Fruktkungens kusin

Andy The Fruit King

Andy The Fruit King och smågastarna på Tobago – februari 2011

För knappt fyra år sedan angjorde vi Karibien och den sömniga lilla ön Tobago. Där träffade vi en riktigt skön lirare som kallade sig Andy The Fruit King. Han kom från byn Speyside på andra sidan ön, men brukade åka över till vår sida några gånger i veckan för att sälja frukt till de seglare som kastade ankar i viken. Utbudet var begränsat. Ett tiotal clementiner, eller några omogna mangofrukter. Det blev inte mycket pengar, men det verkade inte så viktigt.

Andy frågade ofta om vi inte ville komma och titta på hans fruktträdgård i Speyside. Det ville vi gärna, så en dag bar det av. Väl där förstod vi ganska snabbt att det var hela byn som var Andys fruktträdgård. Han bodde hemma hos sin syster och frukten han sålde pallade han från grannarna i byn. Det verkade okej på något sätt. Tobago är ett avslappnat ställe.

Så varför berättar jag då detta nu, fyra år senare? Jo, det är så märkligt att Ludvig just fått reda på att han har en gammal skolkamrat från Bromma som numera bor i New York och är tillsammans med en kille som är uppvuxen på Tobago och råkar vara kusin med självaste Andy The Fruit King. De kände igen honom på ett foto här på bloggen. Ett sånt fantastiskt sammanträffande. Vad är oddsen för detta?

Läs mer om mötet med Andy The Fruit King i blogginlägg från 3 februari 2011

Från en båt till en annan

Lovis och Otto jämför upplevelser från revet.

”En så här stor såg jag”, säger treårige Otto och håller ut armarna. ”Och jag såg en ännu större, och en sån här liten”, berättar storasyster Lovis ivrigt och gestikulerar med armarna. ”Och en rund, och en randig.” ”Och en blå och en gul.” Barnen delar med sig av sina erfarenheter ute från revet.

Vi ligger ankrade utanför Speyside, Tobagos dykmecka. Här finns muränor, angel fish, humrar, sköldpaddor, barracudor, rockor, hajar och många andra fiskar. Dessutom finns här fantastiska koraller i alla tänkbara former och storlekar, bland annat några av världens största ”brain corals” (hjärnkoraller).

Dykning är inte kanske inte den bästa familjeaktiviteten med små barn, men många av ”huvudattraktionerna” ligger på grunt vatten. Så vad gör inte en seglarfamilj en dag i hamn om inte hoppar på en annan båt, närmare bestämt Frank’s blå lilla glasbottenbåt – något som visade sig vara ett riktigt lyckokast.

Från glasbottenbåten kunde vår lille Otto, som inte gärna doppar huvudet i onödan, tryggt beskåda livet under ytan utan att bli blöt medan vi andra hoppade i plurret för att ta oss en närmre titt. Och bara den som själv är förälder kan förstå den stolthet jag kände när jag simmade runt där ute på revet tillsammans med min fyraåriga dotter. Lovis har visserligen provat sin snorkel och cyklop ett par gånger på stranden, men att gå därifrån till att bekymmersfritt snorkla omkring ute på revet som om det vore den mest naturliga sak i världen var riktigt häftigt att se.

Men nej, några hajar såg vi inte. Och skönt var det. Men kanske nästa gång …

Tjohoo, det regnar!

Regnmolnen drar in över Man of War Bay, Tobago

Större delen av Tobago täcks av regnskog och det har inte gått en dag utan en regnskur sedan vi kom hit. Ena stunden finns inte ett moln på himlen, men innan man vet ögat av har tunga mörka moln drivit ner från bergen och regnet är ett faktum. Ibland bara några svalkande droppar, men lika ofta ett sådant där kraftigt störtregn som vi bara upplever där hemma när det åskar.

”Synd och skam på prima dricksvatten”, tänkte vi när vi såg hur allt regnvatten rann ut genom spygatterna samtidigt som vi gick och funderade på var och när vi skulle kunna fylla våra vattentankar näst. ”Kanske dags att slå slag i saken och fixa en sådan där regnuppsamlare vi pratat om så länge”. Sagt och gjort, fram åkte symaskinen och den PVC-duk vi köpt för ändamålet redan i Spanien.

Kapten vid symaskinen

En hel dag tog det med allt måttande, mallande och syande. Men nu sitter den där. En några kvadratmeter stor triangel uppspänd mellan det inre förstaget och två vant. Vi har sytt in lite buk i duken för att vattnet enklare ska hitta fram till den genomföring och slangnippel vi har placerat i mitten. Och därifrån går regnvattnet via en livsmedelsklassad slang vidare till våra vattentankar som tillsammans rymmer 400 liter.

En regnvattensamlare är naturligtvis inte på något sätt ett tillförlitligt system eftersom det är en lösning som är helt beroende av naturens väl och ve. Men vi gillar enkelheten, att ta tillvara på det naturen ger istället för att installera ännu en dyr och underhållskrävande apparat i båten. Därmed inte sagt att vår regnuppsamlare på något sätt ersätter en watermaker (avsaltningsanläggning), eftersom vi inte kan styra över regnet.  Men någon watermaker har vi ju ändå inte råd med. Förhoppningen är dock att regnuppsamlaren ska spara oss en och en annan vända mellan brunnen och båten. Man kan ha roligare saker för än att släpa vattendunkar.

Regnuppsamlaren in action

Det finns de som menar att man inte bör dricka regnvatten, förmodligen samma gäng som inte tycker att gravida ska äta fisk. Vi skulle inte hänga upp vår vattensamlare om vi befann oss i närheten av Ruhrområdet eller Tjernobyl. Men nu är vi lyckligtvis inte där, och vattnet smakar som vatten bör – mest ingenting. Försiktighet i lagom dos brukar dock inte skada. Regnvattnet får därför, precis som allt annat vatten vi tankar, passera ett kolfilter innan det svalkar våra törstande strupar.

Tyvärr saknar vi fungerande vattennivåmätare till våra vattentankar, men det ska vi försöka fixa när vi kommer till nästa större civilisation. Förhoppningsvis redan på Grenada dit vi tänkte styra skutan näst. För nu är vi rysligt nyfikna på hur mycket vatten vår regnuppsamlare faktiskt ger (återkommer med rapport längre fram). En sak är i alla fall säker, och det är att vi redan har ändrat inställning till vatten från ovan; få saker är så upplyftande som ett rejält ösregn : )

Limin’ in Tobago

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag frågar en förbipasserande vad klockan är. Vi har lämnat in tvätten hos Cynthia på tvätterian och vill gärna hämta den i tid; hon har det trångt i den lilla lokalen som också fungerar som fiskebutik och internetcafé. ”Halv ett, tisdag” blir svaret. Jag ler, en sådan upplysning är inte helt obefogad här på Tobago. Själv har jag slutat använda både klocka och mobiltelefon för länge sedan.

Tobago ligger lite vid sidan av det vanliga turiststråket och är fortfarande ganska oexploaterad. En av de öar där det sägs att man fortfarande kan uppleva det ”äkta Karibien”, vad det nu kan tänkas vara. Jag småpratar lite med mannen med armbandsuret, för så gör man här. Det har till och med ett eget verb: ”to lime”, att prata, umgås och göra så lite som möjligt. Ett vänligare och mer avslappnat folk är nog svårt att hitta. Här tar de flesta det lugnt, lever på det som naturen har att ge och verkar nöjda med det.

Jag tänker på Andy som fyllt sin ryggsäck med ett tiotal clementiner från trädgården för att sälja dem här i Charlotteville. ”We take all of them” sa Ludvig utan att fråga om priset. Det behöver man inte göra här, man betalar ”lagom” mycket. Inga fynd, men inga överpriser heller. Det är ingen mening att förhandla, det skulle troligen uppfattas som en förolämpning. Istället fick barnen varsitt armband som Andy tillverkat av bönor. Han bjöd också in oss till sitt hem, för att titta på hans fruktträdgård. Vi tackade naturligtvis ja, för vi vet att inbjudan var ärligt menad. Och vi ville gärna se hur han har det. Folk bor enkelt här, man behöver inte mycket när medeltemperaturen ligger runt 28 grader dygnet runt, året runt.

Andy är bara en i raden av fina människor vi har träffat här på Tobago. Regnskog, stränder och färgglada fiskar i all ära. Men det är mötena med lokalbefolkningen som verkligen sätter sina spår, som påverkar hur man uppfattar och minns en plats. Och Tobago kommer alltid att ha en särskild plats i våra hjärtan.

Atlantöverfarten i siffror

Lovis och Otto håller solpanelerna rena från salt.

Ja, då har vi äntligen angjort Tobago efter en förvånansvärt snabb Atlantöverfart. Ja, snabb är naturligtvis ett relativt begrepp. Att ta sig till Karibien med segelbåt är nog ett av de långsammaste sätten att ta sig hit, särkilt med tanke på att vår resa startade redan den 1 augusti 2010. Men så slipper vi å andra sidan jet-laggen. Att segla är dessutom ett av de mest miljövänliga och energisnåla sätten man kan färdas på, och det känns bra. Faktum är att vi under den här resan bara förbrukar en bråkdel av den energi som vi gör när vi lever vårt vanliga liv hemma i Sverige.

Första natten efter vi kastat loss från Kap Verde stannade vinden upp en timme för att hämta andan. Sedan drog den nordostliga passadvinden igång med full kraft och lugnade inte ner sig igen förrän vi närmade oss Karibien. Vi har ingen vindmätare ombord men vår gissning är att vinden mestadels låg mellan 10-14 m/s. Trots två veckor utan motorgång klarade vi energiförsörjningen ganska bra, särskilt med tanke på att förhållanden var långt ifrån optimala. Solpanelerna låg skuggade bakom segel under större delen av dygnets ljusa timmar, eftersom vinden kom från nordost. Även vindkraftverket hade det tufft. I undanvind gungar det något alldeles förfärligt där ute och då faller vindkraftverket lätt ur vind. Dessutom blir den relativa vindhastighet låg vid i akterlig vind. Men tack vare den starka vinden laddade vindkraftverket ändå förhållandevis bra.

Här sammanfattar vi överseglingen i några punkter. Tänkte främst att det skulle vara sånt som rör energiförbrukningen, men det smög sig in lite annat också : )

  • 2108 sjömil
  • 14 dagar och 14 timmar
  • Snitthastighet: 6 knop
  • Förbrukad energi: 1500Ah (~18kWh)
  • Producerad energi: 1200Ah (~14.4kWh) varav ca 70% från vind och 30% från sol
  • Återstående batterikapacitet: 35 procent
  • Förbrukad gasol: 2.5 kg
  • Förbrukat sötvatten: <150 liter
  • Sopproduktion: 3 matkassar
  • Motorgång: 2 timmar = 7 liter diesel (30 min vid ankomst och avfärd + 1h vid stiltje första natten)
  • Trafik: 4 fraktfartyg och 1 segelbåt (om avfärd- och ankomsdag inte räknas då vi såg betydligt fler båtar och fartyg)
  • Fiskelycka: 4 guldmakrillar = 10 middagar, 1 nålfisk motsvarande 1 benig lunch.
  • Förbrukade fiskedrag: 3 gummibläckfiskar
  • rukt och grönt: 75 bananer och lika många äpplen, päron och apelsiner, 32 tomater, 4 gurkor och 5 kg potatis
  • Bröd: 8 bakade limpor och 20 bake-up baguetter
  • Annan mat: 7 burkar tonfisk och en meter salami, 12 liter mjölk och 98 ägg
  • Förbrukat skeppsapotek: Antibiotikasalva och 4 plåster (3 till kapten och ett till Lovis), flytande Alvedon 10 ml (växtvärk), 3 Postafen (sjösjika) och 2 Treo
  • Haverier åtgärdade under gång: 1 vindroderspatel, 1 avskavd lazyjack, 2 avskavda styrlinor till vindrodret, söm i mesansegel (30 stygn), wire till roderlägesgivare avskavd
  • Haverier att åtgärda i hamn: två block, 1 kickbeslag, 1 reva i lättvindsgenuan, 1 avbruten flaggkäpp
  • Böcker lästa: Tre deckare, två draman, en seglingsskildring och hundratal barnböcker
  • Mottagna textmeddelande på satellittelefonen: 42  (TACK!)

Nu väntar lata dagar i Karibien. Vi hörs!

Karibien nästa!

Smågastarna är laddade!

”Vi är redo, vi är redo!” gastar Otto medan han springer runt på däck och försöker hjälpa till att fixa det sista innan vi ska lätta ankar. Det är alltså dags att korsa den stora Atlanten. Även Lovis är strålande glad. Hon har fått höra i snart tio månader att hon ska fylla år i Karibien. Och nu ska vi äntligen dit. Otto tycker visserligen att vi lika gärna kunde ha hoppat över Karibien för att segla direkt till Söderhavet, där han fyller fyra år i november. Men tanken på Lovis födelsedagstårta har fått honom att ändra inställning till Karibien.

Vi har siktet inställt på Tobago, men det är inte osannolikt att vi ändrar oss på vägen. Här kan du se vår aktuella position. Om ingenting oförutsett händer räknar vi med tre veckor till havs, men det kan också ta längre tid. En väderprognos, ett hamntips eller bara en enkel hälsning kan förgylla vår dag där ute. Så tveka inte att höra av dig.

Att skicka textmeddelanden till vår satellittelefon är alltså gratis om du använder dig av Iridiums webbformulär, inte heller kostar det något för oss att läsa ditt meddelande. Men att svara kostar desto mer så bli inte orolig om vi inte hör av oss.

Ja, det var väl allt då. Lite konstigt känns det allt. Tre veckor är lång tid …