Skrivet av: S/Y Mary | 17 november, 2014

Sista inspelningsdagen

Från gårdagens inspelning i Limhamn. Foto: Sydsvenskan

Från gårdagens inspelning i Limhamn. Foto: Sydsvenskan.se

Äntligen kan vi berätta lite mer om tv-serien vi ska vara med i. Det blir sex avsnitt allt som allt, som kommer att visas i SVT med start tisdagen den 20 januari. Tv-serien heter Familjer på Äventyr, och kommer att handla om fyra familjer som lämnat den svenska tryggheten för att följa sina drömmar.

Förutom vi medverkar en familj som har emigrerat till Nya Zeeland, en annan som har startat drömhotellet i Brasilien och en tredje är biståndsarbetare i Indonesien.

Idag spelar vi in de sista scenerna här i Malmö. Sedan blir det ilfart till Stockholm för att klippa ihop allt material så det hinner bli klart lagom till premiären. 20 januari alltså, i SVT. Missa inte det.

Läs mer:

Skrivet av: S/Y Mary | 15 november, 2014

Misslyckat fredagsmys

idol3

Kvällens Idol – begränsat kul

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. Vi har inte haft någon teve sedan barnen föddes. Det finns ju så mycket annat man kan göra med sin tid. Men nu har det kommit fram att de andra barnen i skolan brukar leka kändisar på rasterna. Lovis och Otto har lärt sig mycket under resan, men några kändisar har de inte koll på. Så ikväll bestämde vi oss för att göra något vår familj aldrig gjort förut. Vi poppade popcorn och bänkade oss framför TV4 Play och Idol.

Lovis och Otto tyckte det där med popcorn var trevligt, men konstaterade ganska snabbt att ”det är synd att vi inte har en sån där teveapparat med skelett och naturprogram som moster Susanne har”. Sedan somnade Otto. Lovis hängde med ända till nyheterna, sedan gav hon också upp. Det blev ingen riktig succé. Ludvig och jag tyckte inte heller det kändes särskilt kul.

Nog måste det finnas roligare sätt att få koll på kändisar, än att kolla på teve? Förslag välkomnas.

Skrivet av: S/Y Mary | 9 november, 2014

Vår nya besättningsmedlem

Ja, så här ser han ut. Ottos skeppsfisk.

Ja, så här ser han ut. Ottos skeppsfisk.

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. Sveriges yngste världsomseglare har fyllt år. Vad ger man då till en fisktokig sjuåring i födelsedagspresent? Ja, det svaret är väl egentligen givet. En fisk så klart. Så när Otto vaknade i morse hade en fin liten kampfisk flyttat in i ett akvarium i bokhyllan på Mary af Rövarhamn. Otto blev stormförtjust och döpte sin skeppsfisk till Lilla Gubben – efter Pippis häst. Nu hoppas vi bara att vår nya besättningsmedlem ska trivas ombord, och inte drabbas av sjösjuka. Håll tummarna!

Kan fiskar bli sjösjuka, vad tror du? Läs svaret här.

Skrivet av: S/Y Mary | 2 november, 2014

Ett gott samarbete

Morgonens leverans av nybakade bullar och färskpressad juice.

Morgonens leverans av nybakade morotsbullar och färskpressad juice.

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. Tänk dig en granne som kommer förbi med nybakade bullar och färskpressad morotsjuice lagom till frukosten. Som gladeligen skämmer bort dina ungar med saffranspannkakor och hemkokad sylt efter skolan, och bjuder in till de mest sagolika middagar när du känner dig som minst sugen på att ställa dig vid spisen. Ja, det låter naturligtvis alldeles för bra för att vara sant. Men jodå, det finns faktiskt sådana grannar. Åtminstone en. Hon råkar vara stans bästa kock, och det är vi som har haft turen att få henne som granne.

Nu är det så olyckligt, att vår granne fått problem med synen. Så allvarligt hon inte längre kan arbeta. Det är sorgligt, för hon älskade sitt jobb. Men laga mat kan hon fortfarande göra, det tar bara lite längre tid. Och så måste det finnas några som vill äta också, någon som har vett att uppskatta hennes vedermödor. Annars är det inte lika kul, det kan man ju förstå. Och det är där vi kommer in i bilden.

Varken Ludvig eller jag är särskilt roade av matlagning. Att äta däremot, det tycker vi mycket om. Något som också gått i arv till våra två barn. Lovis och Otto kan sätta i sig kopiösa mängder, och provar gärna nya saker varje dag. Det passar väldigt bra. Vår granne gillar nämligen inte folk som petar i maten. Ju mer välskrapad tallriken är, desto bättre. Inte undra på att hon har ett gott öga till oss. Vi har aldrig lämnat så mycket som en smula.

Skrivet av: S/Y Mary | 22 oktober, 2014

Båtsman i Nangijala

Hejdå, min älskade katt. Vi ses i Nangijala.

Plötsligt finns han inte mer, vår älskade skeppskatt

I lördags insjuknade vår Båtsman hastigt. Idag gick han sin sista vila till mötes. Samma katt som för bara en vecka sedan var så full av liv är nu borta för alltid. Den katt som vi de senaste månaderna känt en så otrolig glädje över att äntligen få återförenas med. Plötsligt finns han inte mer. Aldrig mer kommer han att segla på havet, aldrig mer kommer vi höra ljudet av hans tassar som trummar mot däck.

Så fort det gick, och så ont det gör.

Skrivet av: S/Y Mary | 20 oktober, 2014

TOPPLISTAN: Världens skönaste öar

Detta bildspel kräver JavaScript.

Topp 5: Världens skönaste öar

Hösten har kommit till Malmö. Ute är grått och ruggigt, och regnet öser ner. Inte utan att man drömmer sig tillbaka till Söderhavet. Nej, kanske inte tvunget till Söderhavet. Men till en sådan där obebodd sandö omgiven av vita palmkantade stränder och varmt turkost vatten. I vissa områden finns det fler sådana öar än andra. Här listar vi fem favoriter, i nämnd ordning.

  • Chagos, Indiska Oceanen: Obebodd ögrupp mitt i Indiska Oceanen. Enorma kokosnötkrabbor, fantastiskt fågelliv och obegränsat med fisk. Kan bara besökas med egen båt.
  • Tuamotos, Franska Polynesien: Ett enormt område med till synes oändligt antal turkosa laguner omgivna av palmklädda ringrev. Dykning och snorkling i världsklass.
  • Bahamas, Karibien: Aldrig trodde vi väl att det kunde finnas så många obebodda paradisöar så nära det amerikanska fastlandet. En av resans skönaste överraskningar.
  • San Blas, Panama: Resans kanske mest perfekta små Söderhavsöar hittade vi förvånande nog i Karibiska havet. Ingen större än man kunde gå runt den på tio minuter.
  • Los Roques, Venezuela: Det är något särskilt med långa vita sanduddar omgivna av det blåaste vatten. På Los Roques finns de i överflöd.
Skrivet av: S/Y Mary | 14 oktober, 2014

Böcker på väg

Paketet till Kurrekurreduttön packat och klart.

Paketet till Kurrekurreduttön packat och klart.

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. Vännerna på Ariel IV börjar bli redo att korsa Stilla havet en andra gång. Jag körde dem till tågstationen i morse, och om allt går som det ska sitter de snart på flyget till Mexiko där båten väntar. Med sig har de ett litet paket från oss på Mary af Rövarhamn. Eric och Birgitta har fått ett uppdrag,  att segla inom Kurrekurreduttön och lämna över två fotoböcker med bilder från när vi var där. En till hövdingen i vardera by.

Går allt som det ska angör Ariel IV Kurrekurreduttön om ett drygt år. Det är ok. Kurrekurredutterna har ett avslappnat förhållande till tid. Tack till er som tipsat om tryckerier, vi valde det snabbaste - ville ju inte gärna missa båten. Två och ett halvt dygn efter jag hade lagt beställningen på Fotoklok.se fick jag ett meddelande om att böckerna kunde hämtas hos mitt Postombud. Imponerande med tanke på att det handlar om riktiga böcker, såna där fina med hård pärm och allt.

Men än kan mycket hända. Det är 6000 sjömil mellan Mexiko och Kurrekurreduttön på andra sidan Stilla havet. Vi önskar Eric och Birgitta all lycka på färden, och kommer att följa deras blogg med spänning. Vår fiskeexpert Otto har skickat med ett egentillverkat fiskedrag, så våra kurirer slipper i alla fall att svälta på vägen.

Skrivet av: S/Y Mary | 10 oktober, 2014

Från en dam till en annan

Mary förtjänar också något fint.

Mary förtjänar också något fint.

VÄSTRA HAMNEN,MALMÖ. Det kom ett paket med posten idag. Ett paket till Mary, vår båt. ”Som tack för att du burit familjen runt de sju haven så säkert.” Så stod det på det medföljande kortet. Det var från Maj-Britt i Skultuna, och innehöll två fina handvirkade grytlappar till byssan. Hon hade också skickat med varsin tröstpresent till Lovis och Otto.

För att ni ska förstå hur trevligt detta är kan jag berätta att vi aldrig har träffat Maj-Britt. Hon är en 79-årig dam som snubblade in på vår blogg för några år sedan, och varit oss trogen sedan dess. Hon har skickat långa härliga mejl med massor av fina historier och roliga tips, och alltid försett oss med senaste nytt om allt från kungafamiljen till Volvo Ocean Race.

När vi var på Grönland berättade Maj-Britt att hon legat på sjukhus en tid, så vi skickade ett vykort för att muntra upp henne lite. När vi kom hem ringde hon och berättade att det var det finaste kortet hon någonsin hade fått, att det hade förgyllt hela hennes dag och hon hade visat det för alla sina väninnor.

Vi har bestämt oss för att försöka hälsa på Maj-Britt någon gång, det vore väldigt roligt.

Skrivet av: S/Y Mary | 2 oktober, 2014

Med kurir till Kurrekurreduttön

Kurrekurreduttbarn läser Pippi Långstrump.

Kurrekurreduttbarn läser Pippi Långstrump.

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. Förra veckan hade vi den äran att ha vännerna Eric och Birgitta från segelbåten Ariel IV ombord på en fika. Om några veckor far de tillbaka till sin båt i Mexiko för fortsatt färd västerut över Stilla havet. På deras önskelista framöver står ett besök på Kurrekurreduttön, eller Tabar Island som är det verkliga namnet på den ö utanför Papua Nya Guinea som inspirerat Astrid Lindgren till historien om Pippis pappa. Den ö, som var vår resas stora mål.

Kurrekurreduttön ligger långt från de vanliga seglingslederna; vi har aldrig hört talas om någon som seglat dit tidigare. Förutom vi själva då. Så vi såg genast vår chans att skicka med en liten hälsning. Kurrekurredutterna tyckte det var väldigt spännande att se sig själva på bild, så vi tänkte göra en fotobok från vårt besök hos dem. Som tack för senast, även om själva leveransen kan ta sin lilla tid. Stilla havet är ett stort hav.

Jag googlade fotobok och fick 496 000 träffar, så är det nån där ute som har goda erfarenheter av att trycka smidiga, fina och prisvärda fotoböcker med hyfsat snabb leveranstid. Ja, då skulle jag uppskatta era tips.

Tidigare blogginlägg om Kurrekurreduttön:

Skrivet av: S/Y Mary | 23 september, 2014

Hemma, i Limhamn

Ove och smågastarna, hemma i Limhamn.

Ove och smågastarna, hemma i Limhamn

VÄSTRA HAMNEN, SVERIGE. De två sista åren innan avsegling bodde vi granne med fiskehamnen i Limhamn. Det är en sån där mysig hamn med högar av nät och flöten, färgglada hoddor (fiskebodar på skånska) och riktiga fiskegubbar. Vi älskar den där hamnen. Särskilt fiskegubbarna. Och gubben Ove mest av dem alla. Han blev vår extra-morfar när vi flyttade dit. En sån som alltid fanns där, aldrig hade bråttom och skattade våra barns sällskap högst av allt. Och således också en av dem som det var svårast att skiljas från, den dagen vi gav oss av.

Ove hälsade faktiskt på oss när vi var på Kanarieöarna – det var hans första utlandsresa sedan 60-talet. Men sedan dess har Lovis och Otto fått nöja sig med att skicka vykort, och prata med Ove via fullmånen. Det sistnämnda var Oves eget förslag. Den mer datorvane fiskegubben Björn har dock haft för vana att varje morgon bjuda Ove på en kopp kaffe i fiskerimuseet, och samtidigt förse honom med senaste nytt från världshaven. Så att Ove sedan kunnat gå hem till sin hodda och sätta ännu en nål på den världskarta där han plottat vår resa. Jag kan se det framför mig.

Ove har nu hunnit fylla 86 år, men än är det krut i gubben. Så ofta vädret tillåter cyklar han de sex kilometrarna till Västra Hamnen för att träffa Lovis och Otto en stund efter skolan. I söndags var det dags för oss att hälsa på honom, för första gången sedan vi kom hem. Vi var beredda på stora förändringar. Cementas gamla industriområdet håller på att förvandlas till bostadsområde. Hamnhuset intill vår gamla brygga har blivit café. Byggnaden där vi hade vår lilla lekstuga, tvättmaskin och dusch har byggts om till kontor, och Lovis och Ottos gamla sandlåda har jämnats med marken.

Ja, allt det där visste vi. Det är därför vi bor i Västra Hamnen istället för i Limhamn. Men förändringar blir mer påtagliga när man varit borta så länge som vi har varit. Och därför var det skönt att se att själva fiskehamnen var precis som vi minns den. Nåja, Ove har skaffat sig en liten segelbåt, och Björn har gjort en utbyggnad på sitt museum. Annars har det inte hänt mycket. Barnen hittade snabbt sin gamla gunga i trädet bakom Oves hodda. Vi åt knäckebröd med rökt makrill, småpratade lite med gubbarna och fick med oss några skrubbor hem till middagen. Lika mysigt som vanligt. Inte utan att man känner ett uns av hemlängtan.

Tidigare blogginlägg om Ove: 

Older Posts »

Kategorier

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 836 andra följare

%d bloggare gillar detta: