Barnens resa

skolföredrag

Lovis och Otto visar sina favoritbilder från resan. (Foto: Tobias Nicander)

MARSTRAND, BOHUSLÄN. Idag höll barnen och jag föredrag i Blå Salen på Marstrands Havshotell här på Koön. I publiken satt hela Marstrands skola, personal och elever. En hel sal full med härliga nyfikna barn som alla ville se och höra vad deras nya skolkamrater hittat på i sina tidigare liv som sjöfarare.

Det var första gången vi höll ett föredrag för barn, och första gången Lovis och Otto var med. De hade själva varit med och bestämt vad de ville berätta. Ja, det var lika bra. För vi vuxna snöar lätt in på reflektioner och lärdomar. Medan barn gillar mer konkreta saker. Eldsprutande vulkaner, pirater, skelett, hajar och sånt.

Men det var modigt, tycker jag. Av Lovis och Otto, att ställa sig där framme på podiet och prata inför hela skolan. Pratmakaren Otto hade nog kunnat hålla hela föredraget själv. Lovis är tystare av sig, men säger å andra sidan mer genomtänkta grejer.

Så här i efterhand tror jag det hade varit bra med en rast i mitten, för alla parter. Det blev lite babbligt mot slutet. Men så kul det var. Aldrig har jag sett så många ivriga händer vifta i luften. Underbara ungar, som alla ville få svar på just sina frågor innan det var dags att hinna med färjan tillbaka till skolan.

Föredraget för barnen på Marstrands skola var ännu en aktivitet inom konceptet ”Segling på schemat”, som jag berättat om tidigare. Just idag passade vi även på att blanda upp seglingssnacket med lite historia, geografi och naturkunskap. Ingen verkade ha några invändningar.

Många av de föredrag vi håller om vår resa är på just slutna tillställningar, som idag. Innehåll och längd kan variera rätt mycket, beroende på arrangörens önskemål. Men en del är också öppna för allmänheten. Då brukar jag tipsa om dem här på sajten. Umeå, Stockholm och Nykarleby i Finland står näst på tur. Välkomna.

Läs mer om kommande föredrag här >>

Ett år senare

Ett år sedan idag.

Foto: Hampus Brefelt

KROKEN, BOHUSLÄN. När jag skriver detta har det gått exakt ett år sedan vi kom tillbaka till Sverige. Ett helt år sedan vi seglade in i Västra hamnen i Malmö och återsåg familj och vänner för första gången på fyra år. Den 30 augusti, 2014.

Så hur har det då varit, att komma hem efter så många år på resande fot? Ja, första veckorna var kul. Att återse allt och alla. Sedan kom hösten, och vintern. Mörkret och kylan. Försäkringskassan, som välkomnade oss hem genom att kräva tillbaka fyra års barnbidrag.  Bankerna, som inte ville låna ut pengar till vare sig hus eller lägenhet eftersom vi tjänat för lite de senaste åren. Jag, som tog mig an mer jobb än jag klarade av. Ludvig som satt instängd på ett kontor hela dagarna. Och barnen som snabbt lärde sig räcka upp handen och rätta in sig i ledet, men gled allt längre från varandra.

Båten kändes trängre för var dag som gick. Vi blev som uppslukade av den oändliga tristessen. Uttröttade, frustrerade och nedtyngda av känslan av att dagarna bara gick utan att vi egentligen upplevde något som var värt att minnas. Vi längtade så otroligt efter att komma gång med våra nya liv som landkrabbor, men kom inte vidare. Ändå visste vi, att en dag vänder det. Det måste vända. Men det skulle dröja ändå fram till senvåren innan pusselbitarna började falla på plats.

Nu bor vi sedan två månader i ett litet hus i Bohuslän. En ny typ av vardag börjar ta form. Lovis och Otto tar färjan till den lilla skolan på Marstrand varje dag, och Ludvig har fått ett nytt roligt jobb med skärgården direkt utför fönstret. Båten ligger alldeles i närheten, ibland sover vi över eller seglar en sväng. Ibland använder jag den som kontor. Jag frilansar fortfarande, men jobbar mindre. Förbereder mina föredrag, skriver och pillar med mina bilder. Det är rätt trivsamt. Men jag funderar allt oftare på att prova livet som anställd igen.

Vårt nya mål är att skapa en bra vardag här och nu, utan att hela tiden sträva efter något annat. Jag skulle inte säga att vi uppnått målet ännu. Hus och trädgård tar mycket tid i anspråk, mer än vi hoppats. Men vi är något bra på spåren här. Ludvig är glad när han går till jobbet, och glad när han kommer hem. Barnen har segling på schemat, och verkar trivas på sin nya skola. Värmepumpen är installerad och två små kattungar har flyttat in. Vi känner oss som överlevare, och firar med flaggan i topp.

Rätt unge på rätt plats

?

Ett skepp kommer lastat.

MARSTRAND, BOHUSLÄN. Skonaren Atene lämnade just lotsbryggan på Koön. Ombord var Marstrandsskolans alla tredje-, fjärde- och femteklassare. För idag står det segling på schemat, igen. Skolan har ett samarbete med Marstrands Segelsällskap, som ger eleverna möjlighet att prova på olika delar av båtlivet. Det är ett sätt att profilera skolan, och locka till sig fler elever. Men tanken är också att lära barnen lite allmänt om sjövett och väder och vind, vilket kan vara väl så viktigt när man bor så här.

”En bra skola”, tycker Lovis. Att det blåser bus och regnar på tvären, det ska minsann inte få förstöra hennes dag. Det är första gången hon seglar skuta. Det har hon sett framemot, och det ska bli ”jättekul”. Oavsett väder. Så det så. Hon är härlig den där Lovis, när hon är på det humöret.

En nyzeeländsk fiskares vardag


Fiskare brukar i regel vara lite buttra och tvära mot oss nöjesseglare. Vi som bara är ute och roar oss, och det gäller nästan i hela världen. Med ett tydligt undantag.  Sydön, Nya Zeeland. Där ser de med respekt på varje man och kvinna som lyckats ta sig levande i hamn. Eller ens vågat. Oavsett farkost.  Där vet fiskarnas vänlighet inga gränser.

Vi tillbringade tre månader i Nya Zeeland, och det gick inte en dag som sjöväderprognosen inte utlovade storm eller kuling i någon del av landet. Oftast i Cook Strait mellan Sydön och Nordön, eller Peysegur Point som är den sydvästligaste spetsen på Sydön. Men även om man lyckas undvika de värsta vindarna så skapar de svåra vågor i området. Fenomenala vågor.

Precis som det finns ord som kuling och storm för vindstyrka så finns det olika benämningar på vågor beroende på hur grov sjön är eller förväntas bli. Högst upp på den skalan hittar vi ”phenomenal waves”, som förekommer lite då och då i vattnen runt Nya Zeeland. Någon svensk motsvarighet till detta uttryck har jag däremot inte hittat. Kanske för att så höga vågor inte finns här.

Det hela blir inte mindre utmanande av att prognosen ibland utlovar nio meter vågor från ett håll, och sju meter dyning från ett helt annat håll. Det är faktiskt inte alls ovanligt i dessa trakter, där flera hav möts och sjön byggts under tusentals sjömil. Det är inte svårt att föreställa sig vad som händer när dessa höga vågor möter varandra, eller rullar in på grunt vatten. Annars får man en rätt bra känsla när man kollar på videon ovan.

Scenen utspelar sig i det ökända inloppet till Grey River och den lilla staden Greymouth på Sydöns västkust. Inloppet blockas av en sandbank som gör att man bara kan angöra den trygga hamnen där innanför under vissa tider. När tidvattnet står rätt, och flödet inte är för högt. Detta i kombination med stark vind och hög dyning gör det mycket farligt. Själva valde vi att gå rakt förbi Greymouth på vår väg norrut längs Sydöns västkust. Trots att vi varit till sjöss i tre dygn.

Hade prognosen utlovat sämre väder de kommande dagarna hade vi kanske fattat ett annat beslut. Det är långt mellan hamnarna här. Kanske är det också därför fiskebåtarna i videon väljer att gå in, trots svåra förhållanden. Antagligen hade de båten full av fisk, och det var ”nu eller aldrig” som gällde. Och ja, troligen har de gjort det förr. De här typen av utmaningar är en del av en nyzeeländsk fiskares vardag.

Helikopterräddning

Detta bildspel kräver JavaScript.


MARSTRAND-HÖNÖ. Helikoptern närmar sig söderifrån. Vi startar motorn, tar ner seglen och aktiverar autopiloten. Snart ligger de rakt ovanför oss. Havsytan piskas upp av rotorbladen, ljudet är öronbedövande. Dörren i sidan på helikoptern öppnas, och två orangeklädda gubbar betraktar oss från ovan.  Man ser hur de diskuterar en lång stund. Sedan hissar de ner en kille i en lina, bromsar strax ovanför vattenytan och för honom sakta mot oss. Så nära att han kan räcka över en lina, och komma ombord.

Vi är räddade. Nåja, vi hade kanske varit räddade. Om det faktiskt hade förekommit någon nödsituation. Men så är det lyckligtvis inte. Nej, vi agerar övningsobjekt för Sjöfartsverkets räddningshelikopter. Vi var bjudna på en fest på Hönö och hade bestämt oss för att ta båten dit, när en kompis som jobbar på Sjöfartsverket frågade om helikoptergänget fick öva på oss. Och jo, ja. Varför inte, tänkte vi. Det är roligare att säga ja än att säga nej. Så det gjorde vi.

Vi kommunicerar med tecken och blickar, barnen har hörselkåpor på.  Helikoptern låter något alldeles obeskrivligt mycket. Men allt går lugnt och kontrollerat till. Så här i frånlandsvind och platt sjö. Jag försöker föreställa mig samma övning i storm och tio meter vågor. Långt ute på havet. I skarpt läge. När båten rullar än hit, än dit. Om någon är skadad, eller om båten håller på att sjunka. Det hoppas jag vi slipper uppleva.

Manövern upprepas ännu en gång. Innan ytbärgaren lyfter på handen, tackar för sig och vinschas upp i helikoptern. ”Vad fort det gick. Jag hann inte ens erbjuda killen en kopp kaffe”, tänker jag när jag ser helikoptern försvinna bakom oss. Vi vinkar glatt efter dem, och tittar sedan på varandra. Besättningen är rörande överens, det här var ju riktigt spännande. Sedan sätter vi segel och fortsätter söderut. Mot Hönö, och festen.

Team SCA seglar igen


Team SCA har gjort en video där de reflekterar över sitt deltagande i Volvo Ocean Race – världens tuffaste havskappsegling. Tjejerna pratar mycket om tid. Det är intressant, för just tid har varit ett centralt begrepp även under vår resa. Fast på ett helt annat sätt.

För oss är gott om tid en förutsättning för att alla i besättningen ska känna sig trygga och trivas ombord. Tid för reflektion och återhämtning, tid att stanna upp och känna efter. Tid att ta hand om båten och varandra. Tid att avvakta, och invänta rätt väder. Tid att förbereda sig, och fatta kloka beslut. Men om vi kommer fram en vecka tidigare eller senare kan kvitta, det viktiga är att ha trevligt under tiden.

I Volvo Ocean Race däremot, där för man en ständig kamp mot tiden. Där gäller det att prestera maximalt varje minut. Där räknas varje sekund – under nio månader, dygnet runt, i ur och skur. Ja, det är inte svårt att föreställa sig att detta medför en extrem psykisk press. Sömnbrist och sjösjuka lär inte underlätta. Men det är också detta som gör att tjejer faktiskt kan tävla på nästan samma villkor som killar i ett av världens mest krävande idrottsevenemang. Det är häftigt.

Visst, killarna har kanske något bättre fysiska förutsättningar. Men här är det lika mycket strategi, uthållighet och psykisk styrka som gäller. Och förmågan att hålla samman och fatta svåra beslut i pressade situationer. Detta bevisade tjejerna i Team SCA på ett fantastiskt sätt. De tog sig inte bara runt, utan vann också en av delsträckorna. Trots att den långa manliga dominansen gett männen betydligt mer erfarenhet av den här typen av kappsegling.

Nu hoppas vi att tjejerna är tillbaka i Volvo Ocean Race för att stanna. Personligen hoppas jag vi får se fler mixade besättningar nästa gång. Det vore kul. Om två år vet vi. Men redan nu i helgen är det dags för nästa utmaning för Team SCA. Rolex Fastnet Race, den 15 augusti 2015. Klockan tickar.


This social campaign is powered by REDPILL

När Lovis har bestämt sig

Detta bildspel kräver JavaScript.

 MARSTRAND, BOHUSLÄN. ”Kom igen Lovis, det är seglarskola idag. Ät upp din frukost nu.” Ungen hänger med huvudet. ”Det är ju ni som vill att jag ska gå på seglarskola”, svarar hon och blänger på mig. Orden tar hårt. Är det verkligen så illa? Jag måste tänka efter. Visst, det var nog mitt förslag, det var det. Men hon protesterade inte, inte då. Hon sa att hon ville, visst gjorde hon det. Det är jag helt säker på.

Lovis har ett lite besvärligt humör. Hon är vansinnigt envis. Oftast använder hon den envisheten på ett positivt sätt. Men när hon bestämt sig för att ställa sig på tvären och sura, så finns det inte mycket man kan göra för att få henne att ändra sig. Då blir det ofta värre. Det betyder inte att hon inte kan ändra sig, men det måste komma på eget initiativ.

Men vill du inte lära dig segla?” försöker jag försiktigt. ”Jo. Men jag hade hellre stannat hos farmor och farfar på Rövarhamn, och lekt med kusinerna. Som Otto.”  Aha, det var där skon klämde.  Bra. Det är inte själva seglingen i sig som hon är emot.  Då finns det fortfarande hopp. ”Men jag vill inte sitta ensam i båten”, lägger hon till. Lovis är nervös, tror att alla förväntar sig att hon redan kan segla.

Lovis älskar havet och sin båt. Men det är ju inte hon som seglat runt jorden, det är ju vi. Ludvig och jag. Lovis och Otto har ju mest hängt på. Visst, de har säkert snappat upp ett och annat. Men det är stor skillnad på en 17-tons stålbåt, och en optimistjolle på 35 kilo. Jag försäkrar henne att det här är en kurs för nybörjare. Man behöver inte kunna ett dugg. Det är ok.

Efter uppropet blir föräldrarna ombedda att gå hem. Lovis kröker ryggen, och tittar rakt ner i marken. Om det är för att hon är sur, blyg eller nervös är svårt att avgöra. Kanske alla tre. Jag skuffar på några andra barn så det blir en plats ledig på bänken, och ser till att hon sätter sig där. Sedan går jag. Det gör ont i hjärtat, men det här måste hon fixa själv. Hon måste bestämma sig. Det är så hon funkar.

Sju timmar senare är det dags för hämtning. Jag är beredd på värsta. Men ungen lyser som en sol. Orden bubblar ur henne. Tre dagar senare rundar Lovis Marstrandsön. Ensam, i en liten optimistjolle. Stolt som en tupp. Att hon trodde att det var Koön hon rundade är en annan femma. Nu kan hon segla, navigeringen tar vi en annan gång.

Kulturkrock

Insjökräftor ratas av västkustborna.

Insjökräftor ratas av västkustborna.

MARSTRAND, BOHUSLÄN. Ibland behöver man inte resa särskilt långt för att uppleva kulturkrockar. Malmö till Marstrand kan räcka. Som igår, när jag fick syn på en reklamskylt utanför Coop på Koön. Kräftor 69 kronor kilot, stod det.  Utan att tänka lyfte jag luren och ringde till Tobias, vår infödde båtgranne. Vi hade tidigare på dagen pratat om att äta middag tillsammans. Entusiastiskt framförde jag mitt förslag om en spontan kräftskiva.

”Vad sa du att de kostade?” frågade Tobias. Jag upprepade. ”Men är det inte sådana där insjökräftor då?” Jag bekräftade, det var det så klart. Det blev tyst i andra änden. ”Du, sådana äter inte vi här”, sa han efter en stund. ”Vi äter bara havskräftor.” Jag hörde på tonen att jag lika gärna kunnat föreslå att vi skulle äta hund till middag, det hade varit lika främmande. ”Nähä, inte det nej” svarade jag snopet. Jag kände mig förlägen och lite upprörd på samma gång. Vilket snobberi. Även om man bor i Marstand kan väl vanligt folk äta några insjökräftor en tisdagskväll. Det trodde i alla fall jag, men så är det tydligen inte.

Senare på dagen åt jag lunch på Ludvigs jobb. Jag råkade nämna saken, och blev nerröstad ännu en gång. Av kollegerna. ”Riktiga havskräftor ska det vara, annars kan man lika gärna låta bli.” Någon hade aldrig smakat insjökräftor, och hade inte heller för avsikt att göra det. ”De smakar ju lera.” De andra nickar instämmande. Och hur kan ni veta det? tänkte jag. Men Ludvig hann sparka mig på smalbenet innan jag sa något mer. Han hade rätt, det var inte lönt. De skulle inte låta sig omvändas.

Själv har jag inget emot havskräftor. Tvärtom, det är mycket gott. Men så kostar de också sex gånger så mycket som vanliga importerade insjökräftor. Men varför jämföra? Det ena behöver väl inte utesluta det andra. Det vore som att inte äta falukorv då och då, eftersom älgstek är godare. Eller hummer. Vi åt hummer till frukost, lunch och middag förra sommaren. Det var himmelskt gott. Men insjökräftorna blev inte mindre goda för det. Vare sig de svenska eller kinesiska.

Men det verkar ligga djupt rotat in kulturen här. Att sötvattenkräftor är äckliga, det är något man lär sig som barn. Något som går i arv, från generation till generation. Det blir svårt att ändra på. Men lite synd är det allt. Eftersom det betyder att ingen här kommer vilja ha en vanlig svulstig kräftskiva med oss, en sån med stora berg av knallröda kräftor, fula partyhattar och glada papperslyktor. Nåja, vi kanske kan leta reda på några andra utbölingar som vi kan slå oss ihop med. I Kroken är det ändå ingen som ser.

Förmiddagarna med Otto

Tapper badpojke

Tapper badpojke

TJUVKIL, BOHUSLÄN. Otto tar sista mackan i handen, sticker fötterna i tofflorna och försvinner ut genom dörren. Jag har redan packat badkläderna. Klockan är tio över nio och det är dags att gå till simskolan.  Vi följer grusvägen norrut. Bort mot berget, där ekarna sluter sig ovanför oss likt en grön tunnel.

Vid tunnels slut hägrar havet. Och skärgården. Här svänger vi höger, vid öppningen i gärdsgården, bort mot den röda lilla stugan och de rosa malvorna. Stigen fortsätter genom fårhagen, som ligger inklämd mellan det branta berget i öster och de vindpinade havsklipporna i väster. I skrevorna hukar enebuskar och nyponris.

Vi smyger fram. Ändå skuttar lammen förskräckt åt sidan när vi närmar oss. De borde känna igen oss. Vi har gått här flera gånger om dagen de senaste veckorna. Men icke, de bräker nervöst och söker skydd i buskarna.

Hagen slutar vid en skogsdunge. Här kantas stigen av blåbär, innan den fortsätter ut mot Marstrandsvägen genom ett stort fält av vildhallon. Vi nöjer oss med några bär i farten, i vetskapen om att vi kan plocka fler på vägen tillbaka. När vi inte har en tid att passa.

Otto småspringer vid min sida. Han är den enda jag vet som kan springa och prata samtidigt. Han pratar oavbrutet. Vetgirig som få, och bubblande glad. Frågar om allt han ser och hör. För honom är den svenska naturen lika ny och spännande som ett främmande land.

Snart är vi framme vid Tjuvkils böljande strandängar. Vi vandrar genom ett fält av meterhöga blommor som vajar i vinden. Koladoftande älggräs till vänster, och lila rallarros till höger. Och där framme, vid stigens slut, där breder havsklipporna ut sig.

Vi är framme. Framme vid badplatsen, och den långa badbryggan som leder ut på djupt vatten. De andra barnen är redan där, kurar ihop för samling i badföreningens bod. ”Idag är det ännu kallare i vattnet”, berättar simfröken. 16,5 grader. Jag ryser vid tanken. Jag har blivit en riktig badkruka – bortskämd efter åren i tropikerna.

Skärgården skyddar från havsdyning. Men det blåser kalla friska vindar från väster, korta krabba vågor rullar in mot klipporna. Så har det varit varje dag nu, i två veckor. Varje dag utom en. Men simfröken anpassar övningarna efter rådande förhållanden, och barnen är tappra. Utvecklas sakta med säkert, blir säkrare för var dag som går.

Efter badet kurar Otto ihop under en filt i solen, i lä bakom stenmuren.  Han fryser så han skakar, men pratar lika mycket för det. Pratar, dricker saft och byter om i lugn och ro. Sedan vänder vi hemåt igen.  Det tar närmare en timme att gå den halva kilometern. Men det kvittar. Det är sommarlov, och vi har all tid i världen.

Glassig frukost

Oväntat besök

Oväntat besök

INSTÖN, BOHUSLÄN. I morse låg vi förtöjda vid en klippa på norra Instön när en svart ribbåt närmade sig vår vik. Men vad var det som fladdrade i aktern? Kunde det verkligen vara? Ja, det verkade faktiskt så. En reklamflagga för Triumf Glass.

Glassbil har ju funnits länge. Men att få besök av en glassbåt kändes speciellt. Ja, för grabbarna i ribben visade sig mycket riktigt sälja just glass. Men också frukostfrallor, morgontidningen, kylda drycker och jordgubbar. Allt man kan tänkas sakna i en naturhamn.

Så kom det sig att barnen avslutade dagens frukost med varsin glass, fortsatt iklädda sina pyjamasar. Medan Ludvig och jag delade en liter färska jordgubbar på de solvarma klipporna. Ljuvligt gott, och härligt oväntat. Precis vår typ av lyx.