Lucka 18: Prins Christians Sund

Kallt, stilla, dimmigt och en smula magiskt. Med massor av sälar som stack upp sina huvuden här och var. Så var det där ute idag. Denna fjärde advent på Marstrandsfjorden. På väg hem från helgens julbad på Stora Dyrön. Ungefär som i i Prins Christians Sund den där dagen för 2½ år sedan när bilden bakom dagens lucka togs. Denna 100 kilometer mäktiga havskanal som skiljer öarna runt Kap Farväl från resten av Grönland. Ok, vi har inte så många vattenfall, isberg och glaciärer här i Bohuslän. Men på Grönland var det faktiskt varmare i vattnet.

Läs om när vi badar omgivna av isberg

Lucka 15: Inlandsisen

Jag tycker det är vackert med bilder med bara en enda liten färgklick på. Något som sticker ut, eller inte riktigt passar in. Som den här. Den blå pricken nere i vänstra hörnet ska föreställa Lovis. På väg mot sitt första möte med den grönländska inlandsisen. Åtta år gammal och så förväntansfull att hon inte vill vänta på oss andra, utan stegar före i rask takt. Forsen ni ser på bilden är smältvatten, glaciären drar den sig tillbaka ungefär 15 meter varje år.

Ser fler bilder från vårt möte med den grönländska inlandsisen

Lucka 8: In i dimman

Bakom den åttonde luckan gömmer sig en de få bilder på bloggen som jag (Linda) inte tagit själv. Jag är nämligen ombord på båten på bilden. På Mary af Rövarhamn som stävar fram likt ett spökskepp i dimman. Kall, tjock och drypande blöt dimma. Bland isbergen utanför Labradors kust. På väg norrut mot Grönland.
Bilden är tagen från norska båten Skruff, som vi samseglade med nästan hela vägen från Canada till Island. Vi brukar sällan samsegla med andra båtar någon längre tid, tycker ensamheten där ute är en del av tjusningen. Men på sådana här kalla vatten kan det faktiskt kännas skönt med lite sällskap ibland.

Läs om när Mary och Skruff idkade byteshandel på Labradorhavet

Lucka 6: Blomhavet

Idag är det dags för en bild från Grönland igen. En av de saker som förvånade mig mest när vi steg iland där var alla blommor. Inte bara prästkragar, som på bilden. Utan alla de sorter. Vilda blommor – tätare och fler än jag sett någon annanstans. Kanske för att säsongen är så kort, att alla måste slå ut på en och samma gång. Under de få veckor som sommaren varar. Hur som helst så tycker jag att de blev lite extra fina med isberg i bakgrunden. Och en liten Otto mitt i blomhavet, som pricken över i. Vad tycker du?

Här badar vi omgivna av smörblommor och isberg

Lucka 1: Aappilattoq

Har du gjort några julklappar än? Så brukar mina barn fråga varje år. Och jag brukar alltid känna mig lite dålig, för vi vuxna gör ju sällan julklappar. Vi bara köper, och köper och köper. Trots att vi vet, att det är de hemmagjorda som är roligast att både ge och få. Så i år tänkte jag överraska mina barn genom att fylla en hel vägg i deras rum med bilder från resan. Foton som påminner om några av alla fina, stolta och roliga stunder de upplevde under sina fyra år på världshaven.

Hur jag ska hinna gå igenom över 100 000 bilder innan jul är fortfarande oklart. Men när jag ändå rotar i arkiven  tänkte jag passa på att lägga ut en bild om dagen här på bloggen. Inte barnens bilder, utan andra som jag stöter på under processens gång och tycker om av olika anledningar. En bild om dagen alltså, fram till jul. Som en typ av julkalender. Kanske roligast för oss själva, med tanke på alla minnen de väcker. Men jag hoppas så klart att även ni tycker om dem.

Så med tio minuter kvar till tolvslaget den 1 december är det alltså dags att presentera bilden bakom den första luckan, bilden i toppen av inlägget. Den föreställer Lovis bakifrån, med den lilla byn Aappilattoq på södra Grönland i bakgrunden. Visst är husen söta? Jag tycker de ser ut som små leksaker eller godisbitar. Underbara vackra Grönland.

Fler bilder från grönländska byar

Inuiter på solsemester

 

Detta inlägg är sponsrat av Promotur Turismo de Canarias. 

Föreställ dig att du växt upp på en plats där temperaturen ligger under nollan större delen av året. En isolerad liten ö med mindre än 300 invånare, och en och en annan isbjörn. En plats utan restauranger och barer. Inga träd eller höghus. Ett liv utan bio och teater. Omgiven av is. Inlandsis över land, packis och isberg till sjöss. Så kommer det plötsligt en antropolog från Spanien, och frågar om du vill åka på semester. Till Kanarieöarna.

Just det här har faktiskt hänt. En inuitfamilj på elva personer, alla födda och uppvuxna i den lilla ön Kulusuk på Grönlands östkust, fick möjlighet att uppleva Kanarieöarna under några veckor förra våren. Resan filmades och resulterade i en fin liten dokumentär på 24 minuter, Den leende solen.

Vi har besökt båda platserna och kontrasten kan inte vara större. Grönland är en av våra absoluta favoritplatser på jorden, men jag känner mig inte särskilt lockad av att bo där året om. Kanske känner inuiterna samma sak när det gäller Kanarieöarna. Vad tror du?

Läs mer om dokumentären här (välj svenska i menyn uppe till höger)

Grönländska byar

Detta bildspel kräver JavaScript.

 Jag har just tittat på femte avsnittet av Familjer på äventyr ännu en gång. Så härligt att kunna återuppleva lite av Grönland precis när man vill. Men det är något som saknas. Först kunde jag inte sätta fingret på det. Men det är byarna förstås. Inte ett hus finns med i avsnittet från Grönland, inte en levande själ. Överhuvudtaget inga tecken på mänsklig närvaro.

Grönland är visserligen ingen tätbefolkad ö. Men de finns där. Inuiterna – utspridda i de mest bedårande små samhällen längs kusten. Bortsett från huvudstaden Nuuk har ingen by mer än ett par tusen invånare, de flesta är betydligt färre än så. Byar dit man bara kan ta sig med helikopter, eller egen båt under sommarmånaderna. Byar där inga vägar når längre än till sista huset. Byar där folk bor, jagar, fiskar, lever.

Inuitsamhällena var en viktig del av vår upplevelse av denna världens största ö. Men att inuiterna själva inte är med i tv-programmet är inte särskilt konstigt. Vi filmade dem aldrig. Vi upplevde att många inuiter var lite tillbakadragna, nästan misstänksamma. Kanske berodde det på att de inte förstod vad vi sa, kanske var de bara blyga. Men det skulle också kunna vara en konsekvens av hur de historiskt behandlats av vårt grannland Danmark. Oavsett, vi ville inte tränga oss på.

Detta är en av de saker som hindrar mig från att bli en bra fotograf, jag är inte fräck nog att fotografera människor på nära håll. Men husen misstyckte inte.

Kvällens doldisar

Detta bildspel kräver JavaScript.


Kvällens avsnitt av Familjer på äventyr är filmat i de isbergstäta vattnen i nordöstra Canada och södra Grönland. De här trakterna är svårtillgängliga för den som inte har en egen båt eller helikopter. Det mesta materialet har vi därför filmat själva. Men den uppmärksamme noterar också att det förekommer en hel del bilder där båten är filmad på lite avstånd. Dessa klipp har vi doldisarna på den norska segelbåten Skruff att tacka för.

Ja, i programmet framställs vi ofta som ensamma och utsatta, men faktum är att långseglarlivet är ganska socialt. Särskilt i hamn, och det är ju där vi har tillbringat ungefär tre fjärdedelar av tiden under de här åren. Framförallt har vi umgåtts mycket med andra seglande familjer. Men vi har också lärt känna en massa fina bofasta människor på många av de olika platser vi besökt – ofta tack vare barnen. De har agerat bästa tänkbara dörröppnare ute i världen.

Just guttarna på S/Y Skruff träffade vi första gången redan på Newfoundland. Kapten Marius och hans trevliga besättning fick snart en av våra filmkameror ombord. Sedan hängde vi ihop i stort sett hela vägen till Island, där de också fick agera följebåt när det svenska filmteamet kom på besök igen. Den enmastade norska båten som bara skymtar förbi som hastigast här och var i programmet spelade alltså en avgörande roll under inspelningen av avsnitt fem.

Under sommaren hann vi även ta en hel del stillbilder på S/Y Skruff. Det är några av dessa bilder som du kan se i bildspelet ovan. Bilderna på de sanna hjältarna i avsnitt fem.