En hälsning från Kurrekurreduttön

Detta bildspel kräver JavaScript.

I somras blev jag kontaktad av ett par från Uppsala som bestämt sig för att tillbringa sin smekmånad på självaste Kurrekurreduttön. Eller Tabar Islands som ögruppen heter i verkligheten – denna pyttelilla ögrupp utanför Papua Nya Guinea som utgjorde målet hela vår resa.

De nygifta, Emelie och Petter, skulle flyga till huvudstaden Port Moresby, och försöka ta sig vidare därifrån. Vi tog tillfället i akt och skickade med en hälsning, i form av ett par fotoböcker med bilder från vårt besök. Som tack för senast. Jag frågade Emelie och Petter, om de inte kunde skriva några rader om hur böckerna togs emot. Till bloggen. Kurrekurredutterna är inte så vana vid att se fotografier på sig själva. Och jodå, visst kunde de det.

Tiden gick, och jag hade nästan glömt bort alltsammans när det för några veckor sedan trillade in ett långt mejl med den utlovade leveransrapporten, och en hel drös härliga bilder från våra kurirer. Så här stod det:


”Vilken succé! Många här har aldrig sett sig själva på kort och det blev kvickt en folksamling var än vi tog fram böckerna. Härliga, färgglada foton från såväl vardagsliv som fest. Böckerna gav oss en fantastisk ingång till att lära känna folk och få hjälp med diverse saker. Öarna är inte så stora, här känner alla varandra. Det märktes att ”seglarfamiljen” var omtyckt och hade bjudit på sig själva. Framförallt var det många som frågade om Otto och Lovis. Hur gamla de var nu, om de gick i skolan, hur det hade gått att segla hem? Och den viktigaste frågan – när kommer familjen tillbaka?”


När kommer vi tillbaka? Frågan i kombination med fotografierna får mig att börja gråta. Mest av glädje, men också längtan. Jag tittar på bilderna. Vi har också suttit på den där bänken under trädet. Mina barn har lekt med deras barn. Jag känner igen nästan varje ansikte. Alla utom ett, porträttet på den lilla flickan. Jag undrar vem hon är, sedan förstår jag. Den förstfödda.

På Tabar Islands hålls enligt melanesisk tradition en stor fest när en kvinna är gravid med sitt första barn. För att fira fruktbarheten. Vi hade turen att få vara med på en sådan fest. Flickan på bilden är barnet i magen. Emelie skriver att hon heter Gina. Tänk, det blev en flicka. Hon borde fylla tre år snart. Kanske sitter hon där, i detta nu. Tittar på bilderna, och undrar hon också. Vilka vi är, och när vi kommer tillbaka.

Tack Emelie, tack Petter!

Böcker på väg

Paketet till Kurrekurreduttön packat och klart.

Paketet till Kurrekurreduttön packat och klart.

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. Vännerna på Ariel IV börjar bli redo att korsa Stilla havet en andra gång. Jag körde dem till tågstationen i morse, och om allt går som det ska sitter de snart på flyget till Mexiko där båten väntar. Med sig har de ett litet paket från oss på Mary af Rövarhamn. Eric och Birgitta har fått ett uppdrag,  att segla inom Kurrekurreduttön och lämna över två fotoböcker med bilder från när vi var där. En till hövdingen i vardera by.

Går allt som det ska angör Ariel IV Kurrekurreduttön om ett drygt år. Det är ok. Kurrekurredutterna har ett avslappnat förhållande till tid. Tack till er som tipsat om tryckerier, vi valde det snabbaste – ville ju inte gärna missa båten. Två och ett halvt dygn efter jag hade lagt beställningen på Fotoklok.se fick jag ett meddelande om att böckerna kunde hämtas hos mitt Postombud. Imponerande med tanke på att det handlar om riktiga böcker, såna där fina med hård pärm och allt.

Men än kan mycket hända. Det är 6000 sjömil mellan Mexiko och Kurrekurreduttön på andra sidan Stilla havet. Vi önskar Eric och Birgitta all lycka på färden, och kommer att följa deras blogg med spänning. Vår fiskeexpert Otto har skickat med ett egentillverkat fiskedrag, så våra kurirer slipper i alla fall att svälta på vägen.