Fy bubblan!

Det är sen eftermiddag och vi har ankrat 20 sjömil utanför Borneos södra kust. Vattnet är så grunt i Java Sea att man kan ankra nästan var som helst. Så länge sjö och vind tillåter. Och just nu är det alldeles stilla. Med lite tur håller stiltjen i sig hela natten, så att vi imorgon kan fortsätta in i flodinloppet i dagsljus. Mot den lilla staden Kumai där vi tänkte leta upp en flodbåt som kan ta oss in i djungeln. Till orangutangerna.

Ludvig passar på att dyka ner under båten för att peta upp den såpbubbleflaska som häromdagen trillade ner och täppte till sittbrunnens självläns. Till sin hjälp har han skaftet på Ottos håv. Men det visar sig vara för kort. Han provar med båtshakens skaft istället. Men det är också för kort. Så Ludvig trycker till båtshaken med håvskaftet. Det funkar. Hela båtshaken försvinner in i självlänsen, och ut kommer flaskan.

Men båtshaken sitter där den sitter. Hur mycket vi än bankar och slår. Oavsett vilket verktyg vi använder. Ludvig, som måste dyka ner för att vara beredd att ta emot båtshaken vid varje nytt försök, börjar bli lite illa till mods. Han har redan bränt sig på flera maneter, och ingen vet vad mer som gömmer sig i det grumliga vattnet. Det plaskar oroväckande omkring oss, och tankarna går till de bull sharks som i Australien brukade hålla till i flodmynningar som denna. Otto påstår sig se krokodiler, och inte blir det bättre av att Magnus spanat in två gula ormar i vattnet.

Vi försöker tänka. Självlänsen består av två raka rör, som skarvas i mitten av en kort slangstump. Problemet är att rören inte står i perfekt i linje. Troligen är det båtshakens handtag som har fastnat i skarven mellan slang och rör. Och i så fall måste handtaget bort. Ludvig lyckas till sist trycka upp båtshaken tillräckligt långt för att vi ska kunna såga av niten som håller handtaget på plats. Sedan är det bara att ta bort handtaget och slå ner båtshaken samma väg som den kom in.

Såpbubbleflaskan är loss, båtshaken likaså. Och Ludvig är inte uppäten av vare sig haj eller något annat. En riktig succé med andra ord. Men tänk vad en liten såpbubbleflaska kan ställa till det …

Det som inte syns …

Sopor flyter ofta strax under ytan och är därför svåra att upptäcka.

Framför oss ligger ett långt bälte med stockar och skräp, så långt man kan se. Några stockar verkar stå lodrätt i vattnet, så bara ena änden sticker upp. Som toppen på ett isberg. Vi zickzackar oss fram mellan de största, och passar på att dra upp några guldmakrillar. De brukar hålla till kring stora flytande objekt, så också den här gången. Men vi har svårt att glädjas över fångsten. Det hela är en sorglig syn, tyvärr inte helt ovanlig.

Den här delen av Stilla havet är otroligt nedskräpad. Varje dag ser vi platspåsar, schampoflaskor och gamla sandaler flyta förbi. Sånt som inte sjunker, och aldrig bryts ner. På vissa platser samlas soporna i stora bälten, som här. Och efter en titt på fartmätaren förstår jag varför. Vi har plötsligt en dryg knops motström. Det är här den västgående strömmen längs Nya Guineas nordkust möter den ostgående från Sydostasien.

Många sjömän vittnar om liknande sopbälten runt om på de sju haven. Här på norra Stilla havet lär det flyta omkring ett sopberg lika stort som hela Amerika, som hålls på plats av två stora mötande havströmmar. Skräpet utgör inte bara en stor fara för seglare, utan även för allt djurliv i havet. Men eftersom det mesta skräpet flyter strax under ytan syns det dåligt på satellit och är svårt att fotografera. Problemet får därför mindre uppmärksamhet än det förtjänar. Det som inte syns, det finns inte …