Skrivet av: S/Y Mary | 21 juli, 2014

Isbergens urmoder

Mot inlandsisen!

Mot inlandsisen!

TASERMUIT, GRÖNLAND. Havet förmår bara värma en smal liten kustremsa, där människor och växter kan leva och bo. Resten av Grönland ligger under is. Den väldiga inlandsisen täcker 80 procent av ön, och är ursprunget till nästan alla isberg i den här delen av Arktis. Den vill vi gärna se. Så vi sätter kurs mot den 40 sjömil djupa Tasermuit-fjorden, som ska föra oss ända fram till isen. Folk berättar att förr nådde glaciären hela vägen ner till vattnet. Men idag slutar den en bit upp. Den drar sig tillbaka femton meter per år.

National Geografic har listat Tasermuit-fjorden som en av världens tio vackraste platser, så själva resan är en upplevelse i sig. Vädret är klart, och vi ser isen växa sig allt större ju närmare vi kommer. Väl framme finns ingenstans att ankra. Men vi lyckas landsätta en expedition bestående av Lovis, Otto och mig själv för att vandra upp till glaciärkanten. Det passar ganska bra, Ludvigs har haft problem med ryggen senaste veckan och bör ändå inte ge sig ut på några längre turer.

Glaciären har fångat upp mängder av grus på sin väg ner från berget. Det gör det svårt att gå, fötterna glider iväg under oss, vi vurpar gång på gång. Gruset färgar också själva glaciärkanten svart och ful. Men undersidan är fin. Alldeles blå och blank med små grottor och hålrum där det droppar och porlar. Tillsammans mynnar alla små bäckar samman till en väldig fors. Fjorden har färgats tropiskt turkos av allt smältvatten. Isen är porös så här i ytterkanten. Då och då rasar det ner små isklumpar. Barnen slår sönder dem med stenar, och fyller fickorna. De vill visa pappa som inte kunde följa med.

Tillbaka ombord lägger barnen isbitarna i en skål med saltvatten, och leker att de är isberg. De kan genast konstatera, att det stämmer som man säger. Ungefär en sjundedel av isberget syns ovan ytan. Leken övergår snart till någon slags mamma-pappa-barn-lek. De två stora isbitarna är mamma Isberg, och pappa Isberg. De små är barn. Jag tycker lite synd om föräldrarna, som får se sina barn smälta bort och dö. Men se det är inga problem, menar Otto. ”När mamma Isberg kalvar, då blir det fler barn.”

Skrivet av: S/Y Mary | 18 juli, 2014

En ren fröjd

Grönlandsdusch

Grönlandsdusch

UNARTOQ, GRÖNLAND. Vi gräver små hålor i den varma sanden, och sänker ner våra kroppar så bara näsan sticker upp. Vattnet som bubblar upp ur jordens inre är härligt varmt, och runt omkring oss blommar smörblommor. Jag har aldrig sett så många blommor som här på Grönland. Trots att det bara är några grader varmt.

Bakom oss tornar flera tusen meter snöklädda bergstoppar upp sig, och där nere i fjorden flyter isbergen sakta förbi. En del är höga som trevåningshus, andra stora som fotbollsplaner. De flesta formade som fantastiska skulpturer med djupa grottor och valv. Det smäller som kanonskott, och mullrar som åskan när de kollapsar och rasar ner i havet. Då ska man inte vara i vägen.

Vi befinner oss i en varm källa på ön Unartoq på södra Grönland. Mary af Rövarhamn ligger tryggt förtöjd en bit bort – på grunt vatten dit isbergen inte når. Det finns ingen plats på jorden där jag hellre skulle vara än just precis här. Det är så vackert, och härligt varmt. I kontrast till luften runt omkring. Jag tror inte temperaturen har stigit över fem grader de senaste dagarna.

Hade det inte varit för att vi skulle äta middag tillsammans med våra kanadensiska grannar tror jag aldrig vi kommit upp ur källan. Men nu har vi något så ovanligt som en tid att passa. Kanadensarna har plockat svamp och gjort stuvning. Vi ska ta med oss nyplockade musslor, och vitt vin. Men först måste vi tvätta, både oss själva och våra kläder. Det gäller att passa på; det är inte ofta vi har tillgång till varmvatten.

Vi har tagit med oss en balja med smutsiga underställ och raggsockor. Vi tenderar att använda samma plagg hela tiden, de varmaste vi har. Så behovet är stort. Källan mynnar ut i en varm bäck som rinner ner mot havet, det är perfekt. Själva tvättandet är en ren fröjd tack vare det varma vattnet. Hur sjutton vi ska få tvätten att torka, det blir ett senare problem.

Skrivet av: S/Y Mary | 16 juli, 2014

Liftarna

Liftarna

Liftarna

SAARLOQ, GRÖNLAND. Det var inte bara vi som hade råkat tajma världsmästerskapen i Grönlandspaddling som äger rum i Qaqortoq varje år, utan även svenskarna Karin och Martin som är här på paddelsemester, och häromdagen stod de där på kajen och sa hej. När vi hade pratat ett tag visade det sig att Martin och jag haft kontakt tidigare, via email i samband med att han och hans barn skulle mönstra på den svenska båten Journeyman över Atlanten. Och nu träffas vi här på Grönland.

Martin och Karin bjöd in oss till att grilla på vandrarhemmet med några av de internationella deltagarna i paddelmästerskapen. En kväll som slutade med att två kanadensiska guldmedaljörer satt och drack karibisk rom ombord på Mary af Rövarhamn halva natten. Och när vi frågade om Karin och Martin ville åka med en bit tackade de ja. Så kom det sig att vi fick två liftare ombord, med tillhörande kajaker på däck.

Idag var det dags för Karin och Martin att mönstra av igen, så de hinner paddla tillbaka västerut innan flyget går. Medan vi fortsätter vår färd österut tillsammans med de goa guttarna på norska Skruff. Vi trivs bra tillsammans, och det känns tryggt att ha lite sällskap. Man är rätt liten och utsatt här. Sjökorten är bristfälliga, vattnet kallt och isbergen många. Vissa stora som fotbollsplaner, andra höga som katedraler.

Isbergen är förrädiskt vackra. De kan snurra runt eller kalva, och täppa till farleder eller ankarvikar närsomhelst. Ändå är vi otroligt mycket mer skyddade än Karin och Martin i sina kajaker. Jag skulle inte vilja byta, det är skönt att kunna krypa in i en uppvärmd kajuta på kvällarna, istället för ett kallt tält. Men det var trevligt att ha Karin och Martin ombord i några dagar; man kanske borde ta upp liftare lite oftare.

Skrivet av: S/Y Mary | 14 juli, 2014

Möte med Grönlandsisen

Inte läge att gå på toa

Liten is, och stor is

Jag hade precis hunnit ut från toaletten när jag hörde ett enormt brak, följt av ett kraschande ljud. Fören reste sig, och båten bromsades upp. Det både lät och kändes precis som när vi körde på det där revet i Indonesien.”Jäklar, ett isberg. Var kom det ifrån?” tänkte jag och for ut i sittbrunnen, beredd på det värsta. Men jag såg ingenting. Bara hav, och siluetten av Grönlands höga berg i fjärran. Så hörde jag hur det dunkade till igen, och igen. Dunk, dunk, dunk. Något rörde sig bakåt längs skrovet.

Snart dök den minsta lilla isklump upp bakom oss. Mindre än två meter i diameter, max en decimeter ovanför vattenytan. Någon minut senare var den utom synhåll igen. Slukad av vågorna, kamouflerad av vågskum. Men det var väl ändå höjden av otur. Där hade jag suttit i kylan och stirrat ut på ett tomt hav hela morgonen. Utan att se någonting. Och just precis när jag skulle gå på toaletten kom denna löjliga lilla isklump från ingenstans. Helt utan förvarning.

Nåja, Stål-Mary verkar inte ha tagit någon större skada. Förlorat lite färg på sin höjd. För en plastbåt hade det kunnat gå riktigt illa. Men så rädd jag hade blivit. Jag blev nästan förbannad. Längs Newfoundlands och Labradors kust hade de små isklumparna bara visat sig i närheten av större isberg. Men på Grönland var det tydligen andra regler som gällde.

Först en halvtimma senare dök ett bälte med fler isklumpar upp framför oss. Och det tog ytterligare ett par timmar tills vi passerade det första isberget. Därefter kom de allt tätare, och vi fick köra slalom mellan strandade isberg och drivande isflak. Det var då vår styrning gick sönder. Både ratt och roder låste sig. Vi var manöverodugliga, och låg och drev utanför det fruktade Kap Farväl.

Men vinden hade vinden lagt sig, och havsytan var spegelblank. Ludvig kunde i lugn och ro montera ner inredningen för att komma åt och lokalisera felet medan jag stod uppe på däck och höll vakt, redo att putta bort förbidrivande isklumpar. Jag funderade på vad vi skulle göra om vi kom för nära det där stora isberget som hade strandat ett femtiotal meter bort.

Kanske borde jag sjösätta jollen och bogsera bort Mary en bit, tänkte jag. Men då rapporterade Ludvig att felet var hittat och skulle snart vara tillfälligt avhjälpt. En sliten vajer hade hoppat av sin trissa. Den enklaste typen av fel. Vi kunde sätta på samma vajer igen, tillfälligt. Och hade de rätta grejerna för att tillverka en ny när vi kommit in i hamn.

Nu ligger vi tryggt förtöjda vid kajen i Qaqortoq, och firar vår ankomst tillsammans med de norska vännerna på Skruff. Styrningen är redan fixad. Och drinken, ja den kyler vi med is som vi huggit loss från en förbiflytande isklump. Kanske flera tusen år gammal glaciäris. Det är en svindlande tanke. Vi skålar för en lyckad översegling, och en säker ankomst. Allt medan isbergen passerar utanför.

Skrivet av: S/Y Mary | 11 juli, 2014

Byteshandel på havet

En flotte kommer lastad

En flotte kommer lastad

LABRADOR – GRÖNLAND. Vi har seglat sida vid sida med den norska båten Skruff i mer än tre dygn nu. Imorse passerade de så nära att Lovis föreslog att vi skulle bjuda dem på några av de havrekakor vi bakade igår. Så vi frågade om de ville ha. Och jo, det ville de gärna. Frågan vara bara hur vi skulle få över dem till deras båt utan att segla in i varandra. Sjön var ganska stökig.

Vi bestämde oss för att stoppa ner kakorna i en vattentät väska, som jag fäste i en 50 meter lång flytlina som jag kastade överbord. Jag tänkte att väskan var fylld med luft och borde flyta. Men linan tog slut innan guttarna hann fiska upp leveransen. Och när motståndet steg drogs väskan ner under ytan och vattenfylldes. Skruff fick backa undan och snart såg vi en liten plastpåse flyta upp och försvinna i vågorna. Kakorna var förlorade. Femton goda havrekakor bortkastade. Men nu gällde det att rädda väskan, min nya ”drybag”.

Jag rullade in förseglet för att minska draget, och började ta in på linan. Motståndet var så stort att jag trodde linan skulle gå av. Men istället snodde den in sig och fastnade i vinschen. Vad som nyss varit en kul grej kändes plötslig mycket misslyckat. Kanske borde jag väcka Ludvig, och be om hjälp. Men han behövde sin sömn efter den långa nattvakten. Och jag skämdes lite över det dumma upptåget. Så jag tog på mig grovhandskarna, och började dra in linan för hand.

Väskan hade öppnat sig och var helt vattenfylld. 50 liter. Jag fick använda mina sista krafter för att få ombord den. Hjärtat dunkade, och armarna skakade. Men upp kom den, och jag sjönk utmattad ihop i sittbrunnen. ”Vad ska vi göra nu?” frågande Lovis bekymrat. Jag lyfte jag blicken och såg på de tre pojkarna som stod i akterna på Skruff och tittade på mig. Nä, så lätt kan man ju inte ge upp. Vi hade några kakor kvar, vi kunde baka fler. Jag kallade på Skruff, och frågande om de ville ge det ett försök till. Och jo, nu var de liksom inställda på kakor.

Guttarna föreslog att de skulle försöka segla upp på vår lovartsida, så jag kunde kasta över kakorna. Det var ingen dålig idé. Om det inte hade varit för att jag har rätt kass bollsinne. Att jag skulle lyckas träffa en seglande båt på havet kändes ganska otroligt. Men va 17, försöka duger ju. Så jag packade de sista kakorna i dubbla påsar, gick upp på däck, väntade på att Skruff skulle komma i position. Jag siktade och kastade. Om minsann, jag träffade. Guttarna fick sina kakor.

Några timmar senare kallade Skruff på radion och meddelade att de har gjort i ordning en flotte med en liten leverans på. Som tack för de goda kakorna. Fyllda av spänning närmade vi oss deras båt. I dimman framträdde snart en liten flotte med norska flaggan hissad. Tyvärr hann flotten kapsejsa innan vi hann fram. Men vi var snabbt där och fiskade upp väskan. Den väska som visade sig vara fylld med nybakade kanelbullar. Fortfarande ugnsvarma sådana, levererade lagom till eftermiddagskaffet.

Ja, en sak är då säker. Med dessa ädla norrmän idkar vi gärna byteshandel igen.

Skrivet av: S/Y Mary | 10 juli, 2014

Sändningsuppehåll

Verkar som om en av sändarna funkar, nu ska vi bara lista ut vilken.

Verkar som om en av sändarna funkar, nu ska vi bara lista ut vilken.

LABRADOR-GRÖNLAND. Nej, vi har inte kört på ett isberg och sjunkit. Även om det funnits gott om chanser i dimman. Däremot har SPOTen, vår automatiska satellitsändare, börjat krångla. Vad vi har förstått så slutade den sända ut vår position strax efter vi lämnat hamn. Men nu verkar det ut som den kanske fungerar igen. Vi får se hur länge det håller. Tills vi vet säkert försöker vi minst en gång om dagen uppdatera vår position manuellt på JordenRuntSeglarKlubbens hemsida: http://jrsk.org/karta.php?id=255

Annars allt väl ombord. Vi har inte sett några isberg på snart ett dygn, det är bra. Igår hade vi en grupp småvalar på besök, troligen späckhuggare. Ludvig såg också något som liknade en beluga. Och så har vi ällskap av två andra segelbåtar som även de ska till Grönland. Norska Skruff som avseglade samtidigt som oss, och kanadensiska Pelorus Jack som startade lite längre söderut. Tillsammans bildar vi en liten karavan med bara några sjömil mellan båtarna. Rätt trevligt faktiskt, trots att vi nästan aldrig ser varandra annat än som en liten prick på radarn.

Nu varm choklad och nybakta havrekakor.

Skrivet av: S/Y Mary | 8 juli, 2014

Mot Grönland!

På väg mot Grönland!

Fyra förväntansfulla expeditionsdeltagare

MARY’S HARBOUR, LABRADOR. Sådär ja. Arthur har dragit vidare. Båten är full med mat, diesel och vatten. Och väderprognosen ser ok ut. Nåja, åtminstone varannan prognos, vädret är inte särskilt stabilt men det verkar det aldrig bli här uppe. Och isläget, ja det är som det är med det. Den värsta packisen har börjat släppa runt Grönlands södra udde. Men det är fortfarande mängder av isberg där ute. Tusentals. Längs Labradors kust i synnerhet. Lokalbefolkningen menar att de aldrig tidigare sett så många isberg i början av juli.

Planen är att försöka gå österut i en båge upp mot Grönland, för att komma ut från kusten så snabbt som möjligt. De stora isbergen ser vi på radarn, de små hoppas vi upptäcka med blotta ögat. Ludvig har monterat en strålkastare i fören, som vi kan använda på natten. Om tjockan tillåter. Ja, det är tyvärr så att de sydliga vindarna som vi vill ha för att segla norrut också brukar medföra en hel del dimma. Kall, tjock och drypande blöt dimma. Och kallare lär det bli, ju längre norrut vi kommer. De hade tre grader på södra Grönland igår. Men värmaren funkar fint, så vi kan gå in och värma oss ibland.

Vi siktar på det lilla samhället Qaqortoq drygt 100 sjömil väster om Kap Farväl, och hoppas vara framme någon gång nästa helg. Följ oss gärna på SPOT-kartan, och skicka en hälsning på satellittelefonen då och då. Det är alldeles gratis. Och vi blir lika glada varje gång det plingar till.

Skrivet av: S/Y Mary | 6 juli, 2014

I väntan på Arthur

Lovis fångar is till drinken

Lovis fångar is till drinken

MARY’S HARBOUR, LABRADOR. Nu har vi hittat en säker hamn att gömma oss i tills orkanen Arthur har passerat, Mary’s Harbour heter den, passande nog. Fast nu är den där Arthur inte alls någon orkan längre, utan bara resterna av en sådan. Och det värsta ovädret verkar lägga sig söder om oss. Skönt, det har ändrat bana flera gånger under den gångna veckan och det har onekligen varit lite nervöst.

Än ska vi inte ropa hej, men nu ligger vi i alla fall tryggt förtöjda här på de stora räktrålarnas kaj och har det så bra man nu kan ha det en regnig dag på Labradorhalvön. Ute är bara åtta grader, och fem grader i vattnet. Men värmaren funkar fint; vi har över 20 grader i båten och ska just starta The Perfect Storm för att komma i rätt stämning. Barnen är bänkade, popcornen poppade och saften serverad med nyhuggen is från isbergen direkt utanför hamnen.

Ja, så har vi det. Vad gör du själv en dag som denna? För dig som vill ha tips så har vi tillsammans med några andra resebloggare bidragit till en lista över Sveriges Guldkorn. Inga isberg, men mycket annat fint. Och regnar det hos dig också, ja då kan du alltid stanna hemma i stugvärmen och titta på våra nyuppladdade bilder från Newfoundland.

Skrivet av: S/Y Mary | 2 juli, 2014

Vårt första isberg

Nu börjar det ...

Nu börjar det …

FLOWER’S COVE, NEWFOUNDLAND. ”Mamma, mamma. Vakna. Vi ser ett isberg. Mamma vakna!” Det var Otto som levererade den stora nyheten. Jag hade slumrat till på soffan. Jag reste mig upp, och gick ut. Och minsann. Långt där framme syntes något stort och vitt. Det såg onekligen ut som ett isberg. Vårt första.

Vi närmade oss Strait of Belle Isle, sundet mellan Newfoundland och Labrador. Det ska finnas 69 isberg i sundet just nu, enligt kanadensiska vädertjänstens senaste rapport. Och det är bara början, väl på andra sidan väntar betydligt fler. De förs söderut med den kalla Labradorströmmen.

Det flöt små isklumpar i vattenytan här och var. Bara några meter stora. Det hade troligen lossnat från det stora isberget. Ja, för det var onekligen rätt stort. Åtminstone med våra mått mätt. Kanske 70-80 meter långt. Ändå syntes det inte på radarn förrän vi kommer riktigt nära, och då bara ibland. Det gav sämre eko än väntat.

Det såg ut som vårt isberg hade gått på grund. Det låg alldeles stilla; vågorna bröt mot det som det vore en ö. Det sägs att det bara är en sjundedel som brukar sticka upp ovanför vattenytan. Den synliga delen var kanske 7-8 meter hög i det här fallet. Och det var 50 meter djupt.

Färgen var precis så där vackert isblå som jag har sett på bild. Det var en imponerande syn, men också skrämmande. Än så länge kan vi undvika att segla på nätterna, det finns gott om hamnar längs kusten. Men förr eller senare måste vi ut på havet. Där finns ingenstans att söka skydd när mörkret faller, eller dimman drar in.

Jag är glad att vi har en stålbåt.

Skrivet av: S/Y Mary | 29 juni, 2014

Den första snön

snögubbe

En efterlängtad snögubbe

GROS MORNE, NEWFOUNDLAND. Till skillnad från Otto så minns Lovis fortfarande sista vintern i Sverige. Men bara som något positivt, allt det kalla och blöta har hon helt förträngt. En bild hon också förmedlat till Otto, och båda har länge drömt om den dagen då de åter ska få se snö igen. Vi såg faktiskt snö redan på Nya Zeeland, på toppen av Mount Cook. Men inte tillräckligt nära. Lovis och Otto ville känna och smaka, leka i snön.

Vi har sagt till barnen att de nog får hålla sig till vintern, i Sverige. Och de hade någonstans accepterat detta faktum. Ända tills för en vecka sedan, när de upptäckte en kvarbliven snöfläck högt uppe på ett berg på Cape Breton Island. Ett nytt hopp tändes, något som förstärkts varje dag här i Newfoundland; här ligger det snö lite här och var på bergen. De har blivit mer ivriga för var dag som gått. Och frustrerade.

Lovis och Otto har inte kunnat förstå varför vi inte bara klättrar upp och gör en snögubbe på en gång. Problemet är naturligtvis att den där snön är lite svårtillgänglig. Men här på  finns en världsarvslistad nationalpark med massor av vandringsleder. En av dem leder upp till toppen av det väldiga Gros Morne Mountain, Newfoundlands näst högsta berg. Där borde vi väl ändå hitta lite snö ändå, någonstans.

Tidigt igår morse bar det av. Vandringsleden är 16 kilometer lång, sex upp och tio ner. Så vi räknade med en lång dag. Vår kondition är inte vad den borde vara, men barnen var på topp. Supermotiverade. Vi var uppe på mindre än fyra timmar. Med Lovis i täten. Utsikten var fantastisk, men någon snö såg vi inte. Bara en väldigt massa sten, och en älg, vilket i sig var rätt spännande.

Jag måste erkänna att det var frustrerande att se all den där snö på de närliggande bergen. Överallt var små bäckar, forsar och fall med smältvatten. Men inte på vårt berg, det var alldeles torrt. Men än var inte hoppet ute. Kanske skulle vi hitta lite snö på baksidan av berget. Och det gjorde vi faktiskt, alldeles för långt bort på en svårtillgänglig brant. Det var inte utan att vi kände oss rätt besvikna när vi inledde den långa vandringen ner.

Men så låg den plötsligt där, några hundra meter ner – en stor snöfläck bara ett femtiotal meter bort från leden. Mitt i solen. Helt otrampad, och oförstörd. Jag antar att kanadensarna inte blir lika uppspelta över lite snö som Lovis och Otto. För oj vilken fart de fick. Och Ludvig och jag gjorde dem snart sällskap. Vi hade snöbollskrig och mulade varandra. Och barnen halkade omkring och åkte kana. Det var länge sedan jag sett sådan lycka. Som kor på vårbete, och bambi på hal is. Samtidigt.

Och så byggde vi den där efterlängtade snögubben. Nåja, det var ju ingen nyfallen kramsnö direkt. Och vi hade inga vantar. Men en liten gubbe fick vi ändå till. Och prydde den med en morot från matsäcken. Barnen hade så roligt, att de helst hade stannat resten av dagen. Vi fick locka med snökyld snickers; för än hade vi lång väg att gå. En stund senare såg vi en kråka med en morot i näbben. Vår snögubbe hade redan blivit näslös.

10 timmar senare var vi tillbaka på parkeringen. Trötta, men mycket nöjda.

Older Posts »

Kategorier

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 797 andra följare

%d bloggers like this: