Jarlshof efter stängningstid

5 augusti, 20179 januari, 2018S/Y Mary 8 kommentarer

Lovis och Otto har den senaste månaden lyssnat igenom nästan hela serien om vikingapojken Hicke Hiskelig Halvulk III, så vi tänkte att vi kanske borde passa på att besöka ruinerna från vikingabyn Jarlshof på Shetlandsöarna när vi ändå väntar på bättre vindar. Vi lämnar båten i Scalloway och hoppar på en buss. En och en halv timme senare är vi framme, för att få beskedet om att stället är stängt. Av okända skäl. Enligt hemsidan ska det vara öppet. Gissa om vi blir besvikna. Vad sjutton ska vi göra nu? Det är över två timmar till bussen går tillbaka.

Förslaget om att istället gå en promenad ut till fyren på öns sydspets röstas snabbt ner. Det blåser kallt och regnet hänger i luften, så strandhäng går också bort. Barnen klagar redan över att de fryser. Så otroligt misslyckat. Till sist bestämmer vi oss för att gå ner till utgrävningsområdet för att se om vi inte kan få oss en liten glimt i alla fall. Det kan vi. Ja, det visar sig faktiskt vara nästan löjligt enkelt att klättra över grinden och gå in på själva området. Så det gör vi, med hyfsat gott samvete.

Någon guidad tur går förstås inte att få denna dag, men så behöver vi ju inte heller betala något inträde. Utmärkta informationsskyltar berättar dock att området blottades i en svår storm i slutet på 1800-talet. Man har inte bara hittat rester av vikingarnas långhus som vi först trodde. Här finns också ruiner från både sten, brons- och järnåldern. Toppat med en slottsruin från Medeltiden. Allt på ett och samma ställe. Folk har bott här i 4000 år.

På en av skyltarna läser Otto att skålsnäckor var en vanlig del av kosten under järnåldern, och vi kan se att just sådana snäckskal ligger utspridda runt eldplatserna på Jarlshof. Otto berättar en historia om hur vikingabarnen i sagan om Hicke fick äta skålsnäckor i en hel vecka som straff när de väckt en sovande drake. Det var det äckligaste de visste. Författaren har tydligen gjort sin läxa. Jag som inte ens visste att de gick att äta. Ingen dag utan nya kunskaper.

Barnen gillar hjulhusen från järnåldern bäst. Runda underjordiska hus med långa gångar, och massor av trånga gluggar och krypin. En perfekt miljö att leka kurragömma i. Undrar om den tidens ungar också lekte gömme här. För 2000 år sedan. Antagligen. Men det allra roligaste är nog ändå att försöka locka in mamma i de trängsta öppningarna med förhoppning om att hon ska fastna med bröst eller rumpa. Lovis och Otto skrattar så att de kiknar. Allt gnäll om att det skulle vara kallt är som bortblåst. De tjocka murarna gör sitt till, sätter stopp för den kalla vinden.

Det blir inga som helst problem att få tiden att gå, trots att besökscentrumet och det lilla museet är stängt. Eller just därför. Det är nämligen först på vägen därifrån som vi ser skylten om att barn måste hållas under noggrann uppsikt inom området. Sån tur att vi missade den på vägen in, och så lyckat att det var stängt. Det hade inte alls varit lika roligt om vi behövt hålla barnen i handen hela tiden.

Oooops.

Grottsafari på Papa Stour

5 augusti, 201711 augusti, 2017S/Y Mary 2 kommentarer

Klockan är över sju på kvällen när vi kastar vårt ankar i den lagunformade ankarviken på Papa Stours sydsida. Mycket senare än vi först planerat; vi hade lite svårt att slita oss från Foula. Men nu är vi här, och havet ligger spegelblankt. Perfekt.

Papa Stour ör en ö på Shetlands västkust som är känd för sina många grottor. Europas längsta och häftigaste, sägs det. Det måste förstås undersökas. Men vi har kort tid på oss. Ett oväder förväntas dra in över natten. Det är nu eller aldrig. Solen står redan lågt på himlen.

Ludvig skyndar sig att sjösätta jollen medan jag packar en väska med vhf-radio, strålkastare, vatten och lite nödmat i form av några chokladkakor. Vi är rätt noga med sånt sedan en lite väl äventyrlig jolleutflykt på Suvorov för några år sedan. Man vet aldrig vad som händer. Särskilt inte i vatten med starka tidvattenströmmar, som här.

En halvtimme senare är vi på väg, och hittar den första grottan redan på väg ut ur viken. Sedan blir det bara bättre. Vissa går rakt igenom berget, och bildar tunnlar som vi kan köra rakt igenom. Några är stora som katedraler, andra smala och låga. En grotta är full med småfåglar som flyr när vi kommer. Spöklikt, nästan som fladdermöss.

Lovis sitter längst i fören, och pekar ut stenar och grund. Det rullar in lite dyning så man får vara på sin vakt. Ludvig styr, jag försöker fota och filma lite. Medan Otto står för underhållningen. Han pratar oavbrutet, som alltid när han är uppspelt och glad. Det är underbart att höra.

Vi hade kunnat fortsätta in och ut ur grottorna längs Papa Stours kust i timmar. Hela västra ön är perforerad av Nordatlantens vågor. Längst ut på udden lär det finnas en tunnel genom berget som är 300 meter lång. Med det börjar skymma, så vi bestämmer oss för att det är bäst att vi drar oss tillbaka till Mary.

När vi vaknar nästa morgon regnar det på tvären; och vågorna dundrar in mot kusten. Mary ligger skyddad in sin vik, men någon fortsatt grottsafari är det inte tal om. Det är så vidrigt ute att vi knappt lämnar båten på två dygn. Sån tur ändå, att vi tog chansen när vi fick den.

Storbritanniens mest avlägsna bebodda ö

5 augusti, 20175 augusti, 2017S/Y Mary 16 kommentarer

Jag tvekar in i det sista. Foula ligger verkligen mitt i havet, och dyningen bryter våldsamt mot klipporna. Den sägs vara Storbritanniens mest avlägsna bebodda ö, 30 sjömil väster om Scalloway som är närmsta civilisation på Shetlandsöarna. Och det som gör den lite extra speciell är att ön inte har någon skyddad hamn. Bara en liten kaj, i vad som bäst kan beskrivas som en skreva i berget.

Det finns en färja, som lyfts upp på land mellan varje tur. Men ibland kan det gå veckor utan att båten kan sjösättas, särskilt på vintern. Därför sker de flesta transporter till och från ön ske med propellerplan från Lerwick. Det rullar rejält även denna dag, men vinden är nästan obefintlig och har vi nu tagit en omväg på närmare 100 sjömil i hopp om att ta oss iland måste vi försöka. Mycket bättre chans än så här lär vi inte få.

Koncentrerat styr jag in mot den smala öppningen mellan klippan och kajen. Så långt inga problem, men väl inne står färjepersonalen och viftar varnande med armarna. De skulle just gå ut, det är tydligen grunt längre in i hamnen och det finns inte plats för oss båda. Det enklaste vore om vi kunde backa ut igen och komma tillbaka när de har gått. Men nä, tyvärr. Backa är inte riktigt Marys grej. Men efter en del trixande med tampar och grejer är färjan på väg ut och vår båt ligger förtöjd vid den lilla lastkajen.

Vi sätter oss i sittbrunnen och ser oss omkring. Själva hamnen är inte vacker. En stor kran, containrar, och diverse fendrar och båt och bilvrak står kajen. Men på branten på andra sidan skrevan häckar stormfåglar i gröna hålor, en grupp sälar leker i hamnbassängen och på kajen står en man och matar en tam labb med färsk fisk. Solen skiner för första gången på länge, och det är riktigt skönt. En av årets varmaste dagar får vi höra.

Det ligger några enkla och medfarna småbåtar i kajen, och många öbor passar på att gå ut och fiska eller vittja sina tinor nu när vädret äntligen tillåter. Ett drygt 30-tal personer, 7-8 hushåll varav flera barnfamiljer, bor på ön. Men det är inte var dag de har en segelbåt på besök, så det är många stannar till för att prata och snart har vi både hummer och krabba ombord.

Två nyfikna barn får sig en rundvisning på Mary. Sam och Alex, 8 och 10 år gamla. De tillhör den äldsta släkten på ön som har bott här i århundraden. De är i stort sett självförsörjande. Har en liten båt som de fiskar med. Ett 20-tal får, några höns och kor. Och så odlar de – frukt, bär och grönsaker i växthus och i skydd av höga murar. Vi blir hembjudna till gården och får både både zucchini och färska ägg med oss därifrån.

De flesta vi träffar har flera jobb, eller kanske kan man kalla det ansvarsområden. Någon undervisar barnen, en annan tar hand om posten. Några jobbar på färjan när den går, andra tar emot när det landar ett flyg. En tjej är ansvarig för att vatten- och reningsverket funkar som det ska, en annan för solcellsanläggningen. Och en tredje hjälper grannarna med slakten. I stort sett alla har får.

Totalt finns ett tusental får på ön, de flesta är märkta och tillhör någon. Men en del har förvildats och hoppar över staketen när någon försöker fånga in dem. Fåren är överallt. På vägen, på flygplatsens landningsbana och långt upp på bergen. Det gäller även Shetlandsponnys och höns. Stängslen och stenmurar verkar snarare ringa in de områden där man inte vill ha några djur än tvärtom.

Magnus, en av killarna som också jobbar på färjan, bor precis vid hamnen. Han berättar att han ärvde sin fars hus och 300 får på Foula, så han flyttade tillbaka med sin fru och deras tre barn. Tillsammans tar de hand om all ull på hela ön, och gör om den till garn som de säljer med stor framgång på nätet. Samma ull som man tidigare bränt upp för att det kostat så mycket att frakta den från ön att det inte lönade sig.

Ön är inte stor, kanske en halvmil i diameter. Men de flesta tar sig fram med bil. Alla till synes oregistrerade. Den ena av öns två vägar går från söder till norr, den andra är en avtagsväg mot hamnen. Husen är jämt utspridda. Var och en sköter sitt. Ingen bor här av sociala skäl. Det finns ingen pub eller restaurang. De bor här för att de trivs med det enkla men samtidigt hårda isolerade livet. Långt bortom städernas hets.

Foula är den sista platsen fornnordiska talades. Än idag finns inte ens ett mobilt nätverk på ön. Tänk, en plats utan mobiltelefoner. Det hittar man knappt ens i Söderhavet idag. Ändå upplever vi människorna på Foula mer välkomnande och kontaktsökande än på de flesta andra ställen, eller kanske just därför. Vi hinner bekanta oss med mer än hälften av ön invånare under de två dagar vi är där.

Två ljuvliga dagar på Foula. Så länge vi kan. Tills ett nytt lågtryck drar in och tvingar oss söka upp en tryggare hamn.

På villovägar i västerled

22 juli, 201726 juli, 2017S/Y Mary 10 kommentarer

UNST, SHETLANDSÖARNA. Ibland undrar jag. Vad det är som fick oss att lämna den vackra norska kusten, att åter styra västerut ut på den lynniga Nordsjön. Mot kallare vatten och ostadigare väder. Att ta en omväg på 800 nautiska mil. När det egentliga målet för resan bara låg ett par dagsetapper norrut på skyddat vatten.

Varför valde vi den svåra vägen, när vi kunde välja den enkla? När vi redan hade det så bra. Ja, det är sånt jag funderar på när jag går på min vakt klockan fem på morgonen efter en orolig natt, när sjösjukan gör sig påmind, termometern visar på 11 grader och båten kastas än hit än dit i den grova sjön.

Så dyker Shetlands norra udde upp i horisonten. Den gröna platån, fågelklipporna och Muckle Flugga – den vackra fyren. Grottorna och de folktomma stränderna. Det spektakulära landskapet drar oss till sig likt en magnet. Får oss att trotsa strömmar och kastvindar, och styra in mot land.

Här, i en djup vik i hjärtat av Hermaness nationalpark, kastar vi vårt ankar. Får skydd mot havets vrede, och omges av ett fågelliv som inte kan beskrivas med ord. Störtdykande havssulor. Tordmular, tobisgrisslor och lustiga lunnefåglar som kraschlandar i vågorna. Tärnor, liror, labbar och måsar.

Det är här jag förstår. Varför vi gör som vi gör, varför jag är som jag är. Det är upplevelser och platser som denna som får mig att ge mig ut på havet. Om och om igen. Varför vi ibland väljer en annan väg. Den svåra vägen. Omvägen. När möjlighet ges. För att vi kan, för att jag vet. Att belöningen är så stor.

Av samma anledning fortsätter vi redan nästa dag, när himlen klarnat och vindarna lättat. Mot Färöarna. Dessa gröna öar vi hoppats få utforska på vägen hem från världsomseglingen, när vi istället låg inblåsta på Island i veckor. Nu har vi bättre vindar, en ny chans. Och vi tar den.