Lucka 8: In i dimman

Bakom den åttonde luckan gömmer sig en de få bilder på bloggen som jag (Linda) inte tagit själv. Jag är nämligen ombord på båten på bilden. På Mary af Rövarhamn som stävar fram likt ett spökskepp i dimman. Kall, tjock och drypande blöt dimma. Bland isbergen utanför Labradors kust. På väg norrut mot Grönland.
Bilden är tagen från norska båten Skruff, som vi samseglade med nästan hela vägen från Canada till Island. Vi brukar sällan samsegla med andra båtar någon längre tid, tycker ensamheten där ute är en del av tjusningen. Men på sådana här kalla vatten kan det faktiskt kännas skönt med lite sällskap ibland.

Läs om när Mary och Skruff idkade byteshandel på Labradorhavet

Lucka 6: Blomhavet

Idag är det dags för en bild från Grönland igen. En av de saker som förvånade mig mest när vi steg iland där var alla blommor. Inte bara prästkragar, som på bilden. Utan alla de sorter. Vilda blommor – tätare och fler än jag sett någon annanstans. Kanske för att säsongen är så kort, att alla måste slå ut på en och samma gång. Under de få veckor som sommaren varar. Hur som helst så tycker jag att de blev lite extra fina med isberg i bakgrunden. Och en liten Otto mitt i blomhavet, som pricken över i. Vad tycker du?

Här badar vi omgivna av smörblommor och isberg

Möte med Grönlandsisen

Inte läge att gå på toa

Liten is, och stor is

Jag hade precis hunnit ut från toaletten när jag hörde ett enormt brak, följt av ett kraschande ljud. Fören reste sig, och båten bromsades upp. Det både lät och kändes precis som när vi körde på det där revet i Indonesien.”Jäklar, ett isberg. Var kom det ifrån?” tänkte jag och for ut i sittbrunnen, beredd på det värsta. Men jag såg ingenting. Bara hav, och siluetten av Grönlands höga berg i fjärran. Så hörde jag hur det dunkade till igen, och igen. Dunk, dunk, dunk. Något rörde sig bakåt längs skrovet.

Snart dök den minsta lilla isklump upp bakom oss. Mindre än två meter i diameter, max en decimeter ovanför vattenytan. Någon minut senare var den utom synhåll igen. Slukad av vågorna, kamouflerad av vågskum. Men det var väl ändå höjden av otur. Där hade jag suttit i kylan och stirrat ut på ett tomt hav hela morgonen. Utan att se någonting. Och just precis när jag skulle gå på toaletten kom denna löjliga lilla isklump från ingenstans. Helt utan förvarning.

Nåja, Stål-Mary verkar inte ha tagit någon större skada. Förlorat lite färg på sin höjd. För en plastbåt hade det kunnat gå riktigt illa. Men så rädd jag hade blivit. Jag blev nästan förbannad. Längs Newfoundlands och Labradors kust hade de små isklumparna bara visat sig i närheten av större isberg. Men på Grönland var det tydligen andra regler som gällde.

Först en halvtimma senare dök ett bälte med fler isklumpar upp framför oss. Och det tog ytterligare ett par timmar tills vi passerade det första isberget. Därefter kom de allt tätare, och vi fick köra slalom mellan strandade isberg och drivande isflak. Det var då vår styrning gick sönder. Både ratt och roder låste sig. Vi var manöverodugliga, och låg och drev utanför det fruktade Kap Farväl.

Men vinden hade vinden lagt sig, och havsytan var spegelblank. Ludvig kunde i lugn och ro montera ner inredningen för att komma åt och lokalisera felet medan jag stod uppe på däck och höll vakt, redo att putta bort förbidrivande isklumpar. Jag funderade på vad vi skulle göra om vi kom för nära det där stora isberget som hade strandat ett femtiotal meter bort.

Kanske borde jag sjösätta jollen och bogsera bort Mary en bit, tänkte jag. Men då rapporterade Ludvig att felet var hittat och skulle snart vara tillfälligt avhjälpt. En sliten vajer hade hoppat av sin trissa. Den enklaste typen av fel. Vi kunde sätta på samma vajer igen, tillfälligt. Och hade de rätta grejerna för att tillverka en ny när vi kommit in i hamn.

Nu ligger vi tryggt förtöjda vid kajen i Qaqortoq, och firar vår ankomst tillsammans med de norska vännerna på Skruff. Styrningen är redan fixad. Och drinken, ja den kyler vi med is som vi huggit loss från en förbiflytande isklump. Kanske flera tusen år gammal glaciäris. Det är en svindlande tanke. Vi skålar för en lyckad översegling, och en säker ankomst. Allt medan isbergen passerar utanför.

Mot Grönland!

På väg mot Grönland!

Fyra förväntansfulla expeditionsdeltagare

MARY’S HARBOUR, LABRADOR. Sådär ja. Arthur har dragit vidare. Båten är full med mat, diesel och vatten. Och väderprognosen ser ok ut. Nåja, åtminstone varannan prognos, vädret är inte särskilt stabilt men det verkar det aldrig bli här uppe. Och isläget, ja det är som det är med det. Den värsta packisen har börjat släppa runt Grönlands södra udde. Men det är fortfarande mängder av isberg där ute. Tusentals. Längs Labradors kust i synnerhet. Lokalbefolkningen menar att de aldrig tidigare sett så många isberg i början av juli.

Planen är att försöka gå österut i en båge upp mot Grönland, för att komma ut från kusten så snabbt som möjligt. De stora isbergen ser vi på radarn, de små hoppas vi upptäcka med blotta ögat. Ludvig har monterat en strålkastare i fören, som vi kan använda på natten. Om tjockan tillåter. Ja, det är tyvärr så att de sydliga vindarna som vi vill ha för att segla norrut också brukar medföra en hel del dimma. Kall, tjock och drypande blöt dimma. Och kallare lär det bli, ju längre norrut vi kommer. De hade tre grader på södra Grönland igår. Men värmaren funkar fint, så vi kan gå in och värma oss ibland.

Vi siktar på det lilla samhället Qaqortoq drygt 100 sjömil väster om Kap Farväl, och hoppas vara framme någon gång nästa helg. Följ oss gärna på SPOT-kartan, och skicka en hälsning på satellittelefonen då och då. Det är alldeles gratis. Och vi blir lika glada varje gång det plingar till.

Vårt första isberg

Nu börjar det ...

Nu börjar det …

FLOWER’S COVE, NEWFOUNDLAND. ”Mamma, mamma. Vakna. Vi ser ett isberg. Mamma vakna!” Det var Otto som levererade den stora nyheten. Jag hade slumrat till på soffan. Jag reste mig upp, och gick ut. Och minsann. Långt där framme syntes något stort och vitt. Det såg onekligen ut som ett isberg. Vårt första.

Vi närmade oss Strait of Belle Isle, sundet mellan Newfoundland och Labrador. Det ska finnas 69 isberg i sundet just nu, enligt kanadensiska vädertjänstens senaste rapport. Och det är bara början, väl på andra sidan väntar betydligt fler. De förs söderut med den kalla Labradorströmmen.

Det flöt små isklumpar i vattenytan här och var. Bara några meter stora. Det hade troligen lossnat från det stora isberget. Ja, för det var onekligen rätt stort. Åtminstone med våra mått mätt. Kanske 70-80 meter långt. Ändå syntes det inte på radarn förrän vi kommer riktigt nära, och då bara ibland. Det gav sämre eko än väntat.

Det såg ut som vårt isberg hade gått på grund. Det låg alldeles stilla; vågorna bröt mot det som det vore en ö. Det sägs att det bara är en sjundedel som brukar sticka upp ovanför vattenytan. Den synliga delen var kanske 7-8 meter hög i det här fallet. Och det var 50 meter djupt.

Färgen var precis så där vackert isblå som jag har sett på bild. Det var en imponerande syn, men också skrämmande. Än så länge kan vi undvika att segla på nätterna, det finns gott om hamnar längs kusten. Men förr eller senare måste vi ut på havet. Där finns ingenstans att söka skydd när mörkret faller, eller dimman drar in.

Jag är glad att vi har en stålbåt.