Vardagsdramatik

Linan slets av när jollen vältes av en stor våg.

”Neeeeej” skriker Ludvig från sittrunnen. ”Jollen!”Jag sticker upp huvudet i luckan och ser den försvinna bakom oss i den grova sjön.

Vi var på väg från ögruppen Ile des Pins in mot Grand Terre, huvudön på Nya Kaledonien. Bara en dagsetapp norrut, men på öppet vatten med överraskande hög och stökig sjö. Jollen hade vi på släp bakom båten, istället för på däck som vi brukar ha när vi seglar på öppet hav. Men om ett par timmar skulle vi vara inne på skyddat vatten igen. Det skulle nog gå bra. Jag förbannar vår nonchalans. En stor våg vände jollen upp-och-ner, och linan slets av med det ökade motståndet.

Jag förlorar jollen ur sikte. ”Shit” tänker jag. ”Nu har den sjunkit.” Men så påminner jag mig själv om att den är osänkbar. Snart dyker den upp igen bakom en vågtopp. Jag andas ut, och startar motorn. Ludvig rullar in seglet och jag tar rodret för att lägga om kursen. I samma stund som jag släpper jollen med blicken för att koppla ur autopiloten, tappar jag den ur sikte igen.

Ludvig ser hur jag panikartat söker av det upprörda havet. Ingenstans ser jag jollen. ”Gå tillbaka i samma spår” ropar han. Visst fanken tänker jag, vi borde tryckt på MOB-knappen. MOB står för man-över-bord och är en snabbfunktion för att markera en position när någon, eller något, fallit överbord. Så man vet var man ska börja leta. Nåja, att gå tillbaka i samma spår borde också funka. Jag slänger ett öga på navigationsskärmen. Och väl på rätt kurs dyker jollen upp framför mig.

Utan segel kastas båten än hit än dit i den grova sjön. Båda barnen tittar upp genom luckan. ”Vad är det som händer här ute?”undrar Lovis. De vill komma ut men jag vågar inte släppa jollen med blicken för att hjälpa dem med flytvästarna. De får stanna inne. Vi börjar närma oss, och Ludvig är upptagen med att förbereda räddningsmanövern.

Lyckligtvis gick linan av på mitten så vi har tillräckligt lång lina kvar för att fånga upp jollen. Nu måste vi bara få ombord den också. Som ett under sitter årorna kvar. De har visserligen lossnat men snott in sig i de linor som vi brukar hissa jollen i. Ludvig får precis tag på årorna innan de faller i vattnet när vi hissar upp den nästan femtio kilo tunga pjäsen. Jollen svänger med en enorm kraft över fördäck, och jag vågar knappt titta när Ludvig kämpar med att få ner den på däck utan att klämma sig eller knockas överbord.

När jollen väl ligger på sin plats på fördäck tittar Ludvig och jag på varandra, ler och skakar på huvudet. Så dramatiskt det blev. Nåja, vi fick åtminstone en påminnelse om hur svårt det kan vara att hitta en människa som fallit överbord, och hur viktigt det är med livsele. Men nästa gång vi ska ut på havet tar vi upp jollen, om det så bara är för några timmar.

Fångar i paradiset

Detta bildspel kräver JavaScript.

Frodiga regnskogar, mäktiga berg och höga vattenfall. Alltsammans omgivet av världens största lagun med större artrikedom än någon annanstans i hela Stilla Havet. Ja, Nya Kaledonien kan beskrivas som paradiset. Men ön har en sorglig historia.

Nya Kaledonien koloniserades av såväl britter som fransmän under första halvan av 1800-talet, men har varit franskt sedan 1853. Mellan 1854 och 1922 använde Frankrike ön som straffkoloni. Totalt 22 000 dömda brottslingar ska ha skickats hit. Under samma period minskade den infödda befolkningen, kanakerna, drastiskt på grund av nya sjukdomar och ett apartheid-liknande system som begränsade deras rörelsefrihet och tillgång till jord.

På många platser kan man fortfarande hitta igenvuxna ruiner från de gamla fängelserna. 1,5 gånger 3 meter. Så stora var cellerna i fängelset som vi besökte idag. Vissa med högt placerade fönster, andra helt utan. ”Det kan inte varit roligt”, konstaterade Lovis med sorgsen ton. ”Tjuvar är ju också människor”. Min kloka dotter.

När fångarna avtjänat sitt straff erbjöds de mark att odla. Det generösa Frankrike försåg dem också med fruar, båtlast efter båtlast med föräldralösa flickor skeppades över från Frankrike. Allt för att brottslingarna inte skulle återvända till hemlandet.  Ja, så kommer det sig alltså att en stor andel av Nya Kaledoniens nuvarande befolkning härstammar från kriminella och politiska fångar.

Kanske är det inte så konstigt att Nya Kaledonien från och till drabbats av politiska oroligheter under det gångna århundradet. Kanakerna vill ha tillbaka sitt land. Men med stora mineraltillgångar och militärt strategiska läge är ön viktig för Frankrike.

1998 slöts ett fredsavtal som ger mandat till en folkomröstning om självständighet 2014 eller senare. Samtidigt gör fransk invandring kanakerna till minoritet i sitt eget land …