Villa af Kroken på Hemnet

Detta bildspel kräver JavaScript.


KROKEN, BOHUSLÄN. ”Lantlig idyll vid havet.” Så beskriver mäklaren vårt hem. Och hon har rätt. Det känns ibland så obegripligt fel att sälja ett hus vi trivs så bra i. Extra svårt är det så här på sommaren, när allting blommar, fåglarna kvittrar och hagarna är fulla av lamm och föl. Samtidigt så vet vi, man kan inte få allt. Ett mer lättskött boende på promenadavstånd till skola och jobb kommer ge oss mer tid till att ta hand om båten och varandra. Det är på havet och i naturen vi mår som allra bäst. Så hjälp oss gärna sprida ryktet. Vi vill så gärna hitta en köpare som tycker lika mycket om stället som vi. Och det det vore onekligen rätt skönt att få huset sålt snabbt nu när vi väl bestämt oss. 

>>Se annonsen och mäklarens bilder på Hemnet

>>Se fler bilder från Krokens väg på Instagram

Bil, gräsklippare och studsmatta bytes mot flakmoppe

20160204_120138

Vår nya lya till vänster i bild. Brf Sjömanshuset på Hamngatan i Marstrand.

Ögonen är rödsprängda. Vi har inte sovit på tre nätter. Beslutsångesten har varit brutal.  Men nu är det färdigvelat. Kontraktet är undertecknat. Vi har köpt en bostadsrätt på Marstrandsön. I det Pippi-gula gamla sjömanshuset på kajen. Föreningen heter så. Sjömanshuset, på Hamngatan. Vad passar väl bättre till ett gäng landstigna sjöfarare som oss?

Ja, vi ska bli ö-bor. Vi får tillträde till lägenheten redan om några veckor. Baksidan är att vi måste sälja Villa af Kroken. Det känns tråkigt. Vi gillar verkligen vårt gröna lilla hus – den öppna spisen, bersån och de mysiga omgivningarna. Men trädgården konkurrerar med båtlivet, och kommunikationerna funkar dåligt under årets mörka dagar. Vi får inte ihop vardagspusslet, och gillar inte att vara beroende av bil.

På Marstrandsön får vi promenadavstånd till jobb, skola, båt och mataffär, och barnen kommer närmare sina kompisar. Själva lägenheten måste byggas om en del, för att passa oss. Det kommer ta sin lilla tid eftersom vi envisas med att göra allt själva, och ger oss ut på sjön så fort solen tittar fram. Men utsikten är svårslagen och vi har fönster i alla väderstreck, så förutsättningarna är goda.

Vi har alltid pratat om att det vore mysigt att bo på en bilfri ö utan landförbindelse. Vi inbillar oss att krånglet med att vara beroende av en färja är sjutton så mycket charmigare än krånglet med en bil. Kanske romantiserar vi bara, kanske passar det oss inte alls. Men då har vi i alla fall provat. Man måste prova.

Och så har vi det här med flakmoppen. Äntligen får Ludvig ett godtagbart skäl att skaffa sig en sådan. Så har du en fin flakis som inte används får du gärna höra av dig. En Audi A6 kombi från 1999, en gräsklippare och en studsmatta finns i inbyte. Vid en snabb affär bjuder vi även på en trimmer 🙂

Förmiddagarna med Otto

Tapper badpojke

Tapper badpojke

TJUVKIL, BOHUSLÄN. Otto tar sista mackan i handen, sticker fötterna i tofflorna och försvinner ut genom dörren. Jag har redan packat badkläderna. Klockan är tio över nio och det är dags att gå till simskolan.  Vi följer grusvägen norrut. Bort mot berget, där ekarna sluter sig ovanför oss likt en grön tunnel.

Vid tunnels slut hägrar havet. Och skärgården. Här svänger vi höger, vid öppningen i gärdsgården, bort mot den röda lilla stugan och de rosa malvorna. Stigen fortsätter genom fårhagen, som ligger inklämd mellan det branta berget i öster och de vindpinade havsklipporna i väster. I skrevorna hukar enebuskar och nyponris.

Vi smyger fram. Ändå skuttar lammen förskräckt åt sidan när vi närmar oss. De borde känna igen oss. Vi har gått här flera gånger om dagen de senaste veckorna. Men icke, de bräker nervöst och söker skydd i buskarna.

Hagen slutar vid en skogsdunge. Här kantas stigen av blåbär, innan den fortsätter ut mot Marstrandsvägen genom ett stort fält av vildhallon. Vi nöjer oss med några bär i farten, i vetskapen om att vi kan plocka fler på vägen tillbaka. När vi inte har en tid att passa.

Otto småspringer vid min sida. Han är den enda jag vet som kan springa och prata samtidigt. Han pratar oavbrutet. Vetgirig som få, och bubblande glad. Frågar om allt han ser och hör. För honom är den svenska naturen lika ny och spännande som ett främmande land.

Snart är vi framme vid Tjuvkils böljande strandängar. Vi vandrar genom ett fält av meterhöga blommor som vajar i vinden. Koladoftande älggräs till vänster, och lila rallarros till höger. Och där framme, vid stigens slut, där breder havsklipporna ut sig.

Vi är framme. Framme vid badplatsen, och den långa badbryggan som leder ut på djupt vatten. De andra barnen är redan där, kurar ihop för samling i badföreningens bod. ”Idag är det ännu kallare i vattnet”, berättar simfröken. 16,5 grader. Jag ryser vid tanken. Jag har blivit en riktig badkruka – bortskämd efter åren i tropikerna.

Skärgården skyddar från havsdyning. Men det blåser kalla friska vindar från väster, korta krabba vågor rullar in mot klipporna. Så har det varit varje dag nu, i två veckor. Varje dag utom en. Men simfröken anpassar övningarna efter rådande förhållanden, och barnen är tappra. Utvecklas sakta med säkert, blir säkrare för var dag som går.

Efter badet kurar Otto ihop under en filt i solen, i lä bakom stenmuren.  Han fryser så han skakar, men pratar lika mycket för det. Pratar, dricker saft och byter om i lugn och ro. Sedan vänder vi hemåt igen.  Det tar närmare en timme att gå den halva kilometern. Men det kvittar. Det är sommarlov, och vi har all tid i världen.

Villa af Kroken

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sådär, nu har vi köpt ett hus också. Ett pyttelitet grönt hus i en avkrok som heter Kroken. En liten by i närheten av Tjuvkil, strax söder om första bron ut mot Marstrand. Själva huset är litet och oansenligt, och taket läcker. Men byn är full av jämnåriga barn och det finns klippor, hav, skog, ängar och massor av lamm och hästar precis runt knuten.

På tomten står en stor gäststuga för familj och vänner, och vi har en egen liten brygga 150 meter från huset. Viken är inte djup nog för Mary, men perfekt för en liten snurrebåt som man kan använda för att fiska eller utforska skären utanför. Lockar vädret kan man utan problem ta lillbåten de fyra sjömilen ut till Marstand om morgonarna. Det är skyddat vatten hela vägen.

Vi flyttar alltså ut på landet. Men båten kommer att ligga på Marstrand. Det är inte långt. 10 minuter med bil, en kvart med buss. Jag kan använda båten som kontor ibland, för att komma hemifrån. Ludvig och barnen kan komma dit efter jobb och skola, så kan vi åka hem tillsammans. Jag tänker mig att det kan vara skönt att dra sig tillbaka till fastlandet när jetsetfolket invaderar om sommaren.

Ja, jag erkänner. Det gick fort. Och jag får ångest vid tanken på alla utgifter och åtaganden som husköpet medför. Kanske borde vi haft is i magen, hyrt något eller nöjt oss med att bo i båten ett tag. För att lära känna området, och människorna. Invänta det perfekta tillfället, närmare jobb och skola. Men va sjutton. Det kan ju dröja evigheter.

Vi har hållit ett öga på bostadsmarknaden i området hela vintern och våren. Huset i Kroken är det enda i närheten av Marstrand som varit aktuellt för oss. Allt annat har varit för dyrt, för omysigt eller legat för långt från havet. Ibland måste man bara bestämma sig. Jag har ingen aning om det var rätt beslut. Hur ska man veta det? Vi får prova helt enkelt.