Tillbaka på fortet

Detta bildspel kräver JavaScript.


Vår närmaste danska hamn ligger på en konstgjord liten ö som kallas Flakfortet, 10 sjömil från Malmö. På håll ser ön rätt trevlig ut, som en stor kulle täckt av böljande grönt gräs och ljuvligt doftande syrenbuskar. Men skenet bedrar. Ön är egentligen en fästning, perforerad av mörka kulvertar, djupa hålor och långa tunnlar. Omgiven av en vallgrav och en pir som når runt hela ön så när som på ett smalt hamninlopp.

Flakfortet byggdes i början av förra seklet sedan för att skydda inloppet till Köpenhamn. Men anläggningen har inte använts i militära syften sedan 60-talet. Idag finns det en restaurang i fortet, och det står picknickbord överallt. Båtfolket vallfärdar hit, det går färja från Köpenhamn och det finns till och med en bröllopssvit på ön. Om någon mot förmodan skulle vilja spendera bröllopsnatten i en gammal militäranläggning.

Vi kom hit en söndag för tolv år sedan. Men när vi skulle hem igen fanns inte vår skeppskatt Båtsman att finna. I normala fall hade vi stannat, till nästa dag. I hopp om att katten skulle komma tillbaka under natten, i skydd av mörkret – när alla andra sov. Det brukade han göra. Men nu hade vi min bror med familj ombord. Alla behövde komma tillbaka till Sverige, till jobb och skola.

Ludvig och jag satte upp lappar på ön och hoppades innerligt att vår katt inte hade råkat mönstra på någon annan båt. Det kändes förfärligt att segla därifrån utan katten. Men två dagar senare ringde de från restaurangen och sa att någon hade sett en svart skugga på ön. Det måste vara Båtsman, tänkte vi och kastade loss direkt efter jobbet.

Rustade med ficklampor och kattgodis sökte vi systematiskt genom varenda liten hålighet på ön. Sent på kvällen hittade vi vår skeppskatt – blöt, rädd och eländig längst ner i tunnelsystemet under några rostiga gamla militärsängar. Stackars Båtsman. Jag kan bara föreställa mig hur skrämmande de där gångarna måste upplevas för en liten katt när fläktsystemet drog igång eller en bunke gapande ungar intog fortet.

Efter det lovade vi katten att vi aldrig skulle återvända till ön. Åren som följde besökte vi hundratals hamnar tillsammans, och Båtsman kom nästan undantagslöst tillbaka lagom till avsegling. Han var kanske den coolaste katt jag någonsin träffat. Men vi återvände aldrig till Flakfortet, trots att alla våra vänner seglade dit om och om igen. Vi hade ju lovat katten.

Båtsman blev bara tolv år gammal; han lämnade oss hastigt i höstas. Så på väg hem från helgens besök i Köpenhamn bestämde vi oss för att lägga till vid fortet igen. Vi tänkte att barnen skulle tycka det var kul att utforska tunnelsystemet. Det gjorde de också. Själv hade jag lite svårt att uppskatta de mörkare delarna den här gången. Men det kändes mysigt att sitta där i gräset, blicka ut över sundet och mumsa på ett danskt wienerbröd.

Ändå kände jag mig som en förrädare. Båtsmans ande finns fortfarande med oss ombord. ”Jag önskar att han bara kunde komma tillbaka, som om ingenting hade hänt”, sa Otto senare på kvällen. Jag förstod genast vem som avsågs. Tänk att man kan sakna en katt så mycket.

Och vinnaren är …

Juryn har sagt sitt.

Jag var tveksam till om en långseglarblogg kunde ta hem priset när en researrangör som Apollo skulle kora Årets Reseinspiratör inom familjeresor.  Vi som aldrig åkt på nån charterresa, inte äger en enda resväska och aldrig har besökt ett vattenland. Men jodå, det var tydligen möjligt. För alldeles nyss damp det ner ett mejl där det stod just det. Att förstaplatsen var vår. Vi vann!

Att vi tog oss till final förvånar mig inte. En trognare och finare skara bloggföljare får man nog leta efter. Men att juryn skulle välja vår blogg hade jag inte väntat mig. Jag vet inte vad jag trodde, men eftersom det handlade om familjeresor så kanske att en av de där bloggarna med listor på praktiska tips om hur man överlever flygresan med spädbarn och sånt skulle vinna. Men icke, de valde oss. Nåja, vår blogg i alla fall. Och det är vi så klart väldigt glada för.

Så här löd den fina motiveringen från juryns expert Nina Hampusson.

Familjen Hammarberg tar oss med på ett äventyr de flesta bara kan drömma om. Med hisnande vackra bilder och spännande berättelser inspirerar de oss inte bara att resa, utan gör oss också nyfikna på att möta människor och kulturer långt från vår eget vardagsuniversum.

Vi bockar och bugar, och tackar för äran och presentkortet på 5000 kronor från Apollo. Det blir ett fint bidrag till en resa framåt vintern. Men först ska vi njuta av vår första svenska sommar på fem år. Den underbara svenska sommaren.


Hela finallistan

Kika gärna in på de andra bloggarna som gick till final i samma kategori som vi. Spontant gillar jag nog Resfredag.se bäst. Den är snygg och verkar välskriven och personlig på ett trevligt sätt. Men min röst gick till Minnas Sydafrikablogg. Inte för att jag läser den så ofta. Det erkänner jag. Men vi träffade Minna när vi var i Sydafrika, och jag tycker hon gör en cool grej. Hon förälskade sig i landet, flyttade dit och startade en egen resebyrå där nere. Hon följde sitt hjärta. Sånt är jag svag för. Dessutom försåg hon oss med massa svenska godsaker när vi träffades. Det glömmer vi inte i första taget.

14 saker jag lärt mig under resan

Linda reflekterar

Linda reflekterar

Man lär sig en hel del av att resa på det sättet som vi har gjort. Om världen och naturen. Om andra kulturer, om sig själv och livet. Upplevelser och möten som har påverkat oss som människor, och gett oss insikter som ändrat våra prioriteringar för all framtid. Lärdomar som nu präglar våra liv varje dag, varje beslut. Erfarenheter som är svåra att sätta fingret på, att beskriva med ord. Men jag försöker ändå.

  1. Inget är normalt
    När man reser är det föränderliga det normala. Varje plats, situation och människa är unik. Detta är något man lär sig att uppskatta, att hantera. Man bygger upp tryggheten inom sig. Den blir något man bär med sig, var man än är.
  2. Att leva i nuet
    Inget är för evigt. Varje avfärd är ett farväl. Kanske återvänder man aldrig, kanske ses vi aldrig igen. Men vetskapen om att man när som helst måste lämna gör det lättare att uppskatta det man har. Det får oss att leva mer i nuet. Att göra det bästa av stunden, här och nu.
  3. Materialism är av ondo
    Världens lyckligaste folk lever i harmoni med naturen, nästan helt utan ägodelar. Det man aldrig haft eller sett, det saknar man inte. Prylar skapar beroende, och begränsar kreativiteten. Det är inte vi som äger prylarna, det är de som äger oss.
  4. Tid är nyckeln till lycka
    Till havs finns mycket tid för tankar och reflektioner. Tid att prata om vad som är viktigt, vad som får oss att må bra. Tid att vara tillsammans. Tid att ta dagen som den kommer. Tiden har blivit vår måttstock i vardagen, vår universella valuta. Det är i tid vi vill värdera våra liv.
  5. Att tacka ja, och ta emot hjälp
    Livet blir roligare och enklare om man tackar ja till den gästfrihet som bjuds, utan att vara rädd för att vara till besvär. Vi betalar tillbaka genom att i vår tur hjälpa någon annan. Man skapar en positiv cirkel, en trevligare värld.
  6. Man blir bemött som man förtjänar
    Den som möts med misstro, svarar med samma medel. Medan den som är öppen och positiv nästan alltid möts av vänlighet och förtroende. Leendets kraft är lika stark i hela världen, oavsett religion och språk. Även i Sverige.
  7. Tålamod löser det mesta
    Sverige är världens effektivaste land. Det fungerar bra här. Men i andra länder prioriterar man andra saker. Kanske är det viktigare att man har trevligt på vägen, än att resan går fort. Sånt här tar tid att lära sig, att förstå. Men med en stor portion tålamod ordnar sig det mesta.
  8. Att uppskatta det lilla
    Under vår resa har vi lärt oss att inte ta något för givet. Tillgången till en tvättmaskin, en varm dusch eller en burk konserverat smör kan vara den största av gåvor. Eller glass. Ibland gick det månader utan möjlighet att köpa en glass.
  9. Att värdesätta livet
    Långseglarlivet är som en berg- och dalbana. Ena stunden har man aldrig varit lyckligare, nästa sekund är man nära att sjunka och dö. Men för varje svår eller dramatisk upplevelse vi har klarat oss igenom, desto mer har vi lärt oss att värdesätta livet – och varandra.
  10. Att prioritera
    Resan har gett mig distans till livet. Att skilja på sånt som är viktigt, och sånt som är mindre viktigt. Att sätta saker i relation till varandra, och inte bli lika upprörd över småsaker. Det gör det lättare att fatta beslut. Enklare att prioritera i vardagen.
  11. Att ta ansvar
    Till havs finns ingen hjälp att få om något går åt fanders, inget system att förlita sig på. Ingen att skylla på, ingen att lägga över ansvaret på. De beslut jag fattar kan vara livsavgörande. Inte bara för mig, utan även mina barn. De måste jag kunna stå för.
  12. Man klarar mer än man tror
    När man reser konfronteras man ständigt med nya situationer. När det inte finns någon annan där som kan lösa svårigheterna, då gör man det själv. För man har inget val. Och ju mer man klarar av, desto starkare blir man.
  13. Ingenting är omöjligt
    Drömmar kan förverkligas. Om man är beredd att offra något annat. Men det finns ingen annan än jag själv som kan göra det. Jag kontrollerar mitt liv, genom medvetna beslut och handlingar. Allting går, man måste bara komma på hur. Och våga försöka.
  14. Att slappna av
    Den här punkten la Ludvig till, min man. Han säger att jag har lärt mig att slappna av. Att ställa lägre krav, både på mig själv och på andra. Att inte vara så jäkla ambitiös. Han säger att det är bra. På gott och ont tycker jag. Kanske en följd av allt det andra tillsammans.

Skåningar, se hit!

?

Mary af Rövarhamn på hemmaplan

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. Man blir inte profet i sin egen hemstad heter det ju, och det har tagit lite tid. Men nu är det äntligen dags för våra första offentliga föredrag i Skåne. Nästa torsdag föreläser vi på Staffanstorps bibliotek, och veckan därpå har Sjöräddningssällskapet bjudit in oss att berätta om vår resa på Hotell Scandic St Jörgen i Malmö. Båda föredragen är öppna för allmänheten, så alla som vill får komma. Sprid gärna ryktet, ju fler som kommer desto roligare. Anmälan görs via respektive arrangör. Välkomna.

STAFFANSTORP 21 MAJ 2015

Tid och plats: Kl 19:00 på Staffanstorps bibliotek
Biljetter: Boka via Staffanstorps bibliotek


MALMÖ 25 MAJ 2015

Tid och plats: Kl 18:30 på Scandic S:t Jörgen, Malmö
Biljetter: Boka via Sjöräddningssällskapet

Rösta på Årets Reseinspiratör

DSC_0218

Lovis och Otto har besökt mer än 50 länder, utan att packa en enda väska.

Apollo har nominerat oss till tävlingen Årets Reseinspiratör, i kategorin familjeresor. Det är förstås roligt, men jag förstår inte riktigt hur de tänkte. För det står att de söker efter någon som kan skriva packlistor i sömnen eller vet var de bästa vattenlanden finns. Vi har ju inte packat en enda väska under vår fyra år långa resa, än mindre besökt något vattenland.

Är det någon där ute som ändå tycker att vi kvalificerar oss som goda reseinspiratörer. Ja, då blir vi förstås väldigt glada om ni vill lägga en röst på just oss. Gå i så fall in på länken nedan, bocka i www.symary.com i listan och klicka på Rösta längre ner på sidan.

>> Klicka här för att rösta

Röstningen pågår till och med den 16 maj. Sedan är det upp till en jury att välja en vinnare bland de fem som fått flest röster. Vinnaren får ett presentkort på 5000 kronor från Apollo, och det skulle förstås vara ett fint bidrag till en liten semester när vintermörkret lägger sig över Bohuslän. Vi håller tummarna.

Familjer på äventyr – alla avsnitten

Vinjetten till Familjer på äventyr illustrerades av Maria Trolle

Nu har SVT valt ut vilka familjer som ska medverka i säsong två av tv-serien Familjer på äventyr. Det gick visst till lite annorlunda den här gången. Lite mer audition-likt, där ett castingteam efterlyste familjer som var sugna på att medverka. Vi som var med i första säsongen var kanske lite svårare att övertala, vi hade ju ingen aning om vilken typ av program det skulle bli i slutändan. Själv var jag mest rädd för att bli hemröstad, det hade ju varit ett snopet avslut på en så fin resa.

Men nu har man alltså bestämt sig för fyra nya familjer och arbetet med att förbereda inspelningarna är i full gång. Jag är inte mycket till tv-tittare, men det här ser jag framemot att följa. Att få drömma mig bort en stund, medan brasan sprakar i spisen och den bohuslänska vintern härjar utanför – utan att för egen del behöva oroa mig det minsta för vad tittarna ska tycka.

För er som fortfarande inte har sett första säsongen, eller bara delar av den, så finns alla avsnitten på SVT Play ett tag till. Det första avsnittet verkar dock försvinna från nätet i slutet av juli, och de andra tätt därpå. Så vänta inte för länge.

Inte utan min båt

Mary i sin rätta miljö

Mary i sin rätta miljö

Ludvig och jag var på ett föredrag i Skanör för ett tag sedan. Ett föredrag med Edvin Buregren, som seglat den nordligaste vägen någonsin med en fritidsbåt genom Nordvästpassagen – norr om Kanada. Detta är naturligtvis en bedrift. Men skälet till att det över huvudtaget gick är sorgligt. Arktis krymper.  Jag kom på mig själv med att gråta under föredraget. Inte för att isen smälter, vilket hade varit rimligt. Utan för att jag längtade tillbaka.

Jag längtade till Grönland, och Canada. Till isbjörnarna och valrossarna. Till isbergen, och äventyret. Ludvig kände likadant. Vi hade suttit i olika delar av lokalen, han hade inte sett mina tårar. Men Edvins bilder hade framkallat samma känslor hos honom.  Det gjorde ont, sa han. På vägen hem satt vi tysta i bilen, sida vid sida. Som om vi bara väntade. Väntade på vilken sida som skulle ta hem kampen som pågick inom oss. Hjärnan eller hjärtat. Hjärtat eller hjärnan.

Plötsligt blev allt kristallklart. ”Vi behåller båten”, sa jag. ”Vi behåller båten, och seglar till Svalbard om några år. Där finns både is och isbjörnar. Bor vi inte ombord kan vi lämna Mary i Nordnorge över vintern, och fortsätta året därpå.  Vi kan göra det på semestern, på sommarlovet. Båten är redo, vi skulle kunna dra imorgon”. Jag blev så uppspelt av tanken att jag inte kunde hejda mig. Det fullkomligt sprutade ut ord ur min mun.

Ludvig började skratta. ”Ja. Ja, du har rätt. Det gör vi. Vi behåller båten”, sa han. Jag kunde höra hur lättad han blev.  Vi har länge pratat om att sälja Mary när vi flyttar iland. Kanske skaffa en lite mindre och billigare båt, bättre lämpad för våra svenska vatten.  Det vore det klokaste, att sälja henne. Lägga tiden och pengarna på andra saker istället. Allt det där andra vi försakat, för att vi alltid prioriterat båten och seglingen.

Men nej, vi kan inte sälja Mary. Vi ska segla till Svalbard, till Arktis. Ja, inte än på några år. Men vi ska segla igen. Vi ska tillbaka till isen. Det kändes som en sten som föll från hjärtat. Ångesten släppte, axlarna sjönk och lugnet spred sig i kroppen. Först nu, när jag hade en ny resa att se framemot. Först nu kunde jag känna glädje över att flytta iland. Nu när det inte längre måste ske på bekostnad av båten.

Villa af Kroken

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sådär, nu har vi köpt ett hus också. Ett pyttelitet grönt hus i en avkrok som heter Kroken. En liten by på fastlandet, granne med Tjuvkil strax söder om första bron ut mot Marstrand. Själva huset är litet och oansenligt, och taket läcker. Men byn är full av jämnåriga barn och det finns klippor, hav, skog, ängar och massor av lamm och hästar precis runt knuten.

På tomten står en stor gäststuga för familj och vänner, och vi har en egen liten brygga 150 meter från huset. Viken är inte djup nog för Mary, men perfekt för en liten snurrebåt som man kan använda för att fiska eller utforska skären utanför. Lockar vädret kan man utan problem ta lillbåten de fyra sjömilen ut till Marstand om morgonarna. Det är skyddat vatten hela vägen.

Vi flyttar alltså ut på landet. Men båten kommer att ligga på Marstrand. Det är inte långt. 10 minuter med bil, en kvart med buss. Jag kan använda båten som kontor ibland, för att komma hemifrån. Ludvig och barnen kan komma dit efter jobb och skola, så kan vi åka hem tillsammans. Jag tänker mig att det kan vara skönt att dra sig tillbaka till fastlandet när jetsetfolket invaderar om sommaren.

Ja, jag erkänner. Det gick fort. Och jag får ångest vid tanken på alla utgifter och åtaganden som husköpet medför. Kanske borde vi haft is i magen, hyrt något eller nöjt oss med att bo i båten ett tag. För att lära känna området, och människorna. Invänta det perfekta tillfället, närmare jobb och skola. Men va sjutton. Det kan ju dröja evigheter.

Vi har hållit ett öga på bostadsmarknaden i området hela vintern och våren. Huset i Kroken är det enda i närheten av Marstrand som varit aktuellt för oss. Allt annat har varit för dyrt, för omysigt eller legat för långt från havet. Ibland måste man bara bestämma sig. Jag har ingen aning om det var rätt beslut. Hur ska man veta det? Vi får prova helt enkelt.

Drömjobbet

ludvig2

Nytt jobb och nya utmaningar för Ingenjör Hammarberg

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. Ludvig är utbildad civilingenjör i teknisk fysik, specialiserad på hållfasthet och materiallära. Det har han alltid ångrat lite, att han genomled en så lång och svår utbildning. När allt han egentligen ville var att jobba med båtar, så som han gjorde innan han tog sin examen. Utbildningen blev nästan som en belastning, en börda. När han nu hade den var han ju tvungen att förvalta den. Lite så kändes det nog.

Som  nyutexaminerad fick Ludvig jobb som beräkningsingenjör på ÅF. En sån som räknar ut om olika grejer håller för den belastning det är tänkt att de ska hålla för. Ett bra jobb, hos en av Sveriges största och mest attraktiva arbetsgivare. Året var 2006, samma år som Lovis föddes. Nio år har passerat, och Ludvig har kommit och gått. Men den rätta gnistan, passionen, har liksom aldrig riktigt infunnit sig.

Ända sedan vi kom tillbaka från resan har Ludvig känt att han egentligen vill göra något helt annat. Men frågan är vad. Vi har pratat om att öppna skeppshandel eller segelmakeri. Men det bästa vore förstås ett jobb där han kunde få tillämpa sin utbildning på något inom den marina världen. Kanske på ett lite mindre företag i fritidsbåtsbranschen. Kanske som konstruktör.

Ja, det vore nog drömjobbet för Ludvig. Att få utveckla prylar till båtar. Och nu är det faktiskt så, att det är precis vad han ska göra. Ludvig har fått ett nytt jobb. Han skrev på anställningsavtalet idag. Han ska jobba med produktutveckling och konstruktion på Rutgerson Marin, som tillverkar båttillbehör som används på fritidsbåtar i hela världen. Ett fint litet familjeföretag med hela verksamheten i seglingsmetropolen Marstrand. I Bohusläns vackra skärgård.

Ludvig är själaglad, stormförtjust och överlycklig. Det är en underbar syn. Och vi andra då? Ja, vi följer förstås med. Det blir nog bra. Hoppas det.

Äntligen lite oreda

Lovis i sin rätta miljö

Lovis i sin rätta miljö

KYRKBACKEN, VEN. Jag betraktar barnen. Lovis och Otto sliter i nån brädkonstruktion som spjärnat sig fast mellan två av de stora stenblocken som utgör den norra pirarmen här i Kyrkbackens hamn. Det ser ut sig som en bit av en brygga som slitit sig loss och drivit iland här på ön. Barnen får loss brädorna, och hjälps åt att trassla ut resterna av ett nät som snott in sig i några rostiga spikar.

Det ligger mängder av grejer mellan stenarna – brädbitar, drivved, tamprester, flöten och ett gammalt däck.  ”Oj, va mycket spännande grejer det gömmer sig här”, säger jag till barnen.  ”Ja, det är ju det som är så roligt”, svarar Lovis och strålar med hela ansiktet. Ja, just det. Det är ju det som är så roligt med sådana här platser. Riktiga platser. Naturligt ostädade platser.

Det har varit en fröjd att se barnen leka här på Ven de senaste dagarna. Stranden är full med allehanda hittegods som drivit iland under vinterns stormar och blandats med de rundslipade tegelstenarna från det gamla tegelbruket på ön. Barnen är ute hela dagarna – samlar, bygger och leker med det de hittar. Och de samarbetar på ett sätt som jag inte sett på mycket länge.

På måndag seglar vi hem till Västra hamnen igen, Malmös populäraste stadsdel. Hela stan vallfärdar dit så snart solen tittar fram. För att njuta av havet, trädäcken och de många caféerna. Området byggdes till bomässan 2001. Det är fräscht och välfungerande, och de moderna byggnaderna skiljs åt av små stenlagda gångar och gator utan genomfartstrafik. Barnen kan cykla hem till sina klasskamrater utan att korsa en enda gata. Det är perfekt. För perfekt. För fint. Tillrättalagt, och onaturligt.

Vi har varit lite ledsna över att Lovis och Otto bråkat så mycket sedan vi kommit hem till Sverige. Dessa två barn som varit som oskiljaktiga under alla dessa år. Alltid stått enade, Lovis och Otto mot världen. Men inte bara det.  Vi får tjata på dem för att de ska gå ut och leka. De cyklar en sväng, eller åker fram och tillbaka med sina sparkcyklar längs de snyggt uppradade soptunnorna. Sedan går de in igen. Klagar på att det är tråkigt, att de inte vet vad de ska göra.

Men nu förstår vi. Det är tydligt. Barnen har inte förändrats. De kan fortfarande. De behöver inga leksaker för att ha roligt. Skillnaden är enorm. Vi som tänkt att det kanske är dumt att flytta någon annanstans, nu när barnen fått vänner och trivs så bra på skolan. Vi som börjat titta efter lägenhet i Västra hamnen igen. Men nej. Vi måste flytta. Lovis och Otto hör inte hemma där.