Solceller

Din guide i solpanelsdjungeln

S/Y Mary 1 kommentar


Ni som har följt vår energiblogg ett tag vet att det rådde energikris ombord på Mary af Rövarhamn ett par månader efter avsegling. Vi förbrukade betydligt mer el än vår vindsnurra kunde tillföra, och vi beslutade att installera solceller ombord.

Solpanelsdjungeln kan vid en första anblick te sig ganska snårig. Det är mycket man ska ta hänsyn till. Först och främst behöver man identifiera sitt energibehov, och se över lämpliga placeringar. Sedan gäller det att hitta en bra leverantör vars paneler motsvarar de krav man har på mått, funktion och kvalité.

Watski och den tyska solcellstillverkaren Solara bidrog med imponerande stöd och kunskap när vi skulle välja våra solceller. Och som tack för deras engagemang har vi hjälpt dem att ta fram en ”Köp- och installationsguide” där vi delar med oss av våra erfarenheter. Du hittar guiden på Watskis webbplats, där den förhoppningsvis kan vara till glädje för andra som står i begrepp att köpa nya solpaneler till båten. Frågorna man bör ställa sig är de samma oavsett vilken leverantör man väljer.

Vårt val föll slutligen på två två vinkelbara hårda paneler i aktern, och två tunna paneler som tål att gå på – men en sammanlagd maxeffekt på 280 Watt. Idag, nästan ett halvår senare, kan vi inte vara nöjdare. Vi har oftast mer el än vi behöver, vilket är otroligt skönt så här på varmare breddgrader där både kyl och fläkt får gå på högvarv.

Läs Watskis Köp- och Installationsguide för solpaneler till båten

På drift mot Kap Verde

S/Y Mary Lämna en kommentar

På drift mot Kap Verde

Vi flyter sakta fram över ett platt hav som inte ens vinden orkar göra krusningar på. Dyningen häver sig självsäkert, och nästan omärkligt upp och ner. Men tillräckligt för att få båten att rulla och seglena att slå. Det är stiltje.

Det har gått en vecka sedan vi lämnade Gran Canaria och satte kursen mot Kap Verde, en resa totalt 830 sjömil – om man kan segla raka vägen vill säga. Vi trodde nog att vi skulle vara framme vid det här laget, men så havererade motorn. Det är fyra dagar sedan nu. Fyra dagar med inga eller lätta vindar. Fyra dagar mer eller mindre på drift. Men tack vare 0,5-1,0 knops sydgående ström driver vi åtminstone åt rätt håll.

I så lätta vindar som vi har haft de senaste dagarna får vi betala priset för att vi har en så tung båt (16-17 ton). Svag vind tillsammans med den dyning som nästan alltid finns på havet – även när det inte blåser – sätter båten i rullning på ett sätt som gör att båten rör sig obekvämt och tappar sin fart. I vanliga fall brukar vi starta motorn när farten är under 2-3 knop. I hopp om att passera lokala områden med stiltje eller svag vind, för att sedan kunna segla igen. Istället för att fastna i timmar eller dygn i stiltjebälten. Som nu.

Utan motor förlorar vi inte bara vår möjlighet att ta oss framåt när vindarna sviker, utan också möjligheten att ladda batterierna med motorns generator. Hade det inte varit för de solceller vi installerade innan avsegling hade vi befunnit oss i en ganska besvärlig situation vid det här laget. Men att kunna starta motorn för att ladda batterierna innebär en trygghet. En garanti som gör att man kan våga använda en stor andel av batteriernas kapacitet med vetskapen att om inte solcellerna eller vindgeneratorn lyckas ladda batterierna tillräckligt kan man alltid starta motorn. Så nu när denna möjlighet saknas, måste vi vara extremt sparsamma trots att vi har 60-70 procent av kapaciteten kvar.

Väderprognosen utlovar fortsatt svaga vindar de kommande dagarna. Det senaste dygnet har vi lagt 50 sjömil bakom oss, jämfört med normala 100-150. Fortsätter det så här så tar det ytterligare tre dagar innan vi når Mindelo på Kap Verde. Men det kan också gå mycket snabbare. Eller ännu långsammare. Nåja, det går ingen nöd på oss. När man är ute så här länge spelar inte några dagar hit eller dit någon större roll. Det viktiga är att vi är framme till julafton. Vågar inte chansa på att tomten kan landa sin släde på vattnet …

Mot solen!

S/Y Mary 4 kommentarer

Solpanelerna är monterade och klara. Eller ”solkanelerna” som vår fyraåriga Lovis kallar dem. Och det är en ren fröjd att titta på batterimätaren. Trots att molnen har dominerat himmeln sedan installationen laddar de nya solcellerna över förväntan.  Men vi ser vi verkligen framemot att pröva dem under klar himmel. De senaste veckorna har lågtrycken rullat in som pärlband från Atlanten, och kvällarna börjar bli kyliga. Ett tydligt tecken på att det är dags att fortsätta vår resa söderut. Så snart vindarna tillåter sätter vi kursen mot Kap Verde. Mot solen!

”Får jag gå på dem, får jag det?” frågar lille Otto ivrigt när han ser de nya solpanelerna på överbyggnaden framför nedgångsluckan. Vi är glada över att han har vett att fråga, men ännu gladare över att kunna svara ja. För det är lite av finessen med just de här panelerna: att de tål att gå och stå på. (Paneler från Solaras M-serie 2x50W)

I aktern har vi monterat två hårda solpaneler på varsitt riktningsbart fäste som gör att vi kan ställa in panelerna efter solens vinkel mot båten för att få ut maximal effekt. En ny utmaning vi än så länge tar oss an med stor entusiasm. Till och med barnen engagerar sig; mer el betyder mer film! (Paneler från Solaras S-serie, 2x90W)

En lektion i kanarisk byråkrati

S/Y Mary 4 kommentarer

”De kom fram till Las Palmas för åtta dagar sedan” svarar den vänliga kvinnan på Centrosolar när jag ringer för att fråga om de inte har fått något leveransbesked för våra solpaneler. Hon låter förvånad. ”Har inte fraktfirman hört av sig?”

Nej, fraktfirman hade inte hört av sig. Här har vi tydligen suttit och väntat åtta dagar helt i onödan. Så går det när man är snål. För att spara lite på fraktkostnaden hade vi nämligen valt flygfrakt med en prislapp på drygt 2000 kronor istället de 5000 kronor som DHL ville ha för besväret. Baksidan med flygfrakt är att man måste hämta ut paketet själv på flygplatsen, men för oss som har betydligt mer tid än pengar var valet enkelt.

Jag lastar ivrigt pirran på jollen och beger mig av mot busshållsplatsen. Efter en dryg timmes väntan behagar bussen komma och efter ytterligare 40 minuter är jag framme på flygplatsen. Jag irrar runt en stund bland alla skandinaviska turister, men hittar slutligen fram till godsterminalen och det fraktande flygbolagets lucka. Där möts jag av en bekymrad blick. Mannen i luckan berättar att de bara förvarar gods gratis i fem dagar, sedan måste man betala straffavgift. I mitt fall 70 euro.

Det står klart och tydligt på fraktsedeln att de skulle ha ringt mig när paketet anlände till Las Palmas. Läge att protestera. Jag tjatar mig ett par chefer upp i hierarkin, och till sist gör man ett litet ”undantag” och låter mig slippa straffavgiften. Men administrationsavgiften på 22 euro kommer jag inte undan, trots att all logik säger att den borde ingå i fraktavgiften. Jag betalar surt och blir hänvisad en våning upp, till tullen. En stämpel därifrån sedan är det bara att hämta ut mitt paket, menar mannen i luckan.

Hos tullen möts jag av långa korridorer med tomma rum på bägge sidor. Klockan är strax efter fyra på eftermiddagen – för sent för siesta och för tidigt för att gå hem. Jag hittar slutligen ett par tjänstemän, men de skakar bara på sina huvuden. ”Mañana”. Jag börjar bli lite småirriterad efter den långa resan, avgifterna och de långa väntetiderna, så jag står jag på mig och blir till slut hänvisad till en annan kollega. Men också han skakar på huvudet. ”Impossible”. Las Palmas till synes enda auktoriserade tull-stämplare hade gått hem klockan två just idag. Längre än så kommer jag alltså inte denna måndag och jag får snällt åka hem med min pirra igen. Tomhänt.

Nästa morgon tar jag första bussen tillbaka till flygplatsen för att få beskedet att jag måste betala tull för solpanelerna. Nu är det läge att protestera igen. Godset ska ju faktiskt monteras på en båt som lämnar landet inom kort. Den här fighten vinner jag till sist. Lättad blir jag hänvisad två rum bort, till mannen med stämpeln. Men så lätt kom jag inte undan. Än en gång skakas det på huvudet. Han måste se fakturan. Utan faktura, ingen stämpel. Utan stämpel, inget paket.

Ett samtal och två minuter senare rullar fakturan ut ur skrivaren på rummet. Tulltjänstemannen ser nöjd ut och sätter sig för knappa på sin dator. Efter en dryg halvtimma lyfter han blicken igen: ”Sådär ja, det blir 75 euro i moms, och lika mycket för pappersarbetet. Sedan är allt klart.” Jag försöker återigen ställa till en scen men inser snart att jag kan glömma mina solceller om jag inte betalar. Så det gör jag och konstaterar nedslaget att jag nu lagt ner sju timmar och nästan 2000 kronor utan att se röken av några solpaneler.

Tulltjänstemannen visar vägen till lastkajen där jag får några fler stämplar. Godsutlämningen nästa. Det börjar brännas. En man går iväg för att hämta paketen och sen händer … ingenting. Efter tjugo minuter börjar jag bli riktigt orolig men efter en halvtimme så kommer han till slut med två stora platta paket. Lättnaden är obeskrivlig. Men underbart är kort.

”Nu behöver du bara gå till polisen också”, säger tulltjänstemannen som snällt väntar vid min sida och nu spenderat nästan två timmar på mitt så viktiga ärende. Paniken lyser nog i mina ögon för tulltjänstemannen fyller snabbt i att de bara ska titta på mina papper. Inga fler avgifter, säkert. Jag tror inte ett ögonblick på honom men vad har jag för val. Lite bättre känns det ändå; nu har jag ju åtminstone två paket surrade på min lilla pirra.

Efter en rejäl lektion i kanarisk byråkrati får Ludvig äntligen öppna de paket som innehåller våra nya solceller.

Men polisen vill faktiskt bara titta på mina papper, och ytterligare en busstur senare kan jag lasta ombord solpanelerna på båten. Barnen jublar över de stora paketen och hjälper ivrigt till att öppna dem. Nu fattas det bara att någonting saknas. Men jodå, allt är där. Jag pustar ut.

Nästa gång får det kanske bli DHL i alla fall …

/Ludvig