Skrivet av: S/Y Mary | 29 juli, 2014

Allt eller inget

GRÖNLAND – ISLAND. Avseglingen kommer lite hastig och lustigt. Våra norska vänner och jag har varit uppe på väderstationen i Prins Christians Sund. Och när vi kommer tillbaka står Ludvig på däck och ser stressad ut. Vinden har vänt och massor av is har flutit in i den lilla hamnen. Nu är ett isberg på väg att gå på grund i hamninloppet, och tidvattnet på väg ner. Vi riskerar bli instängda. Snabbt som attan lossar vi alla förtöjningar och styr ut ur hamnen. Skrovsidan glider utmed isberget när vi passerar; det var i sista sekunden.

Dagen är kommen, då vi bestämt oss för att lämna det isiga Grönland för ett grönare Island. Men efter två veckor på skyddade vatten kommer havet som en chock. Dyningen möter tidvattnet från fjorden, och vågorna är hemska. Böckerna trillar ur den slarvigt stuvade bokhyllan, och tallrikarna flyger i en båge ur diskstället och landar på golvet. Vinden är först välkommen, den håller båten stabil i den stökiga sjön. Men när vi kommer längre ut accelererar vinden och träffar oss med full kulingstyrka. Då är tacksamheten långt borta.

Inte blir det bättre av att en plötslig vindby fyller storseglet från fel håll. Bombromsen gör sitt jobb, men linorna som håller kapellet slits av. Det blir kaos på däck. Linor, kapell och segel överallt. Det fladdrar och slår, och skymmer sikten framåt. Den sikt jag så väl behöver, för att styra mellan isbergen. Growlers, de som flyter precis vid vattenytan, är svårast att se. De försvinner bakom varje våg, och jag har svårt att skilja dem från det vita vågskummet. Det känns som en evighet innan Ludvig lyckas samla ihop och beslå det stora seglet.

Snart dör vinden ut, och båten kastas än hit än dit i den upprörda sjön. Vi går för motor hela kvällen och natten. Sedan börjar det blåsa från nord istället. Alldeles för hårt som vanligt. Jag tror inte det har blåst lagom mycket längre än en halvtimma sedan vi lämnade Newfoundland. Det verkar vara allt eller inget som gäller i dessa trakter. Enligt prognosen väntas mera bleke imorgon, och på torsdag starka nordliga vindar igen. Sedan lätt eller ingen vind ytterligare en dag eller två, innan veckan avrundas med en kuling från ost. Men då borde vi ligga tryggt i hamn, hoppas det.

För er som följer oss på SPOTen kan jag berätta att vi börjar få slut på batterier. Den kräver speciella Lithium-batterier, som inte fanns att köpa på Grönland. Så nu är det ransonering som gäller, bli inte oroliga om det är långt mellan sändningarna. Däremot verkar vi fått ordning på satellittelefonen igen, så fortsätt gärna skicka meddelanden och mejl. Det värmer i kylan. Och till er som läser bloggen för att ni vill veta hur det går för guttarna på S/Y Skruff kan vi berätta att de ligger två sjömil norr om oss och verkar vara vid god vigör. Det går bra att skicka hälsningar till dem också, så framför vi dem på radion.

Skrivet av: S/Y Mary | 28 juli, 2014

Finns det hjärterum …

Sju båtar på sex meter kaj

Sju båtar på sex meter kaj

APPILATTOQ, GRÖNLAND. I väntan på ett lämpligt väderfönster för att fortsätta mot Island har vi de senaste dagarna utforskat fjordsystemet kring Prins Christians Sund. Häromdagen tog vi båten upp i en fjord som slutade vid en 20 meter hög isvägg. Och i förgår ankrade vi i en dal där det fanns gott om både öring och svamp. Så det har inte gått någon nöd på oss. Men vädret har varit lite instabilt.

Ibland accelererar vindarna här inne bland fjordarna, på ett sätt som är mycket svårt att förutspå. Igår var det dags igen, så vi och vännerna på norska Skruff satte åter kurs mot den lilla byn Appilattoq som erbjuder den enda riktigt skyddade hamnen i området. Den ligger i en naturlig skreva i berget. Inloppet till hamnen är mindre än 20 meter brett, själva bassängen inte mer än det dubbla på dess bredaste punkt. Och kajen, ja den är bara sex meter lång. Men det räcker. Skruff kan förtöja utanpå oss.

Det blåste full kuling när vi styrde in i hamnen. Jag fick koncentrera mig å det yttersta för att hålla båten borta från klippväggarna. Väl inne upptäckte vi att det redan låg två lokala motorbåtar på kajen. Skit också, det hade vi inte räknat med. Var skulle vi ta vägen nu? Mary är för tung för att ens tillfälligt lägga till på den yttersta båten. Så vi fick vända om och styra ut igen, för att vinna betänketid. För in igen, det måste vi. Det fanns ingen annanstans att ta vägen.

Vi bestämde att Skruff fick gå in först, deras båt väger bara hälften av vad vår gör. Och när de väl fått iland en förtamp som håller upp båten mot vinden, kunde vi lägga till utanpå dem enligt samma princip. För att inte belasta småbåtarna drog vi linor kors och tvärs i hamnen, och till sist var vi ganska belåtna med vår förtöjning. En timme senare kom en segelbåt till. En amerikansk sådan, som seglat direkt från Island. Så klart vi måste göra plats till dem också. Så det gjorde vi.

Amerikanarna fick lägga sig utanpå oss – som femte båten i bredd. Men nu var det då verkligen fullt, amerikanarna hade mer eller mindre parkerat ovanpå den bojade lina som separerar den yttre hamnen från den inre småbåtshamnen. Då kom en båt till. En fransos, med en stor femtiofotare. Det gick inte, sa amerikanerna och föreslog att fransmännen skulle vända ut igen. Men det löser vi, tyckte vi skandinaver som är vana vid små hamnar. Frågan var bara hur.

Ludvig började leta efter möjliga förtöjningar i bergsskrevorna, och snart hade vi en plan. Men fransmän är svåra att kommunicera med, så Marius på Skruff gjorde en ritning som vi levererade ut med en jolle. Fransmannen fick lägga till bakom den första raden av båtar. Men en lina från aktern till både Mary och kajen. Och ett ankare i fören och en lina tvärs över hela hamnbassängen.  När vi stod där och beundrade vår spindelväv av tampar berättade fransmannen att ytterligare en båt var på väg. En norrman till. Inga problem, tyckte vi. Nu hade vi ångan uppe.

Snart var även den andra norrmannen tryggt förtöjd, och det låg nu sju båtar i den lilla hamnen. Det var fler än vi sett sammanlagt under hela vår tid här på Grönland. Och skulle det komma en till, ja då kunde vi nog kunna göra plats till även den. Men den kom aldrig. Istället samlades vi ombord på Skruff, drack whisky och åt ugnsbakad röding med kokt potatis och svampsås. Allt medan kulingen härjade, och regnet öste ner utanför. Det blev en oväntat trevlig lördagskväll.

Det är i skrivande stund söndag morgon, vinden har lagt sig och vi börjar bli redo att fortsätta vår färd österut genom Prins Christians Sund, mot Grönlands ostkust. Nu är bara frågan hur sjutton vi ska komma ut ur hamnen. Vi är helt instängda.

Skrivet av: S/Y Mary | 24 juli, 2014

Isbjörnsvarning

Inte var dag man ser en sån här på klädstrecket ...

Inte var dag man ser en sån här på klädstrecket …

APPILATTOQ, GRÖNLAND. För två veckor sedan simmade en isbjörn in här i
hamnen, och gick iland. Den sköts, då den utgjorde ett hot mot byborna. Skinnet hänger nu på tork på en gungställning mitt i byn. Sedan dess har man sett ytterligare sju isbjörnar i trakten. De kommer hit på isbergen, som flyter ner längs Grönlands ostkust. Och i år har det varit ovanligt många isberg, och därmed fler björnar än vanligt.

Isbjörnarna ska enligt lokalbefolkningen inte utgöra något hot så länge de simmar, de kan inte ta sig upp på båten. Häromdagen var det en liten sjuåring som hade böjt sig ner från en båt och faktiskt klappat en isbjörn i vattnet. Det låter fantastiskt, men jag skulle nog inte uppmuntra mina barn att prova om de fick chansen.

På land är isbjörnarna däremot farliga. Mycket farliga. Och skulle man mot förmodan möta en så gäller det att söka skydd så snabbt benen bär. Vi har blivit tipsade om att slänga av oss ett klädesplagg eller en sko i flykten för att vinna tid. Björnen brukar stanna upp för att sniffa på det man kastat.

Otto som är ganska fäst vid sina ägodelar gillar inte tanken på att offra något till björnen, och undrar om han inte kan få bära med sig en trasig eller urvuxen tröja i syftet. Jag antar att det skulle fungera om han bar den nära kroppen. Men att han som uppäten inte skulle ha någon större glädje av sina favoritplagg verkar svårt att ta in.

Ja, vi hoppas förståss att Otto slipper ställas inför detta dilemma. Men en isbjörnshona som kom simmandes med två ungar på ryggen, det hade vi bra gärna sett.

Skrivet av: S/Y Mary | 21 juli, 2014

Isbergens urmoder

Mot inlandsisen!

Mot inlandsisen!

TASERMUIT, GRÖNLAND. Havet förmår bara värma en smal liten kustremsa, där människor och växter kan leva och bo. Resten av Grönland ligger under is. Den väldiga inlandsisen täcker 80 procent av ön, och är ursprunget till nästan alla isberg i den här delen av Arktis. Den vill vi gärna se. Så vi sätter kurs mot den 40 sjömil djupa Tasermuit-fjorden, som ska föra oss ända fram till isen. Folk berättar att förr nådde glaciären hela vägen ner till vattnet. Men idag slutar den en bit upp. Den drar sig tillbaka femton meter per år.

National Geografic har listat Tasermuit-fjorden som en av världens tio vackraste platser, så själva resan är en upplevelse i sig. Vädret är klart, och vi ser isen växa sig allt större ju närmare vi kommer. Väl framme finns ingenstans att ankra. Men vi lyckas landsätta en expedition bestående av Lovis, Otto och mig själv för att vandra upp till glaciärkanten. Det passar ganska bra, Ludvigs har haft problem med ryggen senaste veckan och bör ändå inte ge sig ut på några längre turer.

Glaciären har fångat upp mängder av grus på sin väg ner från berget. Det gör det svårt att gå, fötterna glider iväg under oss, vi vurpar gång på gång. Gruset färgar också själva glaciärkanten svart och ful. Men undersidan är fin. Alldeles blå och blank med små grottor och hålrum där det droppar och porlar. Tillsammans mynnar alla små bäckar samman till en väldig fors. Fjorden har färgats tropiskt turkos av allt smältvatten. Isen är porös så här i ytterkanten. Då och då rasar det ner små isklumpar. Barnen slår sönder dem med stenar, och fyller fickorna. De vill visa pappa som inte kunde följa med.

Tillbaka ombord lägger barnen isbitarna i en skål med saltvatten, och leker att de är isberg. De kan genast konstatera, att det stämmer som man säger. Ungefär en sjundedel av isberget syns ovan ytan. Leken övergår snart till någon slags mamma-pappa-barn-lek. De två stora isbitarna är mamma Isberg, och pappa Isberg. De små är barn. Jag tycker lite synd om föräldrarna, som får se sina barn smälta bort och dö. Men se det är inga problem, menar Otto. ”När mamma Isberg kalvar, då blir det fler barn.”

Skrivet av: S/Y Mary | 18 juli, 2014

En ren fröjd

Grönlandsdusch

Grönlandsdusch

UNARTOQ, GRÖNLAND. Vi gräver små hålor i den varma sanden, och sänker ner våra kroppar så bara näsan sticker upp. Vattnet som bubblar upp ur jordens inre är härligt varmt, och runt omkring oss blommar smörblommor. Jag har aldrig sett så många blommor som här på Grönland. Trots att det bara är några grader varmt.

Bakom oss tornar flera tusen meter snöklädda bergstoppar upp sig, och där nere i fjorden flyter isbergen sakta förbi. En del är höga som trevåningshus, andra stora som fotbollsplaner. De flesta formade som fantastiska skulpturer med djupa grottor och valv. Det smäller som kanonskott, och mullrar som åskan när de kollapsar och rasar ner i havet. Då ska man inte vara i vägen.

Vi befinner oss i en varm källa på ön Unartoq på södra Grönland. Mary af Rövarhamn ligger tryggt förtöjd en bit bort – på grunt vatten dit isbergen inte når. Det finns ingen plats på jorden där jag hellre skulle vara än just precis här. Det är så vackert, och härligt varmt. I kontrast till luften runt omkring. Jag tror inte temperaturen har stigit över fem grader de senaste dagarna.

Hade det inte varit för att vi skulle äta middag tillsammans med våra kanadensiska grannar tror jag aldrig vi kommit upp ur källan. Men nu har vi något så ovanligt som en tid att passa. Kanadensarna har plockat svamp och gjort stuvning. Vi ska ta med oss nyplockade musslor, och vitt vin. Men först måste vi tvätta, både oss själva och våra kläder. Det gäller att passa på; det är inte ofta vi har tillgång till varmvatten.

Vi har tagit med oss en balja med smutsiga underställ och raggsockor. Vi tenderar att använda samma plagg hela tiden, de varmaste vi har. Så behovet är stort. Källan mynnar ut i en varm bäck som rinner ner mot havet, det är perfekt. Själva tvättandet är en ren fröjd tack vare det varma vattnet. Hur sjutton vi ska få tvätten att torka, det blir ett senare problem.

Skrivet av: S/Y Mary | 16 juli, 2014

Liftarna

Liftarna

Liftarna

SAARLOQ, GRÖNLAND. Det var inte bara vi som hade råkat tajma världsmästerskapen i Grönlandspaddling som äger rum i Qaqortoq varje år, utan även svenskarna Karin och Martin som är här på paddelsemester, och häromdagen stod de där på kajen och sa hej. När vi hade pratat ett tag visade det sig att Martin och jag haft kontakt tidigare, via email i samband med att han och hans barn skulle mönstra på den svenska båten Journeyman över Atlanten. Och nu träffas vi här på Grönland.

Martin och Karin bjöd in oss till att grilla på vandrarhemmet med några av de internationella deltagarna i paddelmästerskapen. En kväll som slutade med att två kanadensiska guldmedaljörer satt och drack karibisk rom ombord på Mary af Rövarhamn halva natten. Och när vi frågade om Karin och Martin ville åka med en bit tackade de ja. Så kom det sig att vi fick två liftare ombord, med tillhörande kajaker på däck.

Idag var det dags för Karin och Martin att mönstra av igen, så de hinner paddla tillbaka västerut innan flyget går. Medan vi fortsätter vår färd österut tillsammans med de goa guttarna på norska Skruff. Vi trivs bra tillsammans, och det känns tryggt att ha lite sällskap. Man är rätt liten och utsatt här. Sjökorten är bristfälliga, vattnet kallt och isbergen många. Vissa stora som fotbollsplaner, andra höga som katedraler.

Isbergen är förrädiskt vackra. De kan snurra runt eller kalva, och täppa till farleder eller ankarvikar närsomhelst. Ändå är vi otroligt mycket mer skyddade än Karin och Martin i sina kajaker. Jag skulle inte vilja byta, det är skönt att kunna krypa in i en uppvärmd kajuta på kvällarna, istället för ett kallt tält. Men det var trevligt att ha Karin och Martin ombord i några dagar; man kanske borde ta upp liftare lite oftare.

Skrivet av: S/Y Mary | 14 juli, 2014

Möte med Grönlandsisen

Inte läge att gå på toa

Liten is, och stor is

Jag hade precis hunnit ut från toaletten när jag hörde ett enormt brak, följt av ett kraschande ljud. Fören reste sig, och båten bromsades upp. Det både lät och kändes precis som när vi körde på det där revet i Indonesien.”Jäklar, ett isberg. Var kom det ifrån?” tänkte jag och for ut i sittbrunnen, beredd på det värsta. Men jag såg ingenting. Bara hav, och siluetten av Grönlands höga berg i fjärran. Så hörde jag hur det dunkade till igen, och igen. Dunk, dunk, dunk. Något rörde sig bakåt längs skrovet.

Snart dök den minsta lilla isklump upp bakom oss. Mindre än två meter i diameter, max en decimeter ovanför vattenytan. Någon minut senare var den utom synhåll igen. Slukad av vågorna, kamouflerad av vågskum. Men det var väl ändå höjden av otur. Där hade jag suttit i kylan och stirrat ut på ett tomt hav hela morgonen. Utan att se någonting. Och just precis när jag skulle gå på toaletten kom denna löjliga lilla isklump från ingenstans. Helt utan förvarning.

Nåja, Stål-Mary verkar inte ha tagit någon större skada. Förlorat lite färg på sin höjd. För en plastbåt hade det kunnat gå riktigt illa. Men så rädd jag hade blivit. Jag blev nästan förbannad. Längs Newfoundlands och Labradors kust hade de små isklumparna bara visat sig i närheten av större isberg. Men på Grönland var det tydligen andra regler som gällde.

Först en halvtimma senare dök ett bälte med fler isklumpar upp framför oss. Och det tog ytterligare ett par timmar tills vi passerade det första isberget. Därefter kom de allt tätare, och vi fick köra slalom mellan strandade isberg och drivande isflak. Det var då vår styrning gick sönder. Både ratt och roder låste sig. Vi var manöverodugliga, och låg och drev utanför det fruktade Kap Farväl.

Men vinden hade vinden lagt sig, och havsytan var spegelblank. Ludvig kunde i lugn och ro montera ner inredningen för att komma åt och lokalisera felet medan jag stod uppe på däck och höll vakt, redo att putta bort förbidrivande isklumpar. Jag funderade på vad vi skulle göra om vi kom för nära det där stora isberget som hade strandat ett femtiotal meter bort.

Kanske borde jag sjösätta jollen och bogsera bort Mary en bit, tänkte jag. Men då rapporterade Ludvig att felet var hittat och skulle snart vara tillfälligt avhjälpt. En sliten vajer hade hoppat av sin trissa. Den enklaste typen av fel. Vi kunde sätta på samma vajer igen, tillfälligt. Och hade de rätta grejerna för att tillverka en ny när vi kommit in i hamn.

Nu ligger vi tryggt förtöjda vid kajen i Qaqortoq, och firar vår ankomst tillsammans med de norska vännerna på Skruff. Styrningen är redan fixad. Och drinken, ja den kyler vi med is som vi huggit loss från en förbiflytande isklump. Kanske flera tusen år gammal glaciäris. Det är en svindlande tanke. Vi skålar för en lyckad översegling, och en säker ankomst. Allt medan isbergen passerar utanför.

Skrivet av: S/Y Mary | 11 juli, 2014

Byteshandel på havet

En flotte kommer lastad

En flotte kommer lastad

LABRADOR – GRÖNLAND. Vi har seglat sida vid sida med den norska båten Skruff i mer än tre dygn nu. Imorse passerade de så nära att Lovis föreslog att vi skulle bjuda dem på några av de havrekakor vi bakade igår. Så vi frågade om de ville ha. Och jo, det ville de gärna. Frågan vara bara hur vi skulle få över dem till deras båt utan att segla in i varandra. Sjön var ganska stökig.

Vi bestämde oss för att stoppa ner kakorna i en vattentät väska, som jag fäste i en 50 meter lång flytlina som jag kastade överbord. Jag tänkte att väskan var fylld med luft och borde flyta. Men linan tog slut innan guttarna hann fiska upp leveransen. Och när motståndet steg drogs väskan ner under ytan och vattenfylldes. Skruff fick backa undan och snart såg vi en liten plastpåse flyta upp och försvinna i vågorna. Kakorna var förlorade. Femton goda havrekakor bortkastade. Men nu gällde det att rädda väskan, min nya ”drybag”.

Jag rullade in förseglet för att minska draget, och började ta in på linan. Motståndet var så stort att jag trodde linan skulle gå av. Men istället snodde den in sig och fastnade i vinschen. Vad som nyss varit en kul grej kändes plötslig mycket misslyckat. Kanske borde jag väcka Ludvig, och be om hjälp. Men han behövde sin sömn efter den långa nattvakten. Och jag skämdes lite över det dumma upptåget. Så jag tog på mig grovhandskarna, och började dra in linan för hand.

Väskan hade öppnat sig och var helt vattenfylld. 50 liter. Jag fick använda mina sista krafter för att få ombord den. Hjärtat dunkade, och armarna skakade. Men upp kom den, och jag sjönk utmattad ihop i sittbrunnen. ”Vad ska vi göra nu?” frågande Lovis bekymrat. Jag lyfte jag blicken och såg på de tre pojkarna som stod i akterna på Skruff och tittade på mig. Nä, så lätt kan man ju inte ge upp. Vi hade några kakor kvar, vi kunde baka fler. Jag kallade på Skruff, och frågande om de ville ge det ett försök till. Och jo, nu var de liksom inställda på kakor.

Guttarna föreslog att de skulle försöka segla upp på vår lovartsida, så jag kunde kasta över kakorna. Det var ingen dålig idé. Om det inte hade varit för att jag har rätt kass bollsinne. Att jag skulle lyckas träffa en seglande båt på havet kändes ganska otroligt. Men va 17, försöka duger ju. Så jag packade de sista kakorna i dubbla påsar, gick upp på däck, väntade på att Skruff skulle komma i position. Jag siktade och kastade. Om minsann, jag träffade. Guttarna fick sina kakor.

Några timmar senare kallade Skruff på radion och meddelade att de har gjort i ordning en flotte med en liten leverans på. Som tack för de goda kakorna. Fyllda av spänning närmade vi oss deras båt. I dimman framträdde snart en liten flotte med norska flaggan hissad. Tyvärr hann flotten kapsejsa innan vi hann fram. Men vi var snabbt där och fiskade upp väskan. Den väska som visade sig vara fylld med nybakade kanelbullar. Fortfarande ugnsvarma sådana, levererade lagom till eftermiddagskaffet.

Ja, en sak är då säker. Med dessa ädla norrmän idkar vi gärna byteshandel igen.

Skrivet av: S/Y Mary | 10 juli, 2014

Sändningsuppehåll

Verkar som om en av sändarna funkar, nu ska vi bara lista ut vilken.

Verkar som om en av sändarna funkar, nu ska vi bara lista ut vilken.

LABRADOR-GRÖNLAND. Nej, vi har inte kört på ett isberg och sjunkit. Även om det funnits gott om chanser i dimman. Däremot har SPOTen, vår automatiska satellitsändare, börjat krångla. Vad vi har förstått så slutade den sända ut vår position strax efter vi lämnat hamn. Men nu verkar det ut som den kanske fungerar igen. Vi får se hur länge det håller. Tills vi vet säkert försöker vi minst en gång om dagen uppdatera vår position manuellt på JordenRuntSeglarKlubbens hemsida: http://jrsk.org/karta.php?id=255

Annars allt väl ombord. Vi har inte sett några isberg på snart ett dygn, det är bra. Igår hade vi en grupp småvalar på besök, troligen späckhuggare. Ludvig såg också något som liknade en beluga. Och så har vi ällskap av två andra segelbåtar som även de ska till Grönland. Norska Skruff som avseglade samtidigt som oss, och kanadensiska Pelorus Jack som startade lite längre söderut. Tillsammans bildar vi en liten karavan med bara några sjömil mellan båtarna. Rätt trevligt faktiskt, trots att vi nästan aldrig ser varandra annat än som en liten prick på radarn.

Nu varm choklad och nybakta havrekakor.

Skrivet av: S/Y Mary | 8 juli, 2014

Mot Grönland!

På väg mot Grönland!

Fyra förväntansfulla expeditionsdeltagare

MARY’S HARBOUR, LABRADOR. Sådär ja. Arthur har dragit vidare. Båten är full med mat, diesel och vatten. Och väderprognosen ser ok ut. Nåja, åtminstone varannan prognos, vädret är inte särskilt stabilt men det verkar det aldrig bli här uppe. Och isläget, ja det är som det är med det. Den värsta packisen har börjat släppa runt Grönlands södra udde. Men det är fortfarande mängder av isberg där ute. Tusentals. Längs Labradors kust i synnerhet. Lokalbefolkningen menar att de aldrig tidigare sett så många isberg i början av juli.

Planen är att försöka gå österut i en båge upp mot Grönland, för att komma ut från kusten så snabbt som möjligt. De stora isbergen ser vi på radarn, de små hoppas vi upptäcka med blotta ögat. Ludvig har monterat en strålkastare i fören, som vi kan använda på natten. Om tjockan tillåter. Ja, det är tyvärr så att de sydliga vindarna som vi vill ha för att segla norrut också brukar medföra en hel del dimma. Kall, tjock och drypande blöt dimma. Och kallare lär det bli, ju längre norrut vi kommer. De hade tre grader på södra Grönland igår. Men värmaren funkar fint, så vi kan gå in och värma oss ibland.

Vi siktar på det lilla samhället Qaqortoq drygt 100 sjömil väster om Kap Farväl, och hoppas vara framme någon gång nästa helg. Följ oss gärna på SPOT-kartan, och skicka en hälsning på satellittelefonen då och då. Det är alldeles gratis. Och vi blir lika glada varje gång det plingar till.

Older Posts »

Kategorier

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 817 andra följare

%d bloggers like this: