Gastar i spökstaden

Detta bildspel kräver JavaScript.

LÜDERITZ, NAMIBIA. Vi susar fram genom öknen. Rutorna på den fallfärdiga Opeln är nervevade, ur högtalarna dunkar sköna hiphop-toner och vid ratten sitter 20-åriga Toivo och ser cool ut. Han är vår chaufför för dagen, och spanar vant in en antilop en bit från vägen. Vi stannar för att betrakta den en stund, förundras över hur den kan överleva i detta gudsförgätna område, där det bara regnar två dagar om året.

Vi får inte gå ur bilen, befinner oss på förbjudet område. För den som trotsar förbudet väntar fängelse, och så har det varit i ett helt sekel. Sedan man hittade de första diamanterna, här i öknen utanför hamnstaden Lüderitz i det land som då kallades Sydvästafrika. Året var 1908, och snart kom pengatörstiga lycksökare från alla håll. Området drabbades av diamantfeber; det sägs att det på sina ställen fanns så många diamanter att det bara var att böja sig ner och plocka upp dem.

I ett försök att begränsa invasionen bildade de tyska kolonisatörerna ett gruvmonopol, och stora delar av öknen spärrades av. Inom två år hade tyskarna byggt upp en hel liten stad runt gruvan utanför Lüderitz. Den fick namnet Kolmanskop – och hade allt som en nyrik skattsökare kunde önska sig. Casino, teater och bowlinghall. Sedan kom depressionen, ekonomin kraschade och staden lämnades till sitt öde. Att begravas i sand.

Toivo berättar att man än idag kan hitta diamanter här. Men han skakar snabbt på huvudet när vi frågar om han själv hittat någon. Nej, det har han inte. Men han vet de som har, de som vågat sig in på det förbjudna området. Det område som än idag utgör mer än 15 procent av Namibias yta. Efter att ha sett kåkstaden utanför Lüderitz förstår vi att frestelsen är stor. Namibia är ett fattigt land. En genomsnittlig butiksarbetare tjänar knappt 500 kronor i månader.

Vi passerar en varningskylt för SAND. Det blåser mycket här, och vägarna sandar snabbt igen. Men vi har tur, idag är det helt vindstilla. Snart ser vi några öde hus på toppen av en gigantisk sanddyna. Sedan dyker en hel by upp, halvt begraven i sand. Vi är framme. I Kolmanskop, spökstaden.

Ett fynd för den händige

KAPSTADEN, SYDAFRIKA. Vi har haft en del problem med våra jollemotorer på sistone, den ena håller på att falla i bitar och den andra startar aldrig när det gäller. Så vi bestämde oss för att köpa en ny för några dagar sedan. Nej, inte ny förståss. Men nyservad. Det var i alla fall vad säljaren sa, innan han gick upp i rök. För den nya motorn dog redan under premiärturen, och vi hade plötsligt tre trasiga utombordare istället för två.

Inte mycket att göra än att plocka fram verktygslådan igen. Stämningen har inte direkt varit på topp sedan dess, men vår kapten är envis. Så igår när barnen och jag kom hem från en välbehövlig och upplyftande dag med goda vänner på V&A Waterfront, ja då hade vi inte mindre än TRE fungerande motorer. Men vi har bara har bara plats till två av dem, så vi måste avveckla en – vilket trots allt känns som ett ganska angenämt problem jämfört med tidigare.

Vi har bestämt oss för att vår trogna gamla fyrahästars från -93 gjort sitt ombord på Mary af Rövarhamn. Tanken är att plocka isär den, och behålla reservdelarna till den nästan identiska men några år nyare motorn vi blev pålurade häromdagen. Om ingen vill köpa den av oss vill säga. Finns för avhämtning i Kapstaden idag, eller Lüderitz om en vecka . Kolla videoklippet, ett riktigt fynd för den händige ; )