Författare: S/Y Mary

Mary har seglat vidare

S/Y Mary 1 kommentar

Och så kom den till sist. Dagen vi länge bävat för. När Mary seglar vidare, och vi står ensamma kvar på bryggan.

Ett ungt tyskt par har tagit över vårdnaden av Mary, och vi befinner oss i en berg- och dalbana av känslor. Sorg över det fina som ni tar slut, tacksamhet över allt vi upplevt tillsammans, och samtidigt en känsla av frihet och nyfikenhet på vad som väntar runt hörnet. För när man stänger en dörr, öppnas en annan. Och där är vi nu. På en plats i livet där allting kan hända.

Men en sak är säker, att oavsett vad framtiden för med sig kommer Mary alltid ha en särskild plats i våra hjärtan.

Fair winds, my dear.
_________________________________________

Stort tack till alla er som följt våra öden och äventyr med Mary under alla år. Vi skriver en rad när vår nästa kurs klarnar. Så länge får ni gärna följa dottern Lovis och hennes kompisar som är ute på egna strapatser med Harmony 31:an Articós. Äpplet faller tydligen inte särskilt långt från trädet …

Mary af Rövarhamn är till salu – igen!

S/Y Mary 3 kommentarer

Ja, du läste rätt. Killen som köpte Mary redan på första visningen i början av januari har meddelat att han inte kommer kunna lösa finansieringen. Därmed hävs kontraktet, och vi måste börja om från början. Mary är alltså till salu – igen!

Det hela är förstås ett enormt bakslag. Vi har förlorat ett halvår och Euron har under tiden försvagats mer än vad vi vinner på handpenningen när mäklaren tagit sin del. Och vi som var så glada över att det gick fort när vi väl bestämt oss. Men en sak har vi lärt oss, inget är klart förrän det är klart. Och mitt i besvikelsen finns faktiskt ett mått av lättnad. Förra köparen har visat sig vara något av en strulputte, och nu får vi en ny chans att hitta en ny, bättre, kapten till Mary – någon som faktiskt förtjänar henne.

Allting har en mening.

Vill du veta mer om båten?

Kärlek vid första ögonkastet

S/Y Mary 8 kommentarer

Han kom med färja och bil från Litauen, med gitarren i ena handen och tjejen i den andra. Och det dröjde inte länge förrän de satt och spelade och sjöng tillsammans i Marys salong. Vi åt middag ihop, de sov över ombord, och vi seglade en sväng i snövädret nästa dag. Sedan var det klart.

Det blev kärlek vid första ögonkastet, och vi är inte förvånade. Mary har den effekten på vissa, inklusive oss själva. Och det var just en sådan köpare vi hoppades hitta. Vi tror och hoppas detta kan bli bra. Han har haft stålbåt förut, så han borde veta vad han ger sig in på. Han vill gå Nordvästpassagen, har jobbat som sjöman i Norge och bott på narrowbåt i London i många år. Det var också där han började segla efter att ha läst Moitessiers böcker. Joshuan är hans drömbåt.

Vi signade kontraktet på dagen 23 år efter vi själva köpte henne på Teneriffa, den 5 januari 2002. Symboliskt till tusen. Jag, Linda, grät förstås floder, och fick hög feber för första gången i mitt liv. Kan man bli fysiskt sjuk av sorg? Jag blev i alla fall det. Och det satt i länge. Lunginflammation visade det sig.

Nu mår jag bättre, och kan blicka framåt igen. Det är bra att det går fort, när man väl bestämt sig. Och vi har gott om tid att ta farväl. Handpenning är betald, men köparen måste sälja huset först, innan allt är klart. Han har fått ett halvår på sig.

Vi hoppas allt går enligt plan. Men än så länge är hon fortfarande vår. Sista våren med Mary?

Mary af Rövarhamn är till salu!

S/Y Mary 5 kommentarer

Efter många års velande har vi bestämt oss. Mary ska säljas. Det har varit vårt livs svåraste beslut. Lite som att sälja en del av sig själv, sin identitet. Hon har varit vår i 23 år, nästan halva våra liv. Barnen har växt upp ombord och hon har tagit oss tryggt runt hela jorden. Hon har skänkt oss glädje, och riktning i livet. Men också stolthet. Känslan av att ratta den coolaste båten i hamnen – den är beroendeframkallande. Inte konstigt att beslutet suttit så långt inne.

Så varför säljer vi? Har vi tröttnat på att segla?

Nej, vi hoppas på ännu en långsegling. Eller kanske en längesegling. Men den ligger i så fall några år fram i tiden, och varken Mary eller vi blir yngre. Ludvig har två ryggoperationer bakom sig, och vi behöver göra vissa förändringar i livet för att han inte ska gå sönder igen.

Med rätt underhåll lär Mary överleva oss med råge, men ergonomisk kommer hon nog aldrig bli. Inte utan omfattande ombyggnation. Och det är vi inte så sugna på. Vi vill ju segla, inte bygga båt. Och hon är ju så otroligt fin som hon är.

Mary är inte heller byggd för att bara glida runt i skärgården som hon gör nu. Hon ska korsa hav, ligga i exotiska ankarvikar, segla till polerna och utforska outforskade vatten – hon ska vara där kartorna slutar och äventyren börjar.

Vi hoppas därför hitta en ny ägare som avgudar henne lika mycket som vi. Kanske ett ungt par som vill börja ett nytt spännande liv tillsammans. Orädda, och fulla av drömmar – precis som vi själva för 23 år sedan.

Och till er som undrar – nej, det finns ingen annan. Vi har inte köpt en ny båt, och vi har ingen annan i åtanke. Det kan nog dröja ett tag. Mary ersätter man inte så lätt.

Vill du veta mer om båten?

London baby!

S/Y Mary Lämna en kommentar

Yeah. Vi har seglat till London. Upp för Themsen, rakt in i hjärtat av London och slussat in i St. Katherines Dock granne med Tower Bridge. Så coolt. En sån där grej man bara måste göra en gång i livet. Trots att man måste korsa den eländiga Nordsjön för att komma dit, trots att färden upp för floden är både lång och trist, och trots att det kostar drygt 1700 kr natten att ligga i marinan när man väl är där. För vet ni vad, allt det där är det värt. Tveklöst.

Att angöra en världsmetropol med egen båt och förtöja mitt i smeten, omgiven av skyskrapor, det är något alldeles speciellt. Lika maffigt som höga klippväggar, men lite mer futuristiskt. Och en enorm kontrast till det båtliv vi är van vid här hemma. Dessutom ett grymt bra sätt att få med sig de annars lite svårflörtade tonåringarna på semestern.

I London mönstrade Lovis av för att flyga vidare till Bergen för att segla Tall Ships Race med kompisarna på Tjörnskutan Atene (japp, de vann sin etapp) från Lerwich till Arendal. Och den lediga kojen intogs istället av vår favoritgast Magnus som till allas förtjusning hängde på hela vägen hem till Marstrand där vi än en gång kunde konstatera att semestern var alldeles för kort.

Andra coola städer vi seglat till:

Nattliga jolleäventyr på Amsterdams kanaler

S/Y Mary Lämna en kommentar

AMSTERDAM: Det var Ottos idé. Att ta jollen över Nordzeekanal och in i Amsterdams labyrintlika kanalsystem. En av hans bättre faktiskt. Och de nyfunna vännerna på Niord var inte sena att hänga på. Så kom det sig att vi i skydd av mörkret gled ner i varsin jolle i Sixhafen Marina, satte kurs över den skumpiga kanalen och in under broarna. Och jäklars så mysigt det var. I timmar åkte vi runt runt. Och ju längre in i hjärtat av staden vi kom, desto smalare blev kanalerna. Ända tills vi kom in i Red Light District och sa att där fick man minsann inte köra med egen båt, och vi fick snällt vända om. Och sen var det bara att krångla sig ut hela vägen igen. Många sjömil blev det, men vi var lika glada för det. Och när vi blev törstiga, ja då var det bara att lägga till vid en av de många uteserveringarna och ta oss en drink. Helt klart en kväll att minnas. Och mycket roligare än en guidad kanaltur med tusen andra turister.

Ombytta roller

S/Y Mary 10 kommentarer

Vi har haft ett tufft år. Ludvigs rygg har blivit allt sämre, han har medicinerat tungt och varit på utredning för än det ena än det andra. Så här strax inför semestern blev det ändå klart att de plågsamma nervsmärtor som på senare accelererat till outhärdlighet bör kunna opereras bort, och han har en tid för diskbrocksoperation nästa fredag.

Det var länge tveksamt om vi skulle våga ge oss iväg på någon seglats i sommar, med tanke på Ludvigs hälsa, men vi beslutade oss ändå för att försöka, ta’t lugnt, låta Lovis och mig ta hand om seglingen och hålla oss i Sverige – nära vården. Lägenheten var ändå uthyrd, så stanna hemma var inget alternativ.

Första veckan ombord var himmelsk, vi svajankrade varje natt, luften var ljum och solen sken från blå himmel. Det var länge sedan Ludvig mått så bra, men så vaknade han plötsligt en morgon – på Bornholm av alla platser – i värre smärtor än någonsin. Inget bet, och jag ringde desperat runt gör att se om det inte gick få till en akutoperation. Men icke, alla Spine Centers kliniker var stängda. Alla kirurger på semester.

Vi blev hänvisade till akuten på närmsta sjukhus, men vem vill bli opererad av en semestervikarie på ett småstadssjukhus? Nej tack! Ludvig intog ryggläge som var den enda position där han kunde få någon form av lindring och vi satte kurs mot Blekinge för att vara nära min familj i det fall läget skulle försämras ytterligare.

Dagarna gick, och en vecka senare hade Ludvig återhämtat sig så pass att han åtminstone kunde stå och sitta upp korta stunder utan att få panikont. Vilket också betydde att han kunde hjälpa till att hålla utkik och styra då och då. Det räckte för att vi skulle fatta beslutet att segla vidare mot Gotland, och senare hem via Göta kanal. Det var ju trots allt nästan lika långt åt andra hållet. Och vem gillar att vända? Inte vi.

Allt funkade förvånansvärt bra ombord, trots att det var en ny situation för oss alla. Det har ju alltid varit jag som stått till rors, och Ludvig som fixat resten. Ja,  riktigt så svart eller vitt har det förstås inte varit. Men det är först nu jag verkligen inser hur uppdelade och invanda våra roller varit ombord de senaste åren. Och hur nyttigt det är att byta plats ibland. Plötsligt lärde barnen och jag oss nya saker, och blev starka som oxar på köpet. Inga märkvärdigheter, men sånt som Ludvig alltid gjort på rutin, utan att någon riktigt tänkt på det. Som att hissa jollen, stuva ankaret, reva segel eller tanka diesel. 

Inget ont som inte för något gott med sig. Men det är svårare än man kan tro att släppa kontrollen. Mary är en svår båt att manövrera i trånga utrymmen. Något som jag behärskar hyfsat bra efter 20 års träning, medan Ludvig aldrig fått öva på att styra i hamn eftersom mina knän inte tål att hoppa iland på hala bryggor och branta klippor.
I början var jag supernervös varje gång Ludvig skulle lägga till eller från. Men nu måste jag medge att han har viss talang. Kanske är det så här ska gubbar som vägrar släppa rodret till sin fru känner. De vill inte erkänna eller inse att det de gör där vid rodret kanske inte är så märkvärdigt trots allt. De vill inte känna sig utbytbara.

Men lika mycket som jag den här sommaren har njutit av att hitta tillbaka till den där goa självkänslan ombord som jag hade när vi seglade runt jorden, lika mycket ogillar jag att bidra till den snedvridna statiken så snart vi närmar oss land. Jag trivs helt enkelt inte i rollen som den där kvinnan som vimsar runt på däck och inte vågar hoppa, medan maken står till rors.

Det är jättebra att Ludvig fått möjlighet att öva lite mer på att lägga till, och att resten av familjen fått rutin på annat. Men en sak är säker, så snart Ludvig återhämtat sig från operationen tänker jag ta tillbaka min plats vid rodret igen 🙂

/Linda

PS: Saknar du våra inlägg här på bloggen? Vi seglar fortfarande jättemycket, men prioriterar hälsa och familjetid framför att blogga. Följ oss gärna på Facebook och Instagram så länge.


Semesterångest

S/Y Mary 13 kommentarer

I natt sov jag på ett pyttelitet liggunderlag. På sovrumsgolvet. Bredvid min egen säng. Eller sov och sov, det är en överdrift. Jag låg mest och vred mig, än hit än dit. Hela kroppen ömmade, alla ställningar var lika osköna. Och ju mer jag vred mig, desto mer ångest fick jag.

Nästa vecka är det tänkt att vi ska bygga en flotte, och flyta fram längs Klarälven. Det låter ju spontant rätt kul. Ja, riktigt mysigt till och med. I alla fall om solen skiner, fisken nappar och myggen håller sig borta. Jag gillar idén, det gör jag verkligen. Men så har vi det där med att sova i tält. Det är liksom inte riktigt min grej.

Jag är en riktig prinsessa på ärten, en sån som sover skitdåligt i alla sängar utom min egen. Helst ska det vara tyst också. Och mörkt. Dottern, som är scout och något av ett friluftsproffs, tyckte jag skulle köpa ett likadant liggunderlag som hennes, ett sånt där modernt självuppblåsande. ”Världens skönaste, testa en natt vetja” sa hon. Jag var skeptisk, men lät mig övertalas. Och nu låg jag här och led.

Tänk så enkelt allt hade varit om vi kunde segla, som vanligt. Båten finns ju redan, kojen är skön och man kan gå in om det regnar. Nejdå, istället ska vi lägga en halv förmögenhet på stockar, campinggrejer, spritkök, tält, liggunderlag, sovsäck och allt det där andra som behövs när man ska leva på en flotte i Värmland i en hel vecka.

Hur blev det så här? Ja, de där barnen börjar ju få egna viljor. Så när vi förra året presenterade förslaget om att segla runt Irland i åtta veckor ställdes ett motkrav, att 2020 skulle bli deras år. Året när de fick bestämma vad vi skulle göra på semestern. Inte för att de ogillar segling, men för att det någon gång hade varit kul att göra något annat. Det lät fair. Jag accepterade, och nu får jag betala.

Så kom det sig att jag hamnade på ett par skidor i fjällen på sportlovet och skadade knät så illa att jag fortfarande knappt kan gå. Och så kom det sig att jag nu låg här vaken på ett liggunderlag, mitt i natten, med ont i hela kroppen och världens ångest inför semestern.

Nåja, det sägs ju att det är bra att tänja lite på sin komfortzon ibland. Men ett är säkert, i veckan bär det av till Jysk för att köpa en sån där riktigt tjock luftmadrass. Väga vad den väga vill.

Foto: Vildmark.se

Konsten att njuta av en fjällsemester på kryckor

S/Y Mary

En timme fick jag i skidspåret. Sedan hände det som inte fick hända. Jag kraschlandade i slutet av en brant backe, benet hamnade i en onaturlig vinkel och ambulanspersonalen fick hämta mig i skogen med skoter.

Läkaren gissade på skadat ledband, fixerade benet med en gipsskena, gav mig ett par kryckor, skrev ut smärtstillande och uppmanade mig att uppsöka Kungälvs sjukhus för uppföljning när jag kom hem. Sedan var det klart. Ett rutinärende på Funäsdalens Hälsocentral.

Nästa dag tillbringade jag framför brasan med benet i högläge och klurande på hur sjutton man gör det bästa av en fjällsemester på kryckor. Visst, Ludvig och barnen kunde vara ute i backarna under dagarna och spela spel med mig på kvällarna. Men det dög liksom inte riktigt. Det var många förväntningar som gått i kras i det där fallet. Nu gällde det att programmera om sig själv och göra det bästa av situationen.

Att sitta inne hela dagarna var inget alternativ. Samtidigt vet alla som försökt gå på kryckor i en meter djup snö att det kan vara en utmaning att ens ta sig utanför dörren. Inget blev enklare av att stugan vi hyrt låg högst upp på fjället. Enda sättet att ta sig dit från parkeringen i dalen var med skoter och släde via en brant och slingrig väg som yrde igen var och vatannan natt. Men den där skotersläden visade sig fungera utmärkt som sjuktransport och varje tur blev ett litet äventyr i sig.

Ingenting blev förstås riktigt som planerat, men tack vare våra små utflykter fick vi en rätt fin fjällsemester trots allt.

Med vesslan till Andersborgs Våffelstuga

Vi hade tänkt ta vesslan upp på fjället för att skida mellan våffelstugorna. Nu fick lämna skidorna hemma och ta med kortleken istället. Otroligt mysigt ställe som serverade underbart goda våfflor med getost och hjortronsylt. Kanske de godaste jag någonsin ätit.

Mys med myskoxarna i Tännäs

Myskoxcentrum utanför Tännäs arbetar med att bevara och utbilda folk om våra svenska myskoxar som lever vilda på fjället här i Härjedalen. De härstammar från istiden och deras idag närmast levande släktingar är getter och får. Intressant, och väldigt kul att få uppleva dessa ulliga varelser på nära håll

Gondolen till toppstugan på Funäsdalsberget

Att få sitta på en renfäll och dricka lumumba i solen på Funäsdalsbergets topp medan resten av familjen kastar sig ut i backarna är helt ok. Renskavslunchen var inte heller så dum. Och kabinbaneresan upp, den gillade vi så mycket att barnen och jag tog ett extra varv.

Skoterturer på högfjället

I Funäsfjällen finns 610 kilometer skoterleder, varav 150 kilometer går över högfjället. En av dessa leder paserade precis utanför vår stuga och skotrarna ingick i hyran. Det fanns också en släde som visade sig fungera utmärkt som sjuktransport. Som jag njöt av dessa skoterturer öå fjället.

Korvgrillning på verandan

En god korv i det fria ska aldrig underskattas. Nästan varje dag tände vi vildmarksgrillen, och dukade för lunch eller middag på verandan till vår mysiga stuga med utsikt över Tänndalen och Hamrafjället. Ibland är de enklaste upplevelserna de bästa. Det viktigaste är att komma ut och vara tillsammans.

Väl hemma igen, nu med tillgång till lite bättre röntgenutrustning, var det dags för nästa besvikelse. Det som man först bara trott vara en ledbandsskada visade sig också vara en fraktur på ledytan. Två veckors sjukskrivning blev två månader. Två månader utan belastning. Två månader utan segling, två månader utan träning och två månader utan mina älskade promenader. Att jag skulle börjat nytt jobb på måndagen efter sportlovet, och istället måste inleda med sjukskrivning känns extra tråkigt. Jag hade dessutom planerat att malla och skära ut vår nya däckmatta till båten i vår, ett välbehövligt jättejobb som vi nu måste skjuta på framtiden.

Nåja, det är bara att gilla läget och göra bästa av situationen. Men vet ni vad, nästa fjällsemester hoppar jag nog över första åket!

Fler bilder från vår semester i Funäsfjällen hittar ni på https://www.instagram.com/linda_hammarberg/

Världens grymmaste 13-åring!

S/Y Mary 20 kommentarer

Lovis har länge drömt om egen båt. Ingen liten jolle som hon har idag. Nä, den har hon blivit för stor för. En riktig båt ska det vara. En sån där och med flera kojer och ett litet kök, så hon kan ta med sig några kompisar och ge sig ut på egna äventyr i skärgården. En egen mini-Mary helt enkelt. Runt 20-25 fot.

Ok, sa vi. ”Men först måste du ta förarintyg, ett slags körkort för båt där du lär dig navigation, väjningsregler och allt det där andra man bör kunna för att ge sig ut med en båt på egen hand.”  Ok, sa Lovis. ”Då önskar jag mig en sån kurs i julklapp.”

Tyvärr finns det inga förarintygskurser för barn under 13 år. Kanske för att vissa delar är ganska avancerade. Men man kan ju alltid tjuvstarta lite tänkte vi, och anmälde Lovis till en webbaserad distanskurs med Harald Treutiger. Då kunde hon gå kursen i sin egen takt, och vi kunde hjälpa till när det behövdes.

Den där Treutiger hade Lovis nog klarat sig lika bra utan. Kursboken däremot, den läste hon om och om igen, tills hon kunde den utantill. Inte för att hon tyckte den var särskilt roligt, men för att hon bestämt sig för det. Hon är bra på sånt, våran Lovis. Att bestämma sig. Det är en fantastisk förmåga hon har, nästan som en superkraft.

För att inte dra ut på det längre bokade vi en tid för uppskrivning, den 16 november. De senaste veckorna har Lovis hängt över övningssjökortet nästan varje kväll, och slukat vartenda övningsprov vi hittat. Ludvig och jag har så klart gjort vårt bästa för att hjälpa och stötta, men också avdramatisera. Det är ju trots allt inte hela världen om man får skriva om provet. Men för Lovis var detta dödligt allvar.

I lördags var den stora dagen kommen. Vi hade bestämt träff med förhörsförättaren i Svenska Kryssarklubbens kurslokaler i Långedrag, och jag tror aldrig jag sett Lovis så nervös tidigare. Stackars barn. Hon kunde ju det här, det visste jag, men provångest kan få vem som helst att tappa fokus. Jag gav henne en kram och gick där i från. Måtte det gå bra, för hennes skull.

 Vi hade seglat ner Mary till Långdrag kvällen innan, så jag gick tillbaka till resten av familjen på båten, plockade undan frukosten, fixade en kopp te och slog mig ner i soffan för att slösurfa en stund. Men knappt hade jag hunnit sätta mig förrän det ringde på mobilen. Det var Lovis. Jag tittade förvirrat på klockan. Det hade bara gått en timme. Provet skulle ta 90 minuter, sedan skulle de rätta och gå igenom svaren tillsammans. Det var så förhörsförrättaren sagt. Vad kunde ha hänt?

”Hej Mamma, jag har mitt förarintyg nu.”, hörde jag i andra änden. Provet var redan rättat och klart. Otroligt. Lovis hade blivit klar på halva tiden. Två fel hade hon bara haft. Av hur många möjliga minns hon inte, men det brukar vara ett 50-tal frågor. För godkänt krävs 60% rätt. Hon hade klarat sig med råge.

Den eftermiddagen firade vi med varsin Kingsize Deluxe (Göteborgs största räkmacka) på Heaven 23 längst upp i Gothia Towers. Det var första gången vi var där, och jag tror aldrig jag sett Lovis så nöjd med sig själv. Med rätta. Vilken otroligt grym tjej vi har!

Nu återstår nästa utmaning för Lovis, att hitta en fin liten båt för en överkomlig peng. Någon som har några tips?