barnuppfostran

Den kinesiska pojken ser ut att vara ungefär lika gammal som Lovis. Men till skillnad från min egen dotter som glatt plaskar runt i poolen skriker pojken i högan sky. Ja, han vrålar så högt och förtvivlat när pappan bogserar honom fram och tillbaka att jag inte kan fullfölja en enda tanke. Det är oerhört plågsamt, för såväl öron som själ.

Misshandeln pågår i en halvtimma, och hela tiden håller pappan en videokamera framför pojkens ansikte. Medan en skrattande kvinna som jag antar är modern med jämna mellanrum stänker mängder av vatten över pojkens ansikte. Varvid pojken skriker än värre, och kvinnan skrattar ännu mer.

Jag ställer mig vid poolkanten och blänger argt från den ena till den andra. Medan jag funderar på vem av dem jag ska strypa först närmar sig en amerikansk kvinna och försöker få stopp på eländet. Men hon möts av oförstående blickar. Av föräldrarna, och alla andra kinesiska semesterfirare som verkar till synes helt opåverkade av situationen.

Vi har träffat många kineser under vår resa, men aldrig kommit dem nära. Så jag tillbringar kvällen vid datorn i hopp om att den vägen lära mig ett och annat om kinesisk barnuppfostran. Jag förstår snart att det jag bevittnat under dagen var ett typiskt bevis på kinesiska föräldrars omtanke, eller själviskhet beroende på hur man väljer att se det.

Amy Chua, som skrivit den omdebatterade boken ”Tigermammans stridsrop”, menar att till skillnad från västerländska föräldrar så har kineserna förstått att ingenting är kul förrän du är bra på det. Och för att bli riktigt bra måste man kämpa, vilket barn sällan vill enligt författaren. Därför måste man tvinga dem. Svaghet föraktas, och barn ska drillas. Det gör dem starka och framgångsrika.

Synen på barnuppfostran brukar skilja sig från familj till familj; så är det säkerligen också i Kina. Men pressen finns, och det är självklart att många kinesiska föräldrar sätter högt hopp till sitt enda barn. Frågan är hur den lille pojken mår, om han någonsin kan få ett sunt förhållande till vatten och hur sådana här uppfostringsmetoder påverkar det kinesiska samhället som helhet? Ja, det är sådant jag sitter här på min båt i Thailand och funderar på denna afton.

Klicka här för att läsa mer om Amy Chuas syn på barnuppfostran.

Ska jag köpa tolv flaskor av Heinz ekologiska ketchup? Eller ska jag istället välja tre tvåkilosförpackningar av matvarukedjans egen sort till en tredjedel av priset? Den stora bunkringen inför ännu en säsong i Söderhavet har börjat och jag är djupt inne i mina egna funderingar. När ett litet barn plötsligt börjar gråta bakom mig.

Jag vänder mig instinktivt om och ser en kvinna våldsamt ruska om en liten pojke, för att avsluta med att ge honom en rejäl smäll över rumpan. Jag vänjer mig aldrig. Överdrivet våld mot barn är en vanlig syn här i Nya Zeeland. Trots att Nya Zeeland – som det 23:e landet i världen –införde ett förbud mot barnaga 2007. Sverige var först ut 1979.

Den nya lagen mötte så stort motstånd bland den nyzeeländska allmänheten att regeringen gick med på en folkomröstning. Frågan löd: ”Borde smisk, såsom en del av god föräldratillrättavisning, vara straffbar i Nya Zeeland?” Den 21 augusti 2009 räknades rösterna samman. Och resultatet talade sitt tydliga språk. 88 procent svarade NEJ till en kriminalisering av barnaga. 88 procent!

Jag ser mig omkring i mataffären. I min direkta närhet finns ett tiotal personer. Statistiskt sett är det bara en av dem som tycker det är fel att slå barn. Jag undrar vilken, kanske är det den skäggige gamle mannen som mjuknat med åren. Eller den där tjejen som ser ut att vara tillräckligt ung för att minnas hur det känns.

Nyzeeländare har rykte om sig att vara ett av världens trevligaste folk, och om man bortser från deras ohyfsade manér i trafiken har jag fram tills nu inte haft något att invända. Tvärtom. Men deras syn på barnmisshandel har jag svårt att bortse från.

Enligt en rapport från UNICEF är Nya Zeeland ett av de OECD-länder (världens rikaste länder) som har högst barnadödlighet som följd av misshandel – sex gånger högre än genomsnittet. Man befarar att så många som 15 procent av landets barn misshandlas i hemmet. De flesta under fem år. Nya Zeeland är också det land med flest självmord bland barn.

Men nyzeeländarna är i gott sällskap. Enligt en studie som FN genomförde för ett par år sedan blir uppemot 80 procent av världens barn slagna av sina föräldrar, lärare eller andra vuxna. Det är deprimerande läsning. Men det finns hopp om mänskligheten. Allt fler länder inför förbud mot barnaga, med färre dödsfall som konsekvens. Här i Nya Zeeland däremot, går utveckligen åt andra hållet …