18 sagoöar. Mitt i den kalla Nordatlanten. Konformade berg, och mjukt rundade dalar med betande får. Långa gröna platåer som stupar rakt ner i havet. Världens högsta vertikala havsklippor, vissa 7-800 meter höga. Där tusentals sjöfåglar häckar. Där bäckar och forsar blir till vattenfall.
18 mäktiga öar. Med smala sund mellan. Där vattnet forsar, virvlar och hoppar. Ofta i 5-10 knop. Ibland ännu mer. Där vinden ibland står stilla, för i nästa stund komma rusande runt hörnet. Eller rasa ner från berget. Accelerera likt i en tunnel. Från noll till hundra, på två sekunder.
18 gröna öar. Högt i det blå. Bland lätta moln, halvvägs mellan hav och bergtoppar. Moln som plötsligt sveper in och förvandlar allt till en tät dimma, drypande blöt och kall. Bleke, som snabbt blir till storm. När ännu ett lågtryck drar fram över Nordatlanten.
Ja, att utforska Färöarna med segelbåt är inte alldeles lätt. Det är ont om skyddade hamnar, och det är mycket som ska tajma. De flesta lämnar därför båten i Torshavn, och tar sig runt med bil. Men har man bara lite tur med vädret, och håller koll på när strömmarna vänder. Då går det bevisligen. För det är precis vad vi har gjort de senaste dagarna.
Många bilder blev det. Ännu fler hittar ni på facebook och instagram.
Mary tryggt förtöjd i Norðdepil i Hvannasund på norra Färöarna. En av få skyddade hamnar i området.
Ett av många vattenfall, här stannade vi och fiskade. Fick en torsk.
Ibland önskar man att man hade en drönare, som när vi seglade mellan de här jätteraukarna utanför Sørvágur.
Risin och Kellingin
Tre gubbar såg Lovis och Otto, ser du dem?
Inte utan att man blir lite sugen på att klättra …
Sikten är inte alltid den bästa, men fint ändå.
Som en rauk, fast över 100 meter hög.
Rundar Mykines, den västligaste ön. Här trivs havsulorna och lunnefåglarna som bäst
Mary för ankar i Sørvágur.
Som toppen av ett isberg. Fast foten. Enniberg, 745 meter hög.
Som mest 12 grader …
… men färingarna badar tydligen ändå. Inte illa med strand med eget vattenfall, se till vänster.
Högt där uppe betar fåren, undrar hur många som trillar ner varje år?
Färöarnas högsta berg, Slättaratindur – 882 meter högt. Vore kul att bestiga …
Moln med fåglar
Stakkur heter visst den där bumlingen
Norra Streymöy
Tjörnuvik, kanske den bästa ankarviken på norra Färöarna. Helt öppen mot nord och ost dock.
Dags att runda Mylingur.
Bro på Mykines
Gasholmur, en taggig en
Havsulor häckar på toppen
Byarna ligger längst ner i dalarna, omgivna av gröna slänter med betande får.
Molnen faller ner över bergen
Ett av många
Vid pålandsvind vågar vi hissa segel, annars är det bäst att gå för motor pga kraftiga fallvindar.
Det gäller att hålla koll på tidvattnet i sunden.
Vänder mig om, och möts av detta.
Otto tar en närmare titt på Bösdalafossur på södra Vagur.
Otroligt vackert helt enkelt!