Lurpassning på kanalen

The Delivery Guy

The Delivery Guy

INTRACOASTAL WATERWAY, FLORIDA. En liten racerbåt närmade sig Mary af Rövarhamn. Den saktade ner, precis som alla andra båtar vi mött på kanalen. Motorbåtsägarna i Florida verkar ha begåvats med en ovanligt stor portion sjömanskap – det är trevligt. Men den här körde konstigt nära, som han hade något han ville säga. Och mycket riktigt. ”Are you from Sweden?” gastade han. Och det är vi ju, så Ludvig nickade jakande och pekade på den blågula flaggan i aktern. ”Then I have a cell phone for you”, sa han och pekade mot en termosliknande behållare i båten.

Vi trodde så klart att vi hörde fel, det lät liksom lite för bra för att vara sant. Särskilt med tanke på att vår sista fungerande mobiltelefon faktiskt gick förlorad den föregående natten, i räddningsaktionen av jollen. Men jodå, han upprepade sitt erbjudande, och kastade över behållaren med en duns. Vi tittade frågande på racerbåtsföraren. Han menade att den kom från ett par som stod och väntade borta vid bron. Sedan körde han snabbt därifrån, som om behållaren innehöll en tickande bomb

Ludvig och jag såg på varandra, och skrattade förvånat. Det fanns bara en person som visste att vi stod utan telefon. En svensk kvinna som heter Catrine Fredrikson, vars familj bor här i Florida. Hon har följt vår resa på bloggen i många år. Ja, vi har haft så lång och regelbunden kontakt att hon börja kännas som en gammal vän. Och nu hade vi bestämt oss för att hälsa på, när vi ändå har vägarna förbi. Jag hade mejlat henne samma morgon och berättat att vår telefon dragit sin sista suck, och att vi nu bara kunde kontaktas via e-post.

Behållaren innehöll mycket riktigt en mobiltelefon, och jag skulle just slå Catrines nummer när telefonen ringde. I andra änden var Catrines man. Han berättade att de stod vid en brygga borta vid bronocken. De hade lokaliserat oss via SPOTen. Och nu stod de alltså där och vinkade. Trots att de visste att de inte kunde komma ombord; vi var fortfarande inte inklarerade i landet och får inte ta ombord någon förrän vi är godkända av Tull- och Immigrationsmyndigheten.

Men Fredriksons ville bara lämna telefonen, och berätta att de gärna ville komma tillbaka nästa dag igen. När vi var framme i St Augustine, för att köra oss till myndigheterna ute på flygplatsen. Efteråt ville Fredriksons gärna bjuda hem oss på middag. Och när vi ändå var där kunde vi passa på att tvätta. Sedan kunde vi ta deras bil tillbaka, den som vi får låna medan vi är här. Vilka människor det finns. Vi är mållösa.

Mot pingvinerna!

Mary af Rövarhamn sätter kurs mot Godahoppsudden.

Mary af Rövarhamn sätter kurs mot Godahoppsudden.

RICHARDS BAY, SYDAFRIKA. Tiden går. Vi har snart tillbringat en hel månad i Richards Bay, och det är hög tid att lämna girafferna och flodhästarna bakom oss för att segla söderut mot pingviner och sälar. Under goda förhållanden ligger Godahoppsudden bara en dryg vecka bort. Men förhållandena är allt annat än goda.

Vädret här nere är synnerligen besvärligt. Ena dagen blåser det kuling från ena hållet, för att nästa dag blåsa fullt ös från andra hållet. Vi får ta ett steg i taget, en hamn i sänder. Och utnyttja varje tillfälle med medvind. Så borde vi väl komma runt kapet förr eller senare. Vi börjar redan i eftermiddag; får se hur långt vi kommer.

Vår SPOT-sändare saknar fortfarande täckning. Men vi kommer befinna oss så nära land att det borde gå bra att hålla koll på oss via AIS* istället. Klicka här för att se vår senaste AIS-position.

___________________________________________________________________________________

* AIS är en smart liten apparat som sänder ut vår position, kurs och fart till närliggande båtar, för att minska risken för kollision. Men signalen fångas även upp av landstationer i närheten. Dessa skickar i sin tur upp vår signal på internet så att alla som vill kan se var vi befinner oss.   

Mot Sydafrika!

Norr eller söder om Madagaskar, det är frågan ...

Norr eller söder om Madagaskar, det är frågan …

5500 sjömil. Så långt är det härifrån till Kapstaden. Tvärs över Indiska oceanen, som lär vara det mest ogästvänliga havet av är de tre stora. Här finns inga säkra passadvindar att förlita sig på, och snabba väderskiften med mycket åska och regn hör tydligen till. Samtidigt som rastplatserna är få. Hela nordvästra delen har de somaliska piraterna lagt beslag på, från Maldiverna i öst till Madagaskar i söder. Medan man längre söderut riskerar att drabbas av både stormar och monstervågor.

Ja, ärligt talat. Det här havet hade jag gärna hoppat över. Och det är det många som gör. Allt fler köper sig en plats på ett fartyg och skeppar båten direkt till Medelhavet. Men seglar man jorden runt så gör man. Så den stora frågan är vilken väg vi ska ta, för att färden ska bli så angenäm som möjligt. Och det finns det väl egentligen inga säkra svar på. Vi har länge velat fram och tillbaka.

Men nu har vi fått tillstånd från de brittiska myndigheterna att besöka väldens största marinreservat, Chagosöarna mitt i Indiska Oceanen. Och det fattade beslutet åt oss, åtminstone delvis. På vägen tänkte vi göra ett stopp på Sri Lanka, 1200 sjömil västerut. Men om vi efter Chagos vågar oss ner i sundet mellan Mozambique och Madagaskar, eller väljer den sydliga mer oväders-drabbade vägen via Mauritius – det obehagliga beslutet skjuter vi på ett tag till.

Nu gäller det att komma iväg innan monsunen vänder för i år. Och att hinna fram till Sri Lanka före Lovis sjuårsdag den 23 mars. Hon skulle så gärna vilja rida på en elefant på födelsedagen, och det blir nog svårt att ordna till havs. Så imorgon fyller vi båten med mat, diesel och vatten. Sedan bär det av. Följ oss live på SPOTen. Och skicka en hälsning till vår satellittelefon då och då (tel 881631677399). Det kostar ingenting, och vi blir lika glada varje gång.

Träffad av blixten

Blixten har slagit ner i Mary af Rövarhamn. Kl 05:41, den 22 November 2012. På Malackasundet.

MALACKA-SUNDET, SYDOSTASIEN. Jag sitter i sittbrunnen, när det smäller till. Ett öronbedövande brak, precis bakom mig. Samtidigt som allt blir ljust. I en hundradels sekund. Sedan är det över. Jag rycker till så kraftigt att jag sparkar in foten i nedgångsluckan. Om det var av chock, eller en fysisk reaktion låter jag vara osagt. Men det känns som jag bryter minst en tå. Sedan kommer smärtan i vänster öra. Och en stickande känsla i hela kroppen, som när man råkat komma åt en lampsockel. Fast mer. Värst är det i vänster arm. Tummen är helt bortdomnad.

”Vad har hänt?” frågar den yrvakne Ludvig som plötsligt uppenbarar sig i nedgångsluckan. Han låg och sov när de smällde, och fick för sig att vi kört på något, eller kanske gått på grund. ”Blixten”, är allt jag får ur mig. Ja, för så måste det vara. Vi har blivit träffade av blixten. Troligen i lilla masttoppen.

Jag hade hört mullret, och sett blixtarna. I fjärran, såsom varje natt i den här regionen. Och hade just dragit ur alla sladdar till dator och satellittelefon. Utifall att, om åskan skulle komma närmare. Men så här nära, det trodde jag inte att den var. Jag hade fel.

”Hur gick det, är allt ok?” frågar Ludvig oroligt. Jag ser mig om. Autopiloten lyser, navigationsskärmen och lanternorna likaså. ”Jag tror det”, svarar jag samtidigt som jag upptäcker att datorn har tappat GPS-mottagningen. Ingen GPS, ingen AIS. På Malacca Strait. Världens mest trafikerade sund. Inte bra. Så sent som en halvtimma tidigare fick vi in inte mindre än 530 båtar på vår mottagare.

Snart upptäcker jag också att autopiloten inte längre visar vilken hastighet vi gör. Bara två streck, vilket indikerar att inte heller den har kontakt med sin GPS. Men allt annat verkar funka som det ska. Vad vi kan se, än så länge. Ironiskt nog arbetar jag just nu på en artikel om svenska segelbåten Ambikas blixtnedslag, och om åska till sjöss i största allmänhet. Så sent som igår kväll lärde jag mig att åskskadorna kan uppstå långt efter själva nedslaget. Ibland flera månader senare.

Ludvig startar om datorn, och minsann. AISen hittar sin GPS igen. Den funkar. Fantastiskt. Men autopilotens GPS verkar fortsatt död. Vi får analysera mer senare. För nu måste vi reva. Och stänga alla luckor. Efter många månader i världens åsktätaste region vet vi att vinden kommer snart. Det gör den alltid. Efter de värsta smällarna. Vind och regn, i omåttliga mängder.

Jag hinner precis få ner seglen innan ovädret bryter loss.  Ljusen från de närliggande fartygen försvinner helt i det kraftiga regnet. Och vindbyarna når sannolikt stormstyrka. Hög sjö piskas upp, och det är nästan omöjligt att hålla båten på kurs. Än mindre göra någon fart i rätt riktning. Nu gäller det bara att hålla ut. Och hoppas att det snart går över.

___________________________________________________________________

För er som missat det kan jag berätta att SPOTen som visar vår aktuella position slutade att fungera redan i Singapore, så ingen anledning till oro för den sakens skull. En ny är på väg. Håll ut.

Mot värmen!

Tullgubben Bruce har just varit ombord, och gett oss grönt ljus att lämna Nya Zeeland. Bruce har en stressig dag.  Vädret ser ok ut för första gången på länge, och ett 20-tal båtar passar på att lämna Whangarei för att segla upp mot öarna. Och lika många från Opua några sjömil norröver.  Så det gäller att hålla god utkik där ute de kommande dygnen. Tur vi har vår AIS-sändare.

Nu ska vi bara byta batterier i SPOTen också. Sedan kastar vi loss. Skicka gärna ett meddelande till satellittelefonen (gratis) om vår position inte verkar uppdateras på kartan. Det händer ibland. Det brukar hjälpa att starta om sändaren. Men då måste vi få reda på det …

Planen är att sätta kurs mot Anatom, den sydligaste av alla öar i ögruppen Vanuatu. 980 sjömil bort. Vi borde vara där om en dryg vecka. Och oj vad skönt det ska bli med lite värme igen. Bara 5-10 grader på nätterna nu, och regn nästan varje dag. Hög tid att lämna.

Mot Söderhavet!

SPOT täckningskarta: Orange betyder prima täckning, och ljusgrå ingen alls. Gränsen är flytande.

Ja, då var det dags. För vad som troligen blir vår längsta etapp på hela resan. GalapagosMarquesas. 3000 sjömil rakt ut i Stilla Havet. Känslorna är kluvna. Vi räknar med närmre en månad till havs. Det är lång tid det. Otroligt lång. Särskilt med två små barn ombord. Men det lär å andra sidan vara en förhållandevis bekväm översegling med hänsyn till vindar och strömmar. Och bäst av allt, på andra sidan väntar Söderhavet.

Vi har för avsikt att uppdatera bloggen då och då under överseglingen. Och som vanligt kan man skicka textmeddelanden till vår satellittelefon, alldeles gratis. Och sådana vill vi ha många, jättemånga. Däremot räknar vi med att SPOTen, som visar vår aktuella position, kommer att tappa täckningen någonstans på vägen. Berätta gärna när det börjar bli långt mellan uppdateringarna. Vi har nämligen hittat en annan karttjänst som vi kan uppdatera med hjälp av vår satellittelefon, om än manuellt och med några dagas mellanrum.  Jag vill dock lägga in en brasklapp för att satellittelefonen har betett sig lite udda på sistone, så hör ni inte av oss på ett tag vet ni varför. Inget att oroa sig för med andra ord.

Och den som tänker steget längre inser att även SPOTens funktion som nödsändare blir tämligen värdelös utan täckning. Och så är det, men lyckligtvis har vi ytterligare en nödsändare ombord. Och den lär fungera även mitt ute på världens största ocean.

Ja, det var väl allt då. Ha en skön sommar!

Teknikstrul med dålig tajming

I februari meddelades världen att en dansk långseglarfamilj tagits gisslan av pirater utanför Somalias kust. Med denna händelse i färskt minne var det kanske inte så konstigt att jag var lite extra orolig när det var dags för oss att segla västerut längs Venezuelas pirathärjade kust, även om vi med råge höll vad som anses vara tryggt avstånd till kusten. Under överseglingen skrev jag ett blogginlägg om min paranoia. Naturligtvis inte i avsikt att göra någon orolig, utan bara för att ge ett exempel på hur man kan skrämma upp sig själv helt i onödan.

Senare blev jag varse om att vår SPOT satellitsändare slutat sända ut vår position några timmar efter det att inlägget publicerats. Detta hade sin enkla förklaring i att batterierna tagit slut, vilket apparaten inte indikerar på ett tydligt sätt. Enligt bruksanvisningen ska en röd lampa blinka när 30 procent av batteriet återstår. Normal batteritid är 2-3 veckor. Satellitsändaren blinkade visserligen rött, men vi hade ingen anledning att misstänka att den redan slutat sända.

Under den följande natten, då vi låg tryggt i hamn på Los Roques, fick vi ett meddelande på satellittelefonen som vi glömde läsa i vår iver att upptäcka den nya övärlden. Det var först på kvällen när vi återvände till båten som vi förstod den dåliga tajmingen i dessa sammanträffanden, och kunde meddela oss till omvärlden.

Först och främst. Förlåt till alla er som oroat er, nästa gång byter vi batteri på en gång när lampan börjar blinka. Samtidigt är vi glada för att det finns så många där ute som följer oss och bryr sig, vilket i sig ger en känsla av trygghet. Jag vill dock påminna om att inte ta tekniken på för stort allvar, särskilt inte när vi kommer ut på Stilla Havet där vår satellitsändare inte har full täckning.

SPOT täckningskarta: Orange betyder bra täckning, och ljusgrå ingen alls.

Om du vill ha ett livstecken, eller ser någon anledning till oro ser vi gärna att du skickar ett textmeddelande till vår satellittelefon (gratis), och gör oss uppmärksamma på detta. Precis som flera gjorde den här gången. Och glöm inte bort att det faktiskt går bra att ringa till oss. Det är visserligen ganska dyrt men det kanske det kan vara värt för att få svar direkt. Svarar vi inte, ring igen!

Och när det gäller pirater så lovar vi dyrt och heligt att även i fortsättningen undvika riskområden så gott det går. Glädjande nog kan jag berätta att vi inte kommer att passera några kända piratvatten på mycket länge. Inte förrän på andra sidan Stilla Havet. Såvida det inte är så att Kapten Långstrump fortfarande härjar där borta i Söderhavet …

Läs mer om pirater i vårt senaste inlägg på Europeiskabloggen

Mera godis för nätseglare

”Bli nu inte paranoida men just nu håller jag koll på er framfart via spoten, kan se vilka fartyg ni har runt omkring er på http://www.marinetraffic.com, se var ni är på sjökortet på C-Map och kolla väder, vattenstånd och hur det ser ut i hamnen ni snart kommer att gå in i på http://www.langeoog.de/de/webcams.htm?camnr=4. Om ett tag hoppas jag kunna se när ni glider in i hamnen på deras webcam… Riktigt kul att nätsegla”

Så skrev vår kompis Ralph här på bloggen för några veckor sedan. Nu kan vi glädja Ralph och alla er andra nätseglare att det finns ännu ett sätt att hålla koll på oss. Vi har nämligen installerat den AIS-sändare från True Heading som Watski till vår stora glädje sponsrat oss med. Och med suverän hjälp från Gunnar på KB Vågspel fick vi den idag programmerad på nolltid.

AIS är ett system som gör det möjligt för andra fartyg runt omkring oss att se information om vår båt och dess fart och kurs ute på havet. Befinner vi oss dessutom nära land kan även landstationer fånga upp våra signaler och visa dem på internet. Bra va? Det bästa är ändå att vi också kan få upp information om andra båtar runt omkring oss där ute och därmed tidigt upptäcka om vi är på kollissionskurs. Det är nämligen lagkrav för alla fartyg i kommersiell drift att ha AIS ombord, men även de flesta mindre båtar har en egen mottagare. Särskilt användbar är naturligtvis AISen i mörker och i dimma.

Imorgon tänkte vi ge oss ut på havet igen. Den här gången hoppas vi på att komma lite längre. Prio ett är att komma ut från den nedrans Engelska kanalen, men allra helst skulle vi ta skuttet över Biscaya också när vi ändå höll på. Totalt en sisådär 500 sjömil (4-6 dagars segling på landkrabbespråk). Vi får väl se hur det går men med nuvarande väderprognos ser det i alla fall inte omöjligt ut. Följ oss på SPOTen eller AISen om ni har lust. Men som med all annan elektronik så bli inte oroliga om ni inte ser oss för stunden. Batterier kan ta slut, antenner kan komma utom räckvidd, eller så får vi helt enkelt lust att vara ”ensamma” en stund : )

Äventyret kan börja!

Detta bildspel kräver JavaScript.

SKANÖR, SVERIGE. En skaplig samling familjemedlemmar, vänner och allehanda nyfikna hade samlats på bryggan för att vara med på vår avsegling. För att kramas, vinka med vita näsdukar och önska oss lycka till på färden. Ännu fler hade varit med och skramlat till en gemensam avskedspresent: satellitsändaren SPOT. Tack vare den kan alla som vill följa vår resa på världshaven, se var vi befinner oss för stunden, direkt på internet. I realtid. En strålande bra present. Stort tack.

Själva avseglingen blev en känslosam historia. Ett hopkok av sorg blandat med lika dos lycka och lättnad. Ena stunden ville man gråta, andra skratta. Så det blev lite av varje. Det känns fortfarande surrealistiskt, vi har nog inte riktigt fattat. Att den dag är kommen, avseglingen vi planerat för i så många år. Det är stort, tack alla ni som delade denna speciella dag med oss.

Idag kom vi bara till Skanör, där vi nu ligger tryggt förtöjda granne med vännerna på S/Y Anna Lisa. Men imorgon lämnar vi landet. Vi är på väg. Äventyret har börjat. Hur långt det kommer ta oss återstår att se. Förhoppningsvis till Kurrekurreduttön, kanske hela varvet runt.