Nyårsspecial: Festmåltid a la Kurrekurredutt

Detta bildspel kräver JavaScript.

LANGKAWI, MALAYSIA. Ännu ett fantastiskt år går till ändå. Kanske det mest spännande av dem alla för oss på Mary af Rövarhamn. Så här på årets sista dag bjuder vi på ett bonusinlägg. En berättelse om hur man firar högtider på andra sidan jorden, på självaste Kurrekurreduttön – resans stora mål och årets höjdpunkt.

Klockan var drygt nio på morgonen när en ung man i kanot närmade sig Mary af Rövarhamn. Vi visste vad hans ärende var, han var utskickad från byn för att meddela oss att maten var klar, och ceremonin kunde börja. En kvinna i byn var gravid med sitt första barn, något som enligt tradition firas med dans, sång och mat. Och vi var bjudna på festen.

Dagen innan hade vi fått följa förberedelserna i kökshyddan. Ja, man har hyddor för olika syften på Kurrekurreduttön. En för att sova i, en för att umgås i, en för matlagning, osv. Ungefär som vi har olika rum där hemma. Aktiviteten i och runt hyddan var febril. Stora fiskar stektes på grillen, krabborna låg i sin gryta, några äldre kvinnor satt på golvet och skalade rovor och några yngre rev kokosnöt som pressades till kokosmjölk. Medan andra bar in korgar med stora spenatliknande blad från åkrarna.

Mot slutet av dagen placerades all mat tillsammans med glödheta stenar på en bädd av bark och svedda bananblad. Alltsammans sveptes sedan ihop till en gigantisk wrap, och knöts samman med långa lianer. Sex man krävdes för att förflytta det stora matpaketet till en jordugn, eller momo som den kallas här, en grop med heta stenar där maten får ligga hela natten för att tillredas. Både Ludvig och byns hövding fick hjälpa till att bära.

När vi kom in till land placerades det färdigtillredda matpaketet mitt på byns stora mötesplats, i skuggan av ett gigantiskt träd invid stranden, och dansen kunde börja (se videoklipp). Att det var en glädjens stund rådde inget tvivel om, och stämningen var hög. Och när dansen avslutades med en särskild parodi på de vita långväga besökarna låg även vi dubbelvikta av skratt, trots att vi inte förstod ett ord av sången.

Efter dansen var det dags att öppna det stora matpaketet, som var vackert dekorerat med blommor. Fransesca, den kvinna som bjudit in oss, stod redo och lastade över lite mat i en bunke som hon gav till oss. Vi förstod snart varför.

Folk kom från alla håll, och bokstavligen kastade sig över maten. De låg på knä och mosade i sig med bara händerna. En snubblade så att armen sjönk ner till armhålan i mat, ett barn föll så det blev liggandes mitt i maten. Och hundarna svansade runt folksamlingen för att sno åt sig några godbitar de också. Det hela avslutades med något som närmast kan beskrivas som ett matkrig.

Det hela var en minst sagt en anmärkningsvärd syn. Och vi är mycket tacksamma för att Fransesca tilldelat oss en alldeles egen bunke. Själva maten var ganska smaklös, salt och kryddor används inte alls i Söderhavet. Och Ludvig och jag hade lite svårt att koncentrera oss på att äta. Men barnen mumsade glatt i sig, trots den tidiga timmen. Med bara händerna. För några tallrikar eller bestick fanns inte, sådant används inte här. Ja, Kurrekurreduttön är verkligen så långt från Sverige man kan komma.

Någon festmåltid a la Kurrekurredutt blir det inte för vår del ikväll, men väl en grillbuffé på stranden med bål, rislyktor, fyrverkerier och lekkompisar för både stora och små. Om vädergudarna är nådiga, vill säga. För just nu regnar det. Hur som helst, ett riktigt gott nytt år önskar vi er allesammans. Hoppas ni vill följa oss på vår resa ett tag till. Nytillkomna läsare hälsar vi varmt välkomna. Tidigare inlägg från Kurrekurreduttön hittar ni här.

Jim och Buck skjutna till döds

DSC_01741symary

Fransisca översätter sagan om Pippi till kurrekurredutternas eget språk.

TABAR ISLANDS, PAPUA NYA GUINEA. Jag berättar historien om Pippi Långstrump för Fransisca, en äldre kvinna som talar bra engelska. Så att hon kan berätta den vidare för barnen i byn på deras eget språk. Till min hjälp har jag den rikt illustrerade kortversionen av sagan om Pippi Långstrump i Söderhavet.

Jag förklarar att Astrid Lindgren inspirerats av Kung Kalles brev hem till Sverige, men är noga med att berätta att det trots allt handlar om en uppdiktad historia för barn. Och att boken innerhåller en del tokigheter, även om de flesta detaljerna är imponerande träffsäkra – särskilt med tanke på att den skrevs på den tiden då gemene svensk knappt visste vad en kokosnöt var. Kung Kalles brev hem till Sverige måste ha varit extremt uttömmande.

”De männen har funnits här” säger Fransisca plötsligt och pekar på Jim och Buck. Hon vänder sig om och pratar ivrigt med den äldre mannen som sitter bredvid henne, och visar honom bilden på sagans två skurkar. Han nickar bekräftande. Jo, visst. Det hade en gång funnit två onda vita män här. Två japaner, som utnyttjat och misshandlat Tabar-borna på ett alldeles förskräckligt sätt. Ända tills amerikanarna kommit hit under kriget och skjutit ihjäl dem. Jo, minsann. Så var det.

Lovis och Otto blir väldigt exalterade över nyheten om att Jim och Buck funnits på riktigt, även om Lovis menar att det kanske räckt med ett långt fängelsestraff. ”Tjuvar är ju också människor.” Nu saknar vi bara en vettig förklaring till de där aporna som Astrid placerat på ön …

Söderhavsfylla

Detta bildspel kräver JavaScript.

PORT RESOLUTION, VANUATU. Vi träffar vår nyfunne vän Thom och hans bror Ken på stranden strax innan solnedgången, för att grilla fisk och dricka kava tillsammans. Kava har i alla tider används som berusningsmedel i den här delen av världen. Men det är första gången som Ludvig och jag får tillfälle att smaka. Vi får dessutom chansen att delta i själva framställningen.

Jag tuggar, och tuggar, och tuggar. Till dess att läppar och tunga domnar bort. Roten växer i munnen, och jag måste spotta för att inte kväljas. Så det gör jag. På ett bananblad, enligt instruktion. Och med lika delar skräck och äckel ser jag sedan hur Ken pressar ut en enorm munfull av samma grötliknande sörja. Lovis och Otto bestämmer sig snabbt för att de i alla fall inte vill smaka. All logik säger att jag borde fatta samma beslut.

Den vidriga blandningen av allas tuggade kava-rot och saliv blandas till en stor gröt, som läggs i ett fint nät av palmbark där den blandas med vatten och pressas ner i två skålar av kokosnötskal. Drycken är klar att dricka, resultatet ser ut som smutsigt flodvatten.

Jag är inte särskilt äckelmagad. Men detta är på gränsen för vad jag klarar av. Thom berättar att man i städerna, och vid turistevenemang, brukar mala roten istället för att tugga den. Men salivet påverkar kavans aktiva ingrediens, och ger en starkare dryck. Att tugga kava-roten är det traditionella sättet. Och utan tvekan det bästa, enligt proffsen.

För Thom och Ken är framställningsprocessen den mest naturliga sak i världen, det är tydligt. Och att berätta hur vidrigt jag egentligen tycker det är skulle sannolikt uppfattas som en kränkning. Att tacka nej till kava lär vara som att tacka nej till vänskap. Så jag tar ett djupt andetag, och dricker. Smaken påminner om en blandning av palsternacka och jord. Fast utspädd, med saliv .

Det är inte gott, men jag har smakat värre saker. Och själva ruset, som infinner sig efter några minuter, är faktiskt riktigt behagligt. Ögonlocken blir tunga, och ett skönt lugn sprider sig i kroppen. Berusningen är lätt, och försvinner redan efter en timme. Men vi nöjer oss där, för den här gången. Nästa gång hoppas vi nog ändå att det är stadsbornas recept som bjuds.

Söndag i Söderhavet

Kyrkan

Uppifrån kyrkan hörs barnsång. Höga klara stämmor. Som verkar på oss med en nästan magnetisk dragningskraft. Vi vandrar upp för den gröna kullen där kyrkan är belägen, med utsikt över ankarviken. Vi skulle egentligen bara köpa bröd, men en liten titt i kyrkan ska vi nog hinna med innan det eftertraktade brödet tar slut.

På en bänk utanför kyrkan sitter en man med skjorta och slips, och samtalar med några andra bybor. Han möter vänligt våra tveksamma blickar, och markerar med en enkel gest att vi är välkomna att stiga in. Inredningen är oerhört enkel. Tio träbänkar på vardera sidan om mittgången. Längst fram någon form av altare bakom en bänk dekorerad med blommor och koraller. Och på väggen sitter en blå bonad med ett gult kors på, som Lovis tycker ser ut som svenska flaggan.

Kyrkan är mer än halvfull. Här går alla i kyrkan. Halva byn här, och den andra halvan i en kyrka på andra sidan av byn. Men de firar helg på lördagar istället. Det är därför som affären kan vara öppen på söndagar. För att kvinnan som driver den tillhör den andra kyrkan.

Längst fram sitter barnen, säkert 60-70 stycken. Mer än halva församlingen verkar vara under tio år. Många av dem vänder sig om, tittar nyfiket på oss och fnittrar lite när vi kommer in. Vita barn är ovanliga här i byn. Jag ångrar att vi inte tog på oss något finare. Att vi inte hade ansträngt oss mer. Men besöket var ju inte planerat.

Alla i kyrkan är uppklädda efter bästa förmåga. Kvinnorna i stora färgglada tältliknande klänningar. Flickorna i allt från enklare klänningar med Disney-motiv till pråliga prinsessklänningar i glansiga tyger. Männen bär finaste skjortan. Medan märkeskläder verkar viktigt för pojkarna, det är små detaljer som ett par Nike-skor, ett Fila-bälte eller en T-shirt från Quicksilver.

Några bänkrader bak sitter en kvinna och ackompanjerar barnens sång med gitarr. Melodierna är glada och trallvänliga. De flesta texterna verkar vara på engelska, med religiös anknytning. Några känns bekanta.

Kyrkan spelar en stor roll i samhället på de flesta Söderhavsöar. Ända sedan missionärer kom till öarna på artonhundratalet, för att omvända de ”människoätande vildarna” till goda kristna. Tydligen gjorde de något rätt, för här syns inga spår av bitterhet. Bara glada vänliga ansikten. Folket på Vanuatu utsågs för några år sedan av någon tidning till världens lyckligaste folk. Jag är lite osäker på vilka kriterier, men människorna verkar utan tvekan lyckligare här än i västvärden.

Kyrkklockan

Det ringer in. Och vi ska just resa oss upp när mannen med slips, som vi sett utanför, kommer in i gången. Vi antar att det är han som är prästen. För alla reser sig upp och kvinnorna flyttar över på vänster sida, och männen till höger. Prästen börjar med att välkomna de långväga besökarna och ber oss presentera oss. Nu är det försent att gå.

Prästen berättar på engelska att gudstjänsten kommer att hållas på Vanuatus officiella språk bislama, som är en utveckling av pidginengelska. Vanuatus har bara en befolkning på 200 000, men det talas mer än hundra olika språk. Nästan ett för varje by. Men bibeln finns bara översatt till bislama.

Efter en kort bön är det dags för mera sång. Kvinnan bredvid mig håller naturligt fram sin psalmbok så att jag ska kunna sjunga med. Det är ett lustigt språk, med väldigt få ord som används om och om igen. Orden verkar uttalas som de stavas. Jesus blir Jisas, life blir laef. Inte särskilt svårt.

Snart lämnar prästen plats för några församlingsmedlemmar. De är lite fnittriga och nervösa, som om det vore första gången. Som därefter ersätts de av en grupp ännu nervösare unga män med en gitarr. Så fortsätter det. Någon läser en kort text, men de flesta sjunger. Och alla får rungande applåder.

Det hela påminner lite om roliga timmen, eller en skolavslutning. Och även om stämningen är avslappnad och uppsluppen, så förstår vi inte mycket. Barnen börja bli rastlösa. Och vi undrar hur länge de här tillställningarna egentligen brukar pågå. Så när Otto behöver gå på toaletten tar Ludvig chansen att smita iväg. Och snart följer Lovis och jag efter. Vi hoppas att ingen tar illa upp. Men utanför sitter redan en hel rad församlingsbor och samtalar i skuggan av ett träd. Vi är inte ensamma.

I affären får vi reda på att mannen som bakar brödet inte är klar än. Men att vi är välkomna tillbaka en timme senare. Vi går en promenad längs stranden så länge. Tre och en halv timme efter det att vi gått iland för att köpa bröd är vi redo att åka tillbaka till båten. Samtidigt som de sista församlingsborna kommer ut från kyrkan.

Äventyret kan börja!

Detta bildspel kräver JavaScript.

SKANÖR, SVERIGE. En skaplig samling familjemedlemmar, vänner och allehanda nyfikna hade samlats på bryggan för att vara med på vår avsegling. För att kramas, vinka med vita näsdukar och önska oss lycka till på färden. Ännu fler hade varit med och skramlat till en gemensam avskedspresent: satellitsändaren SPOT. Tack vare den kan alla som vill följa vår resa på världshaven, se var vi befinner oss för stunden, direkt på internet. I realtid. En strålande bra present. Stort tack.

Själva avseglingen blev en känslosam historia. Ett hopkok av sorg blandat med lika dos lycka och lättnad. Ena stunden ville man gråta, andra skratta. Så det blev lite av varje. Det känns fortfarande surrealistiskt, vi har nog inte riktigt fattat. Att den dag är kommen, avseglingen vi planerat för i så många år. Det är stort, tack alla ni som delade denna speciella dag med oss.

Idag kom vi bara till Skanör, där vi nu ligger tryggt förtöjda granne med vännerna på S/Y Anna Lisa. Men imorgon lämnar vi landet. Vi är på väg. Äventyret har börjat. Hur långt det kommer ta oss återstår att se. Förhoppningsvis till Kurrekurreduttön, kanske hela varvet runt.

Den sanna historien om Kurrekurreduttön

LIMHAMN, MALMÖ. När man frågar vår lilla Lovis, fyra år, om vart hon vill segla blir svaret tveklöst: ”Söderhavet, som Pippi.” Tidigare i våras efterlyste vi därför koordinaterna till Kurrekurreduttön, där kapten Efraim Långstrump en gång flöt iland och blev mäktig Söderhavskonung över kurrekurredutterna.  Det hetaste tipset vi fick här på bloggen var ett litet dykrev på 6-30 meters djup utanför Yap i Mikronesien. Sannolikt bottennapp med andra ord. Men nog måste Astrid Lindgren haft en förebild.

Hos Saltkråkan AB som ägs och drivs av Astrid Lindgrens efterlevande barn och barnbarn var fisket bättre. Enligt dem fanns det en svensk man vid namn Carl Emil Pettersson som år 1904 led skeppsbrott och flöt i land på en Söderhavsö där han gifte sig med kannibalhövdingens dotter och blev kung. Pettersson var kroppsligen en mycket stark man och hans äventyr omskrevs i många svenska dags- och veckotidningar på den tiden. Astrid Lindgren kan helt enkelt inte ha undgått att läsa om Petterson i spalterna, och låtit sig inspireras. Likheterna med Pippis pappa är för många.

Ögruppen som ”Kung Calle” flöt iland på heter Tabaröarna (2°50′ S, 151°56′ Ö) och tillhör Papua Nya Guinea. Tabar blir därmed målet för vårt stundande äventyr och i början av augusti inleder vi vår resa i Hoppetossas kölvatten. Vilken rutt kapten Långstrump tog till och från Söderhavet förtäljer dock inte historien …

Dagiskompisarna går ombord

Idag besökte Lovis alla dagiskompisar Mary af Rövarhamn. För det är väl klart att de vill kolla in den båt som Lovis ska segla till Söderhavet med; se om den verkligen finns på riktigt eller om den bara är en del av hennes tokiga låtsasvärld. Men jodå, båten fanns och den gjorde succé.

Mary svalde tretton ungar lätt som en plätt och ut på böljan blå det bar. Vi hann inte ända till Söderhavet idag, men barnen verkade ändå mycket belåtna med dagens äventyr – alla utom Lovis som protesterade surt när det var dags att lägga till. Hon ville ju segla mer. Det vill hon alltid!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ett skepp kommer lastat med jordglobar …

Våra långseglande vänner på Ariel IV har tipsat om att det kan vara trevligt att ha någon typ av presenter med sig på resan, tex om man blir särskilt väl emottagen av lokalbefolkningen på någon plats. Och det har vi tagit fasta på. Vårt val föll på uppblåsbara jordglobar. Pedagogisk, symbolisk, och tar inte så stor plats.  Har just beställt en hel drös från Kartbutiken.

En uppblåsbar jordglob med LED-belysning pryder S/Y Marys kajuta. Superfin, och perfekt för att förbereda barnen på vad det innebär att segla "jorden runt". Nordpolen lärde de sig först, för där bor ju tomten. Därefter Söderhavet, dit Pippi seglade. Snart har de koll på hela världen.


I Hoppetossas kölvatten

Lovis längtar efter att segla till Söderhavet, som Pippi.

LIMHAMN, MALMÖ. De hade seglat genom dagar och nätter, genom veckor och månader, över stormpiskade hav och lugna, vänliga vatten, i stjärnljus och månsken, under mörka, hotande skyar och i brännande sol, ja de hade seglat så länge att Tommy och Annika nästan hade glömt hur det kändes att bo hemma i den lilla staden.

”Kurrekurreduttön rakt förut”, skrek Pippi.

Ja, där låg den under gröna palmer och omgiven av det blåaste vatten. Kurrekurreduttön, där kapten Efraim Långstrump en gång flöt iland och blev mäktig konung över kurrekurredutterna.

I augusti lättar Mary af Rövarhamn ankar för att segla i Hoppetossas kölvatten. Dela gärna med er om ni råkar kunna koordinaterna till Kurrekurreduttön. Enligt boken ska det finnas en bra vik på öns västra sida …