Historien upprepar sig

0.2, 0.6, 0.0, 0.0, 0,1, 0,2. Jag stirrar som hypnotiserad på gps:ens fartangivelse. Vi har en knapp knops motström, och nästan ingen vind. Och så har vi ingen motor. Jo, motor har vi. Men den har lagt av igen. Tvärt av, under gång.  Det kändes skrämmande bekant på något vis. Och mycket riktigt, efter en första diagnos kan vi konstatera att det kommer fram diesel till den nya bränsleinsprutningspumpen, men där tar det stopp.

Det är becksvart ute, månen har inte gått upp än. Vi som hade hoppats på att komma fram i dagsljus. Nu kommer vi inte fram alls. Nåja, någonstans kommer vi nog. Men knappast dit vi tänkt, Prickly Bay på Grenadas sydkust.  Jag tittar ner på navigationsskärmen. Den lilla båten som markerar var vi är på sjökortet pekar norrut. Vi backar.

Vi befinner oss bara tre sjömil från St George, Grenadas huvudstad. Så nära men ändå inte. Stadens ankring verkar enkel att angöra. Men hur ska vi ta oss dit? Jag försöker kalla upp en segelbåt vars lanterna syns akteröver. Jag hoppas på lift. Men icke, den svarar inte. Istället svarar en 120 fot lång motoryacht. Jag ser värsta lyxyachten framför mig. Nej tack, att få lift av en sådan kan bli en dyr historia. Vi får klara oss själva.

Vattnet är platt, kanske läge att se hur väl vår lilla jolle  och dess fyrahästar utombordare gör sig som bogserbåt. Det är bra att veta om det verkligen skulle krisa någon gång.  Vi sjösätter jollen och förtöjer den på Marys barbordsida. Ludvig drar igång motorn. Och kors i karamellen, det funkar. Snart flyger 16 ton tunga Mary fram i 2½ knop.

Pumpen paj igen

Några hundra meter från ankarplatsen utanför St George kommer en lätt vindpust. Vi stänger av utombordaren, så det finns bensin kvar för att ta sig till macken imorgon. Vi glider in mellan de ankrade båtarna, sakta sakta. Jag pustar ut när Marys ankare går mot botten. Vi har gjort det igen. Gått in i hamn för bara segel, i mörker. Och det gick bra den här gången också. Ganska fridfullt faktiskt. Så trist bara, att ännu ett motorhaveri ligger bakom.

”Men det gör ju inget” säger lilla Lovis i ett försök att muntra upp oss. ”Vi har ju en sån där pump till” Och det har hon ju alldeles rätt i, vi har en pump i reserv sedan den förra havererade halvägs till Kap Verde. Men vad sjutton är det som får två bränsleinsprutningspumpar att haverera på bara några månader?