”In med den där ankartjuven i fängelset bara”, säger Otto. ”Och kaptenen på den där dumma katamaranen, usch vilka bovar”, fyller Lovis i. Barnen leker tjuv och polis. De har byggt fängelse, polisstation och polisbåt i Lego, och utdelar rättmätiga straff till alla som förtjänar det. I Lego-världen råder rättvisa. Vilket inte alltid är fallet i den riktiga världen …
Vi har fått många frågor om vad som hände efteråt, efter den där morgonen på Galapagos när den 260 ton tunga kryssningskatamaranen Anahi drev in i oss. Ni som följer oss på Twitter vet redan det mesta, men jag tänkte ändå försöka mig på en sammanfattning. Det känns lättare nu, när vi lagt lite distans mellan oss själva och Galapagos (närmare bestämt 575 sjömil). Och Lego-terapin har säkert gjort sitt till 🙂
Ja, kaptenen på Anahi gav alltså oss skulden för att de drivit in i oss. Det hela följdes av en anmälan och en utredning, några dagar med mycket väntan och frustration. Att man inte förstår språket gör inte saken enklare. Men vår agent var fantastisk. Och inte en krona tog han extra för att hjälpa oss. Egentligen stod det nog ganska klart för alla inblandade vad som hade hänt. Och när man med hjälp av AIS-data kunde bevisa att Anahi faktiskt förflyttat sig 30 meter i vår riktning la kapten diskret ner sina anklagelser. Men han gjorde också klart att han inte avsåg att involvera sitt försäkringsbolag för att ersätta våra skador, och inte heller ersätta oss på något annat sätt. Och när vi inte stod anklagade hade inte längre vårt eget försäkringsbolag något intresse i frågan, eftersom vår försäkring vid tillfället var begränsad till skada på annans egendom. Vi skulle inte få en krona i ersättning, såvida vi inte drog igång en juridisk process mot Anahi. En sådan kan ta flera år, med prislapp därefter. Det var helt enkelt inte genomförbart. Men det visste inte Anahis kapten.
Så hur stor skada hade egentligen Anahi vållat oss? Ja, också det tog ett par dagar att få koll på. Mest oroliga var vi för vårt rullsystem, det var skevt och stukat med lösa delar. Men Ludvig lyckades osannolikt nog få det att fungera igen. Vårt peke klarade sig också förvånansvärt bra, bara lite bortskrapad färg. Inte heller kunde vi hitta några synliga skador på förstaget. Efter lite möda fick vi även upp vårt ankare (CQR 30 kg), det hade satt sig rejält men såg oskatt ut. Kättingen hade blivit lite skrapad, men inte allvarligt. Vårt akterankare (Danforth 15 kg) hade däremot stukats av belastningen, men inte värre än att det skulle gå att räta ut det igen. Vi ersatte det tillfälligt med vårt reservankare (Bruce 35 kg) som vi normalt brukar använda i fören när det finns behov för dubbla ankare. Och så släpade vi iväg det stukade ankaret till mekanikern. Samma mekaniker som också hjälpt oss fixa nya nya vant till vår mesanmast.
Ett under att vi klarat oss så bra. Vi skulle kunna segla vidare, en otrolig lättnad. Men underbart är kort. Den natten kapade någon vår hundra meter långa ankarlina (1″ tjock, 8-flätad polyester) och tog med sig vårt stora Bruce-ankare. Tillsammans motsvarade de ett värde av två och en halv månads segling för oss. Ingen hade rapporterat tidigare problem med stöld i hamnen. Och det kan inte varit en slump att det var just vårt ankare och vår lina som stals den där natten. Någon ville ha bort oss därifrån, få oss att lägga ner våra anklagelser. Och vi fattade piken, om än motvilligt.
Vi lämnade ön med svansen mellan benen. Egentligen får man som gästande båt bara besöka en ö på Galapagos, men vi var inte mentalt redo för Stilla Havet. Inte än, inte efter allt som hänt. Vi behövde några dagars semester, och begärde ett ”emergency stop” på grannön Isabella. Vi skyllde på febersjuk Otto. Lite lågt, vi vet. Men sanningen var för komplicerad.
Ja, vi råkade verkligen oförtjänt illa ut. Men Galapagos var inte bara elände. Vi fick några riktigt bra dagar. Innan, och efter. I vårt senaste gästinlägg på Europeiskabloggen sammanfattar vi vår vistelse: http://bit.ly/iZyNHb.
Mary af Rövarhamn 