Jakten på drömbåten

Dagligen sökte vi igenom internets jättelika annonsmarknad för begagnade båtar. Vi var ute efter en Joshua, en 40 fots stålbåt konstruerad för att klara det mesta på de sju haven. Gick det överhuvudtaget att hitta en flytande Joshua i vår prisklass? Ett 70-tal exemplar byggdes i Frankrike under 60- och 70-talet och spreds därifrån ut i världen. Vem vet hur många som fortfarande flyter.

Hon reades ut för knappt 300 000 kronor. Den franske ägaren hade efter många år till sjöss börjat ett nytt liv hemma i Frankrike och ögonstenen Eole låg nu ensam kvar och vilade i Langkawi Marina på Malaysia. Fotografier visade upp en skönhet för fulla segel. Ketchen Eole såg ut att vara vid god vigör, men man vet aldrig.

På frågan om båten var seglingsbar svarade ägaren att vi nog behövde räkna med några veckors hårt arbete innan vi kastade loss. Några veckor? Det är ju ingenting, tänkte vi och bokade genast flygbiljetter till veckan därpå. Den här chansen fick vi inte missa. Tänk om någon hann före oss till Malaysia?

Ägaren lovade att inte sälja Eole till någon annan innan vi hade sett henne. Själv kunde han tyvärr inte vara på plats för att möta oss men lovade att han skulle informera hamnpersonalen om vår ankomst. Vi var mer än välkomna att sova ombord under vår vistelse. Trevlig kille!

Finansierings- och fraktmöjigheter undersöktes i en hast och snart var vi på väg. Spänningen var hög när taxichauffören släppte av oss vid Royal Langkawi Yacht Club. Vi sprang upp för hamnkontorets trappa, för att förklara vårt ärende. Så ivriga var vi. Personalen skrattade och skakade på huvudet. De kunde inte begripa att vi hade åkt över halva jordklotet för att titta på Eole. De förstod inte bättre, tänkte vi. Eller så var det just precis det de gjorde …

Skrovet var oformligt och inredningen demolerad. Eole hade inte seglats på tre år och vi förstod nu varför. Rullgenuan hängde i trasor. Mantågsstöttorna hade rostat av. Däcket trampade vi igenom. Nedgångsluckan var borta sedan länge. Hela båten luktade gammalt pannrum.

Fotografierna i annonsen hade uppenbarligen några år på nacken. Och att fransmän kan vara en smula våghalsiga det visste vi, men för att segla Eole längre än till grannbryggan måste man vara helt galen även under de bästa omständigheter. Att sova ombord var det inte tal om. Valet var enkelt. Vi tog en taxi till andra sidan ön och checkade in i en hydda på stranden. Inte så dumt det heller. Inte alls dumt faktiskt.

Väl hemma igen fortsatte jakten på drömbåten.  Så en dag var det dags igen. En Joshua på Teneriffa var till salu för en rimlig penning. Åter bar det av till resebyrån. Här fanns ingen tid att förlora. Men det är en annan historia

Premiärsegling

Nu har isen äntligen släppt i Limhamns fiskehamn och igår genomfördes årets premiärsegling, med två små förväntansfulla barn ombord. Oj va de har längtat. Färden gick tvärs över hamnbassängen till Ön, för att köpa glass. Mycket populärt.

OBS: Sänk ljudet om du kollar på filmklippet. Verkar vara något fel på mikrofonen på kameran. Jobbigt störningsljud. Ännu en sak att lägga till den lååånga att-göra-listan inför avsegling …

Linda lär sig segla

Året var 1999. Ludvig var ute och långseglade med Ava, en sex meter lång Havsfidra döpt efter Ava Gardner – för hennes runda formers skull. Den lilla plastbåten rullade som gummianka ovanpå varje liten våg, och på Kanarieöarna gav kompisen slutligen upp. Knappast läge att ge sig av över Atlanten i en så liten båt med oprövad besättning, tänkte Ludvig och satte kursen norrut igen. Med ombord fick han en glad tysk, men inte heller han trivdes med Avas sätt att föra sig. Och så var Ludvig övergiven igen.

Jag minns hur han lockade med soligt Medelhav och soft kanalliv. Jag hade inte annat än behaglig skärgårdssegling i bagaget, men var inte sen att tacka nej till ett äventyr. Det här var min chans att testa om den gemensamma långseglardrömmen var något att spinna vidare på. Och sommarlovet låg runt hörnet.

Jag hann inte mer än landa på Porto Santo, norr om Madeira, förrän Ludvig la fram den nya rutten. ”Jag har funderat en del. Jag tror det är bättre om vi seglar hem via Azorerna istället” Varpå jag undrade ”Azorerna, var ligger det?” Det var svårt att förstå för en landkrabba som mig hur bästa vägen hem till Sverige kunde gå via några avlägsna öar mitt ute i Atlanten. Men kör till, man måste väl lita på sin kapten.

Sex meter tuff seglarskola. Foto: Jerk Oldenburg

Och iväg bar det, med stäven riktad mot Canada! Vill minnas att allt var toppen, en halvtimma eller så. Sedan började helvetet. Vände ut och in på mig själv i dagarna tre. Och migrän på det. Trodde jag skulle dö. Ville dö. Fruktansvärt. ”Där gick den drömmen i stöten”, gnydde jag från min horisontala position på kojen, granne med spyhinken. Vilket elände.

Men så hände det något på den fjärde dagen. Sakta återvände jag från vad som dittills varit mitt livs värsta upplevelse (idag vet jag att en förlossning är värre). Jag hade överlevt de tre dagar det brukar ta att programmera om människans balanssystem. Och efter totalt sex dygn till sjöss angjorde vi São Miguel på Azorerna. Vilken känsla. Vilken bragd. Stolt som en tupp.

Nästa gång vi skulle kasta loss var det bara för att ta det lilla skuttet över till grannön Faial, 150 sjömil. Men vindar och strömmar ville utsätta mig för ännu en prövning. Framför oss låg fyra dagar i hårt väder, rakt i näsan. Ett evigt kryssande fram och tillbaka i hård sjö. Ännu ett inferno. Stackars Ludvig. Han var så trött att han hallucinerade. Och jag var återigen helt utslagen; piggnade till lagom till tilläggningen.

Men skam den som ger sig. Några veckor senare var det dags igen. Den här gången med engelska kanalen som mål. Och nu gick det bättre. Tredje gången gillt. Sjösjuk, absolut. Men inte riktigt lika illa. Hanterbart. Kanske för att jag innerst inne kände mig lite tryggare med båten. Kanske för att jag hade lärt mig att förutse hennes yviga rörelser. Än en gång gav sjösjukan helt vika efter tre dygn. Och den här gången väntade tio härliga dygn till sjöss, innan vi angjorde Brest på Frankrikes nordvästspets. Payback time! Och jag föll pladask. Blev förälskad. Ville köpa större båt och segla jorden runt. En bekväm tung båt dock, som går igenom vågorna istället för att rulla omkring ovanpå. Ungefär som den där båten vid kajen i Pasito Blanco …

I Hoppetossas kölvatten

Lovis längtar efter att segla till Söderhavet, som Pippi.

LIMHAMN, MALMÖ. De hade seglat genom dagar och nätter, genom veckor och månader, över stormpiskade hav och lugna, vänliga vatten, i stjärnljus och månsken, under mörka, hotande skyar och i brännande sol, ja de hade seglat så länge att Tommy och Annika nästan hade glömt hur det kändes att bo hemma i den lilla staden.

”Kurrekurreduttön rakt förut”, skrek Pippi.

Ja, där låg den under gröna palmer och omgiven av det blåaste vatten. Kurrekurreduttön, där kapten Efraim Långstrump en gång flöt iland och blev mäktig konung över kurrekurredutterna.

I augusti lättar Mary af Rövarhamn ankar för att segla i Hoppetossas kölvatten. Dela gärna med er om ni råkar kunna koordinaterna till Kurrekurreduttön. Enligt boken ska det finnas en bra vik på öns västra sida …

Vem är du?

Allt fler verkar hitta hit till bloggen. Jättekul. Men vilka är ni egentligen? Hjälp oss stilla nyfikenheten genom att ange här nedan i vilken egenskap du främst besöker sidan. Är det svårt att välja går det bra att kryssa för flera alternativ (max 3), eller föreslå ett eget som du tycker passar bättre. Tack!

Elva år senare

Det tog tre år att hitta vår Mary af Rövarhamn. Tre år av dagligt sökande på internet. Hon väntade på oss i Santa Cruz marina, på Teneriffa.  Lite ensam och eftersatt, men vid god vigör under den slitna ytan. Byggd 1976 på ett välrenommerat varv utan för franska Lyon, och rustad och inredd av en ytterst noggrann schweizare som lade varje ledig stund och varje scweizerfranc på båten under nio år. Ända tills frun tröttnade och drömmen rann ut i sanden. Ett sorgligt öde, ganska vanligt är jag rädd. Men den enes sorg, den andres lycka. Det blev kärlek från första ögonkast och sommaren 2002 seglade vi hem henne, och flyttade ombord.

Nu skulle vi bara betala av lånen också. För vem kan känna sig fri och leva på kärlek och fisk när tusentals kronor ska betalas till banken där hemma varje månad. Men här krävdes det tålamod, och målmedvetenhet utöver det vanliga. Ludvig hade tre år kvar av sina civilingenjörsstudier. När det väl var dags att börja dra in pengar gick larmet på den biologiska klockan. Hög tid att tänka på familj. Och inte räckte det med ett barn, vår lilla Lovis måste ju ha någon att leka med där ute. Och så gick det ytterligare några år.

Elva år har passerat sedan vi bestämde oss för att segla jorden runt. Galet lång tid. Många har nog tvivlat på vägen, men aldrig vi. I augusti bär det äntligen av. Tjohoo!

Kärlek vid första ögonkastet

Att lätta ankar. Smaka på orden. Det låter så enkelt, vackert. Men det här är inget spontanprojekt. Elva år har passerat sedan planerna först kom på tal. Ett drygt decennium. Ett annat millennium. I slutet av nittiotalet.

Vi gick hand i hand längs piren i Pasito Blanco, en liten hamn på Gran Canarias sydkust. Ludvig hade seglat dit i en liten sexmetersbåt tillsammans med en kompis. Jag hade tagit flyget för att leva långseglarliv några veckor under jullovet. Vi pratade om framtiden. Ludvig ville köpa större båt, flytta ombord. Segla jorden runt. Upptäcka världen i sakta mak, för egen köl. Det var svårt att föreställa sig för en landkrabba som mig. Några soliga dagsturer i skärgården var allt som fanns i bagaget. Men ja, varför inte.  Jag var sällan sen att tacka nej till ett äventyr.  Jag minns hur jag stannade till vid en tvåmastad skönhet och sa:
”Okej, vi gör det. Vi köper en båt och seglar jorden runt. Men då vill ha en sån här.” Och en så fick det bli!

Ludvig såg nöjd ut. Mitt val av båttyp visade sig vara synnerligen lämpligt. En Joshua, en klassiker i långseglingssammanhang. Bekväm och säker, byggd för de stora haven. Kanske var det ingen slump att han tog upp frågan just där. Eller så hade jag helt enkelt näsa för lämpliga långfärdsbåtar.

Båten vi såg den där dagen i Pasito Blanco blev långt senare till salu och köptes av en god vän som är bosatt på Gran Canaria. I höst ser vi framemot att segla tillsammans i de kanariska vattnen.

Här är hon, båten vi såg på Gran Canaria den där dagen för elva år sedan. Det blev kärlek vid första ögonkastet och jakten efter en egen Joshua kunde börja. Men det är en annan historia. Foto: Giovanni Ramunno

Dags att dra!

NORRA FISKEHAMNEN, LIMHAMN. Nu får det räcka. Vi har snackat länge nog och en svensk vinter till pallar vi bara inte med. I augusti lättar vi ankar och seglar ut i världen.

Vart färden bär eller hur länge den varar, det återstår att se. Det beror på hur det går att segla med barnen. Bara för att förra sommarens testsegling över Nordsjön gick bra betyder det inte att det skulle gå lika bra i år. Eller nästa år. De rackarna förändras ju hela tiden. Vi får ta det som det kommer. Kanske seglar vi hela varvet runt. Kanske fastnar vi någonstans på vägen, på något trevligt ställe. Ja, då är det inte heller så dumt. Vi får ta det ett steg i taget. Hur som helst så känns det riktigt gött.

Familjen Snigel längtar ut

La Familia

Foto: Andreas Pastor

När vi seglar får vårt boende en mening. Då blir vi som sniglar. Vi färdas sakta genom landskapet med vårt hus på ryggen. Fria, men ändå alltid hemma. Nåja, ska man vara riktigt petig har vi ju huset under oss, inte på ryggen. Men i övrigt är likheterna slående. Det bästa är att vi slipper att släpa på tung packning, och vi glömmer aldrig något hemma.

Men just nu seglar vi ingenstans. Snart mars och fortfarande fastfrusna i isen. Frihetsberövade sedan flera månader tillbaka. Längtar ut. Längtar bort. Håller ut. Inom kort …

Helgens filmtips: Deep water

Här bjuder vi på ett värdigt alternativ till kvällens delfinal i Melodifestivalen. Dokumentären Deep Water från 2006 är en gripande historia om engelsmannen Donald Crowhurst som ställer upp i tidernas första ensamkappsegling non-stop runt jorden, Sunday Times Golden Globe Race 1968.

Påfrestningarna från havet och omvärlden driver Donald Crowhurst till galenskap. När det enda vettiga hade varit att bryta väljer han istället att ligga och driva utanför Brasilien och rapporterar in falska lägesrapporter i väntan på att ansluta racet när motståndarna går in mot mållinjen igen. Man ska väl inte avslöja slutet på en film men vi vill ändå förvarna om att det inte slutar lyckligt.

Med på ett hörn i filmen, och som en motvikt till Crowhurst tragiska öde, är Bernard Moitessier med sin Joshua ( S/Y Marys äldsta syrra). Moitessier trivdes så bra med livet där ute att när han efter sju månaders segling rundat Kap Horn och det blev dags att gira babord upp genom Atlanten mot målgången i England så fortsatte han rakt fram, ett halvt varv till runt jorden. Även det kan väl kallas galenskap på sitt sätt.

Kolla in trailern här nedan. Får du mersmak är det bara att ladda upp med popcorn och kolla hela filmen här på sajten.  Filmen får fem av fem möjliga av den vuxna delen av besättningen på Mary af Rövarhamn. Smågastarna låter hälsa att de föredrar Pippi Långstrump på de sju haven.

Klicka här för att se hela filmen