lussebullar

Hos oss är lussebullarna gula, vilken färg har de hemma hos dig?

KROKEN, BOHUSLÄN. För ett tag sedan bloggade jag om västkustbornas lite aviga inställning till vanliga insjökräftor. Nu har vi upptäckt en annan märklig lokal egenhet, en mycket allvarligare sådan. Det gäller lussebullar. Dessa julens läckerheter som får komma i vilken form som helst – så länge de innehåller saffran. Mycket saffran.

Det började redan på julbasaren på Marstrandsön i november. Ludvig gick iväg för att köpa årets första glögg och lussebulle. Och vad kom han tillbaka med? Jo, en blek vetebulle i lussekattsform. Saffranen var ersatt av kardemumma. Jag kunde inte ens förmå mig att äta upp. Inte så att jag har något emot vetebröd med kardemumma i, utan för att det helt enkelt inte är en lussebulle.

Jag har nu blivit bjuden på dessa bleka lussekatter i en rad olika sammanhang. Någon gång finns båda varianterna att välja på, men kardemumma är alltid default. Så vad beror då detta på? Ja, det är ganska oklart. ”De är helt enkelt godare så”, påstår de. Inte så konstigt i sig. De har ju lärt sig fel från början, att det är så lussebullar ska smaka. Kanske är det de gamla fiskargenerna som spökar. Ett budgetalternativ helt enkelt. Oavsett, upprörande är det.

De flesta verkar uppriktigt förvånade över vår reaktion, de fattar inte grejen. ”Vaddå, har man inte kardemumma i lussebullarna där ni kommer ifrån?” Nej, vi har inte kardemumma i lussebullarna där jag kommer ifrån (Blekinge). Inte där Ludvig kommer från (Stockholm). Och inte där våra barn kommer från (Malmö). Men vem vet, det kanske finns fler konstiga kryddningsvarianter i vårt avlånga land.

Låt oss göra en undersökning.

Med detta inlägg vill vi även passa på att önska er alla en riktigt fröjdefull jul. Nästa gång tänkte jag skriva om Göteborgshumor 😉

Detta bildspel kräver JavaScript.

PASITO BLANCO, GRAN CANARIA. Bilder på ståtliga snögubbar och fat fyllda med nybakade lussebullar trängs på Facebook bland statusrader om julmarknad och pulkaåkning. Lovis sätter sig bredvid mig vid datorn och jag läser högt. Att hålla kontakten med de där hemma blir lite extra viktigt när man reser med barn. Efter en stund säger hon: ”Jag vill också leka i snön och ha det lite juligt”.

Så kom det sig att hela besättningen gav sig av till Maspalomasöknen, ett Sahara i miniatyrform med naturskyddade gyllengula sanddynor. Ja, närmre än så kommer man inte snöklädda pulkabackar här nere på Gran Canaria. Men faktum är att likheterna är slående.

Det är tungt att kämpa sig upp för backen i den mjuka sanden. Och väl uppe på ryggen kommer vinden och sanden emot oss med full kraft, inte alls olikt en snöstorm. Men utsikten är vidunderlig och det är barnsligt kul att rulla ner för backen så att sanden yr. Så oemotståndligt att inte ens barnens gästande kompis Ove kan motstå frestelsen trots sina 82 år. Och snöänglar går naturligtvis minst lika bra att göra i sand som i snö (se videobevis). Snögubbar är det däremot värre med, men så slipper vi också kylan och vätan. Kul har vi hur som helst. En riktig succé!

Väl ombord igen blir det lussebullsbak och adventsfika med tänt ljus. Mysigt värre, men det står helt klart att den som införde dessa traditioner bodde på svalare breddgrader. Efter tre plåtar lussebullar blir det ganska svettigt ombord. Så denna första advent får nog avslutas med ett dopp.