Den förbannade spisen

Nyförvärvet - en Force 10

Nyförvärvet – en Force 10

ST AUGUSTINE, FLORIDA. Vi måste köpa en ny spis, den gamla kollapsar vilken dag som helst. Och vi hade äntligen hittat en modell som borde passa. Den fanns i lager på West Marines webbutik – USAs största återförsäljare av båtprylar. Så jag la en beställning, med leverans till familjen Fredrikson för att underlätta det hela. Allt såg bra ut på nätet, men jag tyckte det var lite märkligt att jag inte fick någon bekräftelse på mejl. Så vi ringde och dubbelkollade. Och det var tur, för då fick vi reda på att beställningen kraschat. West Marine accepterar tydligen inte expressleverans för den som handlar med utländska kort. Inte för förstagångsköp, och inte i de fall som leveransadressen inte är den samma som kortinnehavarens adress. De behövde minst två extra bankdagar på sig för att kontrollera vårt kort.

Vi bestämde oss för att avbryta köpet på nätet, för att prova lyckan i den riktiga butiken istället. Det gick bättre, de accepterade vårt kort utan reservation och vi skulle kunna hämta upp spisen i butiken två dagar senare. Smidigt. Men när vi var på väg därifrån ringde Catrine. West Marine hade ringt, för att berätta att de inte levererad spisar med flygfrakt. De ville skicka den med lastbil istället, det skulle ta 7-9 dagar. Vi förstod att det måste var den första beställningen som fortfarande spökade, eftersom vi angett Catrines nummer i samband med beställningen på nätet. Så vi ringde upp kundservice, men de kunde inte hitta någon beställning i sitt system. Den var redan raderad och inget att bekymra oss för, enligt killen i andra änden.

I fredags kunde vi hämta vår nya spis i butiken. Spänningen var stor, hade vi mätt rätt, skulle den passa? Vi lastade in den stora lådan i bilen. Därifrån gick färden över bryggan på kärra och vidare ner i vår jolle för att slutligen lastas ombord på Mary af Rövarhamn. Först där öppnade vi kartongen. Och vad var det första vi såg, jo en stor buckla i chassit. Besvikelsen var stor, men det fanns inget att göra än att släpa tillbaka spisen till butiken igen. Väl där lät personalen meddela att frakten skulle ta tre dagar den här gången, eftersom det kom en helg emellan. Och när helgen var över. Ja, då ringde killen i butiken och beklagade igen. Något hade gått fel, spisen hade fortfarande inte lämnat centrallagret. Nu började vi bli rätt trötta på den här firman, men del lovade att fixa fram en ny spis redan till imorgon.

Vi bestämde oss för att storhandla, i väntan på den nya leveransen. Nu när vi ändå fått låna en bil. Som vanligt köpte vi halva affären, och väl framme i kassan fanns inga pengar på kortet. Det slutade med att vi fick avbryta köpet, och fara hem för att hämta kontanter. Mitt i villervallan tappade jag mitt VISA-kort, som jag senare fick tillbaka under lyckosamma former. Det fanns ju ändå inga pengar på kontot. Men vart hade pengarna tagit vägen? Jo, det visade sig vara West Marine som spökade igen. De har reserverat pengar för en andra spis, troligen den där första som vi försökte beställa på nätet. Jag misstänker att två spisar är på väg till Florida i detta nu? En via flyg, och en annan med lastbil. Ingen verkar veta riktigt säkert. Men nånting säger mig att den här historian inte är över riktigt än.

Ja, nu vet ni i alla fall varför vi fortfarande är kvar i St Augustine.

Otrygg uppväxtmiljö

Detta bildspel kräver JavaScript.

ST AUGUSTINE, FLORIDA. Hägerhanen flyger fram och tillbaka mellan boet och buskaget. Han hämtar kvistar till sin hona, som noggrant placerar varje pinne på sin rätta plats. Paret är sent ute. I grannboet ligger redan fyra pyttesmå turkosa ägg, och två grenar bort är äggen redan kläckta och tre små ungar slåss om mammans uppmärksamhet. Våren har kommit till Florida, det råder febril aktivitet i fågelkolonin och guanodoften ligger tung över träsket.

Fågellivet här i Florida är fantastiskt. Överallt ser man jättelika pelikaner, storkar, tranor, hägrar och vadarfåglar av alla de sorter. På bryggorna, vid strandkanten och i träden. Men framförallt här på farmen. Ja, Fredriksons har tagit med oss till The Alligator Farm där det finns mängder av spännande djur att titta på. Reptiler i allmänhet, alligatorer i synnerhet. Men också väldigt mycket fåglar, särskilt den här tiden på året. Våra djurtokiga ungar är i sjunde himlen.

Det märkliga är, att de flesta fåglarna vi ser i parken är vilda. De kan alltså komma och gå som de vill. Ändå återvänder de, år efter år. För att bygga sina bon just här. Precis framför näsan på alla dessa turister, och bara några meter från hundratals hungriga alligatorer som bara ligger där och väntar. Väntar på att fåglarna ska göra ett misstag. Att en unge ska ta ett steg över kanten, eller ett ägg trilla ur sitt bo. Vi ser en alligator missta en ovanligt stor fågelbajs för ett fallande ägg. De är väldigt snabba.

Jag har lite svårt att förstå varför fåglarna väljer att häcka just här. Varför har de inte flyttat till ett säkrare ställe, när naturen är så fiffigt ordnad i övrigt?  Kusten är ju full av likadana träd. Men det är klart, vem är jag att döma. Kanske finns det de som tycker det är precis lika tokigt att låta sina barn växa upp på en segelbåt. Vi har alla våra skäl till att göra som vi gör. Fast vi använder åtminstone flytväst och säkerhetssele …

Lurpassning på kanalen

The Delivery Guy

The Delivery Guy

INTRACOASTAL WATERWAY, FLORIDA. En liten racerbåt närmade sig Mary af Rövarhamn. Den saktade ner, precis som alla andra båtar vi mött på kanalen. Motorbåtsägarna i Florida verkar ha begåvats med en ovanligt stor portion sjömanskap – det är trevligt. Men den här körde konstigt nära, som han hade något han ville säga. Och mycket riktigt. ”Are you from Sweden?” gastade han. Och det är vi ju, så Ludvig nickade jakande och pekade på den blågula flaggan i aktern. ”Then I have a cell phone for you”, sa han och pekade mot en termosliknande behållare i båten.

Vi trodde så klart att vi hörde fel, det lät liksom lite för bra för att vara sant. Särskilt med tanke på att vår sista fungerande mobiltelefon faktiskt gick förlorad den föregående natten, i räddningsaktionen av jollen. Men jodå, han upprepade sitt erbjudande, och kastade över behållaren med en duns. Vi tittade frågande på racerbåtsföraren. Han menade att den kom från ett par som stod och väntade borta vid bron. Sedan körde han snabbt därifrån, som om behållaren innehöll en tickande bomb

Ludvig och jag såg på varandra, och skrattade förvånat. Det fanns bara en person som visste att vi stod utan telefon. En svensk kvinna som heter Catrine Fredrikson, vars familj bor här i Florida. Hon har följt vår resa på bloggen i många år. Ja, vi har haft så lång och regelbunden kontakt att hon börja kännas som en gammal vän. Och nu hade vi bestämt oss för att hälsa på, när vi ändå har vägarna förbi. Jag hade mejlat henne samma morgon och berättat att vår telefon dragit sin sista suck, och att vi nu bara kunde kontaktas via e-post.

Behållaren innehöll mycket riktigt en mobiltelefon, och jag skulle just slå Catrines nummer när telefonen ringde. I andra änden var Catrines man. Han berättade att de stod vid en brygga borta vid bronocken. De hade lokaliserat oss via SPOTen. Och nu stod de alltså där och vinkade. Trots att de visste att de inte kunde komma ombord; vi var fortfarande inte inklarerade i landet och får inte ta ombord någon förrän vi är godkända av Tull- och Immigrationsmyndigheten.

Men Fredriksons ville bara lämna telefonen, och berätta att de gärna ville komma tillbaka nästa dag igen. När vi var framme i St Augustine, för att köra oss till myndigheterna ute på flygplatsen. Efteråt ville Fredriksons gärna bjuda hem oss på middag. Och när vi ändå var där kunde vi passa på att tvätta. Sedan kunde vi ta deras bil tillbaka, den som vi får låna medan vi är här. Vilka människor det finns. Vi är mållösa.

Nattens drama

Walker Bay, en trogen vän

Walker Bay, en trogen vän

INTRACOASTAL WATERWAY, FLORIDA. ”Vakna. Jollen har flugit överbord”, ropar Ludvig och skakar mitt ben. Jag sätter mig yrvaket upp, försöker förstå vad som hänt. Klockan är tre på natten, jag har bara sovit i en dryg timme. Nordan har slagit till med full kraft, och ankarkättingen vibrerar i den starka strömmen. ”Jag ser den fortfarande. Den flyter upp och ner”, ropar Ludvig från sittbrunnen. Jag sticker upp huvudet och ser hur han lyser på något vitt en bit söderut i floden.

Jag försöker tänka. Vattnet är kallt. Och strömmen är så stark att jag inte vågar hoppa i. Även om jag kommer ikapp så vet jag inte om jag kan ta mig tillbaka. Jag tittar på ekolodet. Tidvattnet är på väg ner, och floden är grund. Vi kan inte följa efter med stora båten. Vi skulle behöva en båt med mindre djupgående. Jag ser mig omkring. Inga båtar är ute, grannbåten är mörklagd. Vi känner ingen, ingen som kan hjälpa oss. Då kommer jag på att det ligger en kustbevakningsstation precis i närheten.

Jag anropar kustbevakningen i hopp om att någon vänlig själ har lust att göra en insats. Det visar sig vara ett misstag. Amerikanarnas radioapparater sänder inte på samma frekvenser som de europeiska, och när vi väl hittat en gemensam radiokanal där jag kan framföra mitt ärende föreslår kvinnan i andra änden att vi ska kontakta ett privat bärgningsbolag. Jag ser dollarsedlarna rulla, och tackar för ingenting. Jollen försvinner allt längre bort. Vi måste lösa det här själva.

Jag tittar på sjökortet. En grävd kanal går parallellt med den grunda flodarmen. Båda möts längre söderut, men det är en bro i vägen. Vi kan inte ta oss dit. Men det ligger båtar ankrade i floden. Segelbåtar som ser ut att ha samma djupgående som vi. De har troligen gått in i högvatten, eller så finns det en väg in. I brist på bättre idéer lyfter vi ankaret och går söderut i kanalen. Ludvig står i fören med strålkastaren. Han lyckas sikta jollen en sista gång. Sedan dör lampan. Slut på batteri.

Vinden och strömmen gör det svårt att styra, och det är svårt att orientera sig i mörkret. Jag styr mot vad som på sjökortet ser ut som den djupaste passagen mellan kanalen och floden. Men vi kommer inte långt. Ett dovt dunk fortplantas genom skrovet när kölen slår i botten. Jag lägger i backen med ett vrål, och vi kommer loss på första försöket. Ok, det där var en dålig idé. Vi måste få tag på en mer grundgående farkost för att komma ikapp den drivande jollen. Men hur?

Jag försöker tänka på vad som redan finns ombord. En surfingbräda, den uppblåsbara jättesköldpaddan, luftmadrasserna, barnens lilla badjolle. Den sistnämnda har små plaståror, den skulle kunna funka. Ludvig börjar blåsa upp den orangefärgade lilla båten. Jag tar fram vår bärbara VHF-radio; vi måste kunna kommunicera med varandra. Frågan är vem som ska ge sig ut i mörkret. Jag är lättare, och simmar bättre. Men Ludvig är starkare, och ror snabbare. Han får den äran. ”Vi ses vid bron om något går fel”, ropar han och försvinner i den riktning där vi senast siktat jollen. Jag fryser så jag skakar.

Tiden kryper fram, och lättnaden är enorm när Ludvig äntligen hör av sig på radion. Han har jollen. Men hur ska han komma tillbaka? Det vet ha inte riktigt, inte än. Jag stirrar ut i mörkret. Ljuset från Ludvigs pannlampa kommer och går. Det är svårt att avgöra om han närmar sig, eller försvinner bort. Men så hörs den välbekanta rösten på radion igen. Han har lyckats vända jollen, men ena åran har gått av. Ludvig vadar nu över grundbanken med jollen efter sig. Jag tittar på sjökortet, och styr så nära jag vågar för att plocka upp honom när han kommer ut på djupt vatten igen.

Allt går bra, och snart är både Ludvig och jollen ombord på Mary igen. På väg tillbaka till ankarplatsen berättar Ludvig att det var ankarlarmet som väckte honom. Troligen kastades jollen överbord av samma vindby som fick båten att börja dragga. Vilken tajmning ändå, sån tur i oturen att Ludvig upptäckte att jollen var borta. Ja, egentligen var det väl inte otur. Vi hade gått och lagt oss utan att surra jollen. Det var klantigt, och försatte oss i en svår situation. Men på detta försöker jag inte tänka mer, utan kryper istället ner under mina dubbla filtar i hopp om att få ytterligare några timmars sömn.

Ludvig volonterar som ankarvakt resten av natten. Och barnen, Ja, de har som vanligt missat hela dramat. Sussar sött i varsin koj, som om ingenting hade hänt.

Tidigare nattliga draman på Mary af Rövarhamn: