Vi har varit lite besvikna över att vi sett så lite val hittills på resan. Men har förstått att det är en fråga om tajming, att vara på rätt plats på rätt tid. Och det har vi tydligen inte varit, framtill nu. Sundet mellan Madagaskar och den lilla ön Sainte Marie lär den här tiden på året vara en världens bästa platser för att se knölval, och vi har sett dem blåsa från ankringen varje dag – på flera kilometers avstånd. Idag gav vi oss ut i hopp om att få oss en närmare titt på dessa havets giganter. Och en närmare titt vi fick. Wow. De är stora, riktigt stora!
Världsomseglingen
Över ån efter vatten
Inte var dag man får en lemur i jollen …
Vi hade hört att det skulle finnas lemurer på Ile aux Nattes, den lilla ön söder om Sainte Marie. De ville vi gärna se. Så i morse ankrade vi utanför ön, tog jollen in till land och började gå längs den enda stigen vi såg. Den förde oss till fyren, sedan tvärs genom ön till stranden på andra sidan. Genom enkla små byar, över vattendrag och broar, genom åkrar, risfält och skogar. Vi gick i nästan två timmar. Utan att se en enda lemur.
I vårt sällskap hade vi en hund, som sprang framför och visade vägen. Det var en bråkig rackare. Som skrämde slaget på hönorna i byarna, och muckade gräl med varenda ko. Så när vi plötsligt överraskades av ett högljutt tjattrande framför oss, förstod vi att hunden hade hittat lemurerna.
Först såg vi ingenting, men så kom de förskrämda stackarna smygandes ur grenverket. Svarta, vita och alldeles ulliga. Med spetsiga nosar, lurviga öron och yviga svansar. Livs levande lemurer, dessa lustiga små apor som bara finns här på Madagaskar. Ju längre vi stannade, desto mer avslappnade blev de. Men vi hade fått se vad vi kommit för, och solen stod redan lågt på himlen.
Vi gick längs med stranden tillbaka, kilometer efter kilometer i vattenbrynet. I högt tempo, för att hinna fram innan mörkret föll. I lagunen var öborna i full färd med att dra upp middagen, och långt där ute kunde vi se valarna blåsa. Knölvalar, som kommer hit varje år för att föda sina ungar. Samtidigt som solen gick ner bakom Madagaskar i väster, siktade vi udden där vi landstigit fyra timmar tidigare. Hunden sprang alltjämt vid vår sida.
Väl framme satt en lemur på jollen och väntade.
Mary i rövarhamn
Världens enda piratkyrkogård kunde varit svensk …
Många fruktar piraterna i Indiska Oceanen. Iskalla somaliska pirater som de senaste åren har bordat hundratals fartyg, rövat allt de kommit åt och tagit stora besättningar som gisslan. Men sjöröveri är inget nytt i Indiska Oceanen. Redan på 1600-talet, när bytena i Karibien blev allt magrare, begav sig piraterna till Indiska Oceanen, lockade av de stora rikedomar som de europeiska handelsfartygen förde med sig hem från Indien och Kina.
Plundringstågen i området var så framgångsrika att åren i slutet av 1600-talet blev de rikaste i sjöröveriets historia. Ön Madagaskar blev piratrepubliken Libertalia, den lilla ön Sainte Marie på ostkusten blev dess högborg och hundratals sjörövarskepp angjorde den hamn där vår Mary af Rövarhamn nu ligger för ankar. Närmare 1500 pirater som tröttnat på sitt hantverk slog sig ner på ön. Och de som var gamla och sjuka kom hit för att dö; så många att Sainte Marie idag hyser världens enda renodlade piratkyrkogård – självaste William Kidd lär vara begravd där, stående så klart.
Precis som idag blev handeln hårt lidande av piraternas framfart, och regeringarna i Holland, Storbritannien och Frankrike blev tvungna att skicka ut krigsfartyg för att sätta stopp för piraternas framgång. Piraterna byggde en borg, väl rustad med kanoner för att skydda sin flotta här i hamnen. Men vädjade också till andra länder för samarbeten och beskydd. Ett av de länder som nappade var Sverige.
Den 24 juni 1718 utgick en skrivelse från Karl XII:s högkvarter i Strömstad, där han förkunnade att han för Sveriges del tog ön Sainte Marie utanför Madagaskar i besittning och att en svensk koloni skulle grundas på ön. I kontraktet ingick att piraterna skulle lasta sina skatter på 25 välbeskaffade fartyg och sätta kurs mot Sverige, där de skulle tilldelas ön Marstrand och fullt beskydd mot en ersättning på en halv miljon brittiska pund – utöver de 25 skeppen.
Men så sköts kungen, och affären ställdes in. Och lika bra var nog det.
Natt på havet
Mörkret har lagt sig, och de sista ljusen från Réunion har försvunnit ner i havet. Ljusen som fick ön att glimma i skymningen, som den guldklimp den verkligen är. Nu återstår bara himmel och hav. Månen skiner inte, ändå urskiljer mina vidgade pupiller varenda våg. Det nattsvarta vattnet, fläckarna av vågskum. Det är stjärnorna som lyser upp havet.
Jag lägger mig ner i sittbrunnen och tittar upp mot stjärnorna. Himlen stjälper ner mellan masterna, stjärnbilderna svänger, stannar upp en ögonblick och faller sedan på nytt. Det känns som vi flyger fram genom universum. Som båten hade förvandlats till en jättelik fågel och dess spirade segel till utbredda vingar.
På land slukas stjärnorna av ljusen, av träden och kullarna. De fördunklas av dimman som stiger från ängar, ur bäckar och brunnar. Där känns himlen avlägsen, man ser den som genom ett fönster. Men här ute känner natten inga gränser. Här ute skiner stjärnorna så starkt, även de allra svagaste, att jag inte kan urskilja den ena från den andra.
Natten är så vacker på havet.
Le Volcan
Solen skiner här uppe, ovan molnen. Den värmer skönt, men det ligger fortfarande frost i skuggan av de största stenbumlingarna. Ibland sveper enstaka moln in över oss, och förvandlar omgivningen till spöklik fuktig dimma. Då känns det som temperaturen sjunker med tjugo grader.Vi ökar tempot, för att hålla värmen. Men det kostar på, luften här uppe är så mycket tunnare än vi är vana vid.
Vi är på väg upp mot Piton de la Fournaise, eller bara Le Volcan, som reunäserna själva kallar den. Den 2631 meter höga vulkanen, en av världens mest aktiva. Man kan tydligt se lavaflödena från de senaste årens utbrott, hur de skiftar i olika färger och former. Den svarta lavan är nyast, dess yta är tunn och porös, som skare. Den knastrar under fötterna, som vi gick på kol. Och det gör vi ju också, på sätt och vis. Den äldre lite rödaktiga lavan är stabil som urberget i jämförelse.
Det har gått tre år sedan Le Volcans senaste stora utbrott, det pågick i tio dagar. Tittar man på statistiken borde det snart vara dags igen. Men idag är det lugnt, lite rök sipprar ut från kraterns botten. Det är allt. Inte särskilt imponerande skådespel i jämförelse den eldsprutande Yasur på Vanuatu. Närmast tråkigt. Men omgivningarna är värda varje steg. Sex timmars vandring, på hög höjd.
Réunion fortsätter fascinera oss. Jag är övertygad om, att här skulle man kunna finna en ny stig, uppleva något så vackert att man inte trodde det var möjligt – varje dag, i resten av sitt liv. Men det kommer inte att ske. Vågorna i hamninloppet har lagt sig, och det är dags att fortsätta vår resa över haven. Vi kan höra Madagaskars lemurer kalla.
Fler bilder från Le Volcan finns i vårt bildgalleri på Flickr.
Fångar vid drömmarnas kaj
Inloppet till hamnen här i St Pierre ligger granne med en av Réunions populäraste surfvågor. Jag hade läst någonstans att så länge vågsurfarna är ute anses inloppet säkert. Och det var med den lite ovanliga måttstocken i åtanke som vi förra söndagen under de mest gastkramande förhållanden lät vågorna föra Mary af Rövarhamn i hamn, med en knapp meter under kölen och mindre än femtio meter från närmsta surfare. När jag fick höra att vågorna den dagen ansågs ovanligt snälla, var det inte utan att jag undrade hur sjutton vi skulle komma ut igen. Det undrar jag fortfarande. Men nu förstår jag i alla fall varför alla i hamnen bara bor på sin båtar, istället för att segla dem.
Vi vandrar i nya skor
Vi gillar att vandra. Eller rättare sagt, vi tycker om att vara ute och gå i naturen. Och våra promenader tenderar att ta oss till allt högre höjder, längre och längre bort. Réunion lär erbjuda några av världens bästa vandringsleder, så vi tänkte oss en lite längre tur med övernattning den här gången. Men eftersom vi saknar alla de rätta prylarna – ryggsäck, tält, spritkök, liggunderlag, sovsäckar och allt det där – bokade vi in oss på vandrarhem. Och lika bra var nog det, för det är vinter här på Réunion. Dagarna är korta och nätterna uppe i bergen så kalla att det ryker ur munnen.
Men så hade vi det där dilemmat med skorna, vad sjutton skulle vi sätta på fötterna? Alla vi frågade var överrens, terrängen skulle kräva bra skor. Längst ner i skofacket hittade jag mina bortglömda löparskor, de fick duga. Men för Ludvig och barnen fanns inget annat än foppatofflor och gummistövlar att välja på – ingendera särskilt lämpliga för ändamålet. Det var vår bestigning av Le Pouce på Mauritius ett färskt bevis på. Men att ge sig ut i helt nya skor skulle onekligen vara att utmana ödet det också.
Tanken att få in Lovis och Ottos vildvuxna fötter i ett par riktiga skor kändes nästintill omöjlig. Det är allmänt känt bland långseglarfamiljer att just detta är ett av de svåraste stegen i återanpassningen till livet därhemma. Men förr eller senare måste det ju ske, även om en mjukstart hade varit att föredra. Sagt och gjort. Ludvig och barnen knallade iväg till sportaffären och köpte sig varsitt par kängor. De blankslitna tofflorna knöt vi på ryggsäcken, som ombyte – utifall att. Och så gav vi oss av.
Vi fick ett par riktigt fina dagar uppe i bergen, i det område som kallas Mafate och bara kan nås per fot. Solen strålade, och landskapet var sagolikt – tamarindskogen på 1800 meters höjd var magisk, något av det vackraste jag upplevt. Sista dagen vandrade vi mer än sju timmar, nästan uteslutande uppåt. Våra klena seglarben kändes som spagetti efteråt. Stackars Ludvig tog ut sig så hårt att han varit sängliggande halva dagen idag. Våra fötter däremot, de klarade sig fint. Inte en endaste blåsa, inte det minsta lilla skav. Foppatofflorna blev hängandes bak på ryggsäcken hela vägen. Fantastiskt.
Min dansande frisör
Monsieur Scissorhands till vänster i bilden.
Salongen är liten och enkel, skyltarna handmålade och färgglada. Stället ser egentligen inte mycket ut för världen. Men det är något som får mig att gå över gatan, öppna dörren och gå in. Plötsligt sitter jag där, i fristörstolen. Och bakom mig står en storvuxen man i äldre medelåldern, med vänligt leende och rufsigt grått hår. Vi har kommit till det där ögonblicket när jag ska tala om varför jag är där, hur jag vill bli klippt. Men han talar bara franska. Och det gör inte jag.
Jag kommer att tänka på bilden. Den jag hittat på nätet, fotot på den söta tjejen med snygga frisyren som jag la ut här på bloggen förra veckan. Jag lånar hans mobiltelefon, och letar fram bilden. Så vill jag se ut, säger jag och pekar. ”Ah, un bob. Pas de probleme,” utbrister frisören och ler stort. Sedan sätter han igång. Nej, först byter han musik. Sätter på Introt från Pulp Fiction. Sen går det fort.
Saxen flyger genom mitt hår, rörelserna är stora och yviga. Hårtestarna flyger, flera meter bort. Jag stirrar förskräckt in i spegeln. Den anspråkslösa mannen bakom mig har förvandlats till en fransk version av Edwards Scissorhands, en dansande sådan. Han klipper med hela kroppen – i takt med musiken. I två minuter, så länge musikstycket varar. Sedan stannar han upp, lika plötsligt som han började. Utbrister ett ”Voila!” och slår ut med armarna för att presenterar sitt verk.
Jag tittar chockad på mannen i spegeln, sedan på mig själv – drar försiktigt i testarna han lämnat här och var. Försöker förstå vad som just hänt. Jag tror knappt mina ögon. Håret är spretigt och rufsigt. Lite kortare än på bilden. Men precis som jag vill ha det. ”C’est bon?” frågar han och tittar forskande på mig. Mitt chockade uttryck övergår i ett brett leende.
Nyförälskade
Vi såg redan på avstånd att vi skulle tycka om Reunion, det kändes i hela kroppen. Och efter gårdagens rekogniseringstur är förälskelsen total. Ja, frågan är om vi någonsin kan få nog av den här ön. Vi kanske måste flytta hit. Reunions dramatiska och varierande landskap får hormonerna att rusa runt i kroppen. Hjärtat fladdrar i bröstet. Vi känner oss alldeles rusiga av lycka. Levande och varma, trots att det egentligen är ganska kyligt. Har lite svårt att sätta ord öns storslagenhet just nu. Lägger upp några bilder så länge, så kanske orden kommer en annan dag.
Frihet till varje pris
Le Morne är Indiska Oceanens viktigaste symbol för slavarnas frihetskamp.
Premila sträcker ut handen och pekar på ett stort bränt berg rakt framför oss. ”Le Morne” säger hon med allvar i rösten. Men jag tycker mig också ana en viss stolthet. Le Morne är en symbol för slavarnas frihetskamp, och precis som de många andra mauritier kom Premilas förfäder hit som slavar för att arbeta på sockerfälten.
Den nästan 600 meter höga klippan reser sig över havet likt en lavasten. Svart och kal. Utan en enda växt på dess vertikala väggar. Längst där uppe, där bodde de förrymda. De desperata, de som inte skydde några som helst medel för att döda. De uttryckslösa, en korsning mellan människa och djur. De överlevande, de slavar som flytt helvetet på jorden. De som flytt livet under den vite mannens piska.
Ingen slavjägare tog sig uppför Le Morne. Terrängen var oframkomlig. Klippväggarna alltför branta, dess invånare alltför farliga. Ingen vågade sig upp, ingen vågade sig ner. Förrän den dagen, den 1 februari 1835, då en grupp poliser tog sig an den farliga expeditionen uppför berget. För att meddela att slaveriet hade upphört, att de nu var fria män. Men de förrymda slavarna missförstod intentionen, och hoppade. Mot en säker död.
Premila frågar om vi vill stanna, gå ur bilen. Det vill vi gärna. Vi står där och tittar upp mot berget en stund, berättar dess historia för barnen. Sedan återvänder vi till bilen och åker därifrån – under tystnad.
Mary af Rövarhamn 