Nordön

Drömmen om ett hus

S/Y Mary 6 kommentarer

Studsmattan först, sedan huset.


Medan andra barn drömmer om att segla runt på de sju haven fantiserar Lovis och Otto om att en gång få bygga sig ett hus på en grön gräsmatta med en studsmatta och en riktig brevlåda utanför. Som Emma och Joshua.

Emma och Joshua har växt upp på båten Gruffalo i London, medan deras föräldrar har jobbat hårt för att en dag kunna återvända till Nya Zeeland för att börja ett annat liv. Att bygga sig ett eko-hus, och låta barnen växa upp i landet där gräset är grönare och människorna vänligare än någon annanstans.

Vi mötte dem i Panama, på väg mot sitt nya hemland. I ett halvår seglade vi sida vid sida genom Stilla havet. Barnen lärde sig simma i samma vatten, drack ur samma kokosnötter och grillade sin kvällsmat över samma strandbål. Ja, vi spenderade kanske mer tid tillsammans under några intensiva månader än man träffar andra vänner där hemma under tio år.

Att även vi ska slå oss ner en dag och bygga oss ett hus är den mest självklara sak i världen för Lovis och Otto. När vi kommer hem till Sverige igen. Jag försöker övertyga om fördelarna med att köpa ett färdigt hus, men barnen står på sig. De vill bygga sitt hus själva, det tar tydligen bara några dagar. Och så ska det byggas i tegel; med erfarenheten från sagan om de tre små grisarna färskt i minnet.

Uppenbarligen hög tid för lite verklighetsförankring. Vännerna på Gruffalo, som seglade direkt hit från Tonga har hunnit en bit på vägen med sitt bygge. Så för ett par dagar sedan bar det av till deras tomt en halvtimmes bilresa utanför Whangarei, för att ta en närmare titt på hur det egentligen går till att bygga ett hus, och kanske hjälpa till att slå in en spik eller två.

Det första som mötte oss var den obligatoriska studsmattan, som stod vackert placerad högt uppe på en grön kulle under ett ståtligt Puriri-träd. Utsikten var hänförande. Gröna kullar ända ner till kusten, där man kunde ana Poor Knight Islands i fjärran. Från lövverket hördes den vackra sången från en Tui. Och det var lätt att förstå varför våra vänner har valt att slå sig ner just här.

En bit bort stod stommen till det som ska bli den tillfälliga stuga där familjen ska bo medan de färdigställer det stora huset. Lovis och Otto inspekterade bygget mycket noga, med stor entusiasm. Och tog varje chans att hjälpa till, och blev snart varse om att det faktiskt innebär en hel del arbete att bygga ett hus trots allt. Men kan Gruffalo, så kan vi.

Plötsligt drog Emma och Joshuas pappa igång en cirkelsåg för att skära till en plywoodskiva. Otto stod ett par meter bort, och överraskades av det öronbedövande ljudet. Jag såg hur han förde sina händer till öronen, samtidigt som hela ansiktet förvandlades till en plågsam grimas. Han kämpade chockad mot tårarna. Det där hade han inte räknat med.

”Om det ska låta så där mycket tänker i alla fall inte jag bygga något hus”, sa Otto med sprucken röst när ljudet tystnat. Om en krossad dröm har ett ansiktsutryck så är det så här det ser ut. Stackars Otto. Men Lovis räddade snabbt situationen genom att föreslå att vi allihop ska ha hörselkåpor på oss när vi bygger vårt hus. Och så var det problemet ur världen, för stunden.

Imorse föreslog Lovis för Otto att de skulle leka att de byggde ett hus. Nu när de visste precis hur man gjorde. Och jodå, det vore skoj, tyckte Otto. Men inte utan hörselkåpor.

Tre timmar på Flax

S/Y Mary Lämna en kommentar

Detta bildspel kräver JavaScript.

MOKOHINAU ISLANDS, NYA ZEELAND. ”Nu, nu, nu, nu, nu. Paddla! Kom igen!” Skriker jag samtidigt som jag ser vågen resa sig bakom oss, komma närmare och närmare. Jag paddlar så det värker i armarna. Nu bryter den. Shit, det går inte. ”Håll i er barn!” Eller? Vänta, det kanske går ändå. ”Ludde, fram! Nu! Skriker jag igen. Inte för att det är svårt att höra. Utan snarare för att situationen är sådan att det är svårt att säga något med lugn röst.

Ludvig kastar sig fram i jollen för att minska vikten i där bak. I precis rätt ögonblick. Det funkar. Aktern lyfts upp och vi surfar fram genom det grunda vattnet. Nu gäller det att vi inte går på grund, när vattnet dras tillbaka. Jag håller andan. Det är stenar överallt. Försöker styra med åran. Och jo, det funkar. Det går vägen.

Den är över. Vi är inne på lugnt vatten. I det lilla sundet mellan öarna Flax och Trig på Mokohinau Islands. En passage som bara går att genomföra i högvatten, under extremt lugna förhållanden. Och det är lätt att förstå varför.

Som så ofta förr, när vi klarat oss igenom något svårt, börjar vi skratta. Det är väl adrenalinet antar jag. Så läskigt, och samtidigt så häftigt. Inte för att det var särskilt farligt egentligen. Det värsta som hade kunnat hända var att jollen hade vattenfyllts, eller kraschlandat. Sådant har vi överlevt förr. Men ändå.

Mokohinau Islands är en oskyddad liten arkipelag utanför nyzeeländska Nordöns ostkust. Några få utsatta öar, som bara går att angöra när havet ligger blankt som en spegel. Som idag. Ja, det är faktiskt så stilla att vi har kunnat runda hela Flax Island med jollen. Trängt oss igenom trånga små sund och spännande tunnlar, utforskat enorma grottor och beundrat det spännande landskapet.

Mary af Rövarhamn dyker upp bakom en hög stenpelare, där vi lämnade henne. För ankar på sex meters djup i kristallklart vatten, bara nån båtlängd bort från en lodrät klippa som får vår båt att se ut som en leksak i jämförelse. Det är mäktigt, kanske vår mest spektakulära ankringsplats någonsin. Lite väl spektakulär för att stanna över natten dock.

Det ska börja blåsa till kvällen, då måste vi vara långt härifrån. Ankarviken kan snabbt förvandlas till en farlig fälla. Det är tjugofem sjömil till närmsta skyddade hamn, på Great Barrier Island. Och det är bara fem timmar till solen går ner. Hög tid att lätta ankar.

Vi fick tre timmar, och det räckte. Lyckliga lämnar vi Mokohinaus siluett bakom oss. Ibland är det gött att leva. Ja, ganska ofta faktiskt.

Morgonvakt

S/Y Mary 17 kommentarer

Seglarkakor. Mums.

Jag kokar te i skenet från pannlampan, skramlar så lite jag kan för att inte väcka Lovis som sover i sjökojen i salongen – vägg i vägg med byssan. Hon brukar lägga sig där när motorn är på, som igår kväll. Eftersom hennes egen koj ligger granne med det bullriga motorrummet.

Vid midnatt övergick gårdagens stiltje till en lätt akterlig bris, och vi kunde stänga av den brummande motorn, hissa segel och tyst glida fram över ett stilla hav. Det är märkligt, hur snabbt havet kan byta skepnad. Så sent som igår morse blåste det kuling, som dog ut lika snabbt som vi lämnade Cook Strait bakom oss. Vi är på väg upp längs Nordöns västkust, för att runda Nordkap och fortsätta ner längs ostkusten. Kanske ända ner till Auckland.

I väntan på att vattnet kokar upp laddar jag ner en färsk väderkarta via satellittelefonen, skickar iväg ett par mejl och passar på att skriva några ord i loggboken. Väderprognosen ser bra ut. De sydliga vindarna det kommande dygnet ser något starkare ut än vi först räknat med. Nästan femton knop, tillräckligt för att vi ska slippa motorgång. Och det hotande lågtrycket i väster har försvagats.

Otto ropar från sin koj i förpiken. ”Lakritspojken är borta. Jag hittar inte Lakritspojken.” Jag går fram för att leta upp den svarta tygdockan, stoppar om honom och påpekar att det inte är morgon än. Klockan är sju, men det är fortfarande mörkt ute och jag hoppas han ska somna om. Ibland funkar det, ibland inte. De här första morgontimmarna innan resten av familjen vaknar är värdefulla för mig. Ensamtid är en bristvara i en liten båt på havet.

Jag tar med mig mitt te och min bok ut i sittbrunnen. Boken heter Den omöjliga isresan och är skriven av vännerna på Ariel IV, som förra året gick igenom Nordvästpassagen som första svenska segelbåt. En häftig resa, men jag avundas dem inte, utan känner mig nöjd med att vi seglar norröver igen. Vi har de senaste månaderna fått vår dos av låga temperaturer och tufft väder. Nu ser jag framemot värmen igen, och stabilare vindar.

Jag hinner knappt öppna boken innan Otto ropar igen. Han behöver kissa. Jag går in och hjälper honom på toaletten. Frågar sedan om han vill gå och lägga sig igen, eller stiga upp. ”Vad ska du göra, mamma? Jag vill vara med dig” lyder svaret, som så ofta förr.”Otto brukar vakna först av barnen. När vädret är ruskigt kryper jag ibland ner i kojen bredvid honom, för att mysa en stund. Men oftast går vi ut. Framförallt för min konstant babblande son inte ska väcka den övriga besättningen, men också för att få frisk luft. För att förhindra sjösjuka.

”Glöm inte seglarkakorna” ropar Otto halvväg upp för lejdaren. Vi brukar äta digestivekex med philadelphiaost medan vi väntar på att de andra ska vakna. I väntan på gemensam frukost. Men bara till sjöss. Därav Ottos benämning. Seglarkakor.

Det blåser lite mer nu. Jag justerar seglen, kopplar ifrån autopiloten och riggar vindrodret. Autopiloten styr bättre än vindrodret i svaga vindar, men vi försöker använda den så lite som möjligt eftersom den snabbt dränerar våra batterier på el.

När båten fått sin beskärda del av uppmärksamheten slår jag mig ner bredvid Otto, och brer mig en seglarkaka jag också. Det är en fin morgon. Mary gör god fart framåt, på ett ovanligt lugnt hav. Solen går upp bakom de låga moln som sligger som ett band över land i öster. Vi betraktar skådespelet tillsammans, och njuter av värmens dagens första solstrålar. Otto tar en klunk av mitt te, och tittar på mig med lyckliga ögon. ”Du och jag, mamma” säger han. ”Du och jag.”