Hoppades på pingviner, men fick sjölejon.

Vassa tänder ...

Från vår ankring längst söderut i Port Pegasus går en stig till andra sidan. Den oskyddade utsidan. Där skulle man enligt rykte skulle kunna se gulögda pingviner, med lite tur. Den ovanligaste arten av dem alla. Den chansen ville vi inte missa, drog på oss gummistövlarna och gav oss ut i bushen. Stigen var svår att hitta, tidvis lite brant och framförallt väldigt lerig. Och det var inte utan att det kändes som en lättnad när vi slutligen anade stranden på andra sidan genom den täta vegetationen.

Men när vi tittade ut mellan buskarna, ivrigt hyschande på barnen för att de inte skulle skrämma iväg pingvinerna, möttes vi av enorma sjölejon som låg och vräkte sig i sanden (se videoklipp). Som tjocka korvar. Några stora som kor. Det kändes overkligt. Tänk att vi fick uppleva detta. Det närmsta sjölejonet reste sig upp och blängde på oss. Innan det trött föll till marken igen. Pingviner däremot, det såg vi inte en endaste. Och vi vågade inte gå förbi sjölejonen för att undersöka den bortre delen av stranden.

Åt andra hållet fanns ännu en strand. Men mellan den och oss låg ett klipputsprång kantat av stora stenblock som inte såg helt omöjliga ut att forcera. Vi beslöt oss för att försöka, och det gick bra. Men även här, precis i början av den andra stranden låg en stor bamsesäl och vaktade – så långt upp att man inte kunde gå bakom den. Och mellan ett sjölejon och stranden, där ska man aldrig gå eftersom man då blockerar dess flyktväg. Så mycket visste vi.

Verkade som det inte skulle bli några pingviner idag. Istället klättrade vi så tyst och försiktigt vi kunde upp på ett högt klippblock, bara några meter ovanför det stora sjölejonet. Där vi slog vi oss ner, packade upp vår fika och betraktade bjässen nedanför oss. Den viftade med skärtfenan då och då, men låtsades inte om oss. Inte på en lång stund, sedan lyfte sjölejonet sitt trötta huvud, tittade på oss och gäspade stort för att tungt sjunka ihop i sanden igen.

Otto var visserligen så tyst han kunde, vilket inte är det enklaste för en pratmakare som honom. Alla som träffat honom på senare år förstår vad jag menar. Och någonstans går gränsen även för ett mycket tålmodigt sjölejon. Kanske gillade han inte heller den där stora varelsen som stod upp på klippan med en stor svart apparat framför nyllet. Ja, ett sådant här fototillfälle får man ju inte missa. Hur som helst, till slut reste sjölejonet irriterat på överkroppen, öppnade sitt gigantiska gap, gjorde ett utkast mot oss brölade hotfullt. Vi fattade vinken, bad om ursäkt för att vi störde, packade ihop vårt pick och pack och lämnade bjässen i fred.

Några pingviner blev det inte idag, men vi kände oss ändå mer än belåtna när vi inledde vandringen tillbaka till båten. Vi lovar att påminna oss själva om den här upplevelsen när vi ger oss ut på havet nästa gång igen, för att segla upp mot Fiordland på västkusten. Att runda Nya Zeelands sydvästra udde kan bli tufft …

På skattjakt i sagornas värld

Smuggler's Cove, Stewart Island

Utifrån ser öppningen i berget ut som vilken grotta som helst. Precis så bred att jollen kommer igenom. Men den här grottan slutar inte i ett mörkt berg, den leder in till en annan värld. Smugglarnas hemliga tillhåll. Eller Smuggler’s Cove som den heter på kartan. Lovis och Otto hoppas på att hitta en gammal skatt, eller åtminstone en tunna whiskey eller två. Det skulle bli en fin present till kapten som fyller år på fredag.

När vi väl kommit igenom klyftan ser vi den mest bedårande lilla sandstrand. Bara trettio-fyrtio meter bred, omgiven av höga mossbeklädda klippor. Vid en första anblick kan man tro att vi är tillbaka i tropikerna. På branten bakom stranden växer något som ser ut som höga palmer, men som vid en närmare titt visar sig vara enorma ormbuskar på höga stammar. Över oss är vegetationen så tät att vi bara kan se himmeln genom en liten öppning i mitten. Överallt rinner och droppar det. Det är som hämtat direkt ur sagornas värld. Sådana här platser ser man bara på film. Men så är väl också många storfilmer inspelade just här, i Nya Zeeland.

”Mamma, pappa. Kom! Jag har hittat en grotta, det är här de har gömt skatten, ropar Lovis ivrigt och försvinner in i ett hål i berget. Med Otto i släptåg. Ludvig hämtar en ficklampa, för man hittar ju inga skatter i mörker. Grottan är precis så bred att en vuxen människa kommer in. På vissa ställen får vi krypa. Trettio meter in tar grottan slut, och barnen ser sig förvånat omkring. ”Här finns ju ingen skatt.” Någon måste ha kommit före oss.

”Så synd, vi får leta vidare någon annanstans” säger Lovis tappert. Hon har svårt att dölja sin besvikelse. En dag kommer vi att hitta en riktigt fin skatt, det vet hon.

Tre timmar av solsken …

Waterlilly Bay

Mary af Rövarhamn för ankar Waterlilly Cove, Stewart Island.

STEWART ISLAND, NYA ZEELAND. Jag lägger mig på rygg, på en av lådorna på däck. Jag sluter ögonen, det är helt stilla och solens varma strålar tinar värmer min nedkylda kropp. Jag hör ljudet av forsande vatten, från det lilla vattenfallet som mynnar i ena armen av viken. Och fågelkvitter, minst fyra olika melodier. Barnens röster hörs längre bort. De är ute med jollen för att dra upp middagen, och av tonläget att döma gissar jag att de fått en fisk på kroken. Lovis verkar redan glömt bort den tand hon slog ut tidigare under dagen. Nu plaskar det bredvid båten. Kanske en fågel som landat. Jag motstår frestelsen att se efter. Men så hör jag ett blås. Ett blås, var kommer det ifrån?

Jag reser mig upp och tittar i den riktning jag hört blåset. Söker med blicken längs vattenbrynet. Där, en säl sticker upp huvudet i buskaget bara femton meter bort. Eller är det ett sjölejon? Jag har inte riktigt lärt mig skillnaden. Men stor är den, säkert två meter lång. Den dyker, och kommer upp igen. Nu med en fisk, som den skakar så det stänker nästan hela vägen till Mary. Viken vi ligger i är så liten, att vi har knutit en lång lina i land så vi inte ska svänga in i klipporna som omger viken i väster och i öster. Längst in delar viken upp sig i två armar, som i lågvattnen mynnar i varsin liten strand, den ena vit. Den andra röd.

Sälen dyker smidigt under Mary’s köl på väg in mot den vita stranden. Jag ser den tydligt; vattnet är kristallklart. Framme vid stranden lyfter den hotfullt på överkroppen och morrar åt en till synes oskyldig tärna som vandrar längs strandkanten. Men tärnan bryr sig inte, det är som om fåglarna är mindre rädda här än annanstans. Albatrosserna landar ofta i vattnet precis intill båten. Och tidigare idag tog vi jollen till ett större vattenfall, på stenen där vi la till stod en stor skarvliknande fågel. Den bara tittade på oss. Men flyttade sig inte ur fläcken. Inte ens när vi steg ur jollen.

Vi befinner oss i Port Pegasus, ett skyddat litet innanvatten längst söderut på Stewart Island vid Nya Zeelands sydspets. Så långt söderut på vårt jordklot att bara Patagonien och några utspridda småöar ligger närmare Antarktis. Och så vitt vi vet, är vi den enda båten här. Kanske har det sin förklaring. Alla dagar är inte lika vackra som den här. Men just idag, är det alldeles, alldeles underbart.