Amazonas akter om tvärs

Amazonas delta från rymden

Amazonas delta sett från rymden

BRASILIENS NORDKUST. Genom världens största regnskog rinner världens största flod. Amazonasfloden, vars 6400 kilometer långa vattendrag rymmer 20 procent av världens samlade färskvatten. Denna märktiga flod som varje dag spär ut den salta Atlanten med 770 miljarder liter färskvatten. Jag har hört att dess chokladbruna vatten kan synas flera hundra sjömil ut till havs. Men det verkar inte stämma. För där befinner vi oss nu, och Atlanten är lika blå här som överallt annanstans.

Vi hade bra gärna tagit oss en närmare titt på den mäktiga floden. Segla några veckor i deltat, in genom en flodarm och ut genom en annan. Det fåtal seglare som varit där beskriver det ofta som en höjdpunkt på sin resa, men erkänner också att området har sina utmaningar. Banditer, malaria och starka tidvattenströmmar är några. Listan kan göras långt längre. Men vi har besökt illa beryktade platser förut, där gömmer sig ofta de bästa upplevelserna. Och det mesta brukar ju ordna sig bara man är lite extra försiktig. Men visst, man kan ha otur också.

Hjärnan och hjärtat har länge fört en hård och jämn kamp om huruvida vi ska besöka Amazonas eller inte. Men det var faktiskt känslan i magen som avgjorde till sist. Om vi har fattat rätt beslut lär vi nog aldrig få veta. Troligen var det fel. Man brukar sällan ångra sådant man gör, bara det man inte fick gjort. Men jag har under den här resan fått lära mig att glädjas åt det vi faktiskt får, snarare än att sörja det vi missar. Ändå har jag känt mig lite nedstämd de senaste dagarna. Nu när beslutet blivit så definitivt, när vi seglat förbi den flodarm vi skulle gått in i.

Barnen är också lite besvikna. Vi har pratat mycket om Amazonas på sistone. ”Nu slipper vi i alla fall blodiglarna”, säger Otto i ett försök att trösta. Det hjälper något. Amazonas blodiglar kan bli 30 centimeter långa, och biter sig fast med vassa tänder. De är tydligen rätt vanliga. I Amazonas bor också världens största skalbaggar och spindlar, de sistnämnda stora som familjepizzor. Till och med de vandrande pinnarna lär vara jättelika i Amazonas, 45 centimeter. Fast en sådan hade jag förståss gärna sett. Ett monster till vandrande pinne, och en rosa floddelfin. Nåja, kanske en annan gång.

Vad är väl en bal på slottet …

Det var hit vi skulle ...

Det var hit vi skulle …

BRASILIENS NORDKUST. Vi hade just tagit oss förbi de värsta vågorna kring kontinentalhyllan, kommit in på grundare vatten och satt kurs mot Ihla de Lencois (Lakansöarna). Hela familjen var glad och förväntansfull. Området är nationalpark och ska vara fantastiskt vackert. Vi hade bestämt träff med kanadensiska barnbåten Myriam, skulle bada och leka några dagar och ge våra vänner en sista chans att övertyga oss om att göra dem sällskap i Amazonasdeltat. Vi skulle bara ladda ner lite ny väderinformation, för att försäkra oss om att det inte var något oväder i antågande. Ankarviken vid Lakansöarna ser rätt oskyddad ut.

Området runt ekvatorn brukar kunna bjuda på hemska åskväder, med plötsliga stormbyar och mängder av regn. Med bra information och bra tajming kan man undvika det värsta, men den här typen av väder syns inte på de vanliga vindkartor vi har tillgång till. Vi brukar därför ta hjälp av Lauri Strengell under svåra passager. Lauri är vår väderkille, han har tillgång till helt andra källor än vad vi har. Men framförallt så vet han hur han ska tolka information. Och nu fick vi alltså ett mejl från denne Lauri. Ett mejl som säger att vädret ser ok ut för att stanna på Lakansöarna, men att vädret strax norr om ekvatorn kommer att försämras avsevärt i mitten av nästa vecka. Fortsätter vi nu, hinner vi troligen före det värsta. Stannar vi som planerat, då hamnar vi mitt i.

Vi har fortfarande åsknedslaget i Malackasundet i färskt minne, och vårt storsegel är i så dålig kondition att vi inte kan ta några risker. Beslutet är egentligen enkelt. Det finns inga bra alternativ. God planering är viktig när man seglar som vi gör, men förmågan att ändra sina planer är ännu viktigare. Vi måste fortsätta. Det känns bara så förbaskat trist. Vi har inte satt en fot på torra land på tre veckor, och barnen blev så glada när vi berättade att vi skulle träffa gänget på Myriam imorgon. Men vem behöver väl kompisar när man kan få hänga med mamma och pappa hela dagarna. Vad är väl en promenad på världens vackraste sanddynor, när man kan tillbringa ytterligare en vecka till havs …

Inte vilket morgondopp som helst

Morgonens badkompisar

Morgonens badkompisar

FERNANDO DE NORONHA, SYDATLANTEN. Vattnet stänker 10-20 meter upp i luften när havsdyningen rullar in mot klipporna intill ankringen. Vattnet är grumligt, och sikten dålig. Men jag vet att de är där. Vi kan se dem ovanför ytan. Inte alls långt bort nu. Ibland hoppar de flera meter upp, gör de höga pirutter som gett dem sitt namn. Spinner Dolphins. Eller snurrehoppdelfiner som barnen kallar dem.

Det är fortfarande tidig morgon. Jag har Lovis vid min sida. Vi följer ljudet. Det högfrekventa pipandet som blir allt starkare. Och när tonen är så hög att det nästan är smärtsamt, då dyker de upp ur ingenstans. Omringar oss. De är överallt. Simmar i cirklar. Under oss och över oss. Jag sträcker ut min arm, och kan nästan röra vid dem.

Ludvig har simmat tillbaka båten för att väcka Otto. Jag är tacksam för hans omtänksamhet. Otto skulle inte bli glad om alla i familjen simmat med delfiner utom han. Men jollen ligger på däck, vattnet är strömt och delfinerna förflyttar sig allt längre bort. De har tur, får lift av våra argentinska båtgrannar. Och snart är vi alla fyra i vattnet.

Jag har simmat med delfiner en gång tidigare. Längst söderut i Nya Zeeland, i fjortongradigt vatten. Det var häftigt, det var första gången. Men det var bara jag som hoppade i den gången. Att få uppleva detta tillsammans som en familj, med sina barn. Den känslan går inte att beskriva med ord.

Vattnet är härligt ljummet, och det är svårt att slita sig. Men sjön går hög, och barnen får ena kallsupen efter den andra. Barnsnorklar är kortare än vuxnas, för att de inte ska andas samma luft om och om igen. Så vi tar oss sakta tillbaka till båten. För att äta frukost, och njuta av delfinerna från däck istället.

Frukostbrödet hinner både jäsa, gräddas och ätas upp innan delfinerna lämnar viken den här morgonen. Men det ryktas att de kommer hit varje morgon. Så vi hoppas på ännu en chans imorgon bitti. Innan vi lyfter vårt ankare och seglar vidare. Vart har vi inte riktigt bestämt än. Kanske hela vägen till Karibien …

Cigarr eller piraya?

Om man inte vet vart man är på väg så kommer man kanske inte dit. Och i den riskzonen befinner vi oss just nu. Vi kan inte bestämma om vi ska ta vägen hem via Amazonas eller Kuba. Korsa Atlanten ska vi hur som helst, vindar och strömmar blir mer fördelaktiga så, men frågan är alltså vart vi ska sätta kurs. Det må vara ett angenämt val, men vi kan lik förbaskat inte bestämma oss, och det är hög tid. Vi avseglar från Sydafrika om en dryg vecka.

Planen är att vara hemma till skolstart 2014. Det låter kanske som lång tid i dina öron, men segling är ett långsamt sätt att resa och mycket av hamntiden går till underhåll av båten. Vi vill dessutom ta omvägen hem via Newfoundland, Grönland och Island, vilket gör tidsschemat ännu tajtare. Och tidspress är aldrig bra. Tanken är därför att segla så långa etapper som möjligt, och bara göra få men lite längre väl utvalda stopp.

Amazonas-deltat och Kuba är två platser vi länge velat besöka. Att vi inte kommer hinna med båda är ett faktum. Att Amazonas skulle vara ett större äventyr än Kuba, därom råder det inget tvivel. Å andra sidan vore det nog rätt skönt att vila upp sig på Kuba ett tag innan vi fortsätter norröver. Det är naturligtvis en svår fråga att råda i, eftersom det handlar om två helt olika platser, och få har upplevt båda.  Och inte ens då går dessa två vitt skilda platser att jämföra. Ändå måste vi välja.

AMAZONAS
+ några bekanta som seglat här säger att Amazonas inte får missas
+ helt olikt allt annat vi gjort under resan
+ svårt att besöka på annat sätt än med båt
+ okänt och spännande – äventyr
+ vi har några vänner som ska dit samtidigt, en trygghet i en okänd värld
– vi kan inte portugisiska
– svårnavigerat med mycket tidvatten och dålig sikt
– få seglare, begränsad tillgång på information
– mycket motorgång
– piratattacker har förekommit
– fuktigt, regnigt, varmt och risk för mycket mygg

KUBA:
+ alla som seglat här stortrivs
+ min spanska är helt ok
+ ett land under stor förändring, blir aldrig det samma igen
+ en sista månad med turkosa varma vatten och lata dagar
+ lättare att slappna av när vi har den långa sydatlanten bakom oss
+ förhållandevis billigt
– vi ska till USA efteråt (risk för krångel med myndigheter)
– turistdestination, dit vem som helst kan åka hit med flyg
– vi har redan sett en del stränder

Vi har ältat den här frågan fram och tillbaka i minst en månad nu. Utan att komma någonstans. Ändrar oss ofta flera gånger om dagen. Så nu tänkte vi låta er bloggläsare bestämma istället. Lägg din röst, och motivera gärna ditt val i en kommentar. Tack!