Mary af Rövarhamn

Vi hoppades på att hitta pingviner, men möttes av enorma pälssälar som låg och vräkte sig på stranden. Det kändes nästan overkligt. Några var stora som kor. Men nu var det ju pingviner vi skulle leta efter. Helst de gulögda som lär hålla till här då och då, den ovanligaste arten av dem alla. Men vi vågade inte gå förbi pälssälarna för att undersöka den bortre delen av stranden.

Åt andra hållet fanns ännu en strand. Mellan den och oss låg ett klipputsprång kantat av stora klippblock som inte såg helt omöjliga ut att forcera. Vi beslöt oss för att försöka ta oss dit istället. Men även här, precis i början av stranden låg en stor bamsesäl och vaktade – så långt upp att man inte kunde gå bakom den. Och mellan en pälssäl och stranden, där ska man aldrig gå eftersom man då blockerar sälens flyktväg. Så mycket visste vi.

Verkade som det inte skulle bli några pingviner idag. Istället klättrade vi så tyst och försiktigt vi kunde upp på ett högt klippblock bara fem-tio meter ovanför den stora sälen. Där vi slog vi oss istället ner, packade upp vår fika och betraktade bjässen nedanför oss. Den viftade med skärtfenan då och då, men låtsades inte om oss. Inte på en lång stund, sedan lyfte den sitt trötta huvud, tittade på oss och gäspade stort för att tungt sjunka ihop i sanden igen.

Otto var visserligen så tyst han kunde, vilket inte är det enklaste för en pratmakare som honom. Alla som träffat honom skulle förstå. Och någonstans går gränsen även för en mycket tålmodig pälssäl. Kanske gillade den inte heller den där stora varelsen som stod upp på klippan med en stor svart sak framför nyllet. Ja, ett sådant här fototillfälle får man ju inte missa. Hur som helst, till slut reser den irriterat på överkroppen, öppnar sitt gigantiska gap, gör ett utkast mot oss brölar hotfullt. Vi fattar vinken, ber om ursäkt för att vi störde, packar ihop vårt pick och pack och lämnar den i fred.

Några pingviner blev det inte idag, men vi känner oss mer än belåtna ändå när vi inleder vandringen tillbaka till båten. Vi lovar att påminna oss själva om den här upplevelsen när vi ger oss ut på havet nästa gång igen, för att segla upp mot Fiordland på västkusten. Att runda Nya Zeelands sydvästra udde kan bli tufft .

Utifrån ser öppningen i berget ut som vilken grotta som helst. Precis så bred att jollen kommer igenom. Men den här grottan slutar inte i ett mörkt berg, den leder in till en annan värld. Smugglarnas heliga tillhåll. Eller Smuggler’s Cove som den heter på kartan. Lovis och Otto hoppas på att hitta en gammal skatt, eller åtminstone en tunna whiskey eller två. Det skulle bli en fin present till kapten som fyller år på fredag.

När vi väl kommit igenom klyftan ser vi den mest bedårande vita lilla sandstrand. Bara trettio-fyrtio meter bred, omgiven av höga mossbeklädda klippor. Vid en första anblick kan man tro att vi är tillbaka i tropikerna. På branten bakom stranden växer något som ser ut som höga palmer, men som vid en närmare titt visar sig vara enorma ormbuskar på höga stammar. Över oss är vegetationen så tät att vi bara kan se himmeln genom en liten öppning i mitten. Överallt rinner och droppar det. Det är som hämtat direkt ur sagornas värld. Sådana här platser ser man bara på film. Men så är väl också många storfilmer inspelade just här, i Nya Zeeland.

“Mamma, pappa. Kom! Jag har hittat en grotta, det är här de har gömt skatten, ropar Lovis ivrigt och försvinner in i ett hål i berget. Med Otto i släptåg. Ludvig hämtar en ficklampa, för man hittar ju inga skatter i mörker. Grottan är precis så bred att en vuxen människa kommer in. På vissa ställen får vi krypa. Trettio meter in tar grottan slut, och barnen ser sig förvånat omkring. “Här finns ju ingen skatt.” Någon måste ha kommit före oss.

“Så synd, vi får leta vidare någon annanstans” säger Lovis tappert. Hon har svårt att dölja sin besvikelse. En dag kommer vi att hitta en riktigt fin skatt, det vet hon.

Jag lägger mig på rygg, på en av lådorna på däck. Jag sluter ögonen, det är helt stilla och solens varma strålar tinar värmer min nedkylda kropp. Jag hör ljudet av forsande vatten, från det lilla vattenfallet som mynnar i ena armen av viken. Och fågelkvitter, minst fyra olika melodier. Barnens röster hörs längre bort. De är ute med jollen för att dra upp middagen, och av tonläget att döma gissar jag att de fått en fisk på kroken. Lovis verkar redan glömt bort den tand hon slog ut tidigare under dagen. Nu plaskar det bredvid båten. Kanske en fågel som landat. Jag motstår frestelsen att se efter. Men så hör jag ett blås. Ett blås, var kommer det ifrån?

Jag reser mig upp och tittar i den riktning jag hört blåset. Söker med blicken längs vattenbrynet. Där, en säl sticker upp huvudet i buskaget bara femton meter bort. Eller är det ett sjölejon? Jag har inte riktigt lärt mig skillnaden. Men stor är den, säkert två meter lång. Den dyker, och kommer upp igen. Nu med en fisk, som den skakar så det stänker nästan hela vägen till Mary. Viken vi ligger i är så liten, att vi har knutit en lång lina i land så vi inte ska svänga in i klipporna som omger viken i väster och i öster. Längst in delar viken upp sig i två armar, som i lågvattnen mynnar i varsin liten strand, den ena vit. Den andra röd.

Sälen dyker smidigt under Mary’s köl på väg in mot den vita stranden. Jag ser den tydligt; vattnet är kristallklart. Framme vid stranden lyfter den hotfullt på överkroppen och morrar åt en till synes oskyldig tärna som vandrar längs strandkanten. Men tärnan bryr sig inte, det är som om fåglarna är mindre rädda här än annanstans. Albatrosserna landar ofta i vattnet precis intill båten. Och tidigare idag tog vi jollen till ett större vattenfall, på stenen där vi la till stod en stor skarvliknande fågel. Den bara tittade på oss. Men flyttade sig inte ur fläcken. Inte ens när vi steg ur jollen.

Vi befinner oss i Port Pegasus, ett skyddat litet innanvatten längst söderut på Stewart Island vid Nya Zeelands sydspets. Så långt söderut på vårt jordklot att bara Patagonien och några utspridda småöar ligger närmare Antarktis. Och så vitt vi vet, är vi den enda båten här. Kanske har det sin förklaring. Alla dagar är inte lika vackra som den här. Men just idag, är det alldeles, alldeles underbart.

Vingspannet hos en albatross kan uppgå till hela 3,5m och är det största bland alla fåglar.

En stor albatross cirkulerar runt båten. Den glider fram utan att röra på sina enorma vingar.  Så ofantligt vackra, och en symbol för de sydliga breddgrader vi nu seglar på.

Långt där bak ligger Tasmanien. Och framför oss . Antarktis. Ja, nu är det ju inte Antarktis vi ska till, till Lovis stora besvikelse. Hon längtar efter snö. Nej, vi siktar istället på en liten stad som heter Bluff på Nya Zeelands sydspets. Men vi måste hålla en sydligare kurs de första dagarna för att minska risken för motvind senare under veckan.

Det har inte varit en enkel sak att hitta en lämplig prognos för att segla vidare mot Nya Zeeland. De här breddgraderna kallas inte “The Roaring Forties” för intet. Och vi velade in i det sista. Men nu är vi alltså på väg. Och prognosen ser ok ut. Inte perfekt, men ok.

Någon gång i mitten av nästa vecka borde vi vara framme. Skicka gärna några värmande hejarop på vägen. Det är kallt här nere.