Skrivet av: S/Y Mary | 25 januari, 2015

Filmteamet simmade till jobbet


Hela första och stora delar av det andra avsnittet av vår medverkan i tv-serien Familjer på äventyr spelades in i Karibien, på en sömnig liten ö som heter Barbuda. Filmteamet hyrde ett rum i den enda byn, och vi låg för ankar utanför den milslånga stranden som går längs med hela öns västkust.

På Barbuda rullar en konstant dyning in från Karibiska sjön. Båten hissades upp och ner på ankringen, och de brytande sjöarna gjorde varje landstigning till ett äventyr i sig. Ibland var det närmast omöjligt att dra upp eller sjösätta jollen utan att den vattenfylldes helt, eller åtminstone delvis.

Säkraste sättet att ta sig iland var att packa sina grejer i en vattentät säck, ankra jollen några meter ut och vada eller simma sista biten. För att sedan göra tvärtom när det var dags att åka ut till båten igen. Detta går väl an när det är bara vi. Men det hela blev lite mer komplicerat med ett filmteam i hasorna.

För så var det ju förstås. Att varje gång vi skulle iland eller ut till båten skulle också filmteamet med. De var ju där för att följa vår vardag. Själva teamet bestod av tre personer. Visserligen osedvanligt trevliga sådana, men väl tre vuxna människor. Och med sig hade de en herrans massa utrustning. Ömtålig teknik, som tål varken saltvatten eller sand.

Vår jolle kan inte bära fler än tre personer åt gången. Vi var sju. Och motorn visade sig tyvärr från sin sämsta sida just den här veckan.  Så varje gång vi skulle någonstans fick Ludvig ro fram och tillbaka flera gånger. Det kunde bli ganska många vändor på en dag. En sisådär 15-20 stycken. Ibland hände det att vi prioriterade prylarna, och lät filmteamet simma till jobbet istället. Det hade de aldrig gjort förut.

Detta är sånt som inte syns i programmet, men som kan vara kul att tänka på när ni tittar på nästa avsnitt. Nu på tisdag klockan 20 alltså, på SVT1.

Klicka här för att se första avsnittet på SVT Play

Skrivet av: S/Y Mary | 22 januari, 2015

TV: Så känns det att komma hem

Foto: Martin Leisborn för Praktiskt Båtägande/Livetombord.se

Foto: Martin Leisborn för Praktiskt Båtägande/Livetombord.se

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. Vi har främst levat på sparade pengar under de fyra åren vi har seglat runt jorden. Vi har levt billigt, nästan alltid legat för ankar och lagat all mat ombord. Men jag har också drygat ut skeppskassan genom att skriva artiklar, som jag sålt till olika tidningar. En av tidningarna heter Praktiskt Båtägande, de gör mycket webb-tv också. Så någon månad efter hemkomsten skickade de hit en reporter med en filmkamera – för att summera och runda av det hela. Vi pratade mycket om hur det känns att komma hem efter att ha gjort en så lång resa.

Nu är materialet klippt och klart – och resultatet finns publicerats på Livetombord.se. En trevlig liten filmsnutt, knappt sex minuter lång. Kolla gärna.

Skrivet av: S/Y Mary | 21 januari, 2015

Visst ska vi skydda de våra …

… men det är farligt att leva.

I första avsnittet av tv-serien Familjer på äventyr pratar jag en del om synen på barn och säkerhet i Sverige jämfört med resten av världen. Som brukligt i tv-sammanhang kommer inte riktigt allt jag sa på temat med i själva tv-rutan. Så jag täckte utveckla det lite. I säkerhetens namn kan man nämligen begränsa sig hur långt som helst, så långt att man nästan inte kan göra någonting. Då blir livet väldigt tråkigt, kanske rentav farligt.

Vi valde att göra den här resan trots att den medför vissa risker. Statistiskt sett är det vanligare med olyckor under bilsemestern än när man seglar. Men till havs är hjälpen längre bort om något skulle hända. Vi har därför varit väldigt noga med säkerheten på båten. Noggrannare än de flesta. Troligen för att vi har två barn ombord. Kanske lite extra för att vi kommer från Sverige – trygghetsnarkomanernas hemland.

Men på samma sätt som vi inte låtit risken för olyckor hindra oss från att genomföra vår resa, vill vi inte hindra våra barn från att göra det de vill.  Den som blir överbeskyddad lever i en bubbla, när bubblan spricker blir det dubbelt så farligt. Vill våra barn klättra högst upp i masten får de göra det. Vi ger dem en klättersele och visar hur de ska göra. Trillar de kan det göra ont. Kanske blir de också lite rädda. Men de dör inte. Nästa gång håller de i sig bättre.

På båten är farorna begränsade och säkerhetsrutinerna väl inövade. När vi seglar är det lika självklart för våra barn att ta på flytväst när de ska gå ut, som för svenska barn att koppla säkerhetsbältet när de sätter sig i bilen. I land är det lite annorlunda. Varje plats medför nya faror. Vissa är svårare att förutspå än andra. Men ju mer kunskap man har, desto bättre. Vet barnen vilka hajar som är farliga, behöver de inte vara rädda för alla. Och har de lärt sig vad de ska göra om de kommer bort, då är det inte lika skrämmande om det skulle hända.

Generellt brukar vi försöka ta seden dit vi kommer. I den mån det är rimligt. Vissa saker behöver man träna på länge för att lära sig. Som att jonglera med eldfacklor. Men är flaket på en pick-up det transportsättet lokalbefolkningen använder, då är det också gott nog för oss. Vi kan inte komma dragandes med våra svenska krav om bilbarnsstol eller hjälm i länder där dessa prylar inte finns. Då hade vi lika gärna kunnat stanna hemma.

Livet blir roligare om man vågar lite. Det är också så man lär sig. Så tänker vi. Men det här är svåra frågor. Ingen vill att ens barn ska bli bortrövat, eller skada sig för livet. Vad tycker du, är vi svenskar för säkerhetsmedvetna? Och var går i så fall gränsen?

Skrivet av: S/Y Mary | 20 januari, 2015

Premiärnerver

svt

Min mamma utfärdade ett pris till det barn i byn som kom på tv först. 500 kronor skulle man få. Det var mycket pengar för ett litet barn i slutet av 70-talet. Grannpojken Mattias vann, han var duktig på ishockey och svischade förbi på skärmen i en lokal sportsändning. Kul för honom, men lite synd på pengarna tyckte jag.

Själv minns jag inte min tv-premiär, det var nog inte någon stor grej. Men idag skulle mamma varit stolt, om hon fortfarande levat. För ikväll är det alltså äntligen premiär för tv-serien Familjer på äventyr. På pappas födelsedag och allt. Under sex tisdagar kan den som vill följa oss och tre andra familjer som valt att lämna vardagen i Sverige för en lite äventyrligare vardag.

Slå på SVT1 klockan 20:00, eller kolla på SVT Play. Programmet kan även ses från utlandet. Själva har vi redan tjuvkikat på kvällens program, men är väldigt spända på vad ni tittare ska tycka. Så klicka gärna in här och skriv en kommentar efteråt.

Skrivet av: S/Y Mary | 11 januari, 2015

Vulkan väcker varma känslor

En vulkantur gör alltid lika gott.

En vulkantur gör alltid lika gott.

CORRALEJO, FUERTEVENTURA. Den senaste vulkaniska aktiviteten på Fuerteventura ägde rum för 5000 år sedan. Men än idag täcks större delen av ön av lavasand och vulkantoppar. En av de större vulkanerna syns från terrassen här på Planet Surf Camp, och jag har gått och spanat på den hela veckan. Så när helgen kommer och surfinstruktörerna ändå är lediga bestämmer vi oss för att försöka ta oss upp på toppen.

Lovis går först som vanligt. Ludvig en bit efter. Medan Otto och jag kommer sist. Otto håller mig i handen som han brukar, och babblar oavbrutet. De flesta andra människor brukar tycka det är rätt jobbigt att prata när man går uppför. Men det gäller inte Otto. Han tar tillfället i akt, och pratar mer än någonsin. På berget har han min fulla uppmärksamhet.

Vulkanens yta som på håll ser alldeles brun och död ut är full av liv. Det har regnat ovanligt mycket den senaste månaden. Överallt växer små blommor, Otto räknar till 14 olika sorts blommor och 16 fjärilar. Han älskar allt som har med djur och natur att göra. Just den här dagen är det också en hel hel del vulkan- och bergsbestigarminnen som väcks till liv.

Det är som att öppna en kran, det sprutar ut ord. Otto pratar om den eldsprutande vulkanen på Tanna, om kråkan som snodde moroten från snögubben på Gros Morne, om äggen vi grävde ner i vulkansanden på Island, om ovädret på Le Pouce på Mauritius och mötet med frosten på Réunion. Vi brukade ofta göra långa vandringar när vi var ute och seglade, och det är härligt att höra hur detaljrika Ottos minnen är. Han minns sådant som jag själv glömt sedan länge.

Det är första riktigt varma dagen på hela veckan. Sirroccon från Sahara blåser in över Fuerteventura, och luften är full med finkornig sand som lägger sig som ett gulaktigt dis över hela ön. Själva utsikten är alltså inte mycket att skryta med just denna dag. Men det gör inte så mycket. Det är skönt att röra på sig, och det känns härligt att gå där prata gamla minnen.

”Vad mysigt var att komma ut och vandra lite igen” säger jag till Otto på vägen ner från vulkanen. Han nickar instämmande. ”Känns lite som när vi var ute och seglade va? fortsätter jag. Pojken vid min sida får något drömskt i blicken och blir faktiskt tyst en liten stund. Sedan säger han: ”Ja, tänk att den känslan gömde sig här på vulkanen. Vem trodde det?”

Ja, vem trodde det. Att en liten vulkantur skulle kunna väcka så varma känslor. Tack Fuerteventura, och tack underbara unge.

Skrivet av: S/Y Mary | 10 januari, 2015

Planet Surf Camp – surfläger för hela familjen

Detta bildspel kräver JavaScript.

CORRALEJO, FUERTEVENTURA. ”Jag älskar att surfa”, säger Lovis och strålar av glädje. Veckans sista surflektion är över och hon berättar entusiastiskt hur underbart det är när man väl hittat balansen och kan följa med vågen ända in till stranden. Jag kan inte låta bli att bli lite förbannad. Hon får det att låta så lätt. Själv känner jag mig som en valross på brädan. Trillar oftast lika snabbt som jag kommit upp.

Vi har snart tillbringat en vecka här på Planet Surf Camp på Fuerteventura. Det är som en slags blandning av surfskola och hostel. Vi har eget sovrum och badrum, men köket är gemensamt. Garaget är fullt av allehanda brädor och på gården finns pool, grill, biljardbord och en massa roliga leksaker. Vill man socialisera finns det alltid någon trevlig människa att prata med, och vill man vara för sig själv kan man alltid dra sig undan på rummet eller terrassen.

Planet Surf Camp är ett sådant där skönt ställe där man kan hänga hela dagarna utan det blir tråkigt. På gården är det dessutom lä mot de kalla vindarna som ibland gör stranden till en rätt kylig plats så här års. Men de flesta är här för att surfa. Så också vi. På morgonarna lastar vi surfbrädorna på taket på minibussarna, och sedan bär det av. Vi nybörjare i den ena bussen, och de lite duktigare i den andra. Det finns många bra surfstränder på Fuerteventura, så man kan välja strand efter väder och svårighetsnivå.

Vi är åtta elever på varje instruktör. Vår heter Gala, och vi gillar henne skarpt. Kanske lite extra för att hon är helt fantastisk med barnen. Hon överöser dem med uppmärksamhet, uppmuntran och kärlek. Det funkar väldigt bra, särskilt på Otto som är svag för tjejer. Barnen har även hittat en del andra favoriter i gruppen. Bland annat en svensk tjej som heter Sofia. Hon kände igen oss så snart vi träffades, det visade sig att hon och hennes pojkvän har följt vår resa på bloggen, och pojkvännen var med på vår hemkomstfest. Ett lustigt sammanträffande.

Lovis är den som haft störst framgång på brädan så här långt, inte helt oväntat. Hon älskar vatten, och är envis som få. Men även Otto har hittat en rätt skön stil. Så snart han tappar balansen sätter han sig på knä och surfar vidare. Ludvig börjar också hitta formen. Själv är jag nog lite för feg, rädd för att riva upp min gamla knäskada. Men det är väldigt roligt ändå. Och förvånande jobbigt. Varje muskel värker, trots yoga på terrasstaket – eller kanske just därför. På kvällarna är vi så trötta att vi slocknar klockan tio. Så tidigt har jag inte somnat sedan vi var ute och seglade.

Igår kväll var det avslutningsfest på surfskolan. Hela gänget grillade på gården. På måndag är det dags att resa hem till blåsvädret i Malmö igen. Hade gärna stannat ett tag till …

Klicka här för att läsa mer om Planet Surf Camp på Fuerteventura

Skrivet av: S/Y Mary | 8 januari, 2015

Strandsatta

Detta bildspel kräver JavaScript.

CORRALEJO, FUERTEVENTURA. Det var två förväntansfulla barn som trängdes vid flygplanets små ventiler när vi i måndags inledde vår semester. Den första utan båt på nio år.” Jag önskar att jag var en fågel så jag kunde flyga när jag ville” sa Lovis drömskt. Och Otto som besökt 50 länder i sitt sjuåriga liv utan att ha flugit förr ropade entusiastiskt ”Land i sikte” varje gång molnen skingrades.

Efter mindre än fem timmar uppenbarade sig Fuerteventuras brunsvarta vulkanlandskap under oss. På en förmiddag hade vi avverkat samma sträcka som det för fyra år sedan tog oss tre månader att segla. Från flygplatsen tog vi bussen till Corralejo på öns norra ände, och installerade oss på Planet Surf Camp som är en slags kombination av surfskola och hostell där vi bor under den dryga vecka vi är här. Det är längre än Lovis och Otto någonsin bott i land förut.

Själva samhället Corralejo är rätt trevligt, en av de mysigaste turistorterna vi har besökt här på Kanarieöarna. Och då har vi ändå hunnit med ganska många. Både Ludvig och jag jobbade här nere i vår ungdoms dagar. Det var också här vi träffades för första gången – på Gran Canaria för 19 år sedan. Sex år senare köpte vi Mary af Rövarhamn på Teneriffa. Och så har vi seglat hit några gånger. Ganska mycket nostalgi med andra ord.

Den här gången är vi här för att lära oss vågsurfa – mer om det en annan dag. Men på kvällarna brukar vi ta en promenad i de mysiga hamnkvarteren. Trettonhelgen är den största julhelgen i Spanien, och det är ett härligt folkliv på gator och torg. Fiskarna har julpyntat med nät och flöten, och utanför ligger segelbåtarna på svaj. Det känns lite vemodigt att se dem ligga där. För hur trevligt det än är här på surflägret så känns det konstigt att inte ha någon båt att åka hem till om kvällarna. Det är ju där ute på redden vi hör hemma …

Skrivet av: S/Y Mary | 2 januari, 2015

Nu rullar trailern

Nu har trailern börjat rulla. Tisdagen den 20 januari klockan 20.00 är det dags för seriestart. Programmet heter Familjer på äventyr, kanalen är SVT1 och vi är med i alla sex program. Och ja, det verkar faktiskt som om även ni i utlandet kommer kunna se serien på SVT Play. Hoppas det.

Läs mer om tv-serien på Svt.se

Skrivet av: S/Y Mary | 31 december, 2014

2014: Året som gått

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så här vid årsskiftet brukar det vara populärt att summera det gångna året. Vi på Mary af Rövarhamn vill naturligtvis inte vara sämre. Så här kommer en tillbakablick, månad för månad.

Januari
Inviger det nya året på Sydatlanten – det trevligaste havet av dem alla. Simmar med delfinerna på Fernando de Noronha, korsar sedan ekvatorn för sjätte gången och angör Djävulsön utanför Franska Guyana. Därefter bunkring i rymdhamnen Korou för fortsatt färd mot Karibien. Sammanlagt 3500 sjömil på en månad.

Februari
Strax söder om Barbados korsar vi vår egen rutt. Jordenruntseglingen är fullbordad, och våra smågastar koras till Sveriges yngsta världsomseglare. Väl framme på Martinique firar vi med glass till lunch varje dag i minst en vecka. Sedan går färden vidare till natursköna Dominica, där vi badar i varma källor, duschar i vattenfall och klafsar runt i djungeln tills det nästan växer mossa på oss.

Mars
Kapten firar sin 39:e födelsedag på den sömniga lilla ön Barbuda, och vi får vårt första besök av filmteamet från SVT. Sedan tar vi oss en titt på svenskkolonin St Barth och låter oss bli jet blastade på Saint Martin innan vi fortsätter mot Brittiska Jungfruöarna där Lovis fyller åtta år. Månaden avslutas med en efterlängtad silverfisk i Puerto Rico.

April
Resans sista födelsedag (min egen) firas på en öde ö i Bahamas sydligaste övärld. Sedan bär det av mot Kuba där vi lämnar vi båten för en veckas rundresa på lastbilsflak. Därifrån seglar vi sakta norrut genom Bahamas underbara övärld för att angöra Florida den 20 april, där vi får finast tänkbara mottagande av käraste familjen Fredriksson.

Maj
Maj månad inleds med räkfestival i Fernandina och vildhästar på Cumberland Island. Öster om North Carolina siktar kapten ett UFO, och i Virginia Beach får jag efter 22 år återse värdfamiljen från min tid som utbytesstudent i USA. Den 21 maj passerar Mary af Rövarhamn frihetsgudinnan och lägger till i North Cove Marina på södra Manhattan. Nu åter med filmteamet ombord.

Juni
I Newport installerar vi vår nya dieselvärmare, och sätter sedan kurs på Maine och Nova Scotia. Här njuter vi av färsk hummer i överflöd, och kanske världens mest gästfria befolkning. Midsommar firas med kyligt dopp i Bras d’Or på Cape Breton Island. En dryg vecka senare angör vi Newfoundland där vi bestiger Gros Morne, bygger en snögubbe och får se vårt första isberg.

Juli
Labradorhalvön välkomnar oss med tät dimma och mängder av isberg. När resterna av orkanen Arthur passerat fortsätter vi norrut mot Grönland. Väl framme badar vi i öns enda varma källa, får lift av några paddlare, besöker gamla vikingaruiner, vandrar på inlandsisen, plockar korgvis med svamp, fiskar öring i forsarna och hänger med guttarna på norska Skruff. En av resans absoluta favoriter.

Augusti
Ett lågtryck parkerar sig väster om Färöarna, och vi blir inblåsta på Island. Filmteamet passar på att hälsa på. Medan vi kollar in gejsrar och vattenfall, går på badhus och kokar ägg på toppen av en vulkan. Så snart vädret tillåter fortsätter vi hemåt, och den 30 augusti angör vi Malmö igen efter 1489 dygn på världshaven. En stor dag, som avslutas med århundrades skyfall.

September
Lovis och Otto börjar skolan, och Ludvig går till jobbet för första gången på fyra år. Själv stannar jag mest hemma på båten, kokar kaffe och småpratar med bekanta och allehanda nyfikna som kommer förbi för att hälsa oss välkomna hem. Och så hämtar vi hem skeppskatten Båtsman från Blekinge – en efterlängtad dag. Så långt allt gott.

Oktober
Smekmånaden är över. Jag kickar igång egna firman på heltid igen, och är tillbaka i ekorrhjulet på nolltid. Bankerna nekar oss bolån, och försäkringskassan ifrågasätter vår rätt till barnbidrag. En jobbig månad som slutar med att den älskade skeppskatten blir akut sjuk och måste avlivas. Jag gråter i en vecka, jobbar för mycket och tycker livet känns meningslöst.

November
Dags att rycka upp sig. Lillgasten fyller sju år och besättningen utökas med en kampfisk och två sniglar. Filmteamet från SVT gör ett sista besök. Jag talar på Augustgalan, blir invald i styrelse för världens största båtklubb och håller första föredraget om resan tillsammans med Ludvig. Bolånefrågan löser sig, nu ska vi bara bestämma oss för var vi ska bo.

December
De första veckorna rusar iväg. Plötsligt sitter vi i bilen på väg upp till Rövarhamn. Där saktar livet ner till lagom hastighet igen. Vi hugger en gran, barnen upplever sitt första snöfall och får åka pulka igen. Väl tillbaka i Malmö insjuknar halva skeppet i vinterkräksjukan. Ett dåligt slut, på ett i övrigt ganska så gott år. Nästa år tänkte vi prova livet som landkrabbor. Det blir spännande efter 13 år på båt.

GOTT NYTT ALLESAMMANS!

Skrivet av: S/Y Mary | 29 december, 2014

28 grader på två timmar

Lovis åker skidor på bryggan i väntan på att det ska bli varmt i båten.

Lovis åker skidor på bryggan i väntan på att det ska bli varmt i båten.

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. Åtta minusgrader. Så kallt var det i båten när vi kom hem till Malmö ikväll. Mary af Rövarhamn var täckt med ett vackert lager av snö, och disktrasan hängde stel som en pinne över kranen i byssan. Vi har haft all värme avstängd medan vi varit borta över julen. Kanske ett misstag, tänkte jag nu. Klockan var redan nio på kvällen, och barnen skulle snart behöva lägga sig.

Vi värmer i normala fall båten med el när vi ligger i hamn. Men ikväll bestämde vi oss för att ta till det tunga artilleriet – dieselvärmaren som vi installerade inför sommarens Grönlandssegling. Lovis och Otto bestämde sig för att provåka sina nya skidor i väntan på att det skulle bli lite varmare i båten. Efter en timme var vi uppe i tio plusgrader, då kröp barnen ner under sina duntäcken.

Ytterligare en timme senare hade temperaturen stigit till 20 grader. Fantastiskt. På Rövarhamn fick vi elda i fyra spisar i ett halvt dygn för att åstadkomma samma temperaturhöjning. Det finns fördelar med att bo litet, även om jag måste erkänna att de är ganska få vid den här tiden på året …

Older Posts »

Kategorier

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 958 andra följare

%d bloggare gillar detta: