Vanuatus framtidshopp
Unga män hoppar ut från 25 meter höga torn, med lianer knutna runt vristerna för att dämpa fallet precis innan de når marken. Medan resten av byn dansar och sjunger nedanför. En gång varje vecka, mellan april och juni. Varje år. För att fira skörden av rotfrukten jams, och bädda för en bra skörd även nästa år.
Vi befinner oss på ön Pentecost, bungyjumpens hemland. Det var här allt började, med den anmärkningsvärda landdykningsceremonin. Idag är Nagol, som ceremonin kallas här, främst ett populärt turistjippo som lockar stora kryssningsfartyg till ön. Vi missade veckans show med bara en dag, men lika bra var kanske det. Inträdet lär kosta närmare tusen kronor per person.
Vi klättrar upp för kullen där tornet är beläget, med vidunderlig utsikt över havet och den aktiva vulkanen på grannön Ambryn i söder. Själva tornet lär ta flera veckor att bygga. Jag kisar upp mot toppen, och känner lite på lianerna. De är förvånande elastiska. Jag försöker föreställa mig hur det måste kännas för de unga männen, när de står där uppe på toppen. Inför hundratals turister, tillresta från när och fjärran för att beskåda deras mod. Eller galenskap.
Det är tradition att de unga männen öppnar sina hjärtan precis innan de hoppar, säger sina sista ord. Utifall att. För helt ofarligt är det inte. Så sent som igår fick en ung man flygas till sjukhuset i Port Vila, med bruten rygg. ”Lianen gick av under hoppet”, berättar hans kompis som såg olyckan. Jag känner mig plötsligt ganska nöjd med att vi inte var där, hade inte känts bra att bidra till det.
En grupp barn gör oss sällskap vid tornet. Tre pojkar i Lovis ålder börjar genast klättra och svinga sig i lianerna. Flickorna däremot, de håller sig en bit därifrån, tar hand om småsyskonen och övar balansgång på några omkullfallna palmstammar. Medan pojkarna klättrar allt högre i tornet. Ända upp till toppen. För att öva inför framtiden, för att visa att de också är modiga minsann. Lite väl modiga om man frågar mig.
Det 25 meter höga tornet tar flera veckor att bygga.
Men Lovis är imponerad, hon sitter vid foten av tornet och skrattar så hon kiknar åt pojkarnas påhitt. Landdykning tillhör männens värld. Men pojkarna verkar komma fram till att man kanske kan göra ett undantag, och räcker över en lian. Lovis kan inte motstå frestelsen, och snart svingar sig vår tokiga unge lika högt som de andra.
Otto däremot, som är lite försiktigare av sig, håller sig till flickornas balansgång. Tur att våra barn inte är födda här. Det hade inte varit lätt att leva upp till könsrollerna.
Mary af Rövarhamn 