Världsomseglingen

Ta bussen istället!

S/Y Mary 2 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.


APIA, SAMOA. Någon tidtabell finns inte, men bussarnas destination står på en skylt i fönstret. Lovis och Otto får välja plats, det är längst bak som gäller. Ytterligare några passagerare stiger ombord, innan bussen kör vidare. För att tio minuter senare återvända till samma busstation. Här på Samoa går inte bussarna förrän de är fulla, och blir bussen inte full på busstationen kör man en vända till på stan i hopp om att hitta några fler passagerare. Bara att vinka in bussen, eller stiga av när man så önskar. Här finns inga busshållsplatser.

Tre gånger återvänder vi till busstationen innan bussen äntligen slingrar sig ut genom Apia, Samoas huvudstad. Det har det gått mer än en timme sedan vi steg på bussen. Resan går från by till by, ingenstans ser vi en hastighetsskylt över 40 km/h. Men det räcker, vägen är gropig och varje grop är en plågsam påminnelse om att jag inte borde druckit den där sista colan. Men NO PAIN, NO GAIN, som det står på ett tygskynke längst fram i bussen. Men var går gränsen, undrar jag och slänger ett öga på skruvskallarna som sticker ut från taklisten i samma höjd som våra huvuden.

Överallt längs landsvägen sitter människor. I skuggan av ett träd eller i en fale – öppna hus utan väggar. Barnen vinkar på Lovis och Otto och ropar ”Bye Bye” – de enda ord samoanska barn verkar kunna på engelska. En del har varor till försäljning. Ofta frukt och grönsaker. En annan säljer nyharpunerad fisk. Bussen stannar vid en liten butik. Mannen framför oss hoppar av för att köpa en flaska vatten; det är 35 grader i skuggan. På vägen tillbaka ångrar han sig, vänder om för att köpa en flaska juice också. Bussen väntar, inga problem. Här är det ”island time” sin gäller. Den som har bråttom får flytta någon annanstans.  Juicen var tänkt till Otto. Men Lovis får också smaka, det är han noga med att påpeka.

En stund senare ropar samme man in en korg med kakaofrukt genom fönstret. Han går ut och betalar, medan försäljaren öppnar en lucka bak i bussen och sticker in korgen under vårt säte. En annan man berättar att folk brukar lasta in allt möjligt genom bakluckan, ibland byggnadsmaterial och långa bräder som tar upp hela gången.

Ett helt festsällskap kommer vandrades längs grusvägen som leder upp från Aggie Greys Beach Resort. Busschauffören svänger av landsvägen, och kör dem till mötes. Vid sista möjliga vändplatsen vänder han och backar istället ned längs med den smala vägen för att underlätta för de sista gästerna. Nu är det trångt på bussen. Men kvinnorna hoppar helt sonika upp i grannens knä – om man känner personen i fråga verkar vara mindre viktigt. Inte heller att de flesta samoanska kvinnor är kraftigt överviktiga.

Den unge busschauffören har dekorerat framrutan med backspeglar, jag får det till ett trettiotal. Ibland ser jag hur han ler medan han kör vägen fram. Och jag förstår varför. Jag ler också, trots trängseln och värmen. Jag ser mig omkring. Barnen ler också. Alla ler.

Efter tre timmar är vi framme vid vår destination, vi har kört fyra mil. En taxi hade tillryggalagt samma sträcka på en halvtimma, för 50 Tala (120 kr). Vi betalade åtta Tala (20 kr), och fick en lektion i samoansk kultur på köpet – långt bättre än någon guidad tur kunnat erbjuda.

Vill du veta mer om samoansk kultur ska du läsa vårt senaste inlägg på Europeiskabloggen, som troligen publiceras nu på måndag. Men då är vi redan på väg härifrån. Resan går vidare, mot Tonga.

I valet och kvalet

S/Y Mary 11 kommentarer

Genomsnittligt antal cykloner varje år mellan 1970-2007

Mellan december och april är det cyklonsäsong i sydvästra Stilla havet, och då rullar det ena tropiska ovädret efter det andra in över Söderhavsöarna. En cyklon är egentligen samma sak som en orkan eller tyfon, vindarna har bara olika namn i olika delar av världen. Men oavsett namn avses vindar över 33 m/s.

Riskområdet i västra Stilla Havet sägs sträcka sig ända från Franska Polynesien i öster till nordöstra Australien i väster. I norr går gränsen strax söder om ekvatorn och i söder vid Nya Zeelands nordligaste udde. Och vi, ja vi befinner oss någonstans mitt i just nu.

Alla seglare med någon form av självbevarelsedrift ser till att ta sig att hålla sig utanför riskområdet under cyklonsäsongen. Och vi har inga planer på att skilja oss från mängden i den här frågan. Däremot har vi inte riktigt bestämt oss för var vi ska tillbringa cyklonsäsongen. Men det är hög tid att göra ett vägval, och under den gångna överseglingen från Suvorov till Samoa har vi ägnat frågan en hel del uppmärksamhet.  Så här ser våra alternativ ut:

Alternativ 1: Nya Zeeland

Det här alternativet skulle innebära att vi seglar söderut från Samoa, genom Tonga-öarna och vidare ner till Nya Zeeland i början av november för att stanna där resten av cyklonsäsongen. Det här är den klassiska rutten, som majoriteten väljer. Härifrån kan man sedan segla vidare mot Australien i maj, vilket de flesta gör som ska korsa Indiska Oceanen samma år. De som har lite mer tid kan istället välja att segla norrut för att tillbringa ännu en säsong i Söderhavet, vilket skulle vara aktuellt i vårt fall. 

Fördelar: Socialt, de flesta vännerna väljer det här alternativet. Dessutom gott om tid för besök och arbeten på båten.
Nackdelar: Dåligt utnyttjande av tiden; fem månader på samma plats. Missar Australien.

Alternativ 2: Australien & Nya Zeeland

Väljer vi det här alternativet kommer vi att fortsätta västerut från Samoa mot Australien, för att sedan segla söderut längs kusten och fira jul och nyår i Sydney. Lite beroende på vindar och väder skulle vi kunna fortsätta ända ner till Tasmanien och på så sätt få vår längtan till svalare platser tillfredsställd. För att sedan segla över till Nya Zeeland i februari och spendera resten av cyklonsäsongen där. I slutet av april skulle vi sedan segla vidare norröver för att tillbringa några månader i Söderhavet innan färden går vidare västerut mot Sydostasien.

Fördelar: Vi får se mycket av både Australien och Nya Zeeland
Nackdelar: Många sjömil extra, och risk för tufft väder från Australien till Nya Zeeland.

Alternativ 3: Mikronesien

De flesta går som sagt söderut under orkansäsongen. Men det finns också en möjlighet att gå norröver mot öarna vid ekvatorn eller strax norr därom. Området kallas Mikronesien och ligger utanför cyklonbältet. Här finns gott om öar att utforska i väntan på att cyklonsäsongen ska passera och vi kan gå söderut igen för att fortsätta färden västerut i lugn och ro. 

Fördelar: Gott om tid i Söderhavet, särskilt på en del öar som ligger lite utanför den vanliga rutten.
Nackdelar: Missar både Australien och Nya Zeeland. Svårtillgängligt för besökare.

Alternativ 4: Indonesien

Det finns också en möjlighet att gå västerut mot Papua Nya Guinea och Indonesien, som ligger strax nordväst om cyklonbältet. Detta område hade vi egentligen tänkt spara till nästa säsong, men tar vi det redan den här säsongen skulle vi få mer tid senare under resan. Tid som istället skulle kunna tillbringas i Sydostasien, alternativ tillåta en längre vistelse någon annanstans senare under resan.  

Fördelar: Gott om tid senare under resan
Nackdelar: Begränsad tid i Melanesien. Missar Australien och Nya Zeeland  helt. 

Ja, så ser läget ut. Situationen är ju egentligen ganska gynnsam, men beslutet är inte enklare för det. Just nu lutar det mest åt alternativ 1 eller 2, men ännu är inte sista ordet sagt …

Sjönöd på Suvarov

S/Y Mary 11 kommentarer

Ibland blir långseglarlivet lite väl äventyrligt …

SUVAROV, COOK ISLANDS. Hjälp! Vi sjunker. Vi sjunker! gastar Lovis. Jag har just hoppat i vattnet från jollen för ta mig en närmare titt på livet under ytan när jag ser hur det forsar in vatten i aktern där Ludvig sitter. Jag simmar fram till fören och försöker balansera upp jollen, men det är för sent. För varje ny våg välter minst femtio liter in. Och det går fort.

Den nyfångade fisken får nytt hopp och börjar plaska runt bland foppa-tofflor, simring, solglasögon, kamera, snorkelgrejer, läckande bensindunk, åror. Ja, allt vi haft ombord flyter plötsligt omkring. Ludvig hoppar snabbt ur jollen, och Lovis är inte sen att följa efter. Men lille Otto vägrar lämna det sjunkande skeppet. Han sitter med vatten upp till midjan och håller ett krampaktigt tag i fikakorgen. Ludvig ger sig av för att samla in våra grejer som flyter iväg med strömmen. Själv börjar jag ösa, även om det känns föga meningsfullt. Vi har vatten ända upp till tofterna, och utombordaren som tynger ner aktern är redan halvvägs under ytan.

Vi hade tidigare under dagen tagit av den uppblåsbara gummitub som i normala fall omsluter vår hårda Walker Bay-jolle och ger den ökad stabilitet och bärkraft. Tuben hade en läcka som vi tänkt laga länge, och idag kom vi alltså äntligen till skott. Men så fick vi för oss att ge oss ut på en liten jolleutflykt efter lunch. Att jollen är rank utan den bärande tuben det visste vi, men inte så här rank. När jag hoppade i vattnet, förlorades balansen ombord och jollen fick för mycket vikt i aktern. Och så gick det som det gick.

Vad ska vi göra, vad ska vi göra? ropar Lovis med stora ögon. Hon är rädd. Ja, vad sjutton ska vi göra, tänker jag. Jag tittar mig omkring. Vi befinner oss mitt i inloppet till Suvorov-atollen. Lyckligtvis är det inåtgående ström. Men ingen annan båt finns i närheten. Och vi har ingen VHF-radio med oss. Jag förbannar mig själv, varför har vi ingen radio med oss? Nåja, barnen har åtminstone flytväst på sig, tänker jag. Men en flytväst hjälper knappast mot hajarna. Ja, ingenstans har vi sett så många hajar som här. De är visserligen inte särskilt intresserade av människor, men bara några droppar blod i vattnet och de blir som förbytta. Det har vi sett många gånger. Och vi har en nyfångad fisk i jollen.

Men vänta nu, borde inte jollen ha sjunkit vid det här laget. Vattnet är sedan länge ända upp vid relingskanten, men den sjunker inte. Det är då jag kommer på det. Visst sjutton, vår jolle är ju osänkbar. Vi har visserligen aldrig testat förut. Men visst var det så att tofterna är fyllda med skum. Och bannemej, det verkar funka. Den flyter ju, den flyter! gastar jag. Lättnaden är obeskrivlig.

Jag vänder mig om till Lovis, hon fryser så hon skakar nu. Den kan inte sjunka Lovis, det är ingen fara. Det står att den är osänkbar i specifikationen, bekräftar Ludvig. Men jag var osäker på om det gällde med motor på lägger han till. Men hus som helst, vi måste få ut vattnet och komma ombord igen. Jag börjar ösa igen, medan Ludvig parerar mot vågorna på motsatt sida. Sakta sakta börjar vi få kontroll på situationen igen. Vattennivån sjunker.

Snart är vi på väg tillbaka på moderskeppet, och skrattar åt alltihop. Vi tappade faktiskt ingenting, inte ens fisken. Och motorn startade igen, efter viss övertalning. Men det blir inga fler jolleutflykter utan den där gummituben. Och VHF-radion ska naturligtvis med nästa gång. Lika självklar som dricksvatten, kex, solkräm, snorkel, myggspray, flytväst, brytpinnar, nycklar, kamera, solhattar, badskor, åror, ankare, extra bensin och allt det där andra …

Bloody Mary på Bora-Bora

S/Y Mary 4 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Diana Ross, Julio Iglesias och Roman Polanski har ätit här, liksom Harrison Ford, Marlon Brando, Jane Fonda, Ringo Starr, Billy Idol, Goldie Hawn, Pamela Anderson, Pierce Brosnan och den store Dolph Lundgren. Ja, alla som är värda något i kändissammanhang har besökt Bloody Mary’s krog på Bora-Bora. Till och med Alf, ni vet den där håriga utomjordingen. Och vi.

Bloody Mary’s är en av världens mest berömda krogar. Jag är själv lite förvånad över att vi överhuvudtaget vågade oss dit med tanke på hur mycket det kostar att gå på en vanlig restaurang här i Franska Polynesien. Kanske hjälpte det att krogen erbjuder gratis bojar till sina gäster. Vi satsade på lunch, och min Jimmy Buffet Cheese Burger var verkligen gudagod. Men allra bäst gillade vi vattenfallet i miniatyr som ersatt det traditionella handfatet på toa. Aldrig har våra smågastar tvättat händerna så noga både före och efter maten.

Restaurang Bloody Mary’s har funnits sedan 1979 och är döpt efter en av den amerikanske författaren James Micheners gestalter. Samma kille som en gång påstod att Bora-Bora är värdens  vackraste ö. Hur det verkligen står till med den saken kan du läsa i vårt senaste inlägg på Europeiskabloggen – om inte redan nu så väldigt väldigt snart.

Bora-Bora är den tolfte och sista ön vi besöker i Franska Polynesien för den här gången. Imorgon går resan vidare västerut, mot Suvorov som tillhör Cook Islands. Där ryktas det att SPOTen kan tänkas börja fungera igen. Hoppas det, men fram till dess fortsätter vi att rapportera vår position på http://blog.mailasail.com/symary.

En blomma säger mer än tusen ord

S/Y Mary 4 kommentarer

I Franska Polynesien bär alla blommor i håret. Otto, som gillar blommor, stortrivs.

”Mmm, vad gott det luktar här”, säger Otto och vädrar med näsan. Ludvig och jag tittar frågande på varandra. Han har visserligen en ovanligt känslig näsa, men vi känner ingenting. Snart inser vi att doften kommer från blomman han bär bakom örat. Och den doftar sannerligen ljuvligt. Den vita Tiare Tahiti som i århundraden har stått som symbol för öarna i Franska Polynesien.

Här går alla omkring med en blomma eller två bakom örat. Man eller kvinna spelar ingen roll, men sättet den bärs på är desto viktigare. Bär du blomman bakom högra örat visar den att du är gift, förlovad eller upptagen på något annat sätt. Är du gift men ändå tillgänglig ska du bära en blomma bakom varje öra. En blomma bakom det vänstra örat betyder däremot att du är singel och tillgänglig. Och är du riktigt desperat ska du bära din blomma bakochfram.

Eller vänta, var det kanske tvärtom. Jaja, det är väl bara att prova sig fram och se vad som händer …

Sömnlös i Söderhavet

S/Y Mary 4 kommentarer

Mary af Rövarhamn angör Moorea, mitt i Stilla havet.

Tre månader har passerat sedan vi lämnade Panama bakom oss. Det är inte särskillt lång tid, men det känns ändå avlägset. Kanske för att det är just det, väldigt avlägset – närmare bestämt 4500 sjömil bort. Vi har lagt mer än halva Stilla havet bakom oss, och har ”bara” 3500 sjömil kvar till Australien – lika långt som fågelvägen mellan Stockholm och New York. Avstånden är enorma här ute. Men man vänjer sig. Sex dygn här, och tio där. Ingen stor grej. Dagarna går, och vi kommer snabbt in i våra rutiner till sjöss.

En av de saker som oroade oss mest innan vi lämnade Sverige var hur vi skulle få ihop sömnen under de längre etapperna, när man måste hålla vakt dygnet runt. Som härdade småbarnsföräldrar är vi vana att klara oss på lite sömn i perioder. Men även om våra barn sover förvånande bra så har Ludvig och jag bara ett begränsat antal timmar att dela på under natten. Och att sova dagtid på samma båt som två sjövilda barn, det är minsann ingen enkel sak.

Jag behöver jag sova en längre sammanhängande period under natten för att förbli ett trevligt sällskap under dagen. En timme här och en timme där duger inte. Jag brukar därför lägga mig samtidigt som barnen redan vid nio- tiotiden på kvällen. Medan Ludvig varvar utkik med tupplurar under natten. Vaktavlösning sker tidig morgon, lite beroende på hur natten har varit. Då det är Ludvigs tur att få några timmars sammanhängande sömn och jag tar hand om barnen under förmiddagen.

Vaktsystemet fungerar förvånansvärt bra, mycket tack vare vår AIS – en smart liten apparat som sänder ut vår kurs och fart till närliggande båtar, samtidigt som den visar på vårt elektroniska sjökort när en annan båt närmar sig. Och bäst av allt, den larmar när vi är på kollisionskurs. Enligt internationell lag måste alla passagerarbåtar och större fartyg ha en AIS ombord. Men de blir allt vanligare även på mindre båtar, särskilt den lite enklare varianten som bara tar emot signaler från andra båtar. Det är en fråga om att se eller se och synas.

Vår AIS har både sändare och mottagare. Och vetskapen om att vi syns där ute är som mumma för sömnen. Men tyvärr har det varit lite sisådär med den saken på sistone, sömnen alltså. Vår AIS slutade fungera på väg från Galapagos till Marquesas, för snart två månader sedan. Våra misstankar föll på den gps-antenn som förser AISen med vår position, men sådana växer förstås inte på träd här i Söderhavet. Kanske kanske i Papeete, tänkte vi. Och minsann, där låg den på hyllan och väntade – en ny gps-antenn av helt rätt typ. Och ännu bättre, AISen fungerar som den ska med den nya antennen.  Härligt, nu uppskattar vi den mer än någonsin.

I skrivande stund befinner vi oss på Moorea, som tillhör Sällskapsöarna. Nästa långa etapp går till Cooköarna, närmare bestämt atollen Suvorov. Drygt 700 sjömil, eller en knapp veckas segling. Men först ska vi se om det ligger någon sanning bakom påståendet om att Bora-Bora skulle vara världens vackraste ö.

(Särskilt tack till Watski, True Heading och Vågspel för all hjälp med AISen.)

Jättevågor på Tahiti

S/Y Mary 5 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det sades att de vågor som väntades rulla in mot Tahiti idag skulle gå till historien. Samtidigt som världens bästa surfare är samlade på ön för att göra upp om titeln i Billabong Pro Tahiti 2011. Det fick vi inte missa. Hyrbilen var bokad, och förväntningarna höga.

Vad vi däremot inte riktigt hade räknat med var att samma vågor skulle rulla in över revet där Mary af Rövarhamn låg för ankar. Och besvikelsen var enorm när det imorse stod klart att det inte skulle blir något Billabong för oss idag. Vi kunde inte lämna båten.

Större delen av förmiddagen satt vi som hypnotiserade och stirrade ut mot revet. Vi räknade tyst för oss själva, ett två tre … Trettio sekunder efter en ny våg brutit ute på revet var det som om vattnet sögs bort under oss och ankarkättingen slackade, för  att kort därpå sträckas med ett enormt ryck när vattnet kom tillbaka med full kraft. Sedan började vattnet koka runt omkring oss. Skrämmande, och samtidigt så fascinerande. Att vi bara hade knapp meter under kölen vid normalvattentstånd vågade jag knappt tänka på.

Men när våra två närmsta grannbåtar slitit av sina bojlinor för att driva in mot klipporna var det dags att ta sig ur hypnosen. Vi stod sannolikt näst i tur. Hög tid att ankra om, en sann utmaning under rådande omständigheter. Inte blev det enklare av att vår akterlina hade trasslat in sig i en kätting, men med bara några meter kvar till några elaka korallhuvuden lyckades vi komma loss för att ta oss till en något lugnare del av hamnen.

Ja, vissa dagar blir helt enkelt inte riktigt som man tänkt sig. Besvikelsen över att missa Billabong var stor, men vi fick åtminstone uppleva vågorna : )

Se några av höjdpunkterna från dagens Billabong i videoklippet nedan.

I motorproblemens kölvatten

S/Y Mary 1 kommentar

Har du haft mycket motorproblem?” frågade läkaren och tittade medlidande på Ludvig. Han var tydligen inte den förste långseglaren som kom in på Papeetes sjukhus med trasiga knän.

Redan på Galapagos började kapten känna smärtor i vänster knä, särskilt när han låg på knä eller satt på huk. Med fyra egna knäoperationer i bagaget tog jag Ludvigs grimaser på allvar och uppmuntrade honom att uppsöka en läkare. Och mycket riktigt, något fel på minisken var det nog.  Men vad var svårt att säga utan en magnetröntgen. Och någon sådan utrustning fanns naturligtvis inte på Galapagos, inte heller på Marquesas eller Tuamotus.  Men här på Tahiti finns ett utmärkt sjukhus och den utrustning som behövs. Och igår var det äntligen dags – två månader och nästan fyra tusen sjömil senare. Under tiden har smärtorna har kommit och gått, men på sistone har de förvärrats och även höger knä har börjat krångla.

Magnetrötgenbilden visar en spricka i ena minisken.

Magnetrötgenbilderna bekräftade våra farhågor. Ludvig har en spricka i den inre minisken på vänster knä, sannolikt orsakad av tre havererade bränsle-insprutningspumpar och otaliga timmar på knä i det trånga motorrummet.

Någon skanning av höger knä ansåg läkaren inte nödvändig, allt tyder på samma skada. Men det finns fortfarande hopp om att Ludvigs knän kan självläka. Så vi håller tummarna för det. Annars får det bli operation i Australien eller Nya Zeeland.

Nåja, motorn går ju åtminstone fortfarande, och till skillnad från motorn så täcks Ludvig av en extremt bra försäkring : )

Livet på atollen

S/Y Mary 3 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Första gången jag träffade dig sa du att du en dag skulle bo på en atoll. Jag visste inte ens vad det var för något… ” Så står det i ett mejl som jag nyligen fick av min kompis Anna. Vi träffades på förarintygskursen på Skeppsholmen i Stockholm för drygt tolv år sedan. Och frågan är om jag visste det själv, vad en atoll var. Men det lät härligt, och det är det. Nu vet jag.

En atoll är egentligen inget annat än ett ringrev, som omringar en sjunken vulkan. I alla fall om man får tro Darwin. Vissa atoller består av en enda lång cirkelformad ö, andra av mindre öar förbundna med rev. Ja, alla är egentligen inte alls runda, vissa är rektangulära. Somliga atoller är helt slutna, medan andra har en öppning djup nog för en segelbåt att passera under rätt förhållanden. Och väl inne väntar paradiset så som många av oss föreställer oss Söderhavet. Intensivt turkost vatten, kritvita palmklädda stränder och tropiska fiskar i alla tänkbara färger.

Jag har alltså äntligen fått prova på lite atolliv, på Tuamotus-öarna i Franska Polyneisen. Vi har snorklat med hajar, dykt efter pärlor och grillat på stranden. Hängt med långseglarkompisar, aktat oss för fallande kokosnötter och lekt sakletare (hittade två skelett). Och snorklat lite till. Haft det otroligt skönt helt enkelt. Här hade man kunnat stanna länge länge. Ja, kanske till och med slå sig ner för gott. Kanske nästa gång …

Imorse angjorde vi Tahiti. Här ska finnas ett utmärkt sjukhus, och det måste uppsökas. Kaptens båda knän verkar vara inne på sista svängen. Liksom matförrådet. Morgondagens besök på stormarknaden kan nog bli en riktig rysare. Till och med Norge har så här långt framstått som billigt i jämförelse med Franska Polynesien.

Mer om matpriser och handel i Franska Polynesien finns att läsa i vårt senaste inlägg på Europeiskabloggen.

Haj haj!

S/Y Mary Lämna en kommentar

Ibland dyker de upp från ingenstans. Nära, nära.

FAKARAVA, TUAMOTUS. ”Mamma, mamma. Jag såg en dykare. En riktig dykare. Med en flaska på ryggen.” Hela ansiktet strålar bakom cyklopet. Lovis är så lycklig. Tänk, en riktig dykare – hennes livs första. Själv är jag mer imponerad av hajarna som sakta glider fram över revet. Ibland dyker de upp från ingenstans. Nära, nära.

De låtsas inte om oss, men jag är säker på att de ser oss. De är inte agressiva, människa är knappast deras favoritföda. Men barnen är onekligen en ganska lämplig ”bite-size”, så man ska nog inte utmana ödet för mycket. Det sägs att den som är modig nog att harpunera en fisk här i Fakarava-atollen lär inte ha mer än tio sekunder på sig att få upp den innan han omringas av hajar. Vi föll inte för frestelsen.

Vi har sett hajar i nästan varenda ankarvik i Franska Polynesien. De är så vanliga att barnen knappt bemödar sig knappt att titta när en haj simmar förbi båten, eller stranden där både barn och hajar verkar leva i symbios. Att se en riktig dykare däremot, det är stort. Det kommer barnen att prata om länge länge.

Fast det är klart,  en riktig hammarhaj skulle nog smälla ännu högre. En sådan har vi inte sett ännu, men de har säkert sett oss …