5. Nya Zeeland – Thailand

I bungyjumpens hemland

S/Y Mary 4 kommentarer

Vanuatus framtidshopp

Unga män hoppar ut från 25 meter höga torn, med lianer knutna runt vristerna för att dämpa fallet precis innan de når marken. Medan resten av byn dansar och sjunger nedanför. En gång varje vecka, mellan april och juni. Varje år. För att fira skörden av rotfrukten jams, och bädda för en bra skörd även nästa år.

Vi befinner oss på ön Pentecost, bungyjumpens hemland. Det var här allt började, med den anmärkningsvärda landdykningsceremonin. Idag är Nagol, som ceremonin kallas här, främst ett populärt turistjippo som lockar stora kryssningsfartyg till ön. Vi missade veckans show med bara en dag, men lika bra var kanske det. Inträdet lär kosta närmare tusen kronor per person.

Vi klättrar upp för kullen där tornet är beläget, med vidunderlig utsikt över havet och den aktiva vulkanen på grannön Ambryn i söder. Själva tornet lär ta flera veckor att bygga. Jag kisar upp mot toppen, och känner lite på lianerna. De är förvånande elastiska. Jag försöker föreställa mig hur det måste kännas för de unga männen, när de står där uppe på toppen. Inför hundratals turister, tillresta från när och fjärran för att beskåda deras mod. Eller galenskap.

Det är tradition att de unga männen öppnar sina hjärtan precis innan de hoppar, säger sina sista ord. Utifall att. För helt ofarligt är det inte. Så sent som igår fick en ung man flygas till sjukhuset i Port Vila, med bruten rygg. ”Lianen gick av under hoppet”, berättar hans kompis som såg olyckan. Jag känner mig plötsligt ganska nöjd med att vi inte var där, hade inte känts bra att bidra till det.

En grupp barn gör oss sällskap vid tornet. Tre pojkar i Lovis ålder börjar genast klättra och svinga sig i lianerna. Flickorna däremot, de håller sig en bit därifrån, tar hand om småsyskonen och övar balansgång på några omkullfallna palmstammar. Medan pojkarna klättrar allt högre i tornet. Ända upp till toppen. För att öva inför framtiden, för att visa att de också är modiga minsann. Lite väl modiga om man frågar mig.

Det 25 meter höga tornet tar flera veckor att bygga.

Men Lovis är imponerad, hon sitter vid foten av tornet och skrattar så hon kiknar åt pojkarnas påhitt. Landdykning tillhör männens värld. Men pojkarna verkar komma fram till att man kanske kan göra ett undantag, och räcker över en lian. Lovis kan inte motstå frestelsen, och snart svingar sig vår tokiga unge lika högt som de andra.

Otto däremot, som är lite försiktigare av sig, håller sig till flickornas balansgång. Tur att våra barn inte är födda här. Det hade inte varit lätt att leva upp till könsrollerna.

Se videoklipp från ceremonin

Hajen!

S/Y Mary 3 kommentarer

Flera besökande yachties har blivit attackerade under åren, och en 9-årig nyzeeländsk flicka dödad. Byborna skämtar om att hajen bara gillar vita människor, att vårt kött skulle smaka sötare. Men ingen av dem badar själva.

Mary af Rövarhamn ligger ankrad i Port Sandwich – en hamn ökänd för sin aggressiva haj. Byborna menar att det är en arg gammal släkting som kommit tillbaka i ny skepnad. Kanske är det så, men i så fall lockades den nog hit på den tiden när den här delen av viken användes som dumpningsplats för kokadaver.

Att förhålla oss till hajar är en del av vår vardag. De flesta arter är helt ofarliga, och när det förekommer upprepade attacker brukar det handla om sjuka individer. Vi brukar därför fråga lokalbefolkningen om råd. Här är rådet entydigt. Bada inte! Ändå plaskar våra franska båtgrannar glatt en bit ut.

Vi motstår frestelsen. Ja, faktum är att inget skulle få Lovis och Otto att hoppa i. De vill knappt skölja av sanden från fötterna i strandkanten innan de hoppar i jollen. En historia om en liten flicka som blir uppäten av en haj gör stort intryck på två små barn …

Lappat och klart

S/Y Mary 5 kommentarer

Ludvig lappar och lagar.

Ludvig tog fram kikaren. Vad var det egentligen som hände där borta på revet? Jag såg en öppen liten aluminiumbåt utan motor, och någon som öste. Hink efter hink. Medan två andra paddlade, men i vilken riktning?  Det var något som inte stämde.

”Jag tror de backar, sa Ludvig efter en stund. ”Vadå backar, är de på väg ut till havs eller in mot land?” frågade jag och ryckte åt mig kikaren. I kikaren såg jag tydligt att tre figurer satt i båtens för, som var riktad ut mot havet. Medan de paddlade in mot land. Med aktern först. Ludvig hade rätt, de backade. Och det gick väldigt sakta.

Vi fortsatte att stirra ut mot revet, försökte förstå vad som försiggick. Om de behövde hjälp. Ludvig bestämde sig till sist för att hoppa i jollen för att åka ut till dem och fråga. Jag såg honom försvinna ut mot revet, och efter en stund knyta fast vår jolle vid sidan av deras och bogsera in båten till byn med fören först, medan en av männen fortsatte att ösa båten.

När Ludvig kom tillbaka berättade han att båten läckte som ett såll, i synnerhet i aktern där det fanns stora hål efter vad som en gång varit ett motorfäste. Och det var därför de satt i fören så att aktern kom över vattenytan. Och då blev det också mest naturligt att ha aktern framåt. Hur tokigt det än såg ut.  ”De hade försökt täta det största hålet med en planta” berättar Ludvig.

I båten satt en man som hette Eric, och två av hans sju söner. De bor i en vik en dryg sjömil söderut på ön, och var på väg till byn för att sälja några bananer och sända ett paket med färjan till Port Vila – Vanuatus huvudstad.  Familjen var inte på något sätt i skeppsnöd, utan det var så här de gjorde. Eftersom man saknade material för att reparera båten.

Ludvig bogserade senare Eric och hans två söner tillbaka till deras vik. Familjen består av femton personer, varav de flesta barn som fem dagar i veckan går den två timmar långa landvägen in till skolan i byn. Och tillbaka igen, genom eländig terräng. Till fots. Sjövägen hade varit betydligt närmare, om de bara hade haft en sjövärdig båt.

Men reparera båten då, tänker vi. Men folket här på Vanuatu lever nästan ofattbart enkelt. Av det naturen har att ge, och ingenting annat. Vi har fler grejer ombord på vår båt än vad som finns i en hel by, där det bor flera hundra människor. Och det var med det i åtanke som vi idag återvände till Eric och hans familj, men verktyg och material för att täta deras båt.

Arbetet följdes av ett helt gäng nyfikna barn i alla åldrar, och det hela gick ganska bra. Det blev inte vackert, men Eric fick en sjövärdig båt till sig och sin familj. Och vi fick vår jolle full med färsk frukt, och ännu ett intressant möte med det vänliga folket här på Vanuatu.

Feber i malarialand

S/Y Mary 7 kommentarer

”Jag tycker inte om att vara smittad” säger Otto matt och tittar på mig med trötta blanka ögon. Han har haft feber sedan i går eftermiddag, och kräkts från och till under kvällen och natten. Det är 30 grader i båten, och luften står stilla trots att alla luckor är öppna. Ingen rolig miljö att vara sjuk i. Stackars Otto.

Hemma i Sverige var Lovis och Otto sjuka flera gånger i månaden, och lite feber var inget att oroa sig för. Men i den här delen av världen tas det på största allvar. För det här är malarialand, och myggen ligger bakom fyra och en halv procent av landets dödsfall. Värst drabbas barnen.

Risken för att Otto skulle ha drabbats av just malaria känns dock liten. Vi äter malariaprofylax, använder myggnät på båten och är noggranna med myggmedel och heltäckande kläder iland. Men man kan aldrig vara helt säker. Och Otto fick faktiskt några myggbett på Anatom för knappt två veckor sedan. Symptomen, feber i kombination med huvudvärk eller illamående, kan tydligen uppstå redan en vecka efter själva smittotillfället.

Jag tar tempen på Otto. Den är nere på 38,1. Lovis hade också feber tidigare i veckan, fast utan kräkningar. Men det hela var över på två dygn och vi hoppas att det är samma sak Otto drabbats av. Och han verkar faktiskt piggare nu. Förhoppningsvis är det värsta över.

Skulle febern trots allt stiga under dagen är det akut transport till närmsta sjukhus som gäller, och sådana finns det bara två av i hela Vanuatu. Ett i Port Vila och ett i Luganville, båda 15-20 timmars segling bort. Men det finns en flygplats här på Epi Island, och vi har en bra reseförsäkring.

Mer om malaria, och hur vi skyddar oss finns att läsa i vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen.

Söderhavsfylla

S/Y Mary 17 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

PORT RESOLUTION, VANUATU. Vi träffar vår nyfunne vän Thom och hans bror Ken på stranden strax innan solnedgången, för att grilla fisk och dricka kava tillsammans. Kava har i alla tider används som berusningsmedel i den här delen av världen. Men det är första gången som Ludvig och jag får tillfälle att smaka. Vi får dessutom chansen att delta i själva framställningen.

Jag tuggar, och tuggar, och tuggar. Till dess att läppar och tunga domnar bort. Roten växer i munnen, och jag måste spotta för att inte kväljas. Så det gör jag. På ett bananblad, enligt instruktion. Och med lika delar skräck och äckel ser jag sedan hur Ken pressar ut en enorm munfull av samma grötliknande sörja. Lovis och Otto bestämmer sig snabbt för att de i alla fall inte vill smaka. All logik säger att jag borde fatta samma beslut.

Den vidriga blandningen av allas tuggade kava-rot och saliv blandas till en stor gröt, som läggs i ett fint nät av palmbark där den blandas med vatten och pressas ner i två skålar av kokosnötskal. Drycken är klar att dricka, resultatet ser ut som smutsigt flodvatten.

Jag är inte särskilt äckelmagad. Men detta är på gränsen för vad jag klarar av. Thom berättar att man i städerna, och vid turistevenemang, brukar mala roten istället för att tugga den. Men salivet påverkar kavans aktiva ingrediens, och ger en starkare dryck. Att tugga kava-roten är det traditionella sättet. Och utan tvekan det bästa, enligt proffsen.

För Thom och Ken är framställningsprocessen den mest naturliga sak i världen, det är tydligt. Och att berätta hur vidrigt jag egentligen tycker det är skulle sannolikt uppfattas som en kränkning. Att tacka nej till kava lär vara som att tacka nej till vänskap. Så jag tar ett djupt andetag, och dricker. Smaken påminner om en blandning av palsternacka och jord. Fast utspädd, med saliv .

Det är inte gott, men jag har smakat värre saker. Och själva ruset, som infinner sig efter några minuter, är faktiskt riktigt behagligt. Ögonlocken blir tunga, och ett skönt lugn sprider sig i kroppen. Berusningen är lätt, och försvinner redan efter en timme. Men vi nöjer oss där, för den här gången. Nästa gång hoppas vi nog ändå att det är stadsbornas recept som bjuds.

Söndag i Söderhavet

S/Y Mary 5 kommentarer

Kyrkan

Uppifrån kyrkan hörs barnsång. Höga klara stämmor. Som verkar på oss med en nästan magnetisk dragningskraft. Vi vandrar upp för den gröna kullen där kyrkan är belägen, med utsikt över ankarviken. Vi skulle egentligen bara köpa bröd, men en liten titt i kyrkan ska vi nog hinna med innan det eftertraktade brödet tar slut.

På en bänk utanför kyrkan sitter en man med skjorta och slips, och samtalar med några andra bybor. Han möter vänligt våra tveksamma blickar, och markerar med en enkel gest att vi är välkomna att stiga in. Inredningen är oerhört enkel. Tio träbänkar på vardera sidan om mittgången. Längst fram någon form av altare bakom en bänk dekorerad med blommor och koraller. Och på väggen sitter en blå bonad med ett gult kors på, som Lovis tycker ser ut som svenska flaggan.

Kyrkan är mer än halvfull. Här går alla i kyrkan. Halva byn här, och den andra halvan i en kyrka på andra sidan av byn. Men de firar helg på lördagar istället. Det är därför som affären kan vara öppen på söndagar. För att kvinnan som driver den tillhör den andra kyrkan.

Längst fram sitter barnen, säkert 60-70 stycken. Mer än halva församlingen verkar vara under tio år. Många av dem vänder sig om, tittar nyfiket på oss och fnittrar lite när vi kommer in. Vita barn är ovanliga här i byn. Jag ångrar att vi inte tog på oss något finare. Att vi inte hade ansträngt oss mer. Men besöket var ju inte planerat.

Alla i kyrkan är uppklädda efter bästa förmåga. Kvinnorna i stora färgglada tältliknande klänningar. Flickorna i allt från enklare klänningar med Disney-motiv till pråliga prinsessklänningar i glansiga tyger. Männen bär finaste skjortan. Medan märkeskläder verkar viktigt för pojkarna, det är små detaljer som ett par Nike-skor, ett Fila-bälte eller en T-shirt från Quicksilver.

Några bänkrader bak sitter en kvinna och ackompanjerar barnens sång med gitarr. Melodierna är glada och trallvänliga. De flesta texterna verkar vara på engelska, med religiös anknytning. Några känns bekanta.

Kyrkan spelar en stor roll i samhället på de flesta Söderhavsöar. Ända sedan missionärer kom till öarna på artonhundratalet, för att omvända de ”människoätande vildarna” till goda kristna. Tydligen gjorde de något rätt, för här syns inga spår av bitterhet. Bara glada vänliga ansikten. Folket på Vanuatu utsågs för några år sedan av någon tidning till världens lyckligaste folk. Jag är lite osäker på vilka kriterier, men människorna verkar utan tvekan lyckligare här än i västvärden.

Kyrkklockan

Det ringer in. Och vi ska just resa oss upp när mannen med slips, som vi sett utanför, kommer in i gången. Vi antar att det är han som är prästen. För alla reser sig upp och kvinnorna flyttar över på vänster sida, och männen till höger. Prästen börjar med att välkomna de långväga besökarna och ber oss presentera oss. Nu är det försent att gå.

Prästen berättar på engelska att gudstjänsten kommer att hållas på Vanuatus officiella språk bislama, som är en utveckling av pidginengelska. Vanuatus har bara en befolkning på 200 000, men det talas mer än hundra olika språk. Nästan ett för varje by. Men bibeln finns bara översatt till bislama.

Efter en kort bön är det dags för mera sång. Kvinnan bredvid mig håller naturligt fram sin psalmbok så att jag ska kunna sjunga med. Det är ett lustigt språk, med väldigt få ord som används om och om igen. Orden verkar uttalas som de stavas. Jesus blir Jisas, life blir laef. Inte särskilt svårt.

Snart lämnar prästen plats för några församlingsmedlemmar. De är lite fnittriga och nervösa, som om det vore första gången. Som därefter ersätts de av en grupp ännu nervösare unga män med en gitarr. Så fortsätter det. Någon läser en kort text, men de flesta sjunger. Och alla får rungande applåder.

Det hela påminner lite om roliga timmen, eller en skolavslutning. Och även om stämningen är avslappnad och uppsluppen, så förstår vi inte mycket. Barnen börja bli rastlösa. Och vi undrar hur länge de här tillställningarna egentligen brukar pågå. Så när Otto behöver gå på toaletten tar Ludvig chansen att smita iväg. Och snart följer Lovis och jag efter. Vi hoppas att ingen tar illa upp. Men utanför sitter redan en hel rad församlingsbor och samtalar i skuggan av ett träd. Vi är inte ensamma.

I affären får vi reda på att mannen som bakar brödet inte är klar än. Men att vi är välkomna tillbaka en timme senare. Vi går en promenad längs stranden så länge. Tre och en halv timme efter det att vi gått iland för att köpa bröd är vi redo att åka tillbaka till båten. Samtidigt som de sista församlingsborna kommer ut från kyrkan.