Barn ombord

Den sanna historien om Kurrekurreduttön

S/Y Mary 10 kommentarer

LIMHAMN, MALMÖ. När man frågar vår lilla Lovis, fyra år, om vart hon vill segla blir svaret tveklöst: ”Söderhavet, som Pippi.” Tidigare i våras efterlyste vi därför koordinaterna till Kurrekurreduttön, där kapten Efraim Långstrump en gång flöt iland och blev mäktig Söderhavskonung över kurrekurredutterna.  Det hetaste tipset vi fick här på bloggen var ett litet dykrev på 6-30 meters djup utanför Yap i Mikronesien. Sannolikt bottennapp med andra ord. Men nog måste Astrid Lindgren haft en förebild.

Hos Saltkråkan AB som ägs och drivs av Astrid Lindgrens efterlevande barn och barnbarn var fisket bättre. Enligt dem fanns det en svensk man vid namn Carl Emil Pettersson som år 1904 led skeppsbrott och flöt i land på en Söderhavsö där han gifte sig med kannibalhövdingens dotter och blev kung. Pettersson var kroppsligen en mycket stark man och hans äventyr omskrevs i många svenska dags- och veckotidningar på den tiden. Astrid Lindgren kan helt enkelt inte ha undgått att läsa om Petterson i spalterna, och låtit sig inspireras. Likheterna med Pippis pappa är för många.

Ögruppen som ”Kung Calle” flöt iland på heter Tabaröarna (2°50′ S, 151°56′ Ö) och tillhör Papua Nya Guinea. Tabar blir därmed målet för vårt stundande äventyr och i början av augusti inleder vi vår resa i Hoppetossas kölvatten. Vilken rutt kapten Långstrump tog till och från Söderhavet förtäljer dock inte historien …

I en välsorterad hylla nära dig

S/Y Mary 2 kommentarer

Jag lyckas göra plats till mig själv i hängmattan och får snabbt ett barn på vardera sidan. Bokvalet den här gången föll på Pippi Långstrump på Kurrekurreduttön.

När jag har läst en stund avbryter Lovis: ”Mamma, jag vill också segla  till Söderhavet. Som Pippi. Får jag det?” Hon tittar på mig med stora ögon, väntar på ett bekräftande svar.

Så här långt har resan över Nordsjön gått över förväntan. Båten är redo. Vi är redo. Ett år till och vi borde ha en reskassa som skulle kunna ta oss runt jorden, i alla fall med mycket vilja och en smula tur. Det borde vara fullt möjligt. Visserligen extrem lågbudget, men fullt möjligt. Jag ser på min dotter och hör mig själv svara: ”Ja, Lovis vi ska segla till Söderhavet”

Ja, ungefär sådär gick det till när vi under en tur på Nordsjön förra sommaren beslutade oss för att äntligen slå slag i saken och segla ut i världen. Texten ovan är hämtad ur det senaste numret av tidningen Äventyrliga familjer, en föräldratidning garanterat fri från purérecept och blöjtester. Men väl fullsmockad med inspirerande och välskrivna historier för alla som längtar efter mer äventyr i livet. Och det gör i alla fall vi. Längtar efter äventyr alltså. Nedräkning pågår – bara sju veckor till avsegling!

Dagiskompisarna går ombord

S/Y Mary 2 kommentarer

Idag besökte Lovis alla dagiskompisar Mary af Rövarhamn. För det är väl klart att de vill kolla in den båt som Lovis ska segla till Söderhavet med; se om den verkligen finns på riktigt eller om den bara är en del av hennes tokiga låtsasvärld. Men jodå, båten fanns och den gjorde succé.

Mary svalde tretton ungar lätt som en plätt och ut på böljan blå det bar. Vi hann inte ända till Söderhavet idag, men barnen verkade ändå mycket belåtna med dagens äventyr – alla utom Lovis som protesterade surt när det var dags att lägga till. Hon ville ju segla mer. Det vill hon alltid!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lycka är en egen fiskargubbe

S/Y Mary 5 kommentarer

Fiskargubben Ove lär Lovis ro.

LIMHAMN, SVERIGE. Det dundrar i stålskrovet så att jag blir alldeles vettskrämd. Värre än åskan. Men chocken går snart över i värme. Jag känner igen oljudet. Det är fiskargubben Ove som kommer. Han har markerat sin entré på detta resoluta sätt sedan den dagen jag bad honom knacka innan han gick ombord. Med sig har han en nyfångad torsk till barnen, men som vanligt får de gärna ”bjuda mamma och pappa”.

Mary af Rövarhamn angjorde Norra fiskehamnen i Limhamn för snart två år sedan, och sedan dess har Ove varit som en extramorfar för Lovis och Otto. Varje morgon står han där på bryggan och väntar för att sno åt sig ett par minuter med barnen  innan de far iväg till dagis. Är vi tidiga håller han utkik från sin ”hodda”. Är vi sena väntar han tålmodigt. Och barnen jublar när de får syn på honom.

Ove fyller 82 år i år och har fiskat i Limhamn sedan barnsben. Numera fiskar han bara till husbehov, sitt eget och vårt. På väg hem från dagis brukar barnen allt som oftast få komma ombord på Oves fiskebåt Vanja för att välja en egen middagsfisk ur sumpen. Och då och då får de följa med ut för att ta upp näten. Spännande. Ove har gjort egna nät till Lovis och Otto. En gunga också när han ändå höll på.

Det är något alldeles särskilt fint med vänskap mellan gamla och barn. Och det känns hårt att tänka på att vi snart ska lämna Ove ensam kvar på bryggan. Riktigt hårt.

Var tog alla barnen vägen?

S/Y Mary 3 kommentarer

Satt och uppdaterade listan med länkar till andra långfärdsbåtar (se till höger på sidan), när det slog mig hur vanligt det har blivit att långsegla men hur extremt få som väljer att göra det tillsammans som en familj.

Våra smågastar trivs alldeles utmärkt med livet ombord. Ännu roligare skulle det vara om det fanns fler andra barn att leka med i hamnarna ...

De flesta passar på att leva sin dröm under några år innan de bildar familj, eller långt senare i livet när barnen är tonåringar och eller rentav utflugna. Varför är det så? Om man någon gång behöver en paus i livet är det väl medan barnen är små. Under de där åren när man aldrig räcker till, för en evig kamp mot klockan. Anländer till utvecklingssamtalet på dagis med andan i halsen för att lyssna på när fröken redogör för mina egna barns utveckling.  Ja, ni som har varit där förstår vad jag menar.

Och ska man se det ur ett mer långsiktigt perspektiv så tror jag att det är bra för barnen att få se världen utanför Trygghetssverige, att lära sig att man inte behöver vara rädd för det okända. Det är nog bra för oss vuxna också för del delen.  Låt oss hoppas på det, för snart bär det av. Bara fyra månader kvar.

 

Familjen Snigel längtar ut

S/Y Mary Lämna en kommentar
La Familia

Foto: Andreas Pastor

När vi seglar får vårt boende en mening. Då blir vi som sniglar. Vi färdas sakta genom landskapet med vårt hus på ryggen. Fria, men ändå alltid hemma. Nåja, ska man vara riktigt petig har vi ju huset under oss, inte på ryggen. Men i övrigt är likheterna slående. Det bästa är att vi slipper att släpa på tung packning, och vi glömmer aldrig något hemma.

Men just nu seglar vi ingenstans. Snart mars och fortfarande fastfrusna i isen. Frihetsberövade sedan flera månader tillbaka. Längtar ut. Längtar bort. Håller ut. Inom kort …

”Sagan om ringen”

S/Y Mary 4 kommentarer

Idag hämtade jag ut Ludvigs vigselring hos juveleraren. Och tillbaks kom minnena från den där rysliga morgonen mitt ute på Nordsjön i somras.

Jag vaknar av ett fruktansvärt brak och hela båten skakar till. Det bekanta ljudet av en ofrivillig gipp. Och så blir det tyst. Jag lyssnar intensivt efter ljud på däck. Jag vill ha tecken på att allt är ok. Det går några sekunder. Känns som en evighet. Och så hör jag hur Ludvig lämnar sittbrunnen, kopplar om säkerhetsselen, går bak och kopplar ur vindrodret. Jag drar en lättnandes suck.

Men så kommer de tre bestämda knackningarna. Jag vet vad de betyder. Kastar mig ut i salongen och tittar upp mot riggen. Jo då, allt verkar sitta där det ska. Ludvig handstyr. Frågande möter jag hans blick. ”Vad har hänt?”

”Jag har skadat handen”, säger han försiktigt. Mina ögon glider över på hans vänstra hand. Jag ryggar tillbaka. Ingen vacker syn. Öppna sår, skinnslamsor, blod. Det ser illa ut. Riktigt illa. Inte få panik nu, tänker jag och slänger ett öga på sjökortet och AISen. Drygt 200 sjömil till närmsta land, Norge. Visserligen bara 150 tillbaka till Orkney, men det är knappast läge att vända om mot den hårda vinden. AISen visar att det finns fartyg i närheten. Vi skulle kunna kalla på hjälp …

”Hur illa är det?” frågar jag.  ”Jag vet inte” blir svaret. ”Tummen verkar i alla fall ok”. Adrenalinet skyddar honom fortfarande från den värsta smärtan.

Ludvig hade hållit handen runt storskotsblocket när gippen kom. Preventen gick rakt av. Och de fyra fingrarna klämdes/krossades mellan storskotsblocket och skotvagnen.  Jag ber till gudarna att barnen ska sova länge den här morgonen.

Drar på mig flytoverallen och ger mig ut i sittbrunnen för att få ordning på styrningen. När båten väl är under kontroll var det dags för en djupare inspektion av skadan och situationen.  Fortfarande svårt att avgöra hur illa läget är. Något brutet? Troligen inte. Sprickor? Sannolikt. Kan han röra fingrarna? Nja. Lillfingret är det nog ingen fara med. Men de andra är det värre med. Ringfingret är riktigt illa. Nu gör det ont också. Och svullnar. Ringen! Shit, ringen! Vi konstaterar snabbt att vigselringen inte går att få av. Snart kommer den att ställa till rejält med bekymmer.  Den måste bort. Och avbitartången är lösningen. Det tar ett tag, men det går.

Jag ger Ludvig ett provisoriskt förband, några smärtstillande och skickar honom i säng.  Han har varit vaken hela natten. Vi får göra en ny bedömning om ett par timmar. Röjer upp röran bland förband och medicin medan jag funderar över hur jag ska kunna hantera båt, två små barn och en skadad man de kommande dygnen. Känner mig plötsligt väldigt ensam därute på havet.

På eftermiddagen tvättar och tejpar vi handen ordentligt. Ludvig menar att han än så länge inte är värre däran än att han ska kunna ta sin vakt. Vi fortsätter. Och det går förhållandevis bra.

Men vad hade hänt om olyckan hade varit ännu allvarligare? Och om barnen vaknat mitt i kaoset? Dagarna efter olyckan följs av riktigt bra samtal kring prioriteringar och säkerhet. Vi behöver en pålitlig autopilot som kan ta över styrningen med en enkel knapptryckning. Och vi behöver en satellittelefon för att kunna konsultera läkare eller kalla på hjälp oavsett var vi befinner oss. Och så var vinterns prioriteringar satta.

Den avklippta ringen har under hela hösten hängt framme i salongen och påmint om vad som är viktigt ombord, och väntat på att svullnaden i Ludvigs finger ska gå tillbaka. Förgäves. Så idag, ett halvår senare, är ringen lappad och lagad. Ser ut som ny, bara 5 mm större i omkrets. Kvar finns bara minnena,  och lite värk i handen …