Världens godaste glass!

En dryg vecka har gått sedan vi kom hem från Italien, och vad tror ni vi saknar mest. Ja, så klart. Gelaton, den italienska glassen. Godare än all annan glass i hela vida världen. För det är den, vi lovar. Vi har provat många. Otroligt många. Under världsomseglingen hoppade vi ofta över lunchen, och åt oss mätta bara på glass. När det gick, för det gäller  att passa på. Vi har nämligen ingen frys ombord. Värst frossade vi inför långa överseglingar, när vi visste att det inte skulle bli någon glass på ett tag.  Och till havs kunde vi ibland sitta i timmar och fantisera om den där första glassen vi skulle äta när vi kom iland.

Men den godaste av dem alla – världens godaste glass – hittade vi i Rom förra veckan. Den heter Cioccolate Fondante, och säljs på Gelateria Frigidarium  (Via del Governo Vecchio 112), i närheten av Campo di Fiori. Inte så att det var den mysigaste gelaterian eller trevligaste personalen. Men glassen, just den här smaken, var så himmelskt krämig och smakrik att jag saknar ord. Utan tvekan den godaste vi någonsin ätit trots att vi under bara några dagar i Italien hann prova minst 50 andra smaker på tio olika gelaterior som alla fick mer än väl godkänt.

Skillnaden på gelato och vanlig glass

Vad är det då som gör att den italienska gelaton är så mycket godare än vanlig glass? Jag har forskat lite, och så här ligger det tydligen till:

  • Gelaton är gjord på mjölk eller vatten, som framhäver smaken mer än grädde.
  • Gelaton rörs istället för vispas. Det gör att den blir kompaktare och smakar mer än vanlig glass.
  • Gelaton innehåller större mängd färska smaksättare – som nötter, frukt och bär.
  • Gelaton serveras några grader varmare än vanlig glass, det framhäver smaken mer.
  • Gelaton innehåller mer kärlek, eftersom tillverkningen är ett stolt hantverk.

Vilken är din favoritglass?

Man kan ju undra varför inte alla gör som italienarna? Om man nu vet hemligheten. Inte så att annan glass inte brukar vara god. Vi är inga glass-snobbar på så sätt. Vi äter det mesta i glassväg. Nåja, helst inte den malaysiska som smaksätts med majs och röda bönor. Den är faktiskt riktigt äcklig. Men får vi välja så föredrar vi alltså den italienska. Utan tvekan.

Vilken glass föredrar du, har du någon favorit?

Havnens Special

En efterlängtad glass

En efterlängtad glass

SKAGEN, DANMARK. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Vi älskar glass, hela familjen. Och inte har förtjusningen, och längtan, blivit mindre under alla dessa år i tropikerna – oändligt långt från alla frysdiskar och glassbarer. Och ja, jag måste erkänna. Att det har hänt mer än en gång, att vi köpt ett tvåliterspaket och delat på till lunch när möjligheten äntligen getts. Det har faktiskt funnits perioder då detta har varit mer regel än undantag. Och när vi inte haft någon glass, då har vi pratat om den istället. Precis som man så ofta gör när man längtar efter något riktigt mycket.

Det finns en glass vi har pratat mer om än alla andra. Och det är den danska. Inte så mycket för dess höga kvalitet, utan snarare för dess storlek och det sätt som den brukar serveras på. Det är som om barnen inte kunnat få nog av att höra oss berätta om de jättelika våfflor som säljs i vårt grannland. I flera år har de sett framemot den dagen då de ska få smaka en sådan i det verkliga livet. Igår var det äntligen dags. Vi beställde den största de hade. En Havnens Special. Fyra stora kulor glass, toppat med lika mycket mjukglass, flödeskum, guf och syltetöj. Och en stor flödeboll på toppen. Alltsammans serverat i en enorm våffla. Jag har sällan sett två så lyckliga barn.

Senare gick vi upp på byn, för att köpa kläder till Ludvig som ska börja jobba på måndag. Då gick vi förbi ett ställe där de sålde en likadan glass, fast med 13 kulor. Tur vi inte gick dit först.

Den sista glassen

glassen

Lovis och Otto äter sin sista glass på flera månader.

Vi gillar glass. Vilket rimmar ganska illa med våra liv. För vi har ingen frys ombord. Och ibland kan det bli plågsamt långt mellan glassarna. Som nu. Imorgon kastar vi loss mot Chagos, en numera obebodd ögrupp mitt i Indiska Oceanen. Det lär garanterat inte finnas någon glass att köpa där. Ja, inte något annat heller för den delen.

Vi har fått tillstånd att stanna på Chagos i fyra veckor. Och lägger man till den dryga veckan det tar att segla dit från Sri Lanka, de två som behövs för den fortsatta färden mot Madagaskar och lite marginal i båda ändar. Ja, då kan man lätt räkna ut att vi inte kommer att äta någon glass på nästan två månader. Det blir resans längsta uppehåll. Såvida vi inte lyckas övertyga vännerna på segelbåten Ambika att ta med sig lite. Ambika ska nämligen också till Chagos, och de har frys ombord.

Ja, vi måste definitivt sätta lite press på Ambika. Men för säkerhets skull avslutade vi ändå dagens storbunkring med varsin jättestrut på Pedlar’s Inn Gelateria här i Galle. En glass vi sällan glömmer, den bästa sedan Bar Italia i Västra Hamnen hemma i Malmö. Fast till en femtedel av priset. Ännu en anledning att sakna denna underbara stad.

Vad tror du att du skulle sakna mest, om du precis som vi vore på väg till en öde ö? Internet ligger högt på min lista. Tänk, två månader utan internet. Kanske ännu längre. Det lär bli en avgiftning som heter duga. Jag kommer dock att försöka uppdatera bloggen och twitter som vanligt med hjälp av satellittelefonen.  Men eftersom bilder är orimligt dyra att ladda upp via satellit blir den ovanstående bilden på de glassätande smågastarna troligen den sista på väldigt väldigt länge.