Idag tankar vi diesel

???????????????????????????????

Lastkajen i Hell-Ville lämnar en del övrigt att önska.

NOSY BE, MADAGASKAR. När man behöver tanka sin båt i Sverige lägger man till vid närmsta sjömack, fyller, betalar och kör iväg. Ungefär som när man tankar sin bil. Det hela tar kanske en kvart, beroende på hur mycket bensin eller diesel som tankarna rymmer. I de flesta länder är det lite mer komplicerat än så. Madagaskar är inget undantag.

Först måste man hitta någon som är villig att ägna dagen till att köra fram och tillbaka till macken. Taxi-chaufförer brukar inte vara så förtjusta i att få sin bil nedsölad med kladdiga dieseldunkar. När bilen är fixad, behöver man dunkar. Det bästa är om man är några båtägare som går samman och lånar dunkar av varandra så att man inte behöver köra lika många vändor.

Vid lastkajen letar man reda på någon som är beredd att vakta jollen mot en rimlig penning. Sedan kan dunkarna bäras iland via ett antal lastbåtar och en livsfarlig rostig trappa där flera trappsteg saknas helt eller delvis.  Dunkarna lastas därefter in i bilen, och det bär av till macken. Ludvig får inte plats i bilen, han får gå. Men kommer ikapp varje gång bilen stannar och måste puttas igång igen.

Väl tillbaka vid kajen måste man hitta jollen. Killarna som vaktar jollar här i stan brukar nämligen passa på att använda jollen för att göra några ärenden. Nästa steg är att få ner de tunga dunkarna till jollen via den trasiga trappan som nu blivit ännu högre sedan tidvattnet sjunkit undan. Har man tur ligger inga båtar vid kajen, och man kan lasta ombord dunkarna direkt från trappen. Det förekommer, men är ovanligt.

På väg ut till båten gäller det att balansera den nedlastade jollen väl, så den inte vattenfylls och sjunker i första bästa våg. Klarar man det väntar utmaningen att få upp de tunga dunkarna över relingen på båten, filtrera den skitiga dieseln och få över den i tankarna utan att spilla en droppe. Sedan är det bara att börja om från början igen. Tills båten är fulltankad och dagen har gått.

Vi har inte bråttom, men Ludvigs ryggskott underlättar inte. En sjömack hade varit bättre.

Fullmatad!

Ett skepp kommer lastat …

Idag gjorde vi den tredje och sista stora bunkringen inför den kommande säsongen i tropikerna. De senaste dagarna har vi handlat mat för drygt 2200 dollar, vilket motsvarar ungefär 13 000 svenska kronor. Det är mycket mat det, men det gäller att passa på när man har möjlighet. Man vet aldrig när man stöter på en välsorterad mataffär nästa gång.

Ibland får vi frågor om hur vi gör med maten ombord. Vad vi äter, och hur vi förvarar den för att den ska hålla under långa perioder. Men det hela är inte särskilt märkvärdigt. Man lär sig snabbt vilka råvaror som håller sig länge, hur de ska förvaras och vad som låter sig lagas i olika väderförhållanden. Den riktigt stora utmaningen däremot, det är att få plats med maten i den redan överfulla båten.

”Det här går aldrig” säger vi varje gång. Men allt har sin plats, och man blir förvånad över hur mycket som faktiskt kan rymmas om man bara packar tillräckligt effektivt. Däremot är det är svårt att köpa precis lagom mycket, för någonstans går naturligtvis gränsen. Och där är vi nu. Kvar blev en tiokilos säck med potatis, och nio liter vin.

Vinet tror jag kanske att vi kan klämma ner i skolådan. Potatisen blir svårare. Ludvig föreslog Lovis koj. Hon gillar potatis, Men förslaget mötte protester; hon delar redan koj med två segel, två surfingbrädor och ett tjugotal gosedjur. Vi får komma på något annat. Bästa alternativet just nu är facket där vi brukar förvara smutstvätten. Men vi måste tvätta först i så fall. Och sedan gäller det förstås att äta potatis i högre takt än vi smutsar ner våra kläder …

Bunkring på Kap Verde

Inte en kyldisk så långt ögat når.

Det börjar dra ihop sig. Motorn är reparerad och passadvindarna har stabiliserats. Om några dagar kastar vi loss för att korsa Atlanten, en resa som beräknas ta ungefär tre veckor. Det börjar med andra ord bli dags att bunkra mat igen.

De flesta långseglare som har varit på Kap Verde brukar rekommendera sina efterföljare att bunkra så mycket som möjligt redan på Kanarieöarna eftersom utbudet är dåligt och priserna är höga här på Kap Verde. Anledningen till detta är naturligtvis att ungefär 80 procent av maten måste importeras. Men det finns fördelar med att handla här.

Om de importerade varorna är dyra så är de varor som faktiskt produceras lokalt desto billigare. Man måste bara handla rätt grejer. Dessutom är kapverdianerna i likhet med oss på Mary af Rövarhamn sparsamma med energi (läs kyla) och utbudet är anpassat därefter.

Vi har länge irriterat oss över att man i Sverige, till skillnad från de allra flesta andra länder, verkar betrakta ägg som kylvara. Problemet med det är inte bara att affären slösar bort massor av energi på att kyla ägg i onödan. Kylda ägg måste fortsätta att vara kylda. Annars blir de dåliga. Ägg som aldrig varit kylda sägs däremot kunna hålla sig i ett år eller längre. Inte helt utan omvårdnad, man lär behöva vända på dem ibland och täcka skalet med vaselin, men ändå. Vi har dock aldrig haft anledning att lagra ägg mer än ett par månader, men det har funkat fint – även utan vaselin.

I Sverige och hela Europa är nästan alla ”färskvaror” kylvaror. Här på Kap Verde är det tvärtom. Ytterst få matvaror, inga frukter eller grönsaker, är kylvaror. Ägg, smör, margarin, mjölk, ost (inte Bregott eller Herrgårdost så klart, utan egna produkter anpassade för att inte behöva kylas). Till och med fisk säljs utan någon som helst kylning. Och det funkar faktiskt, och då är ju utgångstemperaturen ändå lite högre här än hemma.

Detta är naturligtvis något som vi på Mary af Rövarhamn välkomnar. Vårt kylskåp är väldigt litet (ca 80 liter), samtidigt som vi behöver lagra mat för väldigt långa perioder. Den stundande Atlantöverfarten beräknas ta tre veckor och en gyllene regel till havs brukar vara att ha mat och vatten för dubbelt så länge som man beräknar vara ute. Det blir mycket mat det. Hög tid att gå till marknaden med andra ord.

Läs mer om hur olika matvaror kan lagras och hur länge