Den som väntar på något gott



FORT-DE-FRANCE, MARTINIQUE. När vi lämnade Santa Helena skulle det dröja 25 dygn innan vi satte våra fötter på landsbacken igen. Och det var inte utan att förväntningarna var rätt höga när det var dags för landstigningen i Franska Guyana. Kourou är ingen stor metropol, men fruktmarknaden var fantastisk och barnen fick sin efterlängtade glass. Jag hoppades också på internet, för första gången sedan vi lämnade Namibia sex veckor tidigare. Men mina förhoppningar grusades snabbt. Det mobila nätverket i Franska Guyana är inte värt namnet, och något öppet wifi hittade vi aldrig.

Har man väntat så länge gör det ingen stor skillnad om man väntar lite till. Men jag måste medge att jag ändå var rätt desperat när vi närmade oss Martinique häromdagen. Så vi satte direkt kurs på viken utanför Bakoua Hotel där det enligt uppgift från Kalle på S/Y Elin skulle finnas utmärkt gratis wifi, åtminstone med karibiska mått mätt. Kalle hade rätt, och jag har äntligen kunnat ladda upp bilder igen. Ja, till och med några korta videoklipp. Jag har en hel del kvar, men ta gärna en titt redan nu.

Klicka här för att titta in i vårt bildgalleri på Flickr.

Skeppsorkestern behöver din röst

Låt mig presentera: Skeppsorkestern på Mary af Rövarhamn. Med Lovis på trumpet, och lillebror Otto på munspel. En helt vanlig dag på Stilla havet.

Ovanstående bild blir vårt bidrag till Årets Resebild 2013. Tack för hjälpen med urvalet. Nu hoppas vi bara att tillräckligt många tycker att vår skeppsorkester platsar bland de 20 finalister som får delta i den stora fotoutställningen på TUR-mässan i Göteborg den 21-24 mars.

Klicka här för att rösta!

Kanske blir detta det stora genombrott smågastarna så länge väntat på. Nedan några videoklipp från replokalen. Vad tror du, finns det något hopp?

Våra klätterapor

”Äh, det där är väl ingenting. Jag är mycket starkare än dem”, sa Lovis kaxigt när hon såg aporna som flängde upp och ner i träden på Komodo. ”Jag är tio gånger starkare, fyllde Otto i. Du ska få se. När jag kommer hem ska jag klättra ända upp i masttoppen.” Lovis såg ut som hon funderade en stund, på hur hon skulle kunna bräcka lillebrors påstående. Sedan sa hon. ”Jag ska klättra upp för hela spirbommen, utan att använda stegen i masten. Och när jag kommer upp ska jag äta en banan, för jag är en riktig klätterapa.” Och så fick det bli, för när de där barnen fått för sig något, ja då finns det inte mycket som kan hindra dem.