Afrika

Solnedgångsvalen

S/Y Mary 7 kommentarer
DSC_0579

Ur Ottos dagbok

Vi lättar ankar strax efter lunch, hissar våra segel och sätter kurs norrut i sundet mellan Madagaskar och Ile Sainte Marie. För var timme som går ser jag seglens skugga växa på vattnet, allt medan solen sakta sjunker i väster. Mot slutet av eftermiddagen försvinner den ner bakom Madagaskar som ett glödande klot. Färgar molnen i dess väg röda som blod, och får himlen av skifta i guld och orange.

Jag sitter där och njuter av skådespelet som det vore första gången jag såg det, när en rörelse i periferin fångar min uppmärksamhet. En knölval är på väg åt vårt håll. Den hoppar och plaskar, och viftar med sina långa fenor som om den hade något viktig att säga. Som den gjorde allt för att fånga vår uppmärksamhet.

Kanske misstar den båtens undervattenskropp för en vacker hona, attraheras av hennes runda former. För valen fortsätter sin storslagna föreställning med den brinnande himlen som kuliss. Stundtals hoppar den så högt över vattenytan att vi kan känna vågen som uppstår när den landar. Och när den dyker reser den så graciöst på sin stjärtfena att vi suckar högt och rörs till tårar.

Men Mary af Rövarhamn låter sig inte imponeras. Hon gör god fart norröver och snart rullar den höga dyningen in runt Sainte Maries norra udde. Då ger valen upp, lägger sig på sidan och vinkar vemodigt med sin långa fena. Som för att säga farväl. Detta blir det sista vi ser av valarna vid Sainte Marie, innan mörkret omsluter oss vi fortsätter ut på öppet hav.

Nu får det vara nog!

S/Y Mary 2 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

I eftermiddags skingrades molnen, och solen visade sig för första gången på fem dygn. Det måste naturligtvis firas. Vi beslutade oss för en fika på stan, och tog jollen in till Ambodifotatra som är huvudort här på ön. En mycket trevligt liten stad, det svåra namnet till trots. Anspråkslös, men trevlig – när solen skiner.  Och det gjorde den i en hel timme. Precis så lång tid som det tog för oss att ta oss till vårt favorithak på strandgatan, och ta några bilder på vägen. Sedan började det regna igen.

Vi gillar verkligen Ile Sainte Marie, det gör vi. Men vädret är för dåligt, verkligen jättedåligt. Så imorgon seglar vi härifrån – ryggskott till trots. Förhoppningen är att ta oss hela vägen till västkusten, där goda vänner lockar med solsken och varma bad. Men mellan oss och solen ligger det illa beryktade Cap d’Ambre, Madagaskars norra udde där kulingvindar och svåra vågor är mer regel än undantag. Kanske måste vi göra några stopp på vägen, för att vänta in bättre förhållanden. Vi får se hur det går.

OBS: Vi är långt utanför SPOTs täckningsområde nu, så bli inte förvånade eller oroliga om vår position inte uppdateras. 

Den hårda skolan

S/Y Mary 10 kommentarer
jollesegling

Smågastarna lär sig segla.

Jag hör ett barn skrika till och tar mig med viss möda ut genom luckan. Jag är hemma med ryggskott, medan Ludvig och barnen gett sig ut i det ruskiga vädret för att segla jolle. Jag ser mig omkring och får syn på dem en bit bort. Som jag trodde, jollen har kapsejsat.

En seglingsinstruktör på Mauritius berättade att bästa sättet att lära sig segla jolle är att kapsejsa. Att när ungarna väl lärt sig att det inte är farligt när jollen välter, blir det mycket roligare att segla. Ludvig tog henne tydligen på orden, för nu ligger alla tre i det kalla vattnet och försöker få jollen på rätt köl igen. Det ser inte ut att behövas någon akut hjälpinsats, så jag går istället in för att sätta på en panna vatten och ta fram torra kläder.

Nästa gång jag tittar upp är Ludvig och barnen redan på väg tillbaks mot moderskeppet. Lovis och Otto börjar uppspelt babbla i mun på varandra så snart de får syn på mig. Berättar att jollen kapsejsat och att Otto hamnat under jollen så han var tvungen att dyka ut. Otto använder sin mest dramatiska röst, och låter mig förstå att han varit väldigt modig.

Båda barnen är alldeles blå om läpparna, och fryser så de skakar. Men så snart de fått på sig torra kläder och sitter där i sittbrunnen med varsin kopp varm choklad och en hel skål nybakade havrekakor ser de mycket belåtna ut. Så pass att Lovis frågar om de inte kan kapsejsa imorgon igen.

När det regnar i paradiset …

S/Y Mary 6 kommentarer

Vi har förstått att det är värmebölja hemma i Sverige. Trevligt. Här är det bara femton grader varmt, blåser kuling och regnar. Och det är inget konstigt med det. Det faller 3200 mm regn om året på Sainte Marie, jämfört med 600 mm hemma i Malmö. Ganska mycket med andra ord. Och då förvandlas den röda jorden som täcker öns annars så mysiga vägar till lervälling. Så idag har vi stannat ombord. Gubbarna på den holländska grannbåten har varit över på en kopp kaffe. Barnen har lekt med lego och lera, Ludvig bytt silar i våra köksvaskar, och jag har satt ihop nedanstående videosnutt från igår. Vi är inte så bra på att filma, men valarna är lika vackra för det. Kolla gärna.

 

Fler filmer från vår resa hittar på på S/Y Marys kanal på YouTube

Stora valdagen

S/Y Mary 6 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi har varit lite besvikna över att vi sett så lite val hittills på resan. Men har förstått att det är en fråga om tajming, att vara på rätt plats på rätt tid. Och det har vi tydligen inte varit, framtill nu. Sundet mellan Madagaskar och den lilla ön Sainte Marie lär den här tiden på året vara en världens bästa platser för att se knölval, och vi har sett dem blåsa från ankringen varje dag – på flera kilometers avstånd. Idag gav vi oss ut i hopp om att få oss en närmare titt på dessa havets giganter. Och en närmare titt vi fick. Wow. De är stora, riktigt stora!

Över ån efter vatten

S/Y Mary 1 kommentar
lemur

Inte var dag man får en lemur i jollen …

Vi hade hört att det skulle finnas lemurer på Ile aux Nattes, den lilla ön söder om Sainte Marie. De ville vi gärna se. Så i morse ankrade vi utanför ön, tog jollen in till land och började gå längs den enda stigen vi såg. Den förde oss till fyren, sedan tvärs genom ön till stranden på andra sidan. Genom enkla små byar, över vattendrag och broar, genom åkrar, risfält och skogar. Vi gick i nästan två timmar. Utan att se en enda lemur.

I vårt sällskap hade vi en hund, som sprang framför och visade vägen. Det var en bråkig rackare. Som skrämde slaget på hönorna i byarna, och muckade gräl med varenda ko. Så när vi plötsligt överraskades av ett högljutt tjattrande framför oss, förstod vi att hunden hade hittat lemurerna.

Först såg vi ingenting, men så kom de förskrämda stackarna smygandes ur grenverket. Svarta, vita och alldeles ulliga. Med spetsiga nosar, lurviga öron och yviga svansar. Livs levande lemurer, dessa lustiga små apor som bara finns här på Madagaskar. Ju längre vi stannade, desto mer avslappnade blev de. Men vi hade fått se vad vi kommit för, och solen stod redan lågt på himlen.

Vi gick längs med stranden tillbaka, kilometer efter kilometer i vattenbrynet. I högt tempo, för att hinna fram innan mörkret föll. I lagunen var öborna i full färd med att dra upp middagen, och långt där ute kunde vi se valarna blåsa. Knölvalar, som kommer hit varje år för att föda sina ungar. Samtidigt som solen gick ner bakom Madagaskar i väster, siktade vi udden där vi landstigit fyra timmar tidigare. Hunden sprang alltjämt vid vår sida.

Väl framme satt en lemur på jollen och väntade.

Mary i rövarhamn

S/Y Mary 8 kommentarer
piratkyrkogården

Världens enda piratkyrkogård kunde varit svensk …

Många fruktar piraterna i Indiska Oceanen. Iskalla somaliska pirater som de senaste åren har bordat hundratals fartyg, rövat allt de kommit åt och tagit stora besättningar som gisslan. Men sjöröveri är inget nytt i Indiska Oceanen. Redan på 1600-talet, när bytena i Karibien blev allt magrare, begav sig piraterna till Indiska Oceanen, lockade av de stora rikedomar som de europeiska handelsfartygen förde med sig hem från Indien och Kina.

Plundringstågen i området var så framgångsrika att åren i slutet av 1600-talet blev de rikaste i sjöröveriets historia. Ön Madagaskar blev piratrepubliken Libertalia, den lilla ön Sainte Marie på ostkusten blev dess högborg och hundratals sjörövarskepp angjorde den hamn där vår Mary af Rövarhamn nu ligger för ankar. Närmare 1500 pirater som tröttnat på sitt hantverk slog sig ner på ön. Och de som var gamla och sjuka kom hit för att dö; så många att Sainte Marie idag hyser världens enda renodlade piratkyrkogård – självaste William Kidd lär vara begravd där, stående så klart.

Precis som idag blev handeln hårt lidande av piraternas framfart, och regeringarna i Holland, Storbritannien och Frankrike blev tvungna att skicka ut krigsfartyg för att sätta stopp för piraternas framgång. Piraterna byggde en borg, väl rustad med kanoner för att skydda sin flotta här i hamnen. Men vädjade också till andra länder för samarbeten och beskydd. Ett av de länder som nappade var Sverige.

Den 24 juni 1718 utgick en skrivelse från Karl XII:s högkvarter i Strömstad, där han förkunnade att han för Sveriges del tog ön Sainte Marie utanför Madagaskar i besittning och att en svensk koloni skulle grundas på ön. I kontraktet ingick att piraterna skulle lasta sina skatter på 25 välbeskaffade fartyg och sätta kurs mot Sverige, där de skulle tilldelas ön Marstrand och fullt beskydd mot en ersättning på en halv miljon brittiska pund – utöver de 25 skeppen.

Men så sköts kungen, och affären ställdes in. Och lika bra var nog det.