Misslyckad häxjakt på Blåkulla

Vi seglade till Blåkulla igår. Ja, den kallas så. Brattön, Bohusläns högsta ö. Förra påsken besteg vi toppen. Den här gången tänkte vi leta reda på den stora grottan, eller det svarta hålet som lokalbefolkningen kallar det. Hålet i berget som lär leda in till en enorm sal med 10 meter i tak och massor av spindlar. Det sägs att grottan är ingången till den ondes rike, och att det är hit häxorna flyger på skärtorsdagen för att festa med djävulen. Orgierna lär pågå till påskaftonskväll, eller påskdagsmorgonen då ”häxorna” brukar fara hem igen.

20170414_150346

Mary vid bryggan på Brattön

Vi ville naturligtvis ta reda på om det låg någon sanning i folkmyten, och frågade en öbo om vägen till grottan. Vi fick en karta där svarta hålet var utmärkt, och tips om att ta med oss rep för att ta oss ner i själva hålet. Det är lätt att hitta, sa han. ”Följ bara den norra stranden, förbi blåsippebacken och upp på berget, runda stora mossen och fortsätt ner i ravinen”. Det lät ju inte så svårt, tänkte vi och gick iväg med ivriga raska steg. Barnen studsade fram. Fyllda av spänning och förväntan.

P1020243.jpg

Blåsipporna hittade vi i alla fall

Efter en knapp timmes vandring var vi framme vid ravinen. Nu skulle vi bara hitta ingången till grottan. Men hur mycket vi än letade så hittade vi den inte. Kunde vi ha misstolkat kartan, fanns det fler raviner? Det gjorde det, vi sökte igenom även dem. Utan framgång. I tre timmar letade vi, upp och ner i ravinerna, så svetten rann. Klockan sju på kvällen gav vi upp. Det bar emot, men barnen var trötta och det började bli kallt. Med tunga steg gick vi tillbaka till båten med oförrättat ärende. Galet besvikna. Ett sånt enormt misslyckande. Och så jäkla irriterande.

P1020317.jpg

Hur svårt kan det vara?

Den enda förklaringen vi kan komma på till att vi inte hittade grottan var att de elaka häxorna stängt igen ingången efter sig när den siste flugit in på skärtorsdagskvällen. Men om så är fallet borde den öppnas ikväll igen. När Brattö-borna tänder sin stora eld och skrämmer hem häxorna igen. Tänk om det är så? Ja, enda sättet att ta reda på det är väl att segla dit igen för att kolla antar jag. Men om så är fallet kanske vi ändå ska vara ganska tacksamma. För allvarligt talat, vem vill dela grotta med Hin håle och Västsveriges alla häxor? Ja, hur tänkte vi egentligen.

20170414_191741

Här tänds elden på Blåkulla ikväll

Alla ledtrådar och eventuella koordinater till den förbaskade grottan skulle dock uppskattas varmt. Om det nu skulle vara så att vår teori faktiskt inte stämmer …

Brattön – de västsvenska häxornas favoritnäste

Häxorna på Blåkulla

Häxorna på Blåkulla

Vi har varit ute och utforskat våra nya hemmavatten igen. En av öarna vi besökte nu i helgen var Brattön, eller Blåkulla som den också kallas. Med sina 131 meter över havet är den skärgårdens högsta ö, och det var hit de påstådda häxorna som fängslades i Marstrand på 1600-talet skulle ha flugit på sina kvastar för att fira häxsabbat med självaste Djävulen.

På sydsidan av den mytomspunna ön finns en jättelik grotta med en smal ingång som lär vara svår att hitta om man inte vet var den ligger. Vi nöjde oss med att bestiga toppen den här gången eftersom det redan var sent på dagen. Men troligen är det denna grotta man ansåg vara ingången till helvetet där dåtidens sjömän påstod sig ha sett en strid ström av häxor komma utfarandes i påsktider. Idag lär den bebos av stora spindlar.

Häxförföljelserna i Sverige kulminerade 1670-1680, bara i Bohuslän avrättades ett 40-tal kvinnor för trolldom. Det var regeringens särskilda Trollkommission som fastställde domarna. Men så sent som för någon generation sedan oroade sig öborna fortfarande så mycket för häxornas vilda framfart att barnen fick stränga förmaningar om att alltid stanna inne på påskhelgens kvällar.

Idag är Brattön ett sommarparadis, med ett tiotal bofasta. Vi såg bara fem personer på ön. Två män, en kvinna och två barn. Ingen av dem det minsta häxlika. Men så var vi också lite tidigt ute. Chansen, eller risken, lär vara störst under skärtorsdagsnatten. Är det någon som vågar sig på ett besök, men inte har en egen båt, går det färja hit från Rörtången.

Oavsett vilket skäl man har att besöka ön så är en tur upp på toppen ett måste. Utsikten över skärgården är fantastiskt. Den branta stigen börjar på öns norra sida och går genom en trolsk skog med massor av mossa, lavar och krokiga rötter som fäller krokben på en. Otto misstänkte att det var häxfingrar. Ja, helt säker kan man aldrig vara. På Blåkulla kan allting hända.

GLAD PÅSK på er allesammans. Vi hoppas på vackert väder, och fler utflykter i vår fina skärgård. Fler bilder från helgens äventyr finns på Instagram.

Vilsna påskfirare söker vägledning

Finns påskelefanter?

Tänk om vi inte får något godis …

Vi tänkte resa bort över helgen, för att leta reda på de där elefanterna som det ska finnas så många av här på Sri Lanka. Men frågan är hur det då blir med påskgodiset, om man inte är hemma.

I normala fall är det påskkrabban som kommer till oss, eftersom harar inte gillar att simma. Men nu undrar vi förstås om vi ska ta med de tomma påskäggen till haren istället. Och vad händer om krabban kommer till båten i alla fall, och inte hittar några ägg att fylla? Kan man i så fall förlita sig på att krabban och haren kommunicerar med varandra? Och tänk om de inte har någon påskhare i det här landet. De verkar inte fira påsk. Finns det överhuvudtaget några harar på Sri Lanka? Om inte, kan det vara så att haren lämnat över ansvaret till något annat djur, precis som den gjort med krabban. Kanske en påskelefant, eller en leopard. Ja, så går diskussionerna runt bordet på Mary af Rövarhamn denna skärtorsdag.

Vad tror ni andra, ni som brukar resa bort över påsk. Hur gör man? Vad hade du gjort?

I väntan på påskkrabban

Påskkärringarna på Mary af Rövarhamn önskar Glad Påsk!

Sådär ja. Nu är påsken här på allvar. Båten är pyntad med fjädrar, ägg och kycklingar av flörtkulor och piprensare i allehanda färger. Och äggkartongerna är fyllda till bristningsgränsen med ägg som ska målas och ätas upp. Ja, till och med påskkärringarna har landat – till några förbipasserande kajakares stora förvåning. De är tydligen en ovanlig syn så här långt söderut, påskkärringar alltså. Kajakare finns det desto fler av.

Nu väntar vi bara på att påskkrabban ska hitta hit. Nåja, det var åtminstone han som kom med påskäggen förra året. Påskharen gillar tydligen inte att simma; vi får väl se vem han skickar i år. Och när. För här på Nya Zeeland brukar han tydligen inte komma förrän på påskdagen …