan i bakgrunden!

2. Bilden som av misstag blev väldigt bra: Notera lopplockerskan i bakgrunden – Vanuatu 2012

3. Resebilden man blir på gott humör av: Loppan solbadar

3. Resebilden man blir på gott humör av: Loppan solbadar – Helen Reef, Palau 2012

4. Naturbilden: Liten vill bli stor.

4. Naturbilden: Liten vill bli stor – Sydafrika 2013

5. En bild högt uppifrån: Plåtad från fyren på Belitung, Indonesien

5. En bild högt uppifrån: Utsikt från fyren – Belitung, Indonesien 2012

6. Vykortsbilden: Byn Sydpröven, Grönland 2014

7. Bild på resesällskapet: Delfiner är bästa sällskapet till sjöss

7. Bild på resesällskapet: Delfiner är bästa sällskapet till sjöss – Tasmanien 2012

8. Njuta-under-palmen-bilden: Efterlängtat färskvattenbad

8. Njuta-under-palmen-bilden: Efterlängtat färskvattenbad – Chagos 2013

Godmorgonbilden: Land i sikte!

9. Godmorgonbilden: Land i sikte! Santa Helena 2014

10. Favoritstaden: Essaouira, Marocko

10. Favoritstaden: Essaouira, Marocko 2010

Anta bloggutmaningen du också!

Kanske finns det någon annan bloggare där ute som också vill anta utmaningen och föra den vidare i Sverige och ut i världen. Allt du behöver göra är att publicera 10 egna bilder på samma teman som ursprunget, ange var utmaningen kommer ifrån och lägga en länk till ditt bidrag i vårt kommentarsfält. Alla får vara med.

På turné

Om mannen som var Astrid Lindgrens förebild till historien om Pippis pappa, och vad barnen gjorde hela långa dagarna till havs. Det var sånt vi berättade om på långseglarseminariumet på båtmässan i Stockholm för ett par veckor sedan. Föredrag gör sig förstås bäst live, men Svenska Kryssarklubben har också filmat och lagt ut en kortversion på YouTube för er som inte kunde komma.

Det händer alltså då och då att företag och föreningar bjuder in oss för att berätta om vår resa. Senast nu i helgen på JordenRuntSeglarKlubben i Göteborg, då med många blivande långseglarfamiljer i åhörarskaran. Det var härligt att se, hade vi vetat det skulle vi övertalat Lovis och Otto att följa med. De var istället i Slottsskogen och tittade på älgar och pingviner med vännerna på EMM XXIII.

Hur som helst, några av våra föredrag är öppna för allmänheten så att vem som helst kan komma och lyssna. Jag försöker lägga ut en blänkare här på bloggen under Föredrag, och på vår Facebook-sida, när vi har något på gång. Näst ut är Sundsvall redan nu på torsdag. Det finns platser kvar, så tipsa gärna eventuella vänner och bekanta som skulle kunna tänkas vara intresserade.

Vårmusik

Underbara vår!

Våren är här!

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. Krokusen blommar i rabatterna, och den gula vårgäcken breder ut sig i parken. Det är studiedag på skolan och barnen spelar kula i solskenet. Våren har kommit till Malmö. Vi har överlevt vintern. Den första vintern i Sverige på fem år. Känslan är obeskrivlig.

Jag öppnar luckorna för att släppa in våren, fyller lungorna med frisk luft och spelar musik för hela hamnen. Men inte vilken musik som helst. Jag har har satt ihop en spellista på Spotify med nästan alla spåren från Familjer på äventyr. En rätt trevlig samling, som väcker många minnen för oss som förknippar musiken med olika scener i programmet.

Vill passa på att ge en eloge till doldisen Micke Björnson som är killen som valt musiken och klippt programmet. Barnen och jag hälsade på honom i studion i vintras, ett rum på en sisådär fyra kvadratmeter där han tillbringat närmare ett halvår för att omvandla de närmare 500 timmarna råfilm, och lika mycket ljud, till sex avsnitt på en timme vardera. Mycket imponerande.

Micke kommer även jobba med nästa säsong av Familjer på äventyr. Men familjerna blir nya. Det är tydligen inte helt klart vilka de fyra blir, så än finns det chans att vara med om någon känner sig sugen. Själv ser jag framemot att få njuta av programmet från andra sidan rutan nästa gång. Men det är ju ett tag till dess. Först vår och sommar, underbara efterlängtade sommar.


Familjer på äventyr på Spotify

Vår spellista med musiken från tv-serien är offentlig, och därmed tillgänglig för alla som har Spotify. Ett par låtar saknas. Och några kan vara fel version. Men det viktigaste är där.  Så varsågod, slit den med hälsan.

Sverige före och efter världsomseglingen

svenskflagga

Vår stolta svenska flagga

När vi kom hem i slutet av augusti förra året kändes det som om tiden i Sverige stått stilla i fyra år. Vi hade upplevt så mycket, men här hemma var allt ungefär som vanligt.  Detta fick vår resa att kännas overklig på något sätt, som om den aldrig hade hänt. Som vi somnat i båten i Malmö på kvällen, drömt en skön dröm och vaknat upp på samma ställe igen.

Men så här ett halvår efter hemkomsten måste vi  revidera vårt första intryck. Det har faktiskt hänt en hel del, vissa saker har bara tagit lite tid att se. Vi har satt samman en lista. Femton punkter som sammanfattar vår bild av utvecklingen i Sverige mellan 2010 och 2014. Vi generaliserar naturligtvis. Men det är sådana friheter man kan ta sig på sin egen blogg.

  1. Unga män har blivit skäggigare
  2. När vi avseglade visste ingen vad en selfie var
  3. Nu pratar alla om långkok och surdegsbröd
  4. Det har blivit vanligare med adventsstjärnor än adventsljusstakar
  5. Intresset för mikrobryggt öl har fullkomligt exploderat
  6. Innan ringde vi med telefonerna, nu surfar vi och skickar textmeddelanden
  7. Det politiska klimatet har blivit mycket mer polariserat
  8. Var och varannan fyrtioplussare springer maraton
  9. Många fler segways och elcyklar än tidigare
  10. Städtjänster och matkassar har slagit igenom med buller och bång
  11. Det pratas mer om diagnoser som ADHD, Asperger och bipolär sjukdom
  12. Sorgligt många tiggare och socialt utslagna på våra gator
  13. Smågodisbitarna har blivit nästan dubbelt så stora
  14. Allt fler verkar ta till mindfulness för att bli ännu effektivare
  15. Idag har varenda unge en egen surfplatta

Så vad kan man då dra för slutsatser av detta? Ja, det lämnar vi till dig som läser att fundera över.

Hemkomsten, en gång till.

Foto: Hampus Brefelt

Foto: Hampus Brefelt

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. Stora tårar rullar ner för min kind. Jag kan inte hejda dem. Jag vet inte hur många gånger jag har sett den där snutten nu. Scenen i sista avsnittet där vi seglar in i hemmahamnen efter fyra år på världshaven. Jag grät inte då. Men jag grät innan, och jag gråter nu. Så många känslor. Saknad, lättnad och glädje i en enda röra. Allt väller upp igen.

Den 30 augusti 2014 var en stor dag i våra liv. Hemkomsten. Brytpunkten när vårt stora äventyr var över, och ett nytt började ta form. Något nytt och okänt. Vi har under vintern bestämt oss för att flytta ut på landet, eller till skärgården. Närmare naturen. Vart är inte klart ännu, men vi jobbar på det. Det är en häftig känsla, att inte ha en aning vad som väntar.

Vill du veta hur det går? Följ oss på Facebook eller titta in här på bloggen då och då. Jag lovar att berätta, när vi vet mer. Annars tackar vi för oss. För alla fina ord, härliga kommentarer och glada hejarop. Trogna följare, och tv-tittare. Det är lätt att vara kritisk, men ni är många som valt att stå vid vår sida. Det betyder mycket.