Ombytta roller

Vi har haft ett tufft år. Ludvigs rygg har blivit allt sämre, han har medicinerat tungt och varit på utredning för än det ena än det andra. Så här strax inför semestern blev det ändå klart att de plågsamma nervsmärtor som på senare accelererat till outhärdlighet bör kunna opereras bort, och han har en tid för diskbrocksoperation nästa fredag.

Det var länge tveksamt om vi skulle våga ge oss iväg på någon seglats i sommar, med tanke på Ludvigs hälsa, men vi beslutade oss ändå för att försöka, ta’t lugnt, låta Lovis och mig ta hand om seglingen och hålla oss i Sverige – nära vården. Lägenheten var ändå uthyrd, så stanna hemma var inget alternativ.

Första veckan ombord var himmelsk, vi svajankrade varje natt, luften var ljum och solen sken från blå himmel. Det var länge sedan Ludvig mått så bra, men så vaknade han plötsligt en morgon – på Bornholm av alla platser – i värre smärtor än någonsin. Inget bet, och jag ringde desperat runt gör att se om det inte gick få till en akutoperation. Men icke, alla Spine Centers kliniker var stängda. Alla kirurger på semester.

Vi blev hänvisade till akuten på närmsta sjukhus, men vem vill bli opererad av en semestervikarie på ett småstadssjukhus? Nej tack! Ludvig intog ryggläge som var den enda position där han kunde få någon form av lindring och vi satte kurs mot Blekinge för att vara nära min familj i det fall läget skulle försämras ytterligare.

Dagarna gick, och en vecka senare hade Ludvig återhämtat sig så pass att han åtminstone kunde stå och sitta upp korta stunder utan att få panikont. Vilket också betydde att han kunde hjälpa till att hålla utkik och styra då och då. Det räckte för att vi skulle fatta beslutet att segla vidare mot Gotland, och senare hem via Göta kanal. Det var ju trots allt nästan lika långt åt andra hållet. Och vem gillar att vända? Inte vi.

Allt funkade förvånansvärt bra ombord, trots att det var en ny situation för oss alla. Det har ju alltid varit jag som stått till rors, och Ludvig som fixat resten. Ja,  riktigt så svart eller vitt har det förstås inte varit. Men det är först nu jag verkligen inser hur uppdelade och invanda våra roller varit ombord de senaste åren. Och hur nyttigt det är att byta plats ibland. Plötsligt lärde barnen och jag oss nya saker, och blev starka som oxar på köpet. Inga märkvärdigheter, men sånt som Ludvig alltid gjort på rutin, utan att någon riktigt tänkt på det. Som att hissa jollen, stuva ankaret, reva segel eller tanka diesel. 

Inget ont som inte för något gott med sig. Men det är svårare än man kan tro att släppa kontrollen. Mary är en svår båt att manövrera i trånga utrymmen. Något som jag behärskar hyfsat bra efter 20 års träning, medan Ludvig aldrig fått öva på att styra i hamn eftersom mina knän inte tål att hoppa iland på hala bryggor och branta klippor.
I början var jag supernervös varje gång Ludvig skulle lägga till eller från. Men nu måste jag medge att han har viss talang. Kanske är det så här ska gubbar som vägrar släppa rodret till sin fru känner. De vill inte erkänna eller inse att det de gör där vid rodret kanske inte är så märkvärdigt trots allt. De vill inte känna sig utbytbara.

Men lika mycket som jag den här sommaren har njutit av att hitta tillbaka till den där goa självkänslan ombord som jag hade när vi seglade runt jorden, lika mycket ogillar jag att bidra till den snedvridna statiken så snart vi närmar oss land. Jag trivs helt enkelt inte i rollen som den där kvinnan som vimsar runt på däck och inte vågar hoppa, medan maken står till rors.

Det är jättebra att Ludvig fått möjlighet att öva lite mer på att lägga till, och att resten av familjen fått rutin på annat. Men en sak är säker, så snart Ludvig återhämtat sig från operationen tänker jag ta tillbaka min plats vid rodret igen 🙂

/Linda

PS: Saknar du våra inlägg här på bloggen? Vi seglar fortfarande jättemycket, men prioriterar hälsa och familjetid framför att blogga. Följ oss gärna på Facebook och Instagram så länge.


4 reaktioner på ”Ombytta roller

  1. För några år sedan föll jag ihop i en hög under morgonrocken bredvid Estie på badrumsgolvet. Hon trodde först det var kört, men med hjälp av en duktig ”physio” blev jag helt OK. En mardröm eftersom jag gärna seglar ensam. Kirurgi ger sällan helt perfekt resultat, men det som blir är permanent. Mitt råd är att först ge physiotherapy en chance. Hitta en erfaren sporttherapi doctor att arbeta med. Prata gärna med några ishockey eller footbolls klubbar för rekommendationer innan kniven blodas. MVH från ”Down Under” Suzi-Q

    Gilla

Lämna ett svar till Tjoppe Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s