MONTE CONERO, LE MARCHE. Ludvig och jag brukar prata om Italienska Rimini vid Adriatiska havet som en av de värsta turistorter vi någonsin varit på. En enda lång trist 60-talsdoftande strand full av solstolar och fula hotell och barer så långt ögat kan nå. Så när vi förra veckan åter begav oss till Italiens ostkust för att gå på bröllop var förväntningarna på omgivningarna inte särskilt höga.

Vi skulle visserligen bo på samma hotell som bröllopsfesten skulle hållas på, Hotel Monteconero – ett före detta kloster som skulle ligga på en grön kulle vid havet några mil söder om Ancona. Det lät ju fint. Men vi hade nog ändå inte riktigt förstått att vår kulle med samma namn som hotellet skulle vara nästan 600 meter hög och bjuda på en utsikt över Italiens enda höga kuststräcka på nästan femtio mils avstånd.

Monte Conero visade sig vara ett naturreservat perforerat av fina vandringsstigar och vackra stränder kantade av höga kalkstensklippor. Betydligt fler än vi skulle hinna med på bara ett par dagar. Och några så svårtillgängliga att de bara kan nås med båt – så som de bästa ställena alltid är. Men ett par riktigt sköna dopp i det varma turkosa havet hann vi i alla fall med, och det räckte för att ge rejält med mersmak. Vi hade nästan glömt hur skönt det kan vara.

Är det någon som har en båt i Medelhavet som ni kan tänka er att låna eller hyra ut billigt till oss några veckor nästa sommar? Hör av er!

Kolla in färgerna …

Spaggia delle due Sorelle – nås bäst med båt.

Kalkstensklippor

Där nere skulle man varit …

Sand och hav – fin kombo

Portonovo

Himmelriket för stensamlare.

Spaggia Mezzevalle – kan bara nås med båt eller till fots.

Undrar vad det där är för spännande bygge …

Spaggia Urbani i Sirolo – hit kan man ta bilen. Mer folk, men fint ändå.

Hattförsäljare på Spaggio Urbani

Det kunde ha varit vi …