Vulkan väcker varma känslor

En vulkantur gör alltid lika gott.

En vulkantur gör alltid lika gott.

CORRALEJO, FUERTEVENTURA. Den senaste vulkaniska aktiviteten på Fuerteventura ägde rum för 5000 år sedan. Men än idag täcks större delen av ön av lavasand och vulkantoppar. En av de större vulkanerna syns från terrassen här på Planet Surf Camp, och jag har gått och spanat på den hela veckan. Så när helgen kommer och surfinstruktörerna ändå är lediga bestämmer vi oss för att försöka ta oss upp på toppen.

Lovis går först som vanligt. Ludvig en bit efter. Medan Otto och jag kommer sist. Otto håller mig i handen som han brukar, och babblar oavbrutet. De flesta andra människor brukar tycka det är rätt jobbigt att prata när man går uppför. Men det gäller inte Otto. Han tar tillfället i akt, och pratar mer än någonsin. På berget har han min fulla uppmärksamhet.

Vulkanens yta som på håll ser alldeles brun och död ut är full av liv. Det har regnat ovanligt mycket den senaste månaden. Överallt växer små blommor, Otto räknar till 14 olika sorts blommor och 16 fjärilar. Han älskar allt som har med djur och natur att göra. Just den här dagen är det också en hel hel del vulkan- och bergsbestigarminnen som väcks till liv.

Det är som att öppna en kran, det sprutar ut ord. Otto pratar om den eldsprutande vulkanen på Tanna, om kråkan som snodde moroten från snögubben på Gros Morne, om äggen vi grävde ner i vulkansanden på Island, om ovädret på Le Pouce på Mauritius och mötet med frosten på Réunion. Vi brukade ofta göra långa vandringar när vi var ute och seglade, och det är härligt att höra hur detaljrika Ottos minnen är. Han minns sådant som jag själv glömt sedan länge.

Det är första riktigt varma dagen på hela veckan. Sirroccon från Sahara blåser in över Fuerteventura, och luften är full med finkornig sand som lägger sig som ett gulaktigt dis över hela ön. Själva utsikten är alltså inte mycket att skryta med just denna dag. Men det gör inte så mycket. Det är skönt att röra på sig, och det känns härligt att gå där prata gamla minnen.

”Vad mysigt var att komma ut och vandra lite igen” säger jag till Otto på vägen ner från vulkanen. Han nickar instämmande. ”Känns lite som när vi var ute och seglade va? fortsätter jag. Pojken vid min sida får något drömskt i blicken och blir faktiskt tyst en liten stund. Sedan säger han: ”Ja, tänk att den känslan gömde sig här på vulkanen. Vem trodde det?”

Ja, vem trodde det. Att en liten vulkantur skulle kunna väcka så varma känslor. Tack Fuerteventura, och tack underbara unge.

Surfläger på Fuerteventura

Detta bildspel kräver JavaScript.

 CORRALEJO, FUERTEVENTURA. ”Jag älskar att surfa”, säger Lovis och strålar av glädje. Veckans sista surflektion är över och hon berättar entusiastiskt hur underbart det är när man väl hittat balansen och kan följa med vågen ända in till stranden. Jag kan inte låta bli att bli lite förbannad. Hon får det att låta så lätt. Själv känner jag mig som en valross på brädan. Trillar oftast lika snabbt som jag kommit upp.

Vi har snart tillbringat en vecka här på Planet Surf Camp på Fuerteventura. Det är som en slags blandning av surfskola och hostel. Vi har eget sovrum och badrum, men köket är gemensamt. Garaget är fullt av allehanda brädor och på gården finns pool, grill, biljardbord och en massa roliga leksaker. Vill man socialisera finns det alltid någon trevlig människa att prata med, och vill man vara för sig själv kan man alltid dra sig undan på rummet eller terrassen.

Planet Surf Camp är ett sådant där skönt ställe där man kan hänga hela dagarna utan det blir tråkigt. På gården är det dessutom lä mot de kalla vindarna som ibland gör stranden till en rätt kylig plats så här års. Men de flesta är här för att surfa. Så också vi. På morgonarna lastar vi surfbrädorna på taket på minibussarna, och sedan bär det av. Vi nybörjare i den ena bussen, och de lite duktigare i den andra. Det finns många bra surfstränder på Fuerteventura, så man kan välja strand efter väder och svårighetsnivå.

Vi är åtta elever på varje instruktör. Vår heter Gala, och vi gillar henne skarpt. Kanske lite extra för att hon är helt fantastisk med barnen. Hon överöser dem med uppmärksamhet, uppmuntran och kärlek. Det funkar väldigt bra, särskilt på Otto som är svag för tjejer. Barnen har även hittat en del andra favoriter i gruppen. Bland annat en svensk tjej som heter Sofia. Hon kände igen oss så snart vi träffades, det visade sig att hon och hennes pojkvän har följt vår resa på bloggen, och pojkvännen var med på vår hemkomstfest. Ett lustigt sammanträffande.

Lovis är den som haft störst framgång på brädan så här långt, inte helt oväntat. Hon älskar vatten, och är envis som få. Men även Otto har hittat en rätt skön stil. Så snart han tappar balansen sätter han sig på knä och surfar vidare. Ludvig börjar också hitta formen. Själv är jag nog lite för feg, rädd för att riva upp min gamla knäskada. Men det är väldigt roligt ändå. Och förvånande jobbigt. Varje muskel värker, trots yoga på terrasstaket – eller kanske just därför. På kvällarna är vi så trötta att vi slocknar klockan tio. Så tidigt har jag inte somnat sedan vi var ute och seglade.

Igår kväll var det avslutningsfest på surfskolan. Hela gänget grillade på gården. På måndag är det dags att resa hem till blåsvädret i Malmö igen. Hade gärna stannat ett tag till …

Klicka här för att läsa mer om Planet Surf Camp på Fuerteventura

Strandsatta

Detta bildspel kräver JavaScript.

CORRALEJO, FUERTEVENTURA. Det var två förväntansfulla barn som trängdes vid flygplanets små ventiler när vi i måndags inledde vår semester. Den första utan båt på nio år.” Jag önskar att jag var en fågel så jag kunde flyga när jag ville” sa Lovis drömskt. Och Otto som besökt 50 länder i sitt sjuåriga liv utan att ha flugit förr ropade entusiastiskt ”Land i sikte” varje gång molnen skingrades.

Efter mindre än fem timmar uppenbarade sig Fuerteventuras brunsvarta vulkanlandskap under oss. På en förmiddag hade vi avverkat samma sträcka som det för fyra år sedan tog oss tre månader att segla. Från flygplatsen tog vi bussen till Corralejo på öns norra ände, och installerade oss på Planet Surf Camp som är en slags kombination av surfskola och hostell där vi bor under den dryga vecka vi är här. Det är längre än Lovis och Otto någonsin bott i land förut.

Själva samhället Corralejo är rätt trevligt, en av de mysigaste turistorterna vi har besökt här på Kanarieöarna. Och då har vi ändå hunnit med ganska många. Både Ludvig och jag jobbade här nere i vår ungdoms dagar. Det var också här vi träffades för första gången – på Gran Canaria för 19 år sedan. Sex år senare köpte vi Mary af Rövarhamn på Teneriffa. Och så har vi seglat hit några gånger. Ganska mycket nostalgi med andra ord.

Den här gången är vi här för att lära oss vågsurfa – mer om det en annan dag. Men på kvällarna brukar vi ta en promenad i de mysiga hamnkvarteren. Trettonhelgen är den största julhelgen i Spanien, och det är ett härligt folkliv på gator och torg. Fiskarna har julpyntat med nät och flöten, och utanför ligger segelbåtarna på svaj. Det känns lite vemodigt att se dem ligga där. För hur trevligt det än är här på surflägret så känns det konstigt att inte ha någon båt att åka hem till om kvällarna. Det är ju där ute på redden vi hör hemma …