Lovis och Otto går i skola på Salomonöarna

S/Y Mary 4 kommentarer

Otto spelar bokstavsbingo i föreskoleklassen på Chubikopi Primary School

CHUBIKOPI, SALOMONÖARNA. ”Men skynda på nu då pappa. Vi ska ju till skolan”, sa lilla Lovis när hon hoppade i jollen den här morgonen. Det var Lovis och Ottos tredje skoldag i Chubikopi Primary School på den lilla ön Marovo på Salomonöarna. Och hon ville inte komma för sent.

Vi brukar då och då besöka skolor ute i byarna. Dels för att lärare ofta är några av de som pratar bäst engelska. Men också för att Lovis och Otto tycker det är så roligt att se hur det går till i en riktig skola jämfört med deras egen något odisciplinerade båtskola.

För Lovis och Otto, som inte har några referenser från svensk skola, är det fullt normalt att man sitter på mattor på golvet i skolan. De brukar inte heller notera att det ibland brukar saknas det mest grundläggande saker som böcker och skrivmaterial. Men som vad som däremot inte undgick dem den här gången, var de lokala barnens fantastiska arbeten som prydde varje liten yta i taket och på väggarna i skolan här i byn.

Chubikopi skola verkar visserligen ha fler resurser än de skolor vi tidigare besökt på Vanuatu och Tonga. Alla barnen har varsin skrivbok, och det ser ut att finnas gott om papper och pennor i glada färger. De äldre barnen har till och med stolar och bänkar. Men framförallt så verkar skolan ha en otroligt hög kreativ nivå där naturmaterial används på ett inspirerande och lekfullt sätt i undervisningen.

De andra barnen kom först av sig i sitt skolarbete, för det är ju inte varje dag de får besök av vita barn. Men de underbara lärarna tog sig direkt an Lovis och Otto som de varit vilka barn som helst som kommit för att börja på deras skola. Och så fick det bli.

Snart satt Lovis med en egen skrivbok och övade plus och minus med hjälp av stora frökapslar precis som de andra barnen i hennes ålder. Och Otto fann sig snabbt tillrätta i förskoleklassen där de spelade bokstavsbingo med stenar. Och när det var dags att gå hem, ja då välkomnades de tillbaka nästa dag igen. Och igen.

De har sjungit sånger, och dansat (se videoklipp). Ritat, skrivit, räknat och lekt lekar. Tillsammans, och i sina respektive klasser. Och Lovis och Otto har hängt med förvånansvärt bra. För här i Chubikopi har man valt att introducera engelska i undervisningen redan från första året så våra barns engelskkunskaper är på ungefär samma nivå som alla de andra barnens.

När de kom hem idag visade Lovis och Otto stolt upp det arbete de fått med sig hem som minne från sitt korta gästspel på skolan. Samtidigt som de i mun på varandra berättade om allt de gjort och om deras teckningar som nu hänger på väggen i deras respektive klassrum. Teckningar som snart kommer att kompletteras med bilder från vårt besök, som vi tänkte skriva ut och skicka till skolan.

Nu har Chubikopi Primary School stängt för helgen, och det börjar bli dags för oss att segla vidare. Fulla av nya idéer, och tacksamhet för den gästfrihet och vänlighet som vi har mött här i byn. Samtidigt skäms jag vid tanken på hur jag tror att det skulle ha varit om rollerna varit ombytta, att någon härifrån var på besök i Sverige.

En långväga hälsning

S/Y Mary 1 kommentar

Det är första gången våra gäster är ombord på en segelbåt, och definitivt första gången de ser en sockerburk som vår.

CHUBIKOPI, SALOMONÖARNA. På nittiotalet bodde en dansk antropolog här i byn Chubikopi på västra Salomonöarna. Samma man som en solig försommardag för första gången besökte oss tillsammans med sin fyraårige son på bryggan hemma i Limhamn för drygt två år sedan. Han tänkte bara säga hej eftersom han bodde i närheten. Ett ovanligt trevligt initiativ.

Antropologen, som heter Claus, fascinerade oss med sina historier från hans tid i Söderhavet och här på Salomonöarna i synnerhet. Då klingade de främmade namnen exotiskt och spännande. Men vi hade svårt att placera de olika öarna, och än mindre minnas namnen. Kanske på samma sätt som det är kanske är svårt för er därhemma att placera många av de platser vi berättar om här på bloggen.

Vi har hållit kontakt med Claus och hans son under åren. Och för några dagar sedan kastade vi alltså ankar utanför den by där han spenderade mer än ett år. För att framföra en personlig hälsning och lämna över en liten gåva till den familj hos vilken Claus bodde när han var här.

Hövdingen spratt till av glädje när vi berättade om vår gemensamme vän, och vi har fått ett väldigt fint bemötande av alla i byn. De som träffat Claus minns honom med värme. Och de yngre vet alla vem han är. Ja, det finns till och med en liten pojke som bär hans namn.

Idag bjöd vi ombord Claus värdfamilj på kaffe och toscakaka, som verkar gå hem även i Söderhavet. Det var första gången som våra gäster var ombord på en segelbåt, och det var tydligt uppskattat. Men folket här är långt ifrån några landkrabbor. De har varit sjöfolk i alla tider, men här är det kanoter som gäller. Och det var också med kanoter som familjen kom ut till oss idag.

Mary af Rövarhamn är den första segelbåten som har ankrat utanför den lilla byn på många år. Vattnen i lagunen är inte sjömätta, och hade det inte varit för Claus hade inte heller vi valt att komma hit. Och helt gått miste om mötet med alla dessa fina människor.

Har du också bott eller har kontakter på någon spännande plats längs vår resrutt? Hör gav dig! Vi levererar gärna fler personliga hälsningar.

Ottos snorklingsdebut

S/Y Mary 12 kommentarer

Ottos badkompisar

MAROVO LAGOON, SALOMONÖARNA. Vår 4-årige Otto pratar mycket. Såpass att folk man möter tittar och ler lite medlidande. Allra helst pratar han om fisk, och när han väl startar finns det inget slut. Vill det sig riktigt illa kan han börja klockan sju på morgonen och inte sluta förrän han somnar fjorton timmar senare. Oftast med näsan i en fiskbok.

Otto kan allt om fiskar. Vad de heter, vad de äter. Var de bor. Vilka som är störst, och vem som äter vem. Det finns inget med fisk han inte tycker om. Fånga, rensa, och äta fisken. Han kan ligga på bryggan i timmar och bara titta på fiskar. För att senare gå hem och rita av dem. Hela hans dagbok är fullklottrad med fisk.

Vi har länge försökt få honom att börja snorkla. Men här kolliderar två intressen; man kan inte snorkla och prata på en gång. Och det där med att stoppa ner huvudet under vattnet och andas i ett rör har inte riktigt varit hans grej. Fram tills idag. För när Otto för femtiosjunde gången gick med på att prova sin snorkel och sitt cyklop hände något. Han kom inte upp igen.

Han bara satt där, länge länge på en avsats under vattnet. Och tittade. Omringad av revfiskar i alla tänkbara färger och former. Ända tills något fick honom att bli så uppspelt att han plötsligt började prata igen. Under vattnet, med snorkeln i munnen. Han fick naturligtvis en rejäl kallsup som följd. ”Jag såg en haj” vrålade han av lycka så snart den värsta hostan lagt sig. ”A black-tipped shark” förtydligade han sedan stolt.

Ottos iaktagelse var säkert riktig. Flera olika revhajar cirkulerar här utanför bryggan på Uepi Island. Min gissning är att resortägaren brukar mata dem med fiskrens ibland. Att det är därför de samlas här. Men de visar inget tecken på aggressivitet. Revhajar är sällan intresserade av människor. Men Otto är desto mer intresserad av dem, och fick snart se många fler.

Det var svårt att locka tillbaka vår pojke upp ur vattnet den här eftermiddagen. Och vi ville inte riktigt heller, det var tyst och skönt och Otto var i sjunde himeln. Dessutom stolt som en tupp. Det här är stort. Riktigt stort. Otto har lärt sig snorkla. Och det första han såg var en haj. Den häftigaste fisken av dem alla.

Läs gärna mer om att snorkla med barn i vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen.

Hela Honiara vibrerar

S/Y Mary 1 kommentar

Detta bildspel kräver JavaScript.

På tredje försöket lyckas vi komma med en av alla överfulla minibussar. Rapmusiken dunkar ur högtalarna när färden går österut längs Honiaras gropiga huvudgata. Förbi den stora marknaden i centrum. Över den smutsiga floden och vidare genom China Town. I gränderna trängs nakna barn med betelnötförsäljare och sopor. På andra sidan passerar en lastbil med flaket fullt av vildar. Följd av en buss lastad med hula-hula-damer. Folket i vägrenen jublar och vinkar.

Överallt är det folk. Massor av glada människor. Invånarantalet i Honiara har vuxit från 50 000 till minst det dubbla på några dagar. I hamnen ligger besökande segelbåtar sida vid sida med traditionella segelkanoter. Och på de gropiga gatorna färdas hundratals överfulla minibussar, som tar besökare från a till b för tre kronor per huvud. Trafiken är tät, och lätt kaotisk. Man har till och med skeppat in bussar från Fiji för att transportera människor mellan de olika scenerna.

Vi har lyckats med det otroliga, att tajma in The Festical of Pacific Arts i Honiara. En vandrande festival som bara hålls vart fjärde år. Under två veckor. I ett nytt land varje gång, sedan 1972. En enorm folkfest, dit varje örike i Stilla havet skickar det bästa de har i form av traditionell musik, dans, konst, hantverk och film. En fullkomlig explosion i traditionell kultur. Och allt är gratis, så alla kan vara med på festen. Stämningen är fantastisk, överallt hörs sång och musik. Trummor. Rytmer. Beat. Ja, hela Honiara vibrerar.

Imorgon är det grand finale. Sedan är festivalen här i Honiara över. Men det kommer fler chanser. Nästa festival hålls i Guam. År 2016. Missa inte det : )

Klicka här för att lyssna på några sköna lokala rytmer du också. 

 

Mary på drift

S/Y Mary 8 kommentarer

Ankringen i Honiara

”Vad långt vi ligger från den nyzeeländska båten” säger jag på väg tillbaka till Mary efter en morgonutflykt till marknaden. Jag slänger ett öga på våra egna och grannbåtarnas förtöjningar. För att försäkra mig om att allt är som det ska. Det är då jag upptäcker att den lina som håller upp Mary’s akter har flyttats. Så märkligt.

Här i Honiara, Salomonöarnas huvudstad, finns inte plats att ankra på vanligt sätt. Istället släpper alla båtar sitt ankare i fören, backar in och drar långa linor till den halvt raserade piren. Och på så sätt kan man få plats med ganska många båtar på rad. Men att komma i rätt position är en utmaning i sig, och det krävs en hel liten flotta med jollar som puttar, knuffar och drar för att få båtarna upp mot vinden utan att de glider in i varandra.

Vi hade förtöjt vår akterlina i en av de stålbalkar som utgör grunden till något som ser ut att en dag kunna bli en ny kaj. ”Kanske var vår lina i vägen för byggjobbarna”, föreslår jag till Ludvig. ”Jo, men det förvånar mig att de lyckats flytta den. Det måste ha varit väldigt tungt” svarar han tveksamt. Ludvig berättar att han hade tagit hjälp av vinschen för att spänna upp linan och den tunga kättingen i fören, för att förhindra att vi skulle driva in i grannbåten vid ett eventuellt vindvrid.

Barnen och jag går ombord på båten, medan Ludvig tar jollen bort till kajen för att prata med byggjobbarna. Då ser jag hur någon varit ombord. En fender har flyttats. Och den överblivna akterlinan ligger löst i sittbrunnen, inte i sin förvaringslåda på akterdäck där jag la den igår. Men inget verkar saknas.

Ludvig kommer snart tillbaka och berättar att byggjobbarna varit tvungna att flytta vår lina, men verkade inte sura för det. Tvärtom. ”De var väldigt trevliga, och måna om att vi var ordentligt förtöjda”, berättar Ludvig.  ”Det verkar i alla fall som någon varit ombord för att slacka på linan, säger jag och berättar om mina upptäckter. Det hade inte byggjobbarna nämnt något om, menar Ludvig. Men det kvittar. Vi är väl förtöjda, och tänker inte mer på det.

Inte förrän senare på dagen när vi träffar vår holländska båtgranne Marteen som berättar att han sett när byggjobbarna försökt flytta vår lina samtidigt som en vindby fångat Mary. ”Två av dem följde med linan ut i vattnet som om något skjutit iväg dem med en slangbella.” Medan Mary hade svängt ut i hamninloppet där hon blivit hängande i sitt ankare. Utan att vare sig driva in i någons båt, eller på något av de grund som finns där ute. Men det var bara en tidsfråga. Med drygt 50 meter kätting ute, har vi en svängradie på 130 meter.

Marteen tog sig ombord på Mary i hopp om att kunna starta motorn och få henne tillbaka i position. Det var lättare sagt än gjort. Startnyckeln sitter inne i båten, och luckan var låst. Men nu var det flera som upptäckt Marys belägenhet, och folk kom med jollar från alla håll för att hjälpa till. Ja, till och med folket på superyachten ute på redden fick rycka in med deras stora ribbåt för att få upp Marys akter mot vinden igen. De hade tydligen kämpat ganska länge, och just blivit klara när vi kom tillbaka från marknaden intet ont anande.

Så nu förstår vi varför byggjobbarna var så trevliga …

Dagen då de vita barnen kom till byn

S/Y Mary 5 kommentarer

Lovis i centrum

Först kommer den utsände spejaren. En ensam pojke, i den mest bedårande lilla kanot vi någonsin sett. Inte längre än två meter lång, perfekt utskuren i trä som den vore ett konstverk. Helt ny, och ett bevis på att vi har kommit till en av de öar som kan stoltsera med de bästa hantverkarna i hela landet. Santa Ana.

Men snart försvinner pojken in mot stranden igen, för att några minuter senare återvända med hela byns flotta i släptåg. Långa, korta, gamla och nya kanoter. Alla fulla med nyfikna barn. Inga vuxna, bara barn. Många nakna. Några flickor ropar ”hello” och paddlar fnittrande därifrån. Andra sitter bara där, några meter från båten och tittar med stora ögon. Som om vi kom från en annan planet.

Vi frågar en av de äldre pojkarna om Lovis och Otto kan få åka med en sväng. De ser lite osäkra ut, nästan rädda. Som om de inte riktigt vågade. Men snart paddlar en pojke stolt runt med våra två lintottar i den turkosa lagunen medan Otto ropar ”faster, faster”.

Väl tillbaka på Mary af Rövarhamn bestämmer sig Lovis för att visa barnen att hon minsann vågar hoppa i vattnet direkt från båten, utan flytväst. Och det var tydligen startskottet alla väntat på. För vips är vattnet fullt av badande barn. Och fler är på väg, de kommer simmandes från land. Säkert 20-30 stycken.

Först närmar de sig Lovis och Otto med försiktighet. Man vet ju aldrig, de kanske bits. Men de blir modigare efterhand, och snart gör de allt för att få besökarnas uppmärksamhet. Låtsas sänka sina kanoter, försöker sänka varandras kanoter. Sjunger sånger, dyker under kölen och slår volter från jollen. I timmar leker de runt båten.

Och när det är dags för oss att åka in till land för att avlägga det obligatoriska artighetsbesöket hos byns hövding, ja då följer de badande barnen efter.  De hjälper ivrigt till att dra upp vår jolle på stranden, och följer oss i varje steg. För varje hydda vi passerar blir svansen längre.  Alla vill röra Lovis och Ottos ljusa hår, alla vill hålla dem i handen. Och de som verkligen vågar, de vill aldrig släppa taget.

På vår vandring genom byn kommer folk ut ur sina hyddor. De stannar upp i sitt arbete, och bara tittar. Vuxna blekansikten har de sett förr. Men två vita barn, livs levande.  I deras by. Det verkar stort. Kanske lika stort som den dagen på fyrtiotalet när Ludvigs mamma såg en ”neger” på skidor utanför fönstret på Ålstensgatan i Bromma …

Ingen ro på Santa Cruz

S/Y Mary 5 kommentarer

Han kommer när vi äter frukost. Förtöjer sin båt vid en av Mary’s mantågstöttor, stövlar ombord med en cigg i handen och ber om några liter bensin för att kunna ta sig till samhället på andra sidan viken för att tanka. ”Tyvärr”, säger Ludvig och jag förstår honom. Igår kom en annan man och bad om samma sak, för att en stund senare starta motorn och köra iväg. Trots att han inte fått en droppe.

Jag förklarar att vi behöver vår bensin själva, att vi inte har någon lokal valuta att köpa ny bensin för eftersom det inte finns någon bank eller växlingsmöjlighet på ön. Vilket är sant. Han tjatar lite till, men vi står på oss. Och snart ger han faktiskt upp och paddlar muttrande därifrån. Det hela känns lite olustigt. Vi vill ju helst ha en bra relation till byborna.

”Han stannade åtminstone inte”, säger jag och tänker på gårdagens besökare som bekvämt slog sig ner i sittbrunnen, stannade hela eftermiddagen och bad om än det ena än det andra. Visserligen med en trevlig ton, men ändå. Vi hade knappt en ensam stund. Och imorse väcktes vi redan klockan sju av en man som knackade på båten. Trots att luckan var stängd.

På Vanuatu brukade vi också omringas av kanoter i hamn. Men där kom de främst för att hälsa oss välkomna, ofta med lite frukt eller fisk som gåva. Det brukade sluta med att vi bjöd dem ombord, och betalade tillbaka deras gästfrihet med råge. Men det var på lika villkor, med ömsesidig respekt. Här är det annorlunda.

Vi måste lämna ankarviken, vi får ingen ro. Frågan är bara vart vi ska ta vägen. De övriga ankringsplatserna på ön är alldeles för djupa, eller utsatta för rådande vind och sjö. Vi hade egentligen tänkt besöka en atoll 40 sjömil åt nordost, men dit kan vi inte segla idag. Det är rakt mot vinden, och för långt för att vi ska hinna fram i tid om vi går för motor eller kryssar. Och den som försöker angöra en okänd hamn i annat än dagsljus i dessa trakter slutar lätt som ett vrak på revet.

Salomonöarna är ett geografiskt utspritt och politiskt splittrat land med en modern historia av inbördes konflikter. I dagsläget anses de flesta delar av landet säkra. Men här talas fler språk än det finns öar och vi räknar med stora regionala skillnader. Vi beslutar oss därför för att söka lyckan på någon av öarna längre västerut istället.

När vi vevar upp ankaret, för att ge oss ut på havet igen, ser vi hur mannen med ciggen startar sin motor och styr tvärs över viken. Han hade tydligen lite bensin ändå.

Allting har ett pris

S/Y Mary 3 kommentarer

En våg träffar båten i sidan med en smäll. Och sekunden senare faller en enorm saltvattenkaskad ner över sittbrunnen. Jag försöker dra undan min tallrik, men förgäves. Barnen ser ut som två dränkta katter, men ingen av dem rör en min. De fortsätter äta sin salta soppa som ingenting har hänt. Avbryter bara för att hålla fast sig, när nästa våg får båten att lägga sig ner. Så tappra barn. Så härdade.

Vi är på väg norrut, från Vanuatu mot Salomonöarna. Det blåser friskt från ost, och sjön går hög. Båten flyger fram, vi snittar 7-8 knop. Egentligen seglar vi fint. Med två rev i vardera segel. Men Mary af Rövarhamn saknar såväl vindruta som sprayhood, och det är allt annat än bekvämt.

Inne i båten kan man inte vara. Där lurar sjösjukan. Och 35 graders värme, eftersom vi inte kan ha luckorna öppna. Nej, då sitter vi hellre här ute. I bara underkläderna, på varsin sur dyna. Sjunger visor, leker sten-sax-påse och biter ihop. Medan badkar efter badkar med saltvatten sköljer över oss. Vattnet är ju åtminstone varmt. Och snart är vi framme …

Champagne Beach under testluppen

S/Y Mary 2 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Strandhäng är en absolut favoritunderhållning för oss på Mary af Rövarhamn. Ingen strand är den andra lik. Vissa är svarta, andra vita eller gula. Många är täckta av krossade snäckor eller drivved, vissa korall eller sten. Några kantade av spännande grottor, eller fantastiska klätterträd. Variationerna är oändliga, och vi tröttnar aldrig.

Just nu ligger vi ankrade utanför Champagne Beach på ön Espiritu Santo i norra Vanuatu. En strand som brukar kallas Vanuatus finaste strand. En del talar om den som en av Söderhavets bästa stränder. Medan andra drar det ett steg längre, och menar att den håller världsklass. Ja, hur det än är med den saken så blev vi onekligen lite nyfikna. Så här är vi nu.

Vilka kriterier som krävs för att en strand ska ta sig in på dessa topplistor är oklart. Men det verkar underlätta om stranden redan är välbesökt eller välkänd. Därför omnämns ofta kända city-stränder som Bondi och Venice Beach. Medan vi gillar de folktomma stränderna bäst, gärna vilda vackra surfstränder som det är lite svårt att ta sig till.

Vi har faktiskt turen att få Champagne Beach nästan helt för oss själva, något som är mycket ovanligt här på Vanuatu. Inte på grund av den stora mängden badgäster, för de är sällsynta. Däremot brukar det nästan alltid gömma sig en by bakom varje strand i det här landet.  Vilket i sin tur innebär minst en nyfiken invånare bakom varje trädstam.

Sanden är fantastiskt fin. Nästan som mjöl, helt perfekt för sandskulpturer och sandslott. Sitt namn har stranden fått efter de bubblor som kommer upp från varma källor under vattnet vid lågvattnet. Det förklarar också de stora skillnaderna i vattentemperatur. Sikten är inte perfekt, men det finns en hel del korallhuvuden att snorkla på. Och någon enstaka sköldpadda.

Själva omgivningarna drar dock ner helhetsintrycket rejält. Ja, de regnskogsklädda branterna är det inget fel på. Men Champagne Beach är ett populärt stopp för kryssningsfartyg, och stranden kantas därför av tomma hyddor och marknadsbodar som fylls till bredden av souvenirer när kryssningsfartyget ankrar upp i viken utanför. Det hela ser lite malplacerat ut. Och längre bak, i buskarna, ligger mängder av gamla chipspåsar och läskburkar som besökarna lämnat efter sig.

Så trots uppenbara kvalitéer tar sig alltså Champagne Beach inte in på vår lista över världens bästa stränder, som än så länge toppas av Wharariki Beach på Nya Zeeland.  Tätt följd av en pytteliten strand som ligger gömd i djungel på en annan ö som också heter Espiritu Santo, i ögruppen Las Perlas utanför Panama. Och så har vi några favoriter i Tasmanien, för att inte tala om de fantastiska lågvattenstränderna på Yttre Hebriderna utanför Skottlands västkust. Ja, konkurrensen är stor.

Vilken är din favoritstrand? Tipsa gärna.

Fler och bättre skäl att besöka Vanuatu hittar du i vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen. Läs gärna det.

Fototävling: Hjälp oss välja bidrag

S/Y Mary 16 kommentarer

Vi tänkte vara med i en resefototävling. Men skulle behöva hjälp med att välja bidrag. Temat för tävlingen är ”sommarkänsla”. Vi har gjort ett första urval, baserat på eget omdöme och förslag från vänner och bekanta. Med er hjälp hoppas vi på att få ner antalet bilder från tjugo till två.

Klicka på bilderna nedan för att se dem i större format. Röstar gör du längst ner i inlägget, under bilderna. Motivera gärna ditt val i kommentarsfältet. Röstningen är öppen i en vecka. Tack för hjälpen!