Skeppsläkaren gästbloggar

Detta bildspel kräver JavaScript.

Att byta ett grått, kallt och vinterregnigt Malmö mot tropiska farvatten i Andamanska sjön utanför Thailand är ett enkelt val. Så när Ludvig och Linda erbjöd oss att mönstra på i Langkawi för en seglats norrut bokades snabbt flygbiljetter. Med de två barnen Freja, och Eira for pappa Carl och mamma Frida mot paradiset.

Efter några dagars acklimatisering för bleka nordbor i Bangkok tog vi tåget söderut över gränsen till Malaysia. En kort  färjeresa senare möttes vi av glada och brunbrända vänner. Presenter och medikamenter packades upp liksom lite reservdelar till Mary. Middagen avnjöts iland i skjortärmarna till cikadornas tveksamt njutbara sång. I jollefärden ut hoppade marelden som eldflugor kring bogen.

Så tog seglingen vid, eller strängt taget, ganska mycket motorgång på grund av illvilliga vindar. Barnen leker kring bordet på däck i skydd av soltaket, och alternativen av lekar tycks oändliga med påhittiga barn och föräldrar. Efter hand kommer Freja och Otto på att de ska gifta sig när de blir stora och planerna för framtiden smids med stor frenesi och engagemang av alla fyra barn.

Mellan alla ansträngande snorklingar, middagar på stranden, bad och kalla öl får också läkarna jobba. Luddes rygg diskuteras, undersöks och behandlingar planeras, Lovis svinkoppor behandlas med tvätt och sprit och Linda får sina födelsemärken kollade på Fridas friluftsmottagning på en tropisk strand där varanerna lunkar under palmerna.

Inte dumt att för en stund byta klinik och bli skeppsläkare på S/Y Mary i värdfamiljens generösa famn!

/Carl Antonson

Koh Phi Phi – 13 år senare

Heja Sverige!

Heja Sverige!

”Heja Sverige! Heja Sverige!” gastas det från den överfulla lilla  båten när de ser vår svenska flagga i aktern på Mary af Rövarhamn. Minst tjugo unga svenskar står på däck med varsin öl i handen, så många att båtens vattenlinje ligger minst tjugo centimeter under normal nivå . Några andra på den intilliggande och lika överlastade färjan vinkar och stämmer in i heja-ropen.

Vi befinner oss i Maya Bay på ön Phi Phi Le. Viken omges av flera hundra meter höga lodräta klippor. Fregattfåglar kretsar i hundratal runt de höga gröna topparna. Koh Phi Phi beskrivs ofta som några av världens vackraste öar, och pryder många guideböckers omslag.  Och det var de säkert en gång i tiden. Innan succéfilmen ”The Beach” med Leonardo diCaprio spelades in här för tretton år sedan, och öarna blev ett av världens populäraste resmål.

Över en miljon turister kommer hit varje år. Trots att öarna inte är mer än några kvadratkilometer stora.

Phi Phi-öarna ut i turistbroschyrerna

Så här ser Phi Phi-öarna i turistbroschyrerna

Som ett mirakel lyckas vi få tag på en ledig boj i den populära viken, och sätter oss sedan för att betrakta spektaklet. Hur tusentals turister dagligen fraktas hit i allehanda flytetyg och fullkomligt invaderar stranden. Att sola eller bada är det inte tal om, utan risk för att trampas ner eller bli överkörd. Så de flesta står bara där, som packade sillar, låter sig fotograferas i de mest märkliga poser och stiger sedan ombord igen för åka vidare till nästa sevärdhet.

Men när solen närmar sig horisonten är det som någon ringt i en klocka. Stranden töms, och kvar blir bara vi och två andra båtar. Lugnet lägger sig, och vi hinner precis ana platsens verkliga skönhet innan mörkret drar in. Men redan klockan halv sju nästa morgon vaknar jag till ljudet av speedbåtar som alla vill vara först på plats. En halvtimma senare är cirkusen i full gång igen.

Phi Phi-öarna ut i verkligheten

Så här ser Phi Phi-öarna ut i verkligheten

Vi lämnar viken i lätt panik, för att istället pröva lyckan på den större grannön Phi Phi Don. Vi undviker huvudorten och turistbyn Ton Sai, och sätter istället kurs på en liten vik en sjömil längre norrut. Även här är naturen så vacker och storslagen att vi nästan tappar andan. Men under ytan möts vi av döda koraller, fiskarna simmar runt som vilse själar i en död stad. Och på stranden dricker vilda apor läsk och öl direkt ur flaskan, medan de låter sig fotograferas av skrattade turister – de flesta svenskar.

Apornas naturliga beteende är så rubbat att barnen attackeras när vi kommer in till stranden. Våra vänners dotter blir biten två gånger. Onaturligt beter sig också de annars så trevliga thailändarna, som här verkar så trötta att de knappt svarar på tilltal. Men det kan jag ändå ha viss förståelse för. Musiken flödar och turisterna brölar till långt in på morgonen, så högt att det hörs ända bort till vår vik på andra sidan berget.

Nämnde jag att Koh Phi Phi är nationalpark, där natur och djurliv enligt lag är skyddat mot framtida exploatering sedan 1983. Så är det i alla fall. På pappret.

Jakten på det försvunna penistemplet

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Ett penistempel” svarar Ludvig när Lovis frågar vad det är vi letar efter. Hon tittar på honom, funderar en stund och frågar sedan hur ett sådant ser ut.  En bra fråga. Det vet vi inte riktigt. Men vi tror att vi kommer att känna igen det när vi ser det.

Vi befinner oss på ön Ko Rok Nok, som ligger i södra Thailands ytterskärgård. Enligt vår guidebok ska det finnas ett penistempel på öns norra sida, vid foten av ett stort banyan-träd. Och det måste naturligtvis undersökas. Vi letar längs hela den djungelkantade stranden, men det enda vi hittar är några fallos-formade korallbitar. Men vi ger inte upp så lätt, utan fortsätter att utforska kustens mer svårtillgängliga delar med hjälp av jollen.

När vi nästan förlorat hoppet upptäcker jag något rött vid foten av ett dött gammalt träd. Vi tror alla att det är några gamla garnblåsor som flutit iland, eller något skräp som tidigare turister lämnat efter sig. Men bestämmer oss för att granska saken närmare. Och minsann, när vi närmar oss visar det sig att det vi först trodde var garnblåsor var de röda erigerade topparna på karvade träsnoppar i allehanda storlekar och former.

Fallos-symbolerna lär ha offrats av lokala fiskare, sannolikt till fruktbarhetsgudinnan för ökad potens och framgång. Men vi vet inte säkert. Oavsett, det hela känns lite bisarrt. Särskilt när barnen ber om att få klättra upp och sitta på den största snoppen, som är riktad som en kanon ut mot sundet. Men thailändarna lär ju vara ganska fria i sin sexualitet, så efter viss tvekan beslutar vi oss för att ge efter för det något udda önskemålet. Och hoppas att barnen snarare hedrar än vanhelgar gudinnan i sin oskuldsfulla akt …